lördag 21 januari 2017

Just nu luktar jag för övrigt parfym

Från och med imorgon ska jag vara ensamstående i en hel vecka. Jimmy ska till Amsterdam och bygga robotar. Själv ska jag handla, diska, tvätta, natta, väcka, skjutsa, tvinga att duscha och borsta tänderna samt vara glad och härlig under samtliga dessa moment. Kombinerat med min foglossning och att isläget på Mälaren är högst varierande så är detta något jag tänker på med skräckblandad förtjusning. För det brukar bli väldigt trevligt när jag är själv med barnen. Det blir mer jobb, men också mer umgänge. Men jag är samtidigt högst osugen på att sköta allt underhåll av huset, eller på att gå första promenaden över isen själv med tre barn, en bebismage samt ryggsmärtor. Tänker inte ens försöka inbilla mig att jag skulle kunna kravla mig upp ur en isvak i mitt tillstånd, liksom.

Så alltsomallt är jag lagom exalterad över den kommande veckan.

Det är tur att jag har tre avkommor som peppar mig i mitt mödraskap på sitt alldeles egna vis. Olfaktiva Ines som för tillfället berättar i detalj för folk hur de luktar hela tiden; "Pappa, du luktar liksom, eeh, rött" eller "Mamma, du luktar INTE ansiktskräm". Eller Ingrid som hatar att gå upp ur sängen i kombination med att hon hatar att komma sent till skolan. Det är en synnerligen utmanande kombination som för mig personligen resulterar i pulshöjning, frustration samt transpirerande armhålor (och genuin glädje när vi får till det på ett bra sätt). Mitt i detta står Emil stadigt trots all luktnoja, morgontrötthet och galenskap. Han flippade inte ens tidigare idag när Ingrid låste in honom och sig själv på toaletten för att hon "ville göra någonting kul" medan han så tydligt det bara gick insisterade på att han vare sig ville umgås eller vistas i badrummet.

Sådant här gör mig mycket mer motiverad att kravla mig upp ur isvakar.

Märkligt, men sant.


tisdag 3 januari 2017

Just keeping it real

För en timme sedan haltade jag sakta och lugnt, med hjälp av mina kryckor, ned för vår backe på Lambarö. Det var klart och lugnt på vattnet. Solen höll på att gå upp och gav ytan en aprikosrosaglittrig kulör. Allt kändes fint.

Fram tills dess, alltså.

För sedan kom jag på att jag glömt plånboken hemma. Så jag fick vända precis nere vid båten och linka hela vägen hem igen. Och sedan tog jag lite raskare steg tillbaka ner till vattnet. Efter en ganska knepig angöring vid bryggan på fastlandet knatade jag upp genom radhusområdet till Lambaröbornas parkering, och just när jag skulle börja skrapa rutorna så inser jag att plånbokshelvetet har ramlat ur fickan.

Faen.

Lämnar kryckorna i bilen (hinner inte ha ont längre) och haltar/småspringer ner mot vattnet. Tillslut hittar jag skiten. På botten av Mälaren, under båten.

Jahopp.

Först när jag har byxorna nere vid knäna och är fullt inställd på att bada inser jag att 1. Jag är gravid i vecka 19
2. Jag har rejäl foglossning
3. Det är 3 minusgrader ute och en lätt hinna av is på sjön.
Det vill säga; jag skulle förmodligen få missfall, alternativt frysa ihjäl, om jag inte lyckades få upp denjävlaskitplånboken på första försöket. Så därmed lånar jag två paddlar ur två andra båtar, tar av mig jackan och kavlar upp ärmarna på tröjan, och sedan försöker jag knipa fast det där avskrädet till pengaförvaring. Efter x antal försök får jag upp den, och sedan haltar jag med blågröna armar upp till bilen.

Och nu är jag 30 minuter försenad till skolan.

Såatte; yeay för idag! Eller så.


lördag 24 december 2016

Fotboll har faktiskt aldrig på något vis inspirerat mig till att vilja få många barn. Näe

Här ligger jag tätt omslingrad av en 1.50 m lång amningskudde/ärtpåse i tjockkorvsformat. Den är bra att sova med om en har bäckensmärtor, nämligen. Jag har även en matta under mig som gör att jag kan vända på sidan utan att gny och gnälla, vilket underlättar för Jimmy och Ines som försöker sova runtomkring mig. I hallen står kryckorna.

Ja, ni fattar; kvinnan har ont, ochsåvidare, ocksåvidare.

Men se, det är världsliga ting, det där med smärta. Det är trist. Det till och med suger stundvis, men samtidigt är det så himla fint att känna i kroppen att jag väntar (mitt sista!) barn nu. Dessutom, opartisk och distanserad som jag är, så tycker jag att mina barn är så fruktansvärt smarta och roliga och knäppa och kreativa, så jag kan inte annat än längta till att få träffa ännu en variant.

Praise the Lord för gravidhormoner och deras påverkan på psyket, liksom.

Samtidigt som jag och Jimmy och barnen nuförtiden går runt och tycker att det är rätt härligt, så reflekterar jag över reaktionen som blir när det vankas en fyra. För plötsligt ska det skojas till och göras referenser till diverse märkligheter. Det blir helt enkelt väldigt tydligt att vi återigen bryter mot normen: Först var vi för unga och behövde en miljard goda råd om småbarn, eller så suckades det om att vi missade ungdomens glada dagar. Nu är vi istället antingen för sexuellt aktiva ("ni borde kanske skaffa kabeltv *höhö blinkblink*) eller så är vi fotbollsfantaster och vill "ha ett helt lag". Jag fascineras över att vi människor inom en kultur inte kan låta bli att markera, om än möjligtvis omedvetet, när någon står ut för mycket. Det ska korrigeras, sådant här, det ska det. Uppenbarligen känner vi oss mycket tryggare om alla gör likadant. Om alla kunde vara heterosexuella, ariska, välanpassade stockholmare som jobbade massor, hade 2 barn (ett av varje kön naturligtvis), åkte till Thailand på vintern och gymmade 4 dagar i veckan. Då skulle världen kännas väldigt stabil och härlig och framförallt p å l i t l i g.

Eller så.

Jag vill poängtera att jag inte har någonting som helst emot de som lever precis det liv jag nu beskrivit. På riktigt. Eller att jag tänker på någon särskild när jag beskriver de förväntningar som finns här där vi bor (men jag antar att de flesta i Stockholmsområdet skulle kunna känna sig träffade) Jag vill bara understryka att jag tycker att vi alla ska fundera lite över varför det är viktigt för oss hur andra lever sina liv.

Så det kan ni göra nu en stund.

Och sedan kan ni äta knäck och kramas med varandra.

God Jul!









torsdag 8 december 2016

Jeflar vad harmonisk jag är, serrni

Det är ganska lätt att betrakta min fjärde graviditet som ett mindre bra beslut. Åtminstone om en ser det utifrån det fysiska perspektivet. Först mådde jag illa hela nätterna och kunde således inte ta mig ur sängen pga utmattning. Och nu, i vecka 14, har foglossningen blivit så vidrig att jag inte kan gå alls på kvällarna för att benet viker sig av smärtan. Därmed behövde jag sjukskriva mig idag, och istället ringa till sjukgymnasten för att begära kryckor, stödbälte och tensmaskin (en sådan som ger små elektriska stötar på stället det gör ont). Tyvärr kan jag inte få dem förrän om två veckor pga vårdköer, så vid det laget blir väl rullstol och morfin det enda möjliga hjälpmedlet.

Shit happens, liksom.

Men, härlig och positiv som jag är, så behåller jag humöret. Jag skulle aldrig tänka tanken att ta ut det här på exempelvis Jimmy. Eller politiker som lägger fram korkade förslag om barnomsorgen. Eller folk som inte blinkar i rondellen. 

Aldrig.


onsdag 30 november 2016

Även kallat för ett klassiskt I-landsproblem eller Nån som kan tänka sig att komma hit och byta mina lakan, vore himla snällt

Nyss när jag gick och la mig så inledde jag själva läggningsproceduren med att ge täcket en liten knyck, för att liksom fluffa till det lite inför natten. När jag gjorde det lät det plötsligt som att ett lätt regn föll ned på parketten. Kanske var det småsten? Smulor? Konfettiklippta kartongbitar? Sådant, ni vet, som barn generellt tycker hör hemma i en säng där föräldrar sover. Och jag trodde i min enfald att det skulle räcka med den där knycken.

Det gjorde det inte.

Och nu ligger jag här och inser att jag kommer att vakna imorgon med digestivesmulor (?) både i hårbottnen och i diverse kroppsöppningar där sådant inte bör förekomma. För jag orkar inte resa mig upp igen.

O r k a r inte.

Näe.

lördag 26 november 2016

För barnens skull.

Jag minns för åtta år sedan. Då när Ingrid var en äppelkindad liten vilding som ville stå upp framåtvänd i vagnen, gärna hängandes över suffletten, och Emil var en liten sparv som lärde sig läsa och gärna sjöng barnvisor sittandes i soffan när vi kom hem från förskolan.

Ni hör att det är en mycket avlägsen tid jag talar om.

Ja, och på den tiden, den gamla goda tiden, så arbetade jag i förskola. Vi hade 16 barn och fyra pedagoger, varav en förvisso var resurs, men inte desto mindre närvarande i gruppen. Vi hade alltså 4-5 stycken 4 åringar per vuxen. Och tänk, jag minns inte att jag grät när jag kom hem en enda gång. Trött var jag, absolut. Tinnitus fick jag, definitivt. Men jag kom aldrig hem och kände mig gråtfärdig och uppgiven för att jobbet sög all energi ur mig. Snarare tvärtom. Jag kunde längta till jobbet för att jag fått en ny idé gällande ett projektarbete. Jag kunde sitta  på en klippa i skogen en helt vanlig onsdag och känna att jag erbjöd en förjäkla fin verksamhet till barnen i min barngrupp.

Jag kände yrkesstolthet.

Men se, det har hänt saker sedan dess. Det har ställts högre krav, dragits bort pengar, byggts nya förskolor som med sitt "smarta tänk" ska rymma fler barn på mindre ytor. Grupperna som då var 16 4-åringar är nu 20-25. På tre pedagoger. 7-8 barn per vuxen, de dagar alla vuxna är där vill säga. När ingen är sjukskriven, på kurs eller vabbar. Och de timmar då alla jobbar samtidigt, förstås, dvs. mellan 9-15. Så med de nya förutsättningarna som vi ställs inför så har det hänt att jag behövt grina en stund när jag kommit hem från jobbet. För att jag känt mig otillräcklig, för att jag är för trött för att matcha upp de krav som jag ställer på mig själv som pedagog. Och att gå till skogen och vara 3 st pedagoger med 20-25 barn kan, som alla säkert förstår, inte vara samma sak som att gå 4 pedagoger med 16 barn. Nä.

Och lik förbannat tuffar alla dessa pedagoger på.
Gör sitt bästa.
Försöker räcka till.

För barnens skull.

Tänk om resten av Sverige kunde göra sitt bästa för barnens skull? Då skulle de här problemen inte existera. För om föräldrar upprördes högljutt och envist över personaltätheten och vad den innebär för deras barn, och politikerna fokuserade på forskning gällande hur små barn egentligen mår i stora barngrupper, så skulle pedagogerna inte behöva tuffa på i sin otillräcklighet längre.

De skulle istället längta till jobbet för att de fått en ny idé gällande ett projektarbete, och njuta av att kunna erbjuda ännu en härlig skogsutflykt.

De skulle helt enkelt kunna erbjuda barnen den verksamhet som barn faktiskt förtjänar och behöver.

Sådeså.