onsdag 26 juli 2017

Kvällspepp a la Elin

Jag sitter i soffan och lyssnar på musik. I sovrummen ligger Ines och Alfred i varsin säng och sover efter varsitt bad och gemensam sagoläsning. Jimmy, Emil och Ingrid är på fisketur med ett par grannar. Diskmaskinen brummar sådär behagligt i köket, full med tallrikar och disk efter middagen.

Och jag är så vansinnigt lycklig över alltihop.

Jag älskar känslan av att ännu en dag ha hanterat kaoset. Av att ha hunnit diskutera en artikel om porrsurfning bland unga pojkar med Emil, lyssnat på Ingrids historier om kollot hon just kommit hem ifrån, övat på att läsa med Ines och gett uppmuntrande kommentarer till Alfred när han gurglar fram läten och ler sitt sneda leende. Jag älskar alltihop. Inte för att det är perfekt och idylliskt på något vis, för det är långtifrån tjusigt och härligt majoriteten av tiden, utan för att det är ett kaos som kräver att jag ständigt gör mitt bästa. Jag gillar att kämpa för saker, helt enkelt.

Och det är därför jag tror att mitt liv ser ut som det gör. Mycket grundar sig nog helt enkelt i den här tillfredsställelsen över att ta sig an en utmaning, klara av den, och sedan känna sig stark och oövervinnerlig en stund på kvällen.

Låter det märkligt?

Det gör det nog. Det kommer jag att tycka själv så fort jag vaknar imorgon av att Alfred urinerat på mitt täcke, eller när jag efter frukost får debattera intensivt med tonåringen om varför han inte får spela på dagtid, eller när jag ska övertala Ingrid att packa upp sin kollopackning innan den möglar eller när jag kommer in på toaletten och finner Ines övandes på att stå upp och kissa; "Jag tänker prova såhär" sa hon nämligen ståendes framför toaletten häromdagen när jag råkade klampa in. 

Men så länge jag får sitta här i soffan på kvällarna och tycka att jag är rätt härlig ändå, 
så är det värt det. 

Faktiskt.



 

lördag 17 juni 2017

Den sedvanliga förlossningsberättelsen

Den här förlossningen är nog den som jag kommer att minnas som min "värsta". Och det är lite svårt att sätta fingret på varför egentligen. För den tog 3 timmar från första värken tills bebisen var ute, precis som vanligt. Och den lämnade mig i ett intakt skick, precis som vanligt. Men den var samtidigt fruktansvärt intensiv på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.

Kl 22.25 kom första värken. Jimmy var ute i regnet och skulle sjösätta en båt, så jag smsade honom att han kunde komma in när det var klart. Fast sedan hade jag värkar var tredje minut som blev mer och mer intensiva, så Jimmy fick avbryta sitt projekt så att vi kunde packa väskan och ringa barnvakten och därefter bege oss iväg till Danderyd.

Kl 00.00 skrevs vi in. Då var jag öppen 4 cm.

Kl 01.00 går vattnet.

Kl 01.28 föds Alfred.

Ser så lätt ut på pappret. Kändes inte fullt lika lätt. Kändes mer som en orkan i kroppen som stundvis var oerhört svår att hantera. Det är ju tur att Jimmy är så fin när jag föder våra barn. Han kramas och håller handen och ger mig juice (ja, och så lagar han naturligtvis det läckande vattenlåset i badrummet på vårt rum, och ställer avancerade frågor om tekniken gällande diverse maskiner som barnmorskan inte har nån möjlighet att kunna svaret på, men ändå). Finast kändes det direkt efter att Alfred ploppat ut och både jag och barnmorskorna och undersköterskan la all vår fokus på honom och Jimmy istället höjer rösten och frågar "Ja, men hur gick det med Elin då?" 

Kärlek, det.

Och nu, 6 dagar senare, så sitter jag här. I ett virrvarr av vuxenblöjor, bebisblöjor, knipövningar, konstant ammande och stundvis oerhört dåligt samvete för alla mina storbarn (som nog inte ens kommer ihåg hur det är att ha en mamma som inte är ett fysiskt och psykiskt vrak), och jag mår, trots allt detta, rätt fint. För det ligger ju en liten, liten fantastisk varelse precis bredvid mig och luktar sådär härligt och magiskt som bara ett spädbarn kan göra. Tänk att den där lukten är värt både avslaget och krystningssmärtorna och sömnlösheten. Märkligt.

Anyway, det var det. Nu är min karriär som barnaföderska slut.

Jädrar vad skönt det känns!






söndag 7 maj 2017

Jag är faktiskt upptagen med att sjunga "Jag vill tacka livet" och smeka min gravidmage

Eller, nej. Det är jag alltså inte. Jag är snarare upptagen med att hantera att bebisen har ständig hicka som känns precis som att det finns en tickande klocka uppkörd i mitt anus. Jag är också upptagen med att oroa mig för att den här bebisen ska väga typ 6 kg, att Jimmy ska vara utomlands när jag ska föda, att min B-uppsats ska bli ett av mina sämre verk i livet, att vi inte ska hinna klart de hundratals projekt som pågår i vårt hus (varav cirka sjuttio av dessa har sitt projektområde på vårt vardagsrumsgolv och innefattar exempelvis gamla telefoner och radiostyrda bilar).

Typ sådant här upptar mycket av min tid.

Ja, förutom allt annat vardagligt då, som naturligtvis pågår samtidigt som min graviditet. Som att de övriga tre barnen har aktiviteter och känsloliv och känner hunger regelbundet. Sådant måste jag ju lägga tid på, även om kroppen bara vill ligga i soffan och gnälla över min tickande stjärt. Och så måste jag ju hitta saker som Jimmy förlägger när han växlar mellan sina jobbprojekt och hemmaprojekt, typ som mina hemnycklar.

Ja, sådant ni vet. 

Men nu är det ändå vecka 36, så snart är det dags för avslag och eftervärkar.

Och bebisgos. Framförallt bebisgos, förstås.

söndag 19 mars 2017

Ladies and gentlemen, may I present "Gravidmonstret" (formerly known as "Bitterfittan", men som nu utökat sin meritlista till att helt enkelt bråka med alla som försöker kommunicera med henne)

I går fick Jimmy natta mig före barnen. Han fick sitta bredvid mig på sängkanten och säga snälla saker tills jag blev avslappnad och således släppte ambitionen att ta mig därifrån igen.

Jag var helt enkelt en smula uppvarvad.

Till viss del är jag speedad för att Ines vaknar före kl 6 varje morgon sedan några veckor tillbaka, vilket ju gör mig ganska trött i längden och medför att jag måste koppla på energireserven för att orka efter kl 15. Men till störst del beror det på att jag har vägrat känna mig besegrad av den här skitgraviditeten. Tills igårkväll, alltså.

För igår hade jag först inlett morgonen med att skälla på Jimmy för att jag "kan för faen visst åka till återvinningen själv, bara du bär in grejerna i bilen".  Och sedan gjorde jag det. Och hamnade i bråk med personalen för att jag knappt hann välta min kropp ut ur bilen innan det var dags att köra fram 4 meter för att nån annan jävel (som jag förmodar levde sitt liv utan gravidmage och ryggsmärtor) redan var klar. Efter att den trevliga kvinnan med orange väst knackat mig på axeln tre gånger, och bett mig flytta fram igen, innan jag hunnit slänga en enda pinal ur bakluckan, och jag gett henne onda ögat och morrat något aggressivt, så tittade hon bara på mig med blåa, empatiska ögon och sa "Du borde ju egentligen inte göra det här...". Jag försökte le för att besvara vänligheten, men orkade inte riktigt lägga energi på att få mungiporna att kämpa emot gravitationen. På vägen därifrån ringde jag till Synoptik och skällde ut tjejen som svarade för att jag inte fick avbeställa ett par snordyra solglasögon som jag beställt till Ingrid på fredagkvällen. Det kostade 400 kr att avboka dem, vilket jag kände var orimligt eftersom det nu var lördagmorgon. Själv tyckte jag att jag hade en poäng när jag sa att det inte finns en möjlighet att nån hade slipat klart de där förbannade glasen under natten mellan fredag kväll och lördag förmiddag, men det tyckte inte hon dög. Jag kan inte påstå att jag öppnade för att fredligt samarbete mellan mig och dem i framtiden. Synd.

Under resten av dagen hade Ines och Ingrid varsin kompis här, vilket först krävde medling på FN-nivå och därefter behövdes det polishundmeriter eftersom Ingrids kompis tappade bort både kläder och mobil i vårt hus, jag hade dessutom tidspress på mig eftersom kompisens pappa satt i en bil på fastlandet och väntade på oss eftersom JAG sagt att vi MÅSTE skjutsa över henne prick kl 15 för att jag och Ingrid skulle på bio.

Efter biobesöket, ett dystert och ansträngt möte på Synoptik för att få tillbaka de resterande pengarna, och en tur till ICA för att handla baguette, så kom jag hem. Klockan var närmare 19. Jag försökte äta middag och städa köket med ett glatt humör, men det var dömt att misslyckas. Sedan bölade jag, och därefter tvingade Jimmy mig att gå och lägga mig.

Tror egentligen att det mest barmhärtiga för både mig och omvärlden är att försätta mig i koma tills bebisen är ute.

På riktigt.



tisdag 7 mars 2017

Sömn är ändå överskattat. Eller så

Vaknade strax före 4 i morse av att jag låg och balanserade precis på kanten av min och Jimmys dubbelsäng. När jag försöker vända på mig, för att slippa dunsa ner i golvet, så väser en viss 5-åring i mitt öra "-Akta!" Tydligen räckte det inte att hon hade resten av sovutrymmet till sitt förfogande. Eftersom jag inte kunde låta bli att börja skratta högt åt det komiska i situationen så blev jag dessutom hyssjad av ovan nämnda unge.

Så nu ligger jag på soffan och glor på tv istället.

Jahapp.

onsdag 22 februari 2017

En gravid bitterfittas payback eller Kom ihåg var ni läste det först

Jag har insett, äntligen, vad det är som gör att Försäkringskassan fungerar som den gör. Varför de anställda inte ger vika, eller drabbas av trams så som medlidande, medmänsklighet eller empati. Det känns helt självklart nu när jag kommit på det, det kommer ni också att tycka, men ändå har det tagit mig så många år av kommunikation med surtanter innan jag löste mysteriet.

Så här är det förstås:

Deras gemensamma grund i verksamheten är nämligen att pengarna som de tillhandahåller potentiellt kan bli deras egna slantar, ja, om de bara lyckas undvika att dela med sig av dem till utomstående människor.

Det finns ju ingen annan logisk förklaring.

Jag föreställer mig ett gäng lastgamla tanter med små ihopskrynklade surmunnar och vårtor på näsan som sitter i ett gigantiskt kontorslandskap med långa rader med skrivbord. Alla har en bild av en stor hög med pengar som skärmsläckare, föreställande det som vi andra kallar "våra skattepengar" men som bland de invigda i Försäkringskassans hemlighet kallas för "julbonusen". I ventilationen har de tillsatt en essens av nytryckta sedlar och i högtalarna hörs ett bakgrundsljud av mynt som klirrar när de håvas ned i säckar. Allt detta för att de anställda verkligen ska komma ihåg att de där jobbiga jävlarna som ringer hela tiden, ja, de som påstår sig vara "sjuka", "närstående till en döende" eller "deprimerade", bara hittar på. Egentligen orkar de ju bara inte arbeta, det handlar om lathet, helt enkelt. Och då förtjänar ju hårt arbetande Försäkringskassananställda att få pengarna själva, för DE arbetar minsann. Ja, och så låter det ungefär så här mellan samtalen "-Haha, Bettan å Maggan! Hör på den här; "-Buhu, jag mår så illa nu när jag är gravid, så jag kan inte sova på nätterna". Vilket trams! Visst hörrni, visst?!"

Ja, så går det till.

Helt säkert.