måndag 18 september 2017

Helt ärligt kan jag inte så mycket om fjäderfän

Ines har sedan flera månader önskat sig EN ENDA SAK. Hon önskar sig det så intensivt att hon pratar om det var och varannan dag som vi sällskapar hem från skolan. Senast idag när vi vandrade ner mot vattnet tog hon upp det igen. Vad hon önskar sig?

En förstoppad påfågel på ett piano.

Såklart.

Så förutom att det kräver x antal kvadratmeter yta i vårt lilla hus, så tillkommer ju flertalet funderingar. Exempelvis funderar jag över hur jag ska åstadkomma detta tillstånd hos djuret, och på hur länge det kan tänka sig att stå på pianot? 

Svårt, ju.

Blir nog inget med det där, hörrni.

Näe.

torsdag 14 september 2017

Känsla jag önskar att jag fick erfara nån gång då och då: Värdighet

Nu har jag varit och återbesiktigat min vajayjay hos barnmorskan på mvc, vilket i vanlig ordning var en rätt bisarr upplevelse.

Tyvärr.

För det första är det överhuvudtaget ett så märkligt sätt att avsluta en relation till en människa. Först lär vi känna varandra genom samtal i 9 månaders tid, sedan avslutas umgänget med att den ena hoppar upp i gynstolen. Ett mycket udda förfarande, ju. Bäddar onekligen för ett stelt avsked. Dessutom hade jag dagen till ära rakat benen å gjort mig till i största allmänhet, vilket olyckligtvis visade sig vara helt i onödan eftersom mina nya byxor valde att lurva av sig på mina nyinsmorda ben. Således satt jag alltså i gynstolen iförd, vad som bäst kan beskrivas som, en nallebjörnkostym. Under tiden satt min son i en babysitter bredvid och försökte lätta upp den tryckta stämningen med glada gurgelljud och tjut.

Och nu tänker jag inte avsluta detta med att skriva "tur att det var sista gången".

Vågar ju inte jinxa något. 

Liksom.  

måndag 11 september 2017

Så ni inte har några illusioner om att vi har koll på läget

Häromdagen fann jag mig själv stående på bryggan, nyss hemkommen från Emils simträning. En simträning som vi kom 10 minuter sent till och som jag spenderade i bilen, ätandes frukost, tillsammans med Ingrid och Alfred. Själv var jag efter bara ett par minuter iförd Alfreds illaluktande spya vilken hamnade över hela min tröja och byxa (och bilratten och golvet). Ingrid hade dessutom myror i brallan och satt således inte på rumpan mer än någon minut åt gången. Hon lyckades även glömma var hon lagt mina bilnycklar, så en lång stund krälade vi runt som galningar båda två för att lokalisera knippan. Väl hemma på bryggan stod Ines och Jimmy och välkomnade oss. Ines var iförd en mindre ren pyjamas och rapporterade nöjt att hon ätit nudlar med choklad till frukost. Jimmy i sin tur berättade minst lika nöjt att ingen kunde använda badkaret för att han förvarade levande kräftor där.

Klassiskt söndagsmys.

Eller så.

torsdag 7 september 2017

En helt vanlig (jeflaskit)morgon

Ända sedan jag startade den här bloggen har mitt fokus legat på att se det vardagliga som sker i familjelivet ur ett humoristiskt perspektiv. För att jag tycker att livet är rätt kul och komiskt, och för att jag är helt säker på att allt blir lite härligare om man får skratta regelbundet.

Inga konstigheter.

Sedan blev det så att jag plötsligt för några år sedan fick svårt att hitta det komiska i det som sker. Vissa saker i livet är inte humor, hur man än vänder och vrider på dem. 

Vissa saker suger, helt enkelt.

Och eftersom jag inte kunde skriva om dessa specifika saker så blev det plötsligt väldigt svårt att blogga, för det var så mycket som kretsade kring dem, vilket gjorde att orden hela tiden behövde censureras. Menmen, nu tänker jag att det är dags att öva upp mig igen. Till att skratta åt eländet, alltså. Låt mig därför illustrera hur den här morgonen såg ut, bara som ett helt vanligt exempel på hur det kan vara.

Jimmys väckarklocka ringer 4.30. Inte för att han ska gå upp då, nej, utan för att han gick upp vid den tiden igår, vilket fått väckarklockan att rikta in sig på en stadig tradition. Efter att Jimmy först snoozat, och sedan stängt av larmet och somnat om, så ligger jag vaken till, ska vi dra till med 6.20? Då somnar jag om, och sedan ringer min klocka 10 minuter senare. Därefter har jag en timme av verbal brottning med två diktatorer. Eftersom jag tycker att mina barn är så stora nu så tänker jag inte specificera namn på vem som gjorde vad, men låt oss säga att den ena vägrade gå upp ur sängen i 30 minuter och vägrade äta frukost i 15 minuter och den andra vägrade öppna munnen för att borsta tänderna. Detta gjorde vi för övrigt i hallen samtidigt som vi tog på oss ytterkläderna. (Om vi nån gång bygger ut det här förbannade huset så tänker jag låta installera ett handfat precis vid ytterdörren, det är ju ändå där ungarna borstar både tänder och hår. Eller så rakar jag dem och drar ut deras tänder så vi slipper bry oss mer. Får se hur jag gör.)

När jag ska lägga till med båten så inser jag att Jimmy lånat ut vår andra båt till en kompis, och det i sin tur innebär att Emil är fast på ön tills jag kommer tillbaka. Så vi skyndar oss att förtöja båten medan jag ringer Emil och förklarar läget, vilket han förövrigt tyckte var alldeles förtjusande nyheter.  Eftersom det nu var sjukt bråttom för att samtliga barn skulle hinna i tid så fick vi ta bilen, vilket oundvikligen ledde till att Alfred tjöt som ett brandlarm hela vägen. Utanför skolan var det sedvanligt bilkaos, dessutom stod det parkerad någon form av servicebil vid övergångsstället som jag är rätt säker var ämnad åt mig. Den började nämligen spruta ut enorma mängder löddervatten ur en rejält stor slang vilket lyckades nå fram till vår bil preciiis när vi gick ur den, således blev jag blöt om fötterna. Jag tog det högst personligt, kan jag säga.

När tjejerna var lämnade körde jag (inte) i enlighet med alla hastighetsbegränsningar tillbaka till båten medan Alfred skrek. Han somnade lagom till jag parkerat bilen, vilket skapade svår ångest hos mig när jag tvingades korva upp honom ur stolen och ner i bärsjalen så att han vaknade igen. Därefter gasade jag över sundet, hämtade Emil och hans cykel, gasade tillbaka och lämnade honom vid fastlandet, och sedan gasade jag tillbaka till ön. Väl inne i hallen sväljer jag stressgråten så gott jag kan. Och så var morgonrutinen överstökad.

Check!
Eller så.

onsdag 26 juli 2017

Kvällspepp a la Elin

Jag sitter i soffan och lyssnar på musik. I sovrummen ligger Ines och Alfred i varsin säng och sover efter varsitt bad och gemensam sagoläsning. Jimmy, Emil och Ingrid är på fisketur med ett par grannar. Diskmaskinen brummar sådär behagligt i köket, full med tallrikar och disk efter middagen.

Och jag är så vansinnigt lycklig över alltihop.

Jag älskar känslan av att ännu en dag ha hanterat kaoset. Av att ha hunnit diskutera en artikel om porrsurfning bland unga pojkar med Emil, lyssnat på Ingrids historier om kollot hon just kommit hem ifrån, övat på att läsa med Ines och gett uppmuntrande kommentarer till Alfred när han gurglar fram läten och ler sitt sneda leende. Jag älskar alltihop. Inte för att det är perfekt och idylliskt på något vis, för det är långtifrån tjusigt och härligt majoriteten av tiden, utan för att det är ett kaos som kräver att jag ständigt gör mitt bästa. Jag gillar att kämpa för saker, helt enkelt.

Och det är därför jag tror att mitt liv ser ut som det gör. Mycket grundar sig nog helt enkelt i den här tillfredsställelsen över att ta sig an en utmaning, klara av den, och sedan känna sig stark och oövervinnerlig en stund på kvällen.

Låter det märkligt?

Det gör det nog. Det kommer jag att tycka själv så fort jag vaknar imorgon av att Alfred urinerat på mitt täcke, eller när jag efter frukost får debattera intensivt med tonåringen om varför han inte får spela på dagtid, eller när jag ska övertala Ingrid att packa upp sin kollopackning innan den möglar eller när jag kommer in på toaletten och finner Ines övandes på att stå upp och kissa; "Jag tänker prova såhär" sa hon nämligen ståendes framför toaletten häromdagen när jag råkade klampa in. 

Men så länge jag får sitta här i soffan på kvällarna och tycka att jag är rätt härlig ändå, 
så är det värt det. 

Faktiskt.



 

lördag 17 juni 2017

Den sedvanliga förlossningsberättelsen

Den här förlossningen är nog den som jag kommer att minnas som min "värsta". Och det är lite svårt att sätta fingret på varför egentligen. För den tog 3 timmar från första värken tills bebisen var ute, precis som vanligt. Och den lämnade mig i ett intakt skick, precis som vanligt. Men den var samtidigt fruktansvärt intensiv på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.

Kl 22.25 kom första värken. Jimmy var ute i regnet och skulle sjösätta en båt, så jag smsade honom att han kunde komma in när det var klart. Fast sedan hade jag värkar var tredje minut som blev mer och mer intensiva, så Jimmy fick avbryta sitt projekt så att vi kunde packa väskan och ringa barnvakten och därefter bege oss iväg till Danderyd.

Kl 00.00 skrevs vi in. Då var jag öppen 4 cm.

Kl 01.00 går vattnet.

Kl 01.28 föds Alfred.

Ser så lätt ut på pappret. Kändes inte fullt lika lätt. Kändes mer som en orkan i kroppen som stundvis var oerhört svår att hantera. Det är ju tur att Jimmy är så fin när jag föder våra barn. Han kramas och håller handen och ger mig juice (ja, och så lagar han naturligtvis det läckande vattenlåset i badrummet på vårt rum, och ställer avancerade frågor om tekniken gällande diverse maskiner som barnmorskan inte har nån möjlighet att kunna svaret på, men ändå). Finast kändes det direkt efter att Alfred ploppat ut och både jag och barnmorskorna och undersköterskan la all vår fokus på honom och Jimmy istället höjer rösten och frågar "Ja, men hur gick det med Elin då?" 

Kärlek, det.

Och nu, 6 dagar senare, så sitter jag här. I ett virrvarr av vuxenblöjor, bebisblöjor, knipövningar, konstant ammande och stundvis oerhört dåligt samvete för alla mina storbarn (som nog inte ens kommer ihåg hur det är att ha en mamma som inte är ett fysiskt och psykiskt vrak), och jag mår, trots allt detta, rätt fint. För det ligger ju en liten, liten fantastisk varelse precis bredvid mig och luktar sådär härligt och magiskt som bara ett spädbarn kan göra. Tänk att den där lukten är värt både avslaget och krystningssmärtorna och sömnlösheten. Märkligt.

Anyway, det var det. Nu är min karriär som barnaföderska slut.

Jädrar vad skönt det känns!