söndag 28 augusti 2016

Matematisk kompetens är överskattat, det har jag alltid sagt

"Mamma, när jag blir stor, då ska jag ha 10 barn. 5 ska sova med mig, 10 ska sova med Ingrid."

Spontan känsla på det:

Låt oss hoppas att Ingrids blivande partner är av det tålmodiga slaget. Och att hen har en gigantisk säng. Alternativt att Ines skaffar barn med en pyssling. Det skulle också underlätta.

Vi får se hur vi löser det.

torsdag 25 augusti 2016

Ja, alltså, personligen anser jag att Darwin är motbevisad

I morse vaknade jag med en, förvisso avtagande men ändå, feber, kraxande stämma, bultande huvudvärk och snorig näsa, och det första jag behövde göra var att sjukanmäla samtliga barn i huset. De har fått utslag nämligen. Ganska märkliga/snuskiga sådana. Så istället för att få ligga och tillfriskna i soffan idag så har jag åkt till vårdcentralen för att ta reda på vad dessa prickar är för något, och helst hur vi blir av med dem och slipper få dem igen. Samtidigt som jag var där kunde jag lika gärna begära ut remisser som Jimmys läkare har utfört i ett så dåligt skick så att de har studsat tillbaka flera gånger. Så nu tänker jag att jag kan gå igenom dem och sedan tänker jag följa med honom nästa gång så att det blir ändring på den saken.

Japp.

Och det är ju glasklart att dessa händelser är bestraffningar riktade mot mig personligen, det fattar ju vem som helst. Det finns således ingen annan rimlig förklaring än att det A. finns någon som styr allt som händer här på jordklotet, och B. att denna någon hatar mig och således straffar mig med den här typen av, ska vi kalla det utmaningar? Jag kan bara inte komma på vad jag har gjort. Det måste ju vara nån handling i ett tidigare liv, för jag har skött mig alldeles utmärkt i det nuvarande.

Ja, nästintill iallafall.

Så jag antar att jag får försöka finna någon sorts mening och harmoni i vissheten om att min själ absolut förtjänar att jag nu egentligen vill ligga i ett mörkt rum och omge mig av snorpapper, men istället tvingas tvåla in högst ofrivilliga barnkroppar (och sedan kleta kortisonsalva cirka 50 gånger på vardera kropp) två gånger om dagen.

Challenge accepted, oh du högre makt som gör mitt liv surt *viftar med näven i luften*,

c h a l l e n g e  a c c e p t e d.







söndag 21 augusti 2016

Undrar vad dagmammor ska med sådant till ändå?

Det här har varit den absolut bästa sommaren på väldigt länge. Kanske den bästa någonsin sedan jag blev vuxen och inte längre kunde bada i havet med kompisar i 10 veckor per år. Den har innehållit Turkiet och Görvelns slott och camping i Norberg och middagar med släkt och vänner och födelsedagskalas och svampplockning och kusinlek och sol och bad och grillväder och så vidare och så vidare.

Jisses vad härligt det har varit!

Jag känner mig sådär harmonisk och lycklig som en gör när livet rullar på åt rätt håll igen efter sju svåra år. Lite som det förmodligen känns att dyka ner i en sjö och simma runt längs med botten på tok för länge, och sedan till slut bryta vattenytan och ta sitt första djupa andetag. Antar jag, skulle aldrig komma på tanken att göra´t.

Så därför gör det ingenting att jag häromkvällen hittade Ines vattenflaska på golvet i badrummet, medan ägarinnan själv låg i badkaret, och att jag, när hon uppmanade mig att öppna den och lukta, valde att just öppna den och lukta. För det visade sig naturligtvis att hon hade "sparat sin bästa prutt" i den för att hon "ville ta med den till dagmamman".

Sommarharmoniska mödrar är förlåtande mödrar.

Tur det.





lördag 20 augusti 2016

Kan inte säga att jag saknar våra matsituationer nämnvärt, faktiskt

Här kommer en repris på ett inlägg som beskriver hur jag upplevde att det var att ha tre barn under 7 år. Tyckte att det kändes rimligt att påminna mig själv om det nu eftersom jag vilken dag som helst ska få lukta på min lilla systerdotter/son (som jag för övrigt tycker att hon kan föda nu pågrundav jobbigt att vänta för stackars mig! Och lite jobbigt för henne att gå å bära på också, förstås). Jo, och då kommer hormonmonstret vakna till liv och sedan kommer jag att vilja ha en liten fyra, och då, mina vänner, kan det vara bra att ha lite sådant här att påminna sig själv om.

Inte för att det kommer att hjälpa alls, men ändå.

Såhär var det i alla fall. På "den gamla goda tiden", som det heter: 

"Ikväll smider jag planer. Fantastiska, storslagna planer. Fulla av hämnd. Planerna kretsar kring hur jag ska bete mig på mina framtida vuxna barns middagsbjudningar. Hittills har jag kommit fram till följande:

  • Så fort jag kommer fram ska jag vädra i luften och säga "Det här äter jag ALDRIG".
  • Sedan tänker jag gå ut i köket, kolla på maten och skrika "Fyyy va äckligt!"
  • Sedan tänker jag sätta mig ner på golvet i matrummet och gråta några krokodiltårar över hur jävligt det är med mat som jag inte har smakat men som garanterat kommer att vara vidrig.
  • Därefter tänker jag gå på toa, och när jag är klar tänker jag tvinga värden eller värdinnan att torka mig (trots att jag är fullt kapabel att göra det själv) med motivationen att det "är ju äckligt". Sedan tänker jag inte tvätta händerna eftersom "det ju inte var jag som torkade".
  • Väl vid matbordet tänker jag se förbannat sur ut och upprepade gånger hävda att det här som står på bordet inte är ätbart, "Är det ens mat?" ska jag säga och se mig om på de andra runt bordet för medhåll.
  • När jag så småningom tar en smakbit så tänker jag inte använda besticken, eller jo, möjligtvis tänker jag använda serveringsbesticken, det kanske jag kan tänka mig.
  • Efter den första tuggan tänker jag säga "-Jag tycker faktiskt inte om den här kycklingen", fast det är fläskfilé, och så tänker jag spotta ut den tuggan på min tallrik. Fast initialt tänker jag försöka spotta ut den på någon annans tallrik. Utifallutifall denne någon skulle vara sugen på det.
  • Efter den andra tuggan tänker jag göra en helomvändning och hävda att maten nog var ganska god ändå.
  • Sedan tänker jag ta ett par tuggor till innan jag avrundar måltiden med att kasta tallriken i golvet och, naturligtvis, vägra torka upp det efter mig.
  • Eventuellt avslutar jag föreställningen med att klä av mig naken och sedan bli hysteriskt upprörd över att jag inte får leka med playdoh pa bordet som de övriga gästerna fortfarande äter vid.

Ja, ungefär så ser planen ut hittills.
 Tror det kan bli bra.

Faktiskt."


Nu kommer jag inte att vara sugen på vare sig bebisar eller småbarnsår på flera minuter minst.

Eller så.



fredag 12 augusti 2016

Jo, och kan nån annan vara bussig och hälsa det till regeringen? För själv måste jag gå och snyta mig.

Det har gått två veckor sedan jag började jobba igen efter (den bästa!) sommarledigheten (ever!). Två veckor i förskoletid innebär ungefär tvåtusen kramar, ett femtiotal blöjbyten och en biljard snytningar av små snuviga näsor. Och jisses vad jag tycker att det är roligt stundvis! Det är bland det bästa som finns att känna att jag liksom har lyckats etablera relationer med dessa små individer och att det i sin tur gör att de inte behöver vara ledsna hela dagarna i väntan på att en vuxen ska hämta dem.

Det känns så jädra fint i magen det!

Men alla dessa snytningar genererar ju även i en del snor hos mig själv, vilket jag nog skulle säga är nackdelen med yrket. Vilket i sin tur resulterade i att vi idag inte hojtade "Trevlig helg!" eller "Tack för idag!" till varandra när vi droppade av under eftermiddagen, utan istället höll vi oss till "Krya på dig!". För det kändes liksom mer passande och rimligt, oavsett om personen i fråga mådde dåligt eller ej.

Och nu sitter jag här och har liiite, liiite ont i halsen och en normal mängd snor i näsan (för en som umgås med små barn på dagarna, alltså) med två trevliga middagar och ett barnkalas för 25 personer att se fram emot i helgen. Och så tänker jag lite frustrerat att det vore helt rimligt att slopa karensdagen för oss som kramar förkylda barn hela dagarna, tycker gott ni andra kan bjussa på det.

Vi säger så, va?

Toppen.



lördag 16 juli 2016

Österrike kanske kan ta det hela med en nypa salt?

Kommer ni ihåg när Jimmy skaffade en typ au-pair till oss i några månader i Malaysia. För att han sprang på en tjej från Finland som jobbade i en bar i George Town och verkade ha det ganska tungrott just för tillfället. Som sedan bodde i vårt gästrum och lattjade med barnen ibland?

Jo, så var det ju iallafall.

Så därför borde det inte förvåna någon att jag kom hem från jobbet sista arbetsdagen innan sommarlovet, 24 timmar innan vi skulle flyga till Turkiet, och då möttes av en kvinna från Österrike som skulle intervjua mig inför en dokumentär som hon sedan vill visa upp på filmfestivaler. En dokumentär om att skaffa barn, varför vi gör det och hur familjelivet fungerar och så. Det var så spontant att hon själv, efter att ha filmat Jimmy och Ines och vistats på ön i flera timmar, insåg att hon inte hade en aning om vem Jimmy var. Hon var i tron om att de hade en gemensam bekant, men det visade sig att denna bekanta hade skickat en förfrågan om att ställa upp i filmandet till sina bekanta, som i sin tur hade skickat vidare till andra, och på så vis hade Jimmy kopplats ihop med henne. Det är sådant som händer när två spontana själar möts, liksom. Då kan de plötsligt sitta mittemot varandra vid ett matbord i en stuga på en ö utanför Hässelby i Sverige, och inse att de inte har en jefla aning om hur det blev på det viset.

Japp.

Så den där kvällen som jag verkligen borde ha påbörjat packandet satt jag istället och försökte formulera klokheter på engelska om feminism och livet med barn och hormoner, och det gick faktiskt inte alls bra. Vid flera tillfällen uttryckte jag mig med ord som jag är helt säker på inte existerar. Hjärnan var inte alls samarbetsvillig, den ville bara dricka rosé i en trädgårdsstol och skrika "-Semester! Turkiet!" osv.

Men, men, jag gjorde det iallafall. Och Barbara, som hon visade sig heta, var supertrevlig, och därmed stannade hon inte bara över lunch, utan även över middag, natten och frukosten. Och, trots spontangäst och opackade väskor och försvunna pass, så kände jag mig rätt fin och avslappnad när vi rullade iväg med taxin mot Arlanda senare den eftermiddagen. Lite fundersam är jag dock över skälet till att jag blivit så här förjefla mysig/ känslomässigt avtrubbad (hur man nu vill uttrycka det). Antingen beror det på att jag anpassat mig till Jimmys sätt att leva och således slutat stressa igång av sådana här petitesser. Eller så har jag gått in i väggen och förlorat förmågan att känna. Överhuvudtaget.

Vem vet?

Jo, Österrike. Österrike kan nog möjligtvis få klarhet i detta under hösten.

Vi får väl se.