söndag 7 maj 2017

Jag är faktiskt upptagen med att sjunga "Jag vill tacka livet" och smeka min gravidmage

Eller, nej. Det är jag alltså inte. Jag är snarare upptagen med att hantera att bebisen har ständig hicka som känns precis som att det finns en tickande klocka uppkörd i mitt anus. Jag är också upptagen med att oroa mig för att den här bebisen ska väga typ 6 kg, att Jimmy ska vara utomlands när jag ska föda, att min B-uppsats ska bli ett av mina sämre verk i livet, att vi inte ska hinna klart de hundratals projekt som pågår i vårt hus (varav cirka sjuttio av dessa har sitt projektområde på vårt vardagsrumsgolv och innefattar exempelvis gamla telefoner och radiostyrda bilar).

Typ sådant här upptar mycket av min tid.

Ja, förutom allt annat vardagligt då, som naturligtvis pågår samtidigt som min graviditet. Som att de övriga tre barnen har aktiviteter och känsloliv och känner hunger regelbundet. Sådant måste jag ju lägga tid på, även om kroppen bara vill ligga i soffan och gnälla över min tickande stjärt. Och så måste jag ju hitta saker som Jimmy förlägger när han växlar mellan sina jobbprojekt och hemmaprojekt, typ som mina hemnycklar.

Ja, sådant ni vet. 

Men nu är det ändå vecka 36, så snart är det dags för avslag och eftervärkar.

Och bebisgos. Framförallt bebisgos, förstås.

söndag 19 mars 2017

Ladies and gentlemen, may I present "Gravidmonstret" (formerly known as "Bitterfittan", men som nu utökat sin meritlista till att helt enkelt bråka med alla som försöker kommunicera med henne)

I går fick Jimmy natta mig före barnen. Han fick sitta bredvid mig på sängkanten och säga snälla saker tills jag blev avslappnad och således släppte ambitionen att ta mig därifrån igen.

Jag var helt enkelt en smula uppvarvad.

Till viss del är jag speedad för att Ines vaknar före kl 6 varje morgon sedan några veckor tillbaka, vilket ju gör mig ganska trött i längden och medför att jag måste koppla på energireserven för att orka efter kl 15. Men till störst del beror det på att jag har vägrat känna mig besegrad av den här skitgraviditeten. Tills igårkväll, alltså.

För igår hade jag först inlett morgonen med att skälla på Jimmy för att jag "kan för faen visst åka till återvinningen själv, bara du bär in grejerna i bilen".  Och sedan gjorde jag det. Och hamnade i bråk med personalen för att jag knappt hann välta min kropp ut ur bilen innan det var dags att köra fram 4 meter för att nån annan jävel (som jag förmodar levde sitt liv utan gravidmage och ryggsmärtor) redan var klar. Efter att den trevliga kvinnan med orange väst knackat mig på axeln tre gånger, och bett mig flytta fram igen, innan jag hunnit slänga en enda pinal ur bakluckan, och jag gett henne onda ögat och morrat något aggressivt, så tittade hon bara på mig med blåa, empatiska ögon och sa "Du borde ju egentligen inte göra det här...". Jag försökte le för att besvara vänligheten, men orkade inte riktigt lägga energi på att få mungiporna att kämpa emot gravitationen. På vägen därifrån ringde jag till Synoptik och skällde ut tjejen som svarade för att jag inte fick avbeställa ett par snordyra solglasögon som jag beställt till Ingrid på fredagkvällen. Det kostade 400 kr att avboka dem, vilket jag kände var orimligt eftersom det nu var lördagmorgon. Själv tyckte jag att jag hade en poäng när jag sa att det inte finns en möjlighet att nån hade slipat klart de där förbannade glasen under natten mellan fredag kväll och lördag förmiddag, men det tyckte inte hon dög. Jag kan inte påstå att jag öppnade för att fredligt samarbete mellan mig och dem i framtiden. Synd.

Under resten av dagen hade Ines och Ingrid varsin kompis här, vilket först krävde medling på FN-nivå och därefter behövdes det polishundmeriter eftersom Ingrids kompis tappade bort både kläder och mobil i vårt hus, jag hade dessutom tidspress på mig eftersom kompisens pappa satt i en bil på fastlandet och väntade på oss eftersom JAG sagt att vi MÅSTE skjutsa över henne prick kl 15 för att jag och Ingrid skulle på bio.

Efter biobesöket, ett dystert och ansträngt möte på Synoptik för att få tillbaka de resterande pengarna, och en tur till ICA för att handla baguette, så kom jag hem. Klockan var närmare 19. Jag försökte äta middag och städa köket med ett glatt humör, men det var dömt att misslyckas. Sedan bölade jag, och därefter tvingade Jimmy mig att gå och lägga mig.

Tror egentligen att det mest barmhärtiga för både mig och omvärlden är att försätta mig i koma tills bebisen är ute.

På riktigt.



tisdag 7 mars 2017

Sömn är ändå överskattat. Eller så

Vaknade strax före 4 i morse av att jag låg och balanserade precis på kanten av min och Jimmys dubbelsäng. När jag försöker vända på mig, för att slippa dunsa ner i golvet, så väser en viss 5-åring i mitt öra "-Akta!" Tydligen räckte det inte att hon hade resten av sovutrymmet till sitt förfogande. Eftersom jag inte kunde låta bli att börja skratta högt åt det komiska i situationen så blev jag dessutom hyssjad av ovan nämnda unge.

Så nu ligger jag på soffan och glor på tv istället.

Jahapp.

onsdag 22 februari 2017

En gravid bitterfittas payback eller Kom ihåg var ni läste det först

Jag har insett, äntligen, vad det är som gör att Försäkringskassan fungerar som den gör. Varför de anställda inte ger vika, eller drabbas av trams så som medlidande, medmänsklighet eller empati. Det känns helt självklart nu när jag kommit på det, det kommer ni också att tycka, men ändå har det tagit mig så många år av kommunikation med surtanter innan jag löste mysteriet.

Så här är det förstås:

Deras gemensamma grund i verksamheten är nämligen att pengarna som de tillhandahåller potentiellt kan bli deras egna slantar, ja, om de bara lyckas undvika att dela med sig av dem till utomstående människor.

Det finns ju ingen annan logisk förklaring.

Jag föreställer mig ett gäng lastgamla tanter med små ihopskrynklade surmunnar och vårtor på näsan som sitter i ett gigantiskt kontorslandskap med långa rader med skrivbord. Alla har en bild av en stor hög med pengar som skärmsläckare, föreställande det som vi andra kallar "våra skattepengar" men som bland de invigda i Försäkringskassans hemlighet kallas för "julbonusen". I ventilationen har de tillsatt en essens av nytryckta sedlar och i högtalarna hörs ett bakgrundsljud av mynt som klirrar när de håvas ned i säckar. Allt detta för att de anställda verkligen ska komma ihåg att de där jobbiga jävlarna som ringer hela tiden, ja, de som påstår sig vara "sjuka", "närstående till en döende" eller "deprimerade", bara hittar på. Egentligen orkar de ju bara inte arbeta, det handlar om lathet, helt enkelt. Och då förtjänar ju hårt arbetande Försäkringskassananställda att få pengarna själva, för DE arbetar minsann. Ja, och så låter det ungefär så här mellan samtalen "-Haha, Bettan å Maggan! Hör på den här; "-Buhu, jag mår så illa nu när jag är gravid, så jag kan inte sova på nätterna". Vilket trams! Visst hörrni, visst?!"

Ja, så går det till.

Helt säkert.

lördag 18 februari 2017

Lördagens projekt: Snorkråkesanering

Jimmy är på Island och firar sin mamma. Han badar i varmvatten, dricker öl, kollar vattenfall och ja, det är i princip allt jag vet.

Själv gör jag motsatsen.

Fram tills nu visste jag inte direkt vad motsatsen till öl, varma bad och vattenfall var, men nu vet jag det. Och det börjar med att barnet, som alltid har oerhört svårt att ta sig upp ur sängen, plötsligt upplever ett hallelujamoment, och således går upp, äter frukost, klär på sig, borstar tänderna och håret, packar en frukt, är klar(!) innan jag behövt tjata om någonting överhuvudtaget.

Men...

då blir syskonet bajsnödigt preciiis när vi ska åka hemifrån. Och sedan ligger det fullt med 2 gånger 4 meter långa isflak i hela isrännan, så det slutar ändå med att vi är 10 minuter sena när den vanligtvis morgontrötta avkomman anländer till skolan. Därmed blev det minst lika stressigt som vanligt, och möjligheterna för ovan nämnda barn att uppleva att hen lyckats den här morgonen blev mycket begränsade, trots att jag gav positiv feedback under bilresan.

Sedan innebär motsatsen till öl och bad att man tar med sig sina två andra barn till ICA, för att slippa åka runt så mycket resten av dagen (haha, så härligt och naivt och oförstört). Mitt i handlingen möter vi en bekant och då får Ines ett behov av djup och sann ärlighet, och måste således i detalj berätta om hur och var och när hon kletar av snorkråkor på diverse möbler, och hon inleder hela bekännelsen med att köra upp ett finger långt upp näsan och förklara att hon "bara ska dra ut lite näshår". Allt detta uttrycks naturligtvis med hög stämma. Så INGEN på ICA ska gå miste om härligheten.

Efter att jag lämnat av det andra skolbarnet får jag en släng av extrem gravidtrötthet och kan inte tänka mig något jobbigare än att brottas med isflak i sundet igen. Hellre dör jag. Så jag tar med hon med snorkråkorna till IKEA istället, för att äta brunch och köpa stearinljus. "Kan ju bli trevligt och vilsamt" tänkte jag (som här fortfarande är förhållandevis naiv och oförstörd) och så kliver vi in i varuhuset. När vi går därifrån har Ines vid ett tillfälle stulit en pinnglass från frysen i resturangen, varpå jag med foglossning och kundkärra behövt jaga henne runt mellan öarna där man hämtar dricka innan jag lyckas få tillbaka den. Jag har även behövt gå tillbaka till kassan för att hon snott möbeltassar och smugglat ut dem i min kasse.

Sedan åker vi hem.

Där hinner jag ligga ner i sängen i en stund medan Ines pysslar i vardagsrummet innan Emil ringer och vill ha skjuts med båten. Han kvider under samtalet för att han under dagens idrott slagit i knäet när han åkte skridskor, och sedan nån minut senare tagit emot en puck med samma knä. När jag är på väg över sundet för att hämta den handikappade sonen, och som bäst försöker få båten att glida av ett gigantiskt isflak, så ringer Ingrids skolsyster. Ingrid har nämligen lekt inte nudda mark och skurit upp knät och blött igenom jeansen så att hon nu är byxlös. Förmodligen behöver det sys också.

Det är ungefär nu jag börjar känna mig mer förstörd och härjad än naiv, samt upplever att jag nog inte unnar Jimmy öl, bad och fallande vatten längre.

Typ någonsin.

Så jag brottar hem Emil mellan isflak, åker och hämtar Ingrid (bölandes, såklart, för nu är det faktiskt väldigt synd om mig. Och Ingrid) Efter lite telefonkonferens med de där badande, öldrickande, vattenfallsspanande människorna på Island (som ju är proffs på när man ska sy eftersom Jimmy spenderade hela uppväxten ihopsydd på en eller annan ledd) så ringer jag till en vänlig själ som kan vara barnvakt åt Ines medan jag åker iväg med Ingrid. Sedan studsar jag än en gång fram och tillbaka mellan isflaken för att hämta Ines på ön, sedan åker jag och lämnar henne hos vakten och samtidigt ringer jag snyftandes till vårdcentralen. De tar emot mig trots att det är stängt, vilket förmodligen var ett beslut baserat till stor del på moderns veka, darrande stämma.

Sedan avslutar jag kvällen med att få med mig hämtmat och två trötta (varav en trasig och haltande) tjejer hem. Dagens första win var att Emil tänt ljus och gjort fint hemma när vi kom. Det var trevligt.

Japp. Så, det var motsatsen till öl, bad och vattenfall på Island, det.

Så ni vet.



torsdag 26 januari 2017

Nu ligger hon för övrigt i soffan och klagar på att hon "är så himla trött"

I morse vaknade jag före kl 6 av att Ines petade mig med, hur ska jag uttrycka det; känsla (?) rakt i kinden medan hon förmedlade att hon "faktiskt saknar morfar". Spontant anser jag inte att detta är en rimlig anledning till att väcka en medmänniska som man dessutom säger sig älska, men vad hjälper det?

Inte alls.

Så därefter låg jag vaken och tvingades att aktivt delta i diverse resonemang om vem Ines älskar mest (mig eller bebisen), om vad jag helst vill ha för present när jag fött bebisen (ett halsband eller en kram) och om huruvida döda fiskar är vanligt att drömma om (vilket jag inte kunde svara på).


Och sedan ringde klockan.

 Såatte: God morgon, da.