torsdag 8 december 2016

Jeflar vad harmonisk jag är, serrni

Det är ganska lätt att betrakta min fjärde graviditet som ett mindre bra beslut. Åtminstone om en ser det utifrån det fysiska perspektivet. Först mådde jag illa hela nätterna och kunde således inte ta mig ur sängen pga utmattning. Och nu, i vecka 14, har foglossningen blivit så vidrig att jag inte kan gå alls på kvällarna för att benet viker sig av smärtan. Därmed behövde jag sjukskriva mig idag, och istället ringa till sjukgymnasten för att begära kryckor, stödbälte och tensmaskin (en sådan som ger små elektriska stötar på stället det gör ont). Tyvärr kan jag inte få dem förrän om två veckor pga vårdköer, så vid det laget blir väl rullstol och morfin det enda möjliga hjälpmedlet.

Shit happens, liksom.

Men, härlig och positiv som jag är, så behåller jag humöret. Jag skulle aldrig tänka tanken att ta ut det här på exempelvis Jimmy. Eller politiker som lägger fram korkade förslag om barnomsorgen. Eller folk som inte blinkar i rondellen. 

Aldrig.


onsdag 30 november 2016

Även kallat för ett klassiskt I-landsproblem eller Nån som kan tänka sig att komma hit och byta mina lakan, vore himla snällt

Nyss när jag gick och la mig så inledde jag själva läggningsproceduren med att ge täcket en liten knyck, för att liksom fluffa till det lite inför natten. När jag gjorde det lät det plötsligt som att ett lätt regn föll ned på parketten. Kanske var det småsten? Smulor? Konfettiklippta kartongbitar? Sådant, ni vet, som barn generellt tycker hör hemma i en säng där föräldrar sover. Och jag trodde i min enfald att det skulle räcka med den där knycken.

Det gjorde det inte.

Och nu ligger jag här och inser att jag kommer att vakna imorgon med digestivesmulor (?) både i hårbottnen och i diverse kroppsöppningar där sådant inte bör förekomma. För jag orkar inte resa mig upp igen.

O r k a r inte.

Näe.

lördag 26 november 2016

För barnens skull.

Jag minns för åtta år sedan. Då när Ingrid var en äppelkindad liten vilding som ville stå upp framåtvänd i vagnen, gärna hängandes över suffletten, och Emil var en liten sparv som lärde sig läsa och gärna sjöng barnvisor sittandes i soffan när vi kom hem från förskolan.

Ni hör att det är en mycket avlägsen tid jag talar om.

Ja, och på den tiden, den gamla goda tiden, så arbetade jag i förskola. Vi hade 16 barn och fyra pedagoger, varav en förvisso var resurs, men inte desto mindre närvarande i gruppen. Vi hade alltså 4-5 stycken 4 åringar per vuxen. Och tänk, jag minns inte att jag grät när jag kom hem en enda gång. Trött var jag, absolut. Tinnitus fick jag, definitivt. Men jag kom aldrig hem och kände mig gråtfärdig och uppgiven för att jobbet sög all energi ur mig. Snarare tvärtom. Jag kunde längta till jobbet för att jag fått en ny idé gällande ett projektarbete. Jag kunde sitta  på en klippa i skogen en helt vanlig onsdag och känna att jag erbjöd en förjäkla fin verksamhet till barnen i min barngrupp.

Jag kände yrkesstolthet.

Men se, det har hänt saker sedan dess. Det har ställts högre krav, dragits bort pengar, byggts nya förskolor som med sitt "smarta tänk" ska rymma fler barn på mindre ytor. Grupperna som då var 16 4-åringar är nu 20-25. På tre pedagoger. 7-8 barn per vuxen, de dagar alla vuxna är där vill säga. När ingen är sjukskriven, på kurs eller vabbar. Och de timmar då alla jobbar samtidigt, förstås, dvs. mellan 9-15. Så med de nya förutsättningarna som vi ställs inför så har det hänt att jag behövt grina en stund när jag kommit hem från jobbet. För att jag känt mig otillräcklig, för att jag är för trött för att matcha upp de krav som jag ställer på mig själv som pedagog. Och att gå till skogen och vara 3 st pedagoger med 20-25 barn kan, som alla säkert förstår, inte vara samma sak som att gå 4 pedagoger med 16 barn. Nä.

Och lik förbannat tuffar alla dessa pedagoger på.
Gör sitt bästa.
Försöker räcka till.

För barnens skull.

Tänk om resten av Sverige kunde göra sitt bästa för barnens skull? Då skulle de här problemen inte existera. För om föräldrar upprördes högljutt och envist över personaltätheten och vad den innebär för deras barn, och politikerna fokuserade på forskning gällande hur små barn egentligen mår i stora barngrupper, så skulle pedagogerna inte behöva tuffa på i sin otillräcklighet längre.

De skulle istället längta till jobbet för att de fått en ny idé gällande ett projektarbete, och njuta av att kunna erbjuda ännu en härlig skogsutflykt.

De skulle helt enkelt kunna erbjuda barnen den verksamhet som barn faktiskt förtjänar och behöver.

Sådeså.

tisdag 22 november 2016

Tänker använda en viss persons tandborste nästa gång jag rengör toaletten...

-Mamma!
-Ja, vad är det?
-Mamma!!
-Jag ligger och vilar i sovrummet, vad är det?
-Mammaaa!!!
-Men, JA! Vad vill du?!
-Maaaaammaaaa!!!
-Jag blir galen! (yttras samtidigt som jag välter kroppen ur sängen och går till vardagsrummet) Okej, nu är jag här,  vad vill du?
-Kan du byta program på tvn?
Jag tittar misstänksamt på dosan som ligger en halvmeter från ungens fötter, och frågar sedan; -Varför gör inte DU det?

-Meh,  du står ju närmast.


Jahopp. 

söndag 20 november 2016

Känner mig som en ekologisk gurka med utgångsdatum i maj 2012, typ

Jag ligger i sängen. Det har jag gjort i kanske, tjae, 5 veckor nu? Jag vet inte exakt, men ungefärlich så många veckor är det. Jag ligger här för att jag är trött och doktorn säger att kroppen måste få vila när den säger att den behöver det.

Och doktorn har rätt.

Så jag ligger här. Ibland sover jag. Ibland läser jag en bok. Ofta kollar jag på Outlanders och tycker att skotska är ett ganska appelerande språk ändå, åtminstone om det talas av muskulösa och rödhåriga män. Jag gillar sådana, tydligen.

Jag har stundvis ambitionen att skriva i bloggen, för att jag älskar att skriva i min blogg. Och ibland har jag ambitionen att duscha, sätta på disken, ge katten mat eller nått annat vansinnigt. Men det blir sällan något av det. Jag har ju andra familjemedlemmar som kan lösa sådana orimliga projekt, tänker jag, och sedan kollar jag lite mer på rödhåriga skottar på TV:n i stället.

Och det är absolut ingen fara med mig egentligen. Mina livsval går att jämföra med vilken Disneysaga som helst. Ni vet där huvudpersonen står på en skogsväg som delar sig i två, och den ena leder mot en ljus glänta med sol som strålar ned genom gröna trädkronor, och den andra leder till mörker och stora skräckinjagande träd med ihåliga ögon och gapande munnar. Jag tenderar att välja bort den där gläntan av någon anledning. För att den vägen "ser för lätt ut". För att jag "gillar utmaningar".

För att jag är lite smådum, helt enkelt.

Dessutom är jag gravid i vecka 11. Sådant tenderar ju att göra vem som helst trött och illamående. Eller, som Emil säger; Alltså, jag är sååååå himla glad att jag är kille, mamma.

Han har en poäng där, faktiskt.



onsdag 19 oktober 2016

Att vabba har förlorat sitt romantiska skimmer, faktiskt

I går fick Ingrid stanna hemma från skolan. Initialt för att hon hade feber, vilket jag tycker är ett ganska mysigt sätt att spendera en vabbdag. Det brukar ju mest innebära frukost på sängen till den sjuka, samt en å annan film.

Så blev det dessvärre inte.

För ett par timmar in på förmiddagen såg jag en lus krypandes i hennes hår. Och då försvann allt mys och förbyttes istället till att tvätta alla lakan och alla kuddar och alla sofföverdrag. Dessutom innebar det att jag, istället för att få mysa med Ingrid i soffan, tvingades luskamma henne. Att luskamma en mycket håröm, mycket ilsken och febrig 8åring har visat sig vara en av mina minst roliga erfarenheter här i livet. Det hela kan ha slutat med att vi skrek minst lika högt båda två och att jag svor en å annan förbannelse över både löss och kammar.

Och idag var det jag som blev sjuk

Men om nån dag eller två, då kommer livet att vara underbart och fantastiskt.

Hoppas jag.