onsdag 22 februari 2017

En gravid bitterfittas payback eller Kom ihåg var ni läste det först

Jag har insett, äntligen, vad det är som gör att Försäkringskassan fungerar som den gör. Varför de anställda inte ger vika, eller drabbas av trams så som medlidande, medmänsklighet eller empati. Det känns helt självklart nu när jag kommit på det, det kommer ni också att tycka, men ändå har det tagit mig så många år av kommunikation med surtanter innan jag löste mysteriet.

Så här är det förstås:

Deras gemensamma grund i verksamheten är nämligen att pengarna som de tillhandahåller potentiellt kan bli deras egna slantar, ja, om de bara lyckas undvika att dela med sig av dem till utomstående människor.

Det finns ju ingen annan logisk förklaring.

Jag föreställer mig ett gäng lastgamla tanter med små ihopskrynklade surmunnar och vårtor på näsan som sitter i ett gigantiskt kontorslandskap med långa rader med skrivbord. Alla har en bild av en stor hög med pengar som skärmsläckare, föreställande det som vi andra kallar "våra skattepengar" men som bland de invigda i Försäkringskassans hemlighet kallas för "julbonusen". I ventilationen har de tillsatt en essens av nytryckta sedlar och i högtalarna hörs ett bakgrundsljud av mynt som klirrar när de håvas ned i säckar. Allt detta för att de anställda verkligen ska komma ihåg att de där jobbiga jävlarna som ringer hela tiden, ja, de som påstår sig vara "sjuka", "närstående till en döende" eller "deprimerade", bara hittar på. Egentligen orkar de ju bara inte arbeta, det handlar om lathet, helt enkelt. Och då förtjänar ju hårt arbetande Försäkringskassananställda att få pengarna själva, för DE arbetar minsann. Ja, och så låter det ungefär så här mellan samtalen "-Haha, Bettan å Maggan! Hör på den här; "-Buhu, jag mår så illa nu när jag är gravid, så jag kan inte sova på nätterna". Vilket trams! Visst hörrni, visst?!"

Ja, så går det till.

Helt säkert.

lördag 18 februari 2017

Lördagens projekt: Snorkråkesanering

Jimmy är på Island och firar sin mamma. Han badar i varmvatten, dricker öl, kollar vattenfall och ja, det är i princip allt jag vet.

Själv gör jag motsatsen.

Fram tills nu visste jag inte direkt vad motsatsen till öl, varma bad och vattenfall var, men nu vet jag det. Och det börjar med att barnet, som alltid har oerhört svårt att ta sig upp ur sängen, plötsligt upplever ett hallelujamoment, och således går upp, äter frukost, klär på sig, borstar tänderna och håret, packar en frukt, är klar(!) innan jag behövt tjata om någonting överhuvudtaget.

Men...

då blir syskonet bajsnödigt preciiis när vi ska åka hemifrån. Och sedan ligger det fullt med 2 gånger 4 meter långa isflak i hela isrännan, så det slutar ändå med att vi är 10 minuter sena när den vanligtvis morgontrötta avkomman anländer till skolan. Därmed blev det minst lika stressigt som vanligt, och möjligheterna för ovan nämnda barn att uppleva att hen lyckats den här morgonen blev mycket begränsade, trots att jag gav positiv feedback under bilresan.

Sedan innebär motsatsen till öl och bad att man tar med sig sina två andra barn till ICA, för att slippa åka runt så mycket resten av dagen (haha, så härligt och naivt och oförstört). Mitt i handlingen möter vi en bekant och då får Ines ett behov av djup och sann ärlighet, och måste således i detalj berätta om hur och var och när hon kletar av snorkråkor på diverse möbler, och hon inleder hela bekännelsen med att köra upp ett finger långt upp näsan och förklara att hon "bara ska dra ut lite näshår". Allt detta uttrycks naturligtvis med hög stämma. Så INGEN på ICA ska gå miste om härligheten.

Efter att jag lämnat av det andra skolbarnet får jag en släng av extrem gravidtrötthet och kan inte tänka mig något jobbigare än att brottas med isflak i sundet igen. Hellre dör jag. Så jag tar med hon med snorkråkorna till IKEA istället, för att äta brunch och köpa stearinljus. "Kan ju bli trevligt och vilsamt" tänkte jag (som här fortfarande är förhållandevis naiv och oförstörd) och så kliver vi in i varuhuset. När vi går därifrån har Ines vid ett tillfälle stulit en pinnglass från frysen i resturangen, varpå jag med foglossning och kundkärra behövt jaga henne runt mellan öarna där man hämtar dricka innan jag lyckas få tillbaka den. Jag har även behövt gå tillbaka till kassan för att hon snott möbeltassar och smugglat ut dem i min kasse.

Sedan åker vi hem.

Där hinner jag ligga ner i sängen i en stund medan Ines pysslar i vardagsrummet innan Emil ringer och vill ha skjuts med båten. Han kvider under samtalet för att han under dagens idrott slagit i knäet när han åkte skridskor, och sedan nån minut senare tagit emot en puck med samma knä. När jag är på väg över sundet för att hämta den handikappade sonen, och som bäst försöker få båten att glida av ett gigantiskt isflak, så ringer Ingrids skolsyster. Ingrid har nämligen lekt inte nudda mark och skurit upp knät och blött igenom jeansen så att hon nu är byxlös. Förmodligen behöver det sys också.

Det är ungefär nu jag börjar känna mig mer förstörd och härjad än naiv, samt upplever att jag nog inte unnar Jimmy öl, bad och fallande vatten längre.

Typ någonsin.

Så jag brottar hem Emil mellan isflak, åker och hämtar Ingrid (bölandes, såklart, för nu är det faktiskt väldigt synd om mig. Och Ingrid) Efter lite telefonkonferens med de där badande, öldrickande, vattenfallsspanande människorna på Island (som ju är proffs på när man ska sy eftersom Jimmy spenderade hela uppväxten ihopsydd på en eller annan ledd) så ringer jag till en vänlig själ som kan vara barnvakt åt Ines medan jag åker iväg med Ingrid. Sedan studsar jag än en gång fram och tillbaka mellan isflaken för att hämta Ines på ön, sedan åker jag och lämnar henne hos vakten och samtidigt ringer jag snyftandes till vårdcentralen. De tar emot mig trots att det är stängt, vilket förmodligen var ett beslut baserat till stor del på moderns veka, darrande stämma.

Sedan avslutar jag kvällen med att få med mig hämtmat och två trötta (varav en trasig och haltande) tjejer hem. Dagens första win var att Emil tänt ljus och gjort fint hemma när vi kom. Det var trevligt.

Japp. Så, det var motsatsen till öl, bad och vattenfall på Island, det.

Så ni vet.



torsdag 26 januari 2017

Nu ligger hon för övrigt i soffan och klagar på att hon "är så himla trött"

I morse vaknade jag före kl 6 av att Ines petade mig med, hur ska jag uttrycka det; känsla (?) rakt i kinden medan hon förmedlade att hon "faktiskt saknar morfar". Spontant anser jag inte att detta är en rimlig anledning till att väcka en medmänniska som man dessutom säger sig älska, men vad hjälper det?

Inte alls.

Så därefter låg jag vaken och tvingades att aktivt delta i diverse resonemang om vem Ines älskar mest (mig eller bebisen), om vad jag helst vill ha för present när jag fött bebisen (ett halsband eller en kram) och om huruvida döda fiskar är vanligt att drömma om (vilket jag inte kunde svara på).


Och sedan ringde klockan.

 Såatte: God morgon, da.

onsdag 25 januari 2017

Det enda som gått enligt planerna är att isen lyser med sin frånvaro. Tur det.

Ligger på soffan och är helt oförmögen att ta mig upp igen. I köket står Emil och lagar kesellaplättar till middag. Bredvid mig ligger Ingrid som är sjuk och således fick vara hemma ensam på förmiddagen idag. Själv behövde jag vara på min praktikplats för att göra en undersökning utifrån könsnormer, samt träffa min handledare, men jag fick även nöjet att bli klappad på bebismagen och låna ut mina kryckor som kikare. I badkaret ligger Ines och tvättar bort två dagars vabbfest med morfarFroby och alla pannkakor som det innebar.

Om jag inte hade haft en pappa som vabbar, en svärmor som hämtar och bjuder storbarn på resturangmiddag och en svägerska som gladeligen tar emot ovan nämnda storbarn som spontana övernattningsgäster, så hade jag ALDRIG klarat de tre senaste dagarna.

Kan vara så att vi har världens bästa familj.


Så ni vet.

lördag 21 januari 2017

Just nu luktar jag för övrigt parfym

Från och med imorgon ska jag vara ensamstående i en hel vecka. Jimmy ska till Amsterdam och bygga robotar. Själv ska jag handla, diska, tvätta, natta, väcka, skjutsa, tvinga att duscha och borsta tänderna samt vara glad och härlig under samtliga dessa moment. Kombinerat med min foglossning och att isläget på Mälaren är högst varierande så är detta något jag tänker på med skräckblandad förtjusning. För det brukar bli väldigt trevligt när jag är själv med barnen. Det blir mer jobb, men också mer umgänge. Men jag är samtidigt högst osugen på att sköta allt underhåll av huset, eller på att gå första promenaden över isen själv med tre barn, en bebismage samt ryggsmärtor. Tänker inte ens försöka inbilla mig att jag skulle kunna kravla mig upp ur en isvak i mitt tillstånd, liksom.

Så alltsomallt är jag lagom exalterad över den kommande veckan.

Det är tur att jag har tre avkommor som peppar mig i mitt mödraskap på sitt alldeles egna vis. Olfaktiva Ines som för tillfället berättar i detalj för folk hur de luktar hela tiden; "Pappa, du luktar liksom, eeh, rött" eller "Mamma, du luktar INTE ansiktskräm". Eller Ingrid som hatar att gå upp ur sängen i kombination med att hon hatar att komma sent till skolan. Det är en synnerligen utmanande kombination som för mig personligen resulterar i pulshöjning, frustration samt transpirerande armhålor (och genuin glädje när vi får till det på ett bra sätt). Mitt i detta står Emil stadigt trots all luktnoja, morgontrötthet och galenskap. Han flippade inte ens tidigare idag när Ingrid låste in honom och sig själv på toaletten för att hon "ville göra någonting kul" medan han så tydligt det bara gick insisterade på att han vare sig ville umgås eller vistas i badrummet.

Sådant här gör mig mycket mer motiverad att kravla mig upp ur isvakar.

Märkligt, men sant.


tisdag 3 januari 2017

Just keeping it real

För en timme sedan haltade jag sakta och lugnt, med hjälp av mina kryckor, ned för vår backe på Lambarö. Det var klart och lugnt på vattnet. Solen höll på att gå upp och gav ytan en aprikosrosaglittrig kulör. Allt kändes fint.

Fram tills dess, alltså.

För sedan kom jag på att jag glömt plånboken hemma. Så jag fick vända precis nere vid båten och linka hela vägen hem igen. Och sedan tog jag lite raskare steg tillbaka ner till vattnet. Efter en ganska knepig angöring vid bryggan på fastlandet knatade jag upp genom radhusområdet till Lambaröbornas parkering, och just när jag skulle börja skrapa rutorna så inser jag att plånbokshelvetet har ramlat ur fickan.

Faen.

Lämnar kryckorna i bilen (hinner inte ha ont längre) och haltar/småspringer ner mot vattnet. Tillslut hittar jag skiten. På botten av Mälaren, under båten.

Jahopp.

Först när jag har byxorna nere vid knäna och är fullt inställd på att bada inser jag att 1. Jag är gravid i vecka 19
2. Jag har rejäl foglossning
3. Det är 3 minusgrader ute och en lätt hinna av is på sjön.
Det vill säga; jag skulle förmodligen få missfall, alternativt frysa ihjäl, om jag inte lyckades få upp denjävlaskitplånboken på första försöket. Så därmed lånar jag två paddlar ur två andra båtar, tar av mig jackan och kavlar upp ärmarna på tröjan, och sedan försöker jag knipa fast det där avskrädet till pengaförvaring. Efter x antal försök får jag upp den, och sedan haltar jag med blågröna armar upp till bilen.

Och nu är jag 30 minuter försenad till skolan.

Såatte; yeay för idag! Eller så.