lördag 31 december 2011

Året som gick...



...inleddes med en foglossning from hell
och en is som låg i tusen år. Så vi tog vårt pick å pack och flög till Lanzarote i ett par veckor.











 När vi kom hem var det dags för ett ultraljud och fick se Ines för första gången.










 Sedan köpte vi ett kök på IKEA vars kartonger  var så ljuvliga så att vi beslöt oss för att njuta av dem istället. Först i juli kunde vi slita oss från de bruna skönheterna i papp och börja bygga på köket...









Jimmy passade på att bosätta sig i eken i några veckor i juni.












Ingrid blev prinsessan GlitterEmma och vi åkte till hennes ägor för att inspektera skötseln av dess park. Och för att äta glass förstås.









Emil blev simkunnig och spenderade sommaren med att hoppa från båtar och bryggor.

















Min vackra syster gifte sig och jag var sprickfärdig. Föga kunde man ana att det skulle dröja 6 veckor till innan Ines skulle komma ut.












Så haltade jag runt med kryckor på Gröna Lund en dag också. Vad gör man inte för att familjen ska få ha roligt?













Eftersom Ingrid föddes efter en lättare
bergsbestigning så trodde jag absolut att Ines
skulle göra detsamma. Vilket hon inte gjorde.
Måste säga att det finns bättre saker att sysselsätta
sig med än att gå uppför skidbackar med en
dödande smärta i ryggen. Rekommenderas icke!








Så föddes hon äntligen!
Den 15 augusti kom hon ut med en sådan fart att navelsträngen brast och blodet sprutade. Jag hade således klämt ut min sista melon och fått världens gladast unge!














Jaa, jag måste säga att jag är rätt nöjd med året 2011. Faktiskt.


Gott Nytt År!

fredag 30 december 2011

En sucker för IKEA

HjältenJimmy kan ju nosa sig till den kommande kattpissdoften, rocken och skeden och föreslår att han ska ta barnen och åka till IKEA och köpa grejer för att färdigställa köket. Och jag vill inte bli glad. Jag vill vara sur ett tag till. Men han känner mig alltför väl och vet mina svaga punkter.

Så jag är inte sur längre.

IKEA - vi säljer möbler och inredning till överkomliga priser OCH räddar Frobys äktenskap.

Jag blir galen!

Aaaaaaaaaaaaaah! 
Det är så förbannat trångt i det här huset! 

Jag tror på fullt allvar att jag kommer att bli tokig precis vilken dag som helst. Och jag snackar inte tokig som i att jag kommer att bli sur och grinig och allmänt less och ta ut det på Jimmy. För det gör jag redan. Näe, jag menar tokig som i att jag kommer att börja spontanlukta kattpiss och prata med mig själv och gå ut naken endast iförd lång kappa med en sked i handen för att ro till fastlandet i en badring. DEN sortens tokig menar jag. Fy faen...

torsdag 29 december 2011

Lyckliga barn

Alltså.  Jag sitter här och känner att jag inte kunde bry mig mindre om vad mina barn kommer att sysselsätta sig med i framtiden. Om de blir homo, bi eller transor, skaffar tusen tatueringar, blir religiösa, färgar håret illgrönt, bojkottar kött, lever i kollektiv eller dyyyr etta på Östermalm. I don't care.
                                                      
För det är inte viktigt, faktiskt.

Det enda som känns väldigt angeläget är att de blir så lyckliga det bara går. Att de vet att de är älskade oavsett vad de hittar på och att de har med sig i sina ryggsäckar att de hade ett par föräldrar och ett gäng släktingar som försökte göra deras uppväxt så fin och härlig och rolig de bara kunde.

                                                     
                                                           Det önskar jag.


Skulle det nu visa sig att de blir lyckliga av att göra andra illa, eller av att bränna förskolor på nätterna så får jag väl gå in och redigera lite i det här inlägget bara. Det är snabbt gjort.

onsdag 28 december 2011

Mammas tidningsprenumerationer

Min mamma har alltid prenumererat på tidningar. Ja precis, tidningar. I största allmänhet liksom. För att hon vill ha de där sjyssta erbjudandena som tillkommer. Ni vet; 5 nummer och en sjal, eller 10 nummer och en bussresa till Polen, typ, och det är toppen. För det innebär att det alltid finns härlig lektyr, utöver de 50 miljarrrder böcker som mina föräldrar samlat på sig genom åren, som man kan förkovra sig i när man ammar. 
Den här hösten har jag läst mest Hem & Trädgård och Tove, och planerar därför att måla om massor med möbler, men det är en helt annan historia.

Ja, så kom jag då hit på julafton och börjar beta av de olika magasinen som landat i brevlådan sedan sist, och så plötsligt dyker detta upp. Och jag tycker verkligen att tidningen är en smula fantastisk!


För vem vill inte läsa en tidning som heter Mitt kön? Kan ju bli hur spännande som helst ju! Sedan kan man ju undra över framsidans bild, och allt snack om mat. Vem riktar de sig mot egentligen? Och vad för härligt kan man få i present om man tackar ja till några nummer? Frågorna är många.

Ja, hur som helst skulle jag absolut kunna tänka mig att få den i brevlådan ibland, eller åtminstone läsa den hos min mamma...

Jullovet continues

Detta dygn inleddes med att Ingrid kom smygandes och kröp ner hos mig och Ines i sängen vid 01-tiden. Det har blivit många sådana nätter på sistone. Tror att det beror på att det är lite krävande att vara mellansyster helt plötsligt. Jo, så hon gosar in sig hos oss och vi somnar om. Fast efter en stund vaknar hon och är jätteledsen, för hennes gose-tiger är borta. "-Han är under sängen!" tjuter hon, och efter att jag försökt intala henne att han nog säkert har det toppen där nere så måste jag naturligtvis åla in där och leta. Förbannat kallt och omysigt var det och någon tiger hittar jag inte. Så prövar jag att övertyga Ingrid lite till om att tigern har det alldeles förträffligt var han än befinner sig. Det leder bara till ännu fler tårar. Jag tar ännu en ålningsomgång utan resultat och inser att vi måste ge upp honom om vi ska få någon sömn. Fast nu har Ines vaknat också, naturligtvis, och sedan ligger jag och försöker klappa Ingrid med ena foten medan hon ligger omslingrad runt min vad och snyftar. Samtidigt måste jag vyssja Ines, för det är ju morgon nu. Tycker hon. Tiden går och tillslut inser jag att tigerjäveln måste hittas. Annars går hela morgondagen åt pipan. Så jag drar upp barnet som gråter och barnet som tror att det är morgon och går på tigerjakt i huset. Den återfinns en våning upp, i Ingrids säng. Hon har med andra ord glömt att han inte följde med från första början. Strålande.

Sedan vaknar jag vid 7-snåret av att Emil pratar med mormor på övervåningen: "-Ja du mormor, det verkar som att jag har en variant av vinterkräksjukan". Sedan kräks han så småningom. Dagen har således börjat.

Och förväntningarna är skyhöga.

Förlänga livet del 4

Det här scenariot dyker upp i mitt huvud ibland, och gör så att jag måste bubbla lite grann. För hon är faktiskt rätt kul, och full i fan, min dotter.

Det var en morgon när jag skulle lämna Ingrid, som snart skulle fylla 2 år, på förskolan. Vi hade precis kommit in i hallen och jag hjälpte henne av med kläderna. Medan jag vänder mig om för att hänga upp jackan och lägga mössan i hennes korg, så pilar hon iväg genom rummet fram till en av förskolelärarna som sitter på huk med ryggen mot oss över en liten pojke. Till mitt försvar ska jag säga nu att jag aldrig hann förstå vad som skulle ske förrän det var försent (och tur är väl det för det skulle betyda att jag har rätt sunkig fantasi) annars hade jag gjort allt som stod i min makt för att stoppa henne. För Ingrid tar sitt lilla, lilla knubbiga pekfinger och kör ned det djuuupt ner i stjärtskåran som hennes fröken visar upp en del av när hon sitter sådär.

Och jag typ dör 
(och hjälper sedan Ingrid att tvätta handen, med fokus på pekfingret).

tisdag 27 december 2011

Kurragömma gone wrong

Igår satt jag i lugn och ro med en inredningstidning i min mammas lyxiga fåtölj. Ines sov i vagnen och storbarnen var ute med mormor, morfar och morbror i trädgården och lekte kurragömma. Wonderbar liksom. Fast inte så länge. För plötsligt öppnas trädgårdsdörren och min mamma sticker in huvudet. Hon ser skärrad ut. "- Elin, har du sett Ingrid?" frågar hon. Vilket jag naturligtvis inte hade.
Än så länge tar jag det lugnt, för min mamma tappade bort mig åtskilliga gånger som barn. Inte så att hon är slarvig, tvärtom; hon är världens mest uppmärksamma och omtänksamma mor. Ändå rymde jag rätt ofta. Typ till gubbar som bjöd på saft, eller till mitt dagis (som det hette) eller till en kompis. Så jag vet att hon går att lura.

Sedan dröjer det ett par minuter till och då dyker Emil upp och frågar samma sak. Det är då jag blir orolig, för deras tomt ska inte ta flera minuter att genomsöka, inte utan att hitta det man letar efter. Så hjärtat börjar picka i bröstet som hos en uppskrämd liten fågelunge och jag springer ut. Utan jacka och skor. Där ute letar vi som tokar i några minuter till, och inser sedan det fruktansvärda. Hon. Är. Borta.

Det är nu den neurotiska sidan hos mig och min mor tar över. Den sidan som älskar deckare och därför har läst alldeles för många sådana. Vi börjar falsettskrika. Jag ylar "-Ingrid!!!" och min mamma gapar "-Ring polisen!!!". Och min något mer avslappnade pappa bara suckar och fortsätter leta. Folk som går i stora familjeklungor på en trivsam julpromenad har stannat upp på gatan för att storögt glo på spektaklet (= jag och min mor som gormar om polisen och kidnappning och springer runt som yra höns, den ena endast iförd svarta tajts och randig t-shirt storlek Jimmy).

Så inser jag att om polisen ska ringas så är det jag som ska göra det, så jag tar ett spagathopp uppför deras farstutrappa och skriker "-Jag riiinger poliiisen!!!". Och då. Just då. Tittar Ingrid fram bakom en buske. Hon ser lite finurlig och lite oroad ut. För det här är första gången som hon leker kurragömma på "rätt" sätt. Dvs. hon har för första gången legat tyst och väntat på att bli hittad istället för att som vanligt pipa så högt hon kan och visa sig efter tio sekunder för att hon inte orkar vänta.
Och vad gör tokkärringarna då? Jo, de ringer polisen.

Jahapp.

måndag 26 december 2011

Sådant som man INTE vill vakna av.

Och faktiskt borde få slippa vakna av också. Är:

En 4-årings stortå i stjärten. 

Inte sååå himla hög mysfaktor på det. Faktiskt.

Sådant som man INTE vill höra.

Fast det är sant. Är:

"-Du måste ju ha gått UPP sen förlossningen. Jaa, fast magen är ju plattare..."

Translation: Jag har fått en riktigt fet rumpa. Apparently.

söndag 25 december 2011

Jimmy den gränslöse och julen

Jaa, det är härligt med julaftnar och julfester och mat och liiite, liiite alkohol. På riktigt alltså. Jag ammar ju. Det är ju bara det att de andra förtär något mer än vad jag gör, och då händer det grejor. Till exempel fick Jimmy inleda sin julaftonsmorgon med att gå upp till vår granne tillika hans syster och förtydliga för henne och hans mamma som sov över att Elin INTE luktar illa i underlivet.

Varför behövde han gå upp och inleda denna högtidsdag på detta vis kan man ju undra?

Joo, för Jimmy har ju (som jag berättat tidigare) inte riktigt samma sociala gränser som jag. Han kan lägga en rejäl fis på tåget, en sådan som dånar, och sedan helt avslappnat bara fortsätta berätta om hans senaste fisketur eller nått han läst på internet. Själv sitter jag och skäms som en hund och vill egentligen be hela vagnen om ursäkt. Fast min strategi är oftast att låtsas att även jag är sådär avslappnad, alltså inte så att jag gör det själv, oh nooo, men jag försöker ignorera det helt enkelt. Han gör på sitt sätt och jag på mitt liksom. Fast det händer förstås ibland att han lyckas dra in mig i sina oförskämdheter (som jag skulle kalla det om jag var 82 år) och då blir det riktigt knepigt. Som till exempel på dagen före julafton. Vi brukar fira jul med Jimmys mamma och syster med familj då, vilket alltid är väldigt mysigt och trevligt. I år valde vi spontant att avrunda kvällen med ölspelet. Oerhört traditionellt och juligt kände vi. Själv drack jag mestadels té mot slutet, så alla fyllehistorier och saker som sades blev liksom uppfattade av mig som en vanlig, sund ammande mor, inte som en berusad och gladihatten julfirare som de andra. Jo, så får då Jimmy dra ett kort där det står att han ska "förolämpa spelaren till vänster". Och vem sitter till vänster? Jo: jag.  
Fan liksom
För sedan vänder sig min make mot mig och säger "Älskling, ditt underliv luktar fruktansvärt." Typ. Och det blir tyst. För ingen fattar om Jimmy nu äntligen vågar ta upp något som han länge gått och burit på, eller om han inte fattat skillnaden på att förolämpa och ljuga. Och jag vill typ dö. Eller döda. Helst det senare. Men, tjusig som jag är så säger jag ingenting förrän vi går och lägger oss. Då jävlar alltså! Sedan fick han svansa upp och förtydliga för sin mor och syster med familj att hans fru visst har god intimhygien.

Det är faktiskt viktigt.

fredag 23 december 2011

Störst går först

När jag var barn och vi skulle äta så kan man säga att vi var uppdelade i två falanger; de som åt som grisar och de som tittade på. Typ. För jag, min pappa och min bror åt (och äter) väldigt snabbt, väldigt mycket och gärna väldigt ofta. Min mamma och syster äter tjusigt och långsamt och lite. Det enda vi hade gemensamt var att vi åt med kniv och gaffel, vilket känns gott nog med tanke på hur det är i min egen familj för tillfället. Hur som helst så var det så att det ibland gick så fort för min pappa och så långsamt för min syster att hon, enligt egen utsago, ibland såg sin köttbit försvinna från tallriken innan hon ens smakat den. Den liksom flög till min pappas tallrik. För han var klar sedan länge och utgick därför ifrån att hon hade lämnat allt det där smaskiga kvar. Till honom.
 Nu, tjugo år senare, sitter hans äldsta dotter och gör i princip samma sak. Stoltheten borde rimligtvis flöda ur PappaFroby tycker jag. Faktiskt. Joo, hur vet jag då att jag har ärvt detta föga imponerande beteende? Därför att Emil exklamerade mäkta imponerat vi matbordet häromdagen:

"-Vet ni, hos min kompis är de rättvisa. Där får alla åtta köttbullar var."

Jahapp.

torsdag 22 december 2011

"Å mama ketchup jää, å mama ketchup jää..."

Så går förstås inte Lili och Sussies "Oh mama" men så sjöng jag, 5 år gammal, på förskolan när jag och tre kompisar uppträdde. Svengelska när den är som allra bäst tycker jag personligen. Inte en enda gång undrade jag då varför Lili och hennes syster riktade en sång om ketchup tills sin mor. Det är inte så konstigt fortfarande faktiskt. Jag blir i ärlighetens namn tillfrågad om ketchup nästan dagligen, och jag är ju mamma...

Jullovet so far

Hittills har vi hunnit hämta ut tre paket på posten, köpa 5 dl grädde till julkolan som vi ska baka och bråka hetskt och intensivt om en bit bomull. Hur en bit vitt fluff kan förstöra en hel förmiddag är jag fortfarande lite fundersam över, tror inte barnen vet det själva heller. Oavsett hur viktigt det verkligen, verkligen var för bägge barnen att ha den så ligger den nu övergiven på matbordet. Barnen är på sitt rum och klär ut sig till en klappsnappare och en tårtdrottning, och jag,

jag är helt slut.


Feminist javisst! Fast hur?

Fan vad mycket lättare det är att vara feminist när man är ung och fräsch och viril och fertil. Typ. Det är liksom inte alls lika lätt att leva upp till de där värderingarna som jag hade i gymnasiet längre. För mina barn fick visst egna uppfattningar och viljor. Emil vill inte ha rosa på sig sedan han började skolan och Ingrid vill ha en sminkdocka i julklapp (och när jag vädjande frågar vad hon vill ha utöver den så svarar hon "En till sminkdocka. Och digestivekex"). Så han slipper ha rosa, och hon får sin sminkdocka och jag själv får omvärdera läget.

Feminist ÄR jag. Alltid. Jag vill ju att vi alla ska vara jämställda i alla lägen oavsett om vi har penis/snopp eller vagina/snippa. Men min nuvarande och något omvärderade övertygelse är att man måste kunna vara feminist och ändå frossa i rosa klänningar till sin dotter, eller köpa henne en sminkdocka i julklapp och sedan skaffa actionlego till sonen.

Frågan är HUR jag sedan får mina barn att bli så "fria" som möjligt? Hur jag får dem till det trots att jag inte förvägrar dem sminkdockor eller tvingar dem ha "tjejkläder" i skolan. Hur jag får dem att inte bli så fast i mallar och former som inte jag har skapat, utan samhället - vi tillsammans.

Vad härligt och charmigt det hade varit nu om jag dängt till med det ultimata svaret såhär kaboom på morgonkvisten. Jävligt fint hade det varit. Fast det svaret har jag inte.

                                                            Nån klok därute med ett svar, kanske?

onsdag 21 december 2011

Nu börjar jullovet för min familj!


                  Asså, det här är inte fejkat alls. Allt kan hända på ön. I promise. Typ.


           GOD JUL PÅ ER!



Ja, så här såg alltså årets julkort ut till de som det inte kom fram till. Kanske, förhoppningsvis, dyker det upp i mellandagarna. Jävla posten.

Vi har gått i ide

Det går inte att förklara på något annat sätt. För det vaknar ingen hemma hos oss längre. Väckarklockan ringer 06:40. Emil går upp 7 och vi andra släpar oss upp typ tjugo minuter senare. Det har varit så enda sedan Lucia, och tyvärr kan man inte påstå att vi har blivit bättre på att snabbt göra oss i ordning. Ni vet; övning ger färdighet å sådär. Näpp, tvärtom.

Jag och Jimmy är som två lätt aggressiva zombies som tror att man blir mer effektiv om man gör allt jättesnabbt,  men egentligen leder det bara till att man bara snubblar på varandra och sedan inte fattar varför man har rengöringsmedlet i handen när man egentligen skulle borsta Ingrids hår.
Emil är om möjligt ännu mindre effektiv för han hanterar inte stress så bra. Än. Så han fastnar i alla situationer; med tandborsten i munnen eller framför spegeln med öppen jacka. Då måste en effektiv vuxen gå dit och säga "-Kommer du ihåg vad du skulle göra nu?" eller "-Emil! Klä på dig!" beroende på hur bråttom det börjar bli.
Ingrid och Ines är däremot precis som vanligt, den första springer hjälpsamt och berättar vad klockan är heeela tiden "-Den är åttio i kvarten! Den är halvövertio! Den är sextoninnanfyra!" osv. Det är sällan en hjälp faktiskt.
Den andra lilla dottern ligger och ler på en filt och tittar på kaoset.

Jag önskar att jag kom undan med det. Tänk att få ligga på en gosig filt och garva åt resten av familjen medan man förlustar sig med att gnaga på sin hand och dreggla galna mängder saliv...jaa..mmm...det vore underbart faktiskt...

tisdag 20 december 2011

Nej tack.

Nej tack. Jag vill inte hitta en död fågel (avfjädrad och utspridd) under min säng när jag kommer hem.
Nej tack. Jag vill inte få en bit pärlplatta i munnen när jag dricker mjölk.
Nej tack. Jag vill inte höra "-Mamma, bara så du veeet, det var pärlplattan som spottade mjölk på din tallrik" efter att jag ätit upp allt.


Nej tack.

Det slutgiltiga beviset

Ines har de senaste veckorna haft full koll på Ingrid. Hennes huvud snurrar runt som en uggla på nattjakt efter storasystern. Så igår gjorde Ines slag i saken för att visa sin uppskattning. Ingrid hoppade som vanligt runt i köket medan jag och Jimmy försökte dämpa henne lite, åtminstone ljudnivån brukar hon kunna kontrollera stundvis. Så plötsligt börjar Ines gapskratta och titta på Ingrid med tindrande ögon, varpå mina och Jimmys förmaningar är som bortblåsta. Sedan höll de på i en sisådär 20 minuter; skutt, skrik och gapskratt. Så blev det då slutgiltigt bevisat att vi fått en till galning. Jag blev så otroligt rörd och lycklig och kär, för de här två kommer att ha så kul och det gör mig gladare än det går att beskriva. Samtidigt är det nog dags att börja kolla upp det där med en livvakt åt Emil. Om det inte finns någon sådan på marknaden vet jag inte hur det ska gå...

Sådan far, sådan dotter

Riktiga kicksökare båda två. Ines var liiite orolig innan hoppet, men som ni ser så slappnade hon av efter en stund och nu är detta hennes favvosyssla, näst efter amning förstås...

Näärå. Det här är resultatet av att Jimmy, högst temporärt, lagt sina vetenskapens värld-avsnitt åt sidan och nu jobbar på att bli en jäkel på photoshop. Den här bilden tog cirkus en timme. Så vi har några kvällar kvar att se fram emot. Gäller ju att kunna photoshopa ordentligt när vi ska på resa sedan. Så vattnet blir turkost och ni blir avundsjuka. Det är mycket viktigt.

måndag 19 december 2011

Det är klart det blir en God Jul...

Med såhär fromma, änglalika barn kan det ju inte gå fel. Faktiskt.
Man riktigt känner hur naturligt timida de är, ser inte ett dugg konstlat ut ju.

Slask och mask och snusk i största allmänhet

Jag misstänker att väldigt få föräldrar vaknade i morse och tänkte "Åh, vilket underbart slask, jag tror faktiskt att vi går till förskolan/skolan istället för att ta bilen". Nej, det var nog väldigt få.
Sedan var det nog ännu färre som valde att klä sig i mjukisbyxor tunna som nylonstrumpbyxor och som sedan satte sig på en dyngsur bänk i en båt. Ja, det var nog hemskt få det.
Framförallt var det nog ingen mer än jag som inte insåg sina begränsningar när det var 10 minuter kvar tills dottern skulle vara på Lekis (och vara utklädd till ängel i ett julspel) och som ändå gjorde bedömningen att ni nog skulle hinna gå iallafall. Äsch, det är ju bara ett par kilometer... förvisso i oplogad slask med en efter halva vägen mycket omotiverad dotter, men ändå det klarar ni ju.Typ.

Positivt var iallafall att det bara var oplogat på ditvägen och väldigt plant och fint på hemvägen. Fast det var ju inte en rutinerad, bullrig, kaffeluktande gubbe i sin traktor som dykt upp likt en räddare i nöden. Nej, det var jag själv som plogat med hjälp av min egen vagn vars hjul slutade snurra efter tre meter och därefter gleeed fram längs vägen. Det funkar faktiskt precis lika bra att ploga så. Borde få betalt av Stockholms kommun nu känner jag. Kanske ett extraknäck för att dryga ut dagskassan lite?

Jo just det. Har hittat en liten vit, slingrande kompis oxå, som tydligen tyckte att vore trevligt om han och hans polare kunde få boa in sig i mig. Tur att vi hade tabletterna redo den här gången, så ångesten blev kortvarig. Tvätten däremot kommer som vanligt att ta en jäkla tid.

Det blir en God Jul. Ja, det känner jag nu. En riktigt Gooood Juuul...

söndag 18 december 2011

Fler gåtor...

...av en 7-åring:

"vad är det för likhet mellan en elefant som står på bakbenen och en blå val?
svar: båda är stora.

varför måste en bäbis alltid skrika?
svar: anas dör dom.

vad är det för likhet mellan en säl och struts?
svar: båda har naken hals"


Sådana här fiffiga saker hittar min finfina son på i sina mejl till mormorn. Jag hade verkligen inte kunnat spåna fram bättre själv.

Gåta: Hur får du åldersnoja OCH träningsmotivation?

Svar: Du skaffar barn. And here is why:

- Mamma, snart blir du liten. Och så glömmer du namn.
-Varför då?
- Ditt hår är grått.

Eller vad sägs om:

-Mamma, jag ramlar av toaletten!
-Ojdå, håll i dig i mig då.
-Mmm, ingen fara, jag håller i groparna.

Thank you darling. Sa jag förresten att du aldrig mer kommer att få godis i resten av ditt liv och att jag alltid, utan undantag, tänker fisa högt så fort du tar hem en ny bekantskap?
Jojo, rätt ska va rätt.

lördag 17 december 2011

Första julklappen

...blev en jävla sexpingla. En sexpingla vars pinglande tydligen ska ersätta all verbal kommunikation och fungera som kod för "jag vill ha sex, nu". Min pingla kommer förmodligen både barnen och Jimmy använda rätt flitigt misstänker jag, fast i olika syften förstås...



Snääälla tomten (eller någon annan god samarit), jag önskar mig ett par hörselproppar. Typ imorgon. Tack!

fredag 16 december 2011

En liten kärleksförklaring till världens bäste (och för närvarande frånvarande)Jimmy

Att bo med Dig är lite underbart och lite irriterande. Beroende på vilket humör jag är på. För Du kan verkligen göra kvällen extra spännande. Du kan göra festmiddag klockan 02:00 en onsdagnatt för att Du (eller jag) är sugen. Eller somna med tio ljus och två taklampor tända, så när man vaknar och ser hur det lyser från vardagsrummet så tror man nästan att ett ufo har landat och som bäst håller på å beamar upp huset till sitt mothership. Typ. Du sover regelbundet på soffan. Inte för att jag nånsin skickat Dig dit utan för att Du ser så många dokumentärer så att Du inte orkar hålla ögonen öppna. Senast i går morse hittade jag Dig lite lätt blåaktig i fosterställning, men sovande, i soffan under en alldeles för liten filt. Fast vad gör man inte för att bli lite mer påläst om kvarkar eller annan vetenskaplig rappakalja. Eller?

                                                     Du är fiiin Du, Jimmy.

p.s Du kan komma hem nu för barnen har somnat! d.s

Så förbannat inkonsekvent

Ringde jag nyss till en kompis och nybliven mor och påstod att hennes barn hade hennes mun?! Ja, och hur i hela friden kan jag göra det samma vecka som jag skrivit en långt jäkla inlägg om sådan idioti. Jag är nog den mest inkonsekventa människan i världshistorien. Typ.

Frukostlogik

Som vanligt i morse ordnade Emil sin egen gröt. Oftast är jag och Ingrid också uppe med honom och fixar och sedan äter vi tillsammans, men på fredagar är Ingrid ledig så då är min enda målsättning att hon ska få sova länge (eftersom hon är blir så trött av att ropa efter vatten och kramar hela nätterna). Jimmy ligger alltid kvar i sängen så länge han kan så därför är det ingen idé att jag nämner honom.

Så den här morgonen gjorde Emil allt själv. Vilket resulterar i att när jag kommer upp med Ines så är köket som en scen ur en krigsfilm; blod/lingonsylt överallt och havregrynskladd inbränt på spisen.
-Vad har hänt? undrar en trött mor.
-Alltså, mamma, vi ska egentligen vara glada. För det här har ju sparat tid. säger sonen
- Mhm... hur då? undrar den nu smått förbryllade modern
-Jo, för om vi hade gått upp senare så hade det här fortfarande hänt och då hade vi blivit sena.


Jahapp.

torsdag 15 december 2011

Livet med hjärtat i halsgropen

Fastlandet by night
Utmaningen, eller det fina, med vår ö är att vi åker båt för att komma någonstans (eller helikopter om det vill sig illa). Detta innebär i sin tur att vi måste vara pålästa på SMHI, för blåser det hårt i "fel" vindriktning, vilket i mitt och Jimmys fall är nordväst, så kan inte båtarna ligga kvar vid bryggorna utan måste räddas till någon annan brygga. Det har hänt ett par gånger att det knackat på dörren mitt i natten för att vinden vänt och då  är det bara för oss (läs Jimmy) att svida om till ytterkläder och knata ner till stormvågor och fixa fendrar å sådant där som behövs. Det händer lagom ofta, sådär så att det känns lite spännande istället för asjobbigtjagtrorjagdör. Ja, åtminstone för mig.

Sedan händer det ibland att en av öns många ekar droppar en liten nätt gren på ett par hundra kilo rakt ner i backen. Första gången det hände var faktiskt på vår egen tomt och jag och Jimmy hade precis flyttat hit, med en Emil på 4 år och en Ingrid på 9 månader. Vi blev jätteförtjusta och roade oss med att ta makabra bilder på oss själva inålade under grenen i konstiga "brutitallabenikroppen-ställningar" som vi sedan messade till alla vi trodde hade humor. Sådant orkar vi inte hålla på med längre. Nu ber vi istället barnen att vara vaksamma under de värsta träden, och då särskilt när det stormar.

Den sista lilla ö-specialiteten är isen. För en vacker dag varje år brukar isen bli så tjock så att båtarna inte kan bryta sig igenom den, och då är det dags att börja gå. Förra året var detta på julafton vilket resulterade i att vi gick ett gäng smånervösa julfirare, med julklappar i påsar från IKEA i ena handen och ispikar i den andra, över sundet. Som vanligt tas den första promenaden på tå och med hjärtat i halsgropen (och med flytoveraller på oss vuxna och flytvästar på barnen, förstås). Förutom att jag gick och småpep som ett skrämt marsvin så gick allt bra och promenaden tillbaka var som att gå på vilken trottoarkant i stan som helst. Det är bara "invigningen" som är läskig.

I år verkar det inte bli någon is tyvärr, men det spelar mindre roll för oss. Vi ska ju till Malaysia... HURRA!!!

onsdag 14 december 2011

Att vara mammaledig

Jo. Jag får ganska många frågor om vad jag egentligen gööör på dagarna. Får alla hemmavarande föräldrar det? Eller är det ett Stockholmsfenomen typ "vill du inte göra karriääär som alla de andra barnen?". Jag vet inte. Oavsett så gör jag för det mesta det här:
  • Äter
  • Sjunger, pratar, dansar, busar, skrattar med min bebis
  • Sover (väldigt sällan men om det inte händer på natten så får jag till lite sömn ibland)
  • Bloggar (såklart!)
  • Läser andra goa, fina människors bloggar och gläds över att det finns så många roliga, kloka och kreativa människor runtom i Sverige som delar med sig av tankar och idéer.
  • Träffar fint folk som man aldrig hinner träffa annars (exempelvis kusinen med det vackra håret och den outtröttliga exkollegan som kommer att kunna ALLT som går att kunna en vacker dag)
  • pratar med sjukskriven syster som snart får en bebis (Jippi!)
  • pratar med knäpprolig bror som skriver/inte skriver sin c-uppsats och har en dotter som kissar på modemet.
  • pratar med Jimmy om vad som helst
  • går promenader
och sedan är klockan så mycket att det är dags att hämta storbarnen. Är inte detta ett exceptionellt härligt sätt att spendera sina dagar så säg? Jag älskar't.

DHL suger

Så, nu vet jag varför man använder sig av DHL istället för vanlig postservice. Det är ju såklart för att man ska veta rent geografiskt var julklapparna man beställt från nätbutiken Perlan living försvunnit. Alltså någonstans mellan Rosersberg och min hemort. Fan va skönt! Tänk om jag använt mig av vanliga posten va, då hade jag ju inte haft nån aning. Jag menar nu kan jag ju faktiskt bara samla ihop lite förstoringsglas och en ficklampa och börja söka av området. Längs motorvägen kanske? Så himla bra ju.

                                                                              NOT!

Att knarka Hemnet

I perioder ligger jag och Jimmy i soffan med varsitt glas rödvin och Hemnetknarkar. Vi drömmer oss bort till andra platser, andra liv och framförallt; andra boenden.

Fast igår blev det problem. För vi är inne på helt olika spår. Jag vill pröva södern, skaffa gård eller skånelänga och se vetefält, rapsfält, vallmofält som vajar i vinden och få barn som uttalar r som om det rullar fram längs tungan, och kunna åka till Köpenhamn över dagen. Jimmy däremot letar villor i Svaarivaaraiappopavaara typ, och vill ha mörk skog omkring sig. Massor med mörk skog, och fiskerätt och jakträtt och rätt i största allmänhet. Tyvärr vet jag sedan tidigare att jag är en urusel Norrlandsmor eftersom:

  1. Jag saknar förmågan att tillaga egna köttbullar av älgfärs (eller andra bullar eller annan färs heller för den delen)
  2. Jag åker skidor graciöst som en elefant på rullskridskor, det kan de stackarna som mötte mig i längdspåret i Alsen intyga. Fast jag tycker att jag fejkar rätt bra; böjer knäna och håller stavarna bakåt å sådant där som man ska göra, fast jag fattar inte varför och håller ju inte balansen så särskilt länge heller för den delen.
  3. Jag äger inte ett enda plagg eller par skor från Lundhags. Ett måste där uppe. Tror jag.

Så det blir svårt att få ihop... Nåväl, som det är nu så räcker det med att få mysa och bara få drömma sig bort med sitt vinglas. Vem vet vad som händer i framtiden?

tisdag 13 december 2011

Tycker du att bloggar är för självutlämnande eller?

Ja. Då tycker du inte som jag. And here is why:

Nu tar jag ett inlägg, vilket som helst, och sedan gör jag det helt fritt från personliga detaljer. Jag gör det könlöst och barnlöst och alltihop. Så får ni se vad som händer...

" I simhallen

När jag var barn och besökte simhallen var jag en sådan där liten tjej med rejäl baddräkt och rosa badmössa med fetvadd inproppat i örongångarna. Jag var försiktig och simkunnig och gjorde aldrig något som involverade en risk what so ever. Ett exempel på detta är att jag aldrig sprang. Nej, för golvet är halt och hårt vilket räcker som argument för att jag ska tassa försiktigt. Även om det hade lockats med godisregn hade jag smugit likt en liten tomte.
När jag blev vuxen fortsatte jag att tassa, tycker argumenten håller ännu liksom. Det är synd att inte samma argument biter på resten av familjen.

I går åkte vi till simhallen alla fem. Detta innebar att jag och Ines hamnade på läktaren,  och roade oss med att amma och gurgla (mest hon faktiskt), medan de andra tre skulle bada. Jag hinner in först och medan jag sitter och väntar så myser jag lite, för det luktar klor=gott och det är trettio grader varmt och så är det alltid trevligt när man gör saker som barnen tycker är roligt. Sedan händer det. Min familj anländer. Det börjar med ett plask (Emil) sedan en tok som galopperar upp och ner för trappen som leder ner i bassängen, kaninpipandes av adrenalin (Ingrid), och så kommer Jimmy med armpuffarna så hon äntligen kan hoppa i och få sina sedvanliga kallsupar. Sedan börjar deras eviga springande. Alla tre, med dammoln efter sig, fram å tilllbaka mellan trampolin och rutshkana. Jag tittar på likt en publik på en tennismatch, eller tittar, jag skriker hysteriskt "-Spring inte!!! Det är halt!!! Akta!!! Hallåååå!!!" men vad spelar det för roll när ingen lyssnar. Åtminstone ingen av dem som skriken är ämnade för. Tanterna i motionsdelen såg däremot lite irriterade ut till slut och Ines tyckte nog att det var en smula frustrerande hon också. Jag försöker få Jimmy att inse faran, men han bara ler samtidigt som han joggar förbi och och säger "-Nähä, det går inte." Vaddå går inte? Alla andra kan ju för sjutton gå, det är inte så att alla tjugotalet besökare springer runt där inne, det är bara min familj! "Man kan ju halka!" påminner jag honom om då, för jag hoppas en stund att han inte ska ha begåvats med samma briljanta slutledningsförmåga som jag och att han därmed slutar så fort jag säger det. Men till svar får jag "-Jag vet, det gör jätteont!". Jahapp.

Utmärkt val förresten, det där med att ha på sig yllekofta, det måste jag komma ihåg till nästa gång. Fast det blir nog ingen nästa gång, för varje vid utflykt som jag deltar i till simhallen så påminns jag om att jag och Jimmy gjorde en deal för länge sedan om att jag skulle slippa följa med.

Det är inte bra för mina nerver."

Ja, makes no sense, eller hur? Inte särskilt intressant eller roligt heller tycker jag. Det är därför man måste vara personlig. Men jag lovar att jag aldrig ska berätta om min avföring eller nått sådant. Ingen annans heller för den delen.

Luciamorgon

Vi skulle ha vaknat i våra sängar efter en lång natts sömn, pigga och redo på luciadagsmorgon, och lyssnat på årets Lucia, ätit frukost ihop och haft en mysig stund tillsammans. Var det tänkt. Ju.

I själva verket vaknar jag med Jimmys tår i ansiktet och två flickor klistrade på kroppens och inser att Emil börjar om en kvart. Faen! Sedan får jag klä på Ingrid samtidigt som hon har sin  morgonprocedur med Ines (dvs. pussa, gosa, peta alla tårna, säga jag älskar dig hundra gånger - färdigt.) och de två mest oorganiserade i den här familjen får göra iordning sig själva. Sedan lämnar de huset; Emil sömnrufsig i Dannyfrisyr, med frukost i handen, Ingrid utan frukost i handen(hon får äta det hos världensbästadagmamma idag) men åtminstone kammad och Jimmy, tjae, han tar väl nån kopp kaffe på jobbet och är alltid oborstad ändå.

Nu ska jag sätta mig och äta Luciafrukost, alldeles själv, och tänka på min fina, fina familj. De är bäst!





Glad Lucia på er också förresten!

måndag 12 december 2011

Vet ni förresten...

...hur man vet att man är galet trött?

Jo, serrni, det är när man skyddar sin bebis öron för att det är skitkallt och blåsigt att åka båt. Å sedan inser när man ska lägga till att bebisens öron är skyddade av mössa med fleecefoder OCH en luva. Du har i själv verket skyddat de ludna, påsydda tygöronen på ditt barns nallebjörnoverall. Det, mina vänner,. är trötthet.

Det var ett jävla tjat.

Måste jag säga. Verkligen. För jaaaa, mina barn ser ut som sin pappa. Oh, så underbart och fantastiskt. I sju och ett halvt år har folk trott att det är det första jag vill höra varje gång jag träffar dem. Alla vill berätta vilken välutvecklad syn de har; Jimmys receptionist, släkt, , tanten på gatan, grannar, vänner, kollegor, U name it.
Men varför, varför, varför måste man egentligen säga det? Varje gång vi ses? Vad är det som triggar oss människor? Jag förstår det faktiskt inte. Varför alla, inklusive jag själv, alltid måste kommentera vem alla barn är lika och hur? Typ; "-Men vems näsa har du då lille vän? Är det mammas? Och öronen då, var kommer dem ifrån?" osv.  Är det någon genetisk hang-up som drabbar alla över 10 års ålder? En form av Tourettes? Sjukt obehagligt för den som uppenbarligen (eftersom jag trots allt fött alla tre) står för 50 % av ingredienserna men som inte får någon cred för det. Nej, för det är bara Jimmy som barnen är lika, vojne vojne så förbannat lika dem är.

Ibland får jag för mig att även om jag tog mig en resa till Japan eller Kongo och sedan händelsevis födde ett fjärde barn nio månader senare så skulle ändå alla stå och se sådär rosiga och lyckliga ut när jag visade upp bebisen och sedan skulle de säga "Ooooo, en sådan liten KOPIA av Jimmy!"

Min lott i livet.





Och nej, jag är inte bitter. det hör ni väl?

söndag 11 december 2011

Trevlig söndagslek, typ.

Man tror att barnen sitter och leker med lego i skenet av massor med stearinljus på vardagsrumsgolvet i godhetens och julens tecken, men i själva verket... 

I: -Kom mamma å titta vad fint jag har gjort!

I: -Kooom då mamma å titta!

Jag: -Okej, okej... åh, vad fint... men var är tomtens hår?

I: -Det hänger i trädet. 

Jag: -Jaha... ja och skägget då?

I: -Det ligger på marken. Där, under bänken.

Jag: -Mhm, och vad är det där?

I: -Det är döda fåglar som ligger lite där. Det blev ju fint.



Jahapp.

lördag 10 december 2011

Jag är en sann inspiratör

Det finns två händelser som gjort att jag ser mig själv som en person med positivt inflytande på andra människor.

Den ena är att jag en dag på jobbet för något år sedan höll på att skratta ihjäl mig (som vanligt) med Snövit, en utav mina allra finaste kollegor. Så kommer då en annan fin gemensam kollega fram till oss och säger "-Jag har lärt mig er humor nu. I går när min pojkvän så "-Skicka popcornen" så sa jag "-Nej"." 
Jag är fortfarande stolt...


Sedan var det häromdagen när vi åkte båt över sundet i stormen. Så mitt i stormbyarna hojtar Emil (7 år som sagt) till mig "-Vilket härligt väder!". Well tänker jag, han är som vanligt en mycket en positiv pojke. Så jag svarar "Jae, va bra att du tycker det!".
Varpå han ropar "Men mamma, jag är ju ironisk!".

Som ni ser är jag en fantastic source of inspiration. Liksom.

fredag 9 december 2011

Lite lätt hypokondrisk med en touch av dödsångest

Ibland får jag en liiiten, liiiten känsla av att jag egentligen lider av en mycket komplicerad och svår sjukdom. Att jag nog är så sjuk så att jag förmodligen dör snart. Ofta tycker jag att sådana tankar passar som bäst att ha innan jag ska sova, man är liksom lite extra känslig och ömtålig då. Sedan ligger jag där och skrämmer upp mig själv så mycket att jag tillslut brukar väcka Jimmy och viska "Tror du jag har cancer?" och då brukar han svara "Neej, det har du inte" och sedan somnar vi. Jag tror mest att detta beror på att jag har fått en massa barn och känner väldigt starkt att det går fan inte ihop det här livet om inte jag styr upp det. Och jag har ju aldrig några svåra, smärtsamma symptom utan allt detta baseras oftast på en prick i halsen, eller lite värk i örat, om ens det.

När jag blev gravid med Ines så vaknade jag en morgon och hade förlorat förmågan att kissa. Det var fysiskt omöjligt. Jag provade lite egnhändigt påhittade lösningar; typ stå på händer (om det var ett foster som låg i vägen) och sätta på kranen så att ljudet skulle inspirera, men inget hjälpte. Konstigt nog. Detta var INTE bra för hypokondrikern som huserar i mig för trots att jag blev friskförklarad av två sjukhus så kan jag fortfarande få för mig att det en dag ska visa sig att det där verkligen var början på slutet. Typ.

Dessa saker trodde jag tills i våras att jag var mer eller mindre ensam om. Ja, för Jimmy har ALDRIG vaknat och frågat mig om jag tror att han har insjuknat i lepra eller har malaria. Så i maj sitter jag, min mamma och min syster på väg till vad som ska visa sig bli en helt fantastiskt mysig resa till London, med värmebölja å allt, och så mitt under flygturen så inser jag att om det här planet störtar och alla dör, så finns INGEN kvar som är som jag. Alltså ingen som påminner om mig och mitt sätt att vara en mamma. Så jag tar upp detta med mina medresenärer, ja att vi förmodligen störtar och dör alltså, och det visar sig då att vi alla tre i tysthet varit rörande överens om att det var förbannat dumt att åka på en weekend tillsammans. Så någonstans där över havet så fattar ju jag då att alla stundvis får dödendöden- ångest. Ja, alla utom Jimmy.

torsdag 8 december 2011

Tack för hjälpen, asshole!

Ja, ikväll var Jimmy hemma i 40 minuter. På den tiden skulle han fixa iordning sig inför kvällens julfest. Man tycker att det borde finnas minimalt med tid att hinna med att starta konflikter då, men min man han är väldigt bra på att göra flera saker samtidigt. Så det lyckades han visst med.

Till att börja med öppnar Ingrid sin ryggsäck och hittar en fantastiskt fin bit papper som hon bär runt på och riktigt njuter av, tänk att hon ritat så fint och sedan glömt bort det liksom. Så plötsligt ser Emil vad det är hon bär på, och han blir naturligtvis livrädd. För hon har skrynklat ihop och rivit sönder åtskilliga mästerverk genom åren. Han tar lappen. Ingrid blir skogstokig. Den låg ju i hennes väska - då är den hennes. Att Emil hävdar att han gjort den är inte alls trovärdigt. De börjar slåss. Jag, som ammar, försöker avbryta tumultet genom att själv sno åt mig lappen, vilket lyckas, men sedan vet jag ju faktiskt inte vems den är. För den kan vara en gåva till Ingrid från en kompis och den kan vara Emils senaste skapelse. Då sticker Jimmy in huvudet i vardagsrummet och säger glatt "-Den la jag i Ingrids ryggsäck" sedan försvinner han. Vi andra står kvar och vet inte hur vi ska lösa det riktigt, för nu gråter Ingrid för hon vill inte förlora den där fina, fina pappersbiten och för Emil är det en principsak att han ska ha tillbaka den, såklart. Då dyker Jimmys huvud upp igen "Emil jag köper den för några ringits (malaysiska pengar) så kan du köpa glass där". Sedan försvinner han. Vafaen! Skulle det få dem att sluta bråka? En av dem får en pappersbit och en av dem får en glass. De är ju inte helt dumma i huvudet liksom. Så jag får genast ta tillbaka Jimmys löfte varpå Emil springer in på sitt rum och skriker att han minsann tänker gråta tills middagen är klar. Då sticker Jimmy in huvudet för sista gången och säger "Lycka till!" och sedan går han. Asshole, tänker jag. Sedan spenderar jag en lång stund med att rita av den lilla papperslappen.



2 minuter senare har Emil slängt lappen på golvet på sitt rum och Ingrid har limmat fast tusen små sönderklippta pappersbitar på sin.

Jahapp.

Ett litet försynt hustruhot mot Jimmy:

Om du inte kommer ihåg att ta med flyvästarna idag så sexvägrar jag i en månad.


Puss och kram /Din fru

Effektivt eller?

Eftersom Jimmy inte är hemma på kvällarna nuförtiden *glor surmulet på honom vid frukostbordet* så vilar allt ansvar på mig. Igen. Detta innebär att jag mellan kl 16 och kl 18 (när Bolibompa börjar) ska; hinna se till att Emil gör läxan, försöka att rädda Ines från alltför mycket närgångna pussar och i värsta fall försök till lyft från Ingrids sida, rädda Emils legobyggen från att bli massakerade av tidigare nämnda mellanbarn och sedan hjälpa samma barn att sopa ihop glitter eller pärlor eller pennor eller vad hon nu råkar tappa/hälla ut/kasta just den här dagen. Sedan ska jag laga middag men det är verkligen inget jag vill gå in på nu. Därefter står det regelbundet dusch på schemat. Så igår tyckte jag mig få en riktig snilleblixt, varför inte pröva att vara lite effektiv och liksom klämma in min, Ines och Ingrids dusch samtidigt? Här nedan följer svaren på denna fråga:

  1. Därför att det blir trångt.
  2. Därför att bebisar blir hala i vatten och är då svåra att hålla.
  3. Därför att när armarna kontrollerar hal bebis så tar BuffelnIngrid kontrollen över duschmunstycket.
  4. Därför att bebisar inte gillar att bli duschade i ansiktet av Bufflar.
  5. Det gör inte jag heller.
  6. Därför att det inte blir rent i håret om man bara duttar dit shampot så snabbt man kan innan bebisen glider iväg.
  7. Därför att varmvattnet hinner ta slut innan alla är avsköljda.
Jahapp.

onsdag 7 december 2011

Hoppgungor är the shit!



Ett samtal att fundera över

I går när jag lagade mat (jomenvisst för Jimmy jobbar sent nuförtiden) så lät jag Ines ligga på sin filt i matrummet/vardagsrummet tillsammans med Emil som byggde med lego och Ingrid som tejpade ett lypsyl med hundra varv tejp och en å annan toapappersbit. Jag brukar vanligtvis sätta henne (Ines alltså) i babysittern, men där ligger just nu fyra höstjackor som jag för några dagar sedan tänkte hänga undan i en garderob och nu mer eller mindre betraktar som en del av köksinredningen. Hur som helst så hör jag allt som händer där inne och det är när jag står och skär potatisklyftor som följande dialog äger rum:

- Ingrid du vet att mamma blir jättearg om du gör sönder vår bebis.
Här blir jag ju lite oroad så jag sticker in huvudet och kan konstatera att hon inte sitter redo med en hammare böjd över sin lillasyster, utan hon har bara satt sig bredvid Emil och Ines på golvet för att samtala och umgås.
- Äsch, hon kan göra fler.
Detta svarar alltså Ingrid! Jag beslutar mig för att vidhålla min position tills jag vet hur detta ska sluta.
- Näe! säger Emil
-Jo, det har hon sagt.
Har jag sagt detta?! Ja, jo jag har väl förstås sagt att jag KAN få fler barn, men min tanke när hon frågade mig huruvida det var en möjlighet var ju inte att vi därmed kan ersätta en "trasig" bebis. Det var mer sådär att näej, jag är inte i klimakteriet än.
Sedan svarar Emil
- Ja, men man glömmer ju inte dem man har.

Känner spontant att Emil har hajat principen, även om jag tycker att frasen "göra sönder vår bebis", inte klingar helt rätt liksom. Sedan tänker jag att det nog är läge att hänga upp de där jackorna. Kanske ska ta ett litet samtal med Ingrid också för säkerhets skull...

tisdag 6 december 2011

Sådant som måste sägas innan man somnar

Jag förstår inte varför båda storbarnen har så svårt att somna på kvällarna nuförtiden. De ligger i sin våningssäng i timmar och ropar:

-Jag är törstig!
-Jag är kissnödig!
-Vad gör ni?!
-Har pappa ätit glass?!
-Jag har ont i magen!
-Nu är skivan slut!
-Katten klöser mig!
-Vad är det för dag imorgon?!
-Vad är det som piper?!
-Ines är vaken!
-När ska ni gå å lägga er?!
-Jag kan inte sova!!!".

Och i soffan sitter de två hålögda föräldrarna med en tékopp i handen och undrar; när började de tillsätta koffein i dricksvattnet?

Sanningen om energiskabarnprincipen

Jag vill bara kort säga att alla ni som fått ert första barn, och som får höra att det är ett energiskt barn. Som sedan blir gravida igen och då får höra att nästa kommer att bli sååå lugnt, en axelryckning jämfört med det där första barnet, för ack och ja det är så det alltid blir.

                                                              Tro inte ett skit på det.

Jag vet inte i vilken helig skrift det har sagts att "Ingen skola någonsin få ett barn med energi efter att denne hava fött ett redan energiskt barn", men oavsett var det kommer ifrån så kan jag bara säga; Nej. Det är faktiskt total bullshit. Dessutom är energi, som så mycket annat, relativt så oavsett om mitt första barn ÄR ett energiskt barn, så är det fullt möjligt att det, jämfört med exempelvis mitt andra barn, är lugnt och stillsamt. Lite som en död sill faktiskt. I jämförelse alltså, inte annars.

Jag bara behövde få det sagt. Så inte fler blir duperade. Framförallt de som är lite småsega som jag och liksom tror på att det ska gälla tredje gången...

...fast kanske om man prövade en fjärde... (och när Jimmy läser detta kommer han att googla "steriliseringsmanual" och sedan springa och köpa en virknål, så var den saken biff)

måndag 5 december 2011

Klädnypa, tack.

Vad otrevligt det känns när man en hel dag på stan tyckt att folk luktar ruggigt illa; bilmecken i morse, hon i biljettluckan, tanten på tunnelbanan och sedan på kvällen inser att det är ens egna skor...

Gustaf å Sara

Jag sitter och tänker på er såhär på morgonkvisten, på hur mysigt det ska bli att ses i jul å så. Sedan tänker jag på första gången jag träffade Sara i er lägenhet. För det blev tydligt på en gång att ni verkligen hade matchats ihop helt korrekt.

Fast innan jag berättar vad det var som fick mig att tycka att det var så, måste jag ju köra lite background på Gustaf, min superälskade lillebror och barndomsplåga. Typ. Han måsta ha varit den mest retsamme lille pojken som någonsin skådats. Dessutom så välsignades hans liv med två stingsliga systrar som hade för vana att ta åt sig av saker och slå i dörrar och sånt. Förmodligen var han som mest retsam/rolig (beroende på vem man frågar) vid matbordet, för både jag och min syster har hämnats varsin ynka gång, och bägge två med hjälp av mat. Själv tillämpade jag den gamla klassikern "Tomat mosad i ögat". Fungerade sådär, men det var skööönt. Jo, Gustaf har i alla fall begåvats med humor som jag uppskattar. Han är ovanpå det rätt högljudd och bullrig. Stundvis i alla fall. Så man vet liksom aldrig riktigt vad som ska komma härnest.

Ja så var det i alla fall så att Sara och Gustaf hade träffats och flyttat ihop och alla vi andra skulle åka en massa mil för att träffa dem. Så vid middagsbordet berättar fina, söta Sara mycket uppskattande om häromdagen när de hade handlat och Gustaf hade fått ett litet utbrott av outtömd humor som liksom behövde komma ut. Varpå han under handlingen låtsas var en arg, bullrig, dansk man som skäller på sin fru, dvs Sara. Och jag skrattar ihjäl mig. För jag tycker att det är askul att min bror snackar hittepådanska och gormar i affärer. Fast jag vill helst inte vara med. Sara däremot fnittrade förtjust och verkade inte tycka att det var så besvärlitg alls, mest bara roligt.

Och det var då jag förstod att det var en match made in heaven, som de säger.

söndag 4 december 2011

Ö-liv är lika med slö-liv

Well, jag borde verkligen få till en promenad idag. Verkligen. Å om jag bott på andra sidan vattnet så hade jag redan tagit en. Fast nu gör jag inte det. Så det blir nog ingen. För jag orkar inte lasta ned vagnen i båten och lägga till på andra sidan. Inte för att det är asjobbigt att göra egentligen, men rent psykiskt blir tröskeln liiite större när det krävs en liten tur på sjön utöver att orka få på sig skor och mössa. Näe. Det blir inget med det idag.

Om jag skulle ta en lussebulle kanske...

lördag 3 december 2011

Man vill ju visa nått fint oxå...

Den här sommaren bestod av diverse projekt. Det viktigaste enligt mig var att vi byggde vårt nya kök så vi slapp hoppa och slalomtrampa runt i resten av huset mellan IKEA kartongerna, för allt låg ju där och väntade. Det viktigaste enligt Jimmy var att bygga trädkojan "för barnens skull".  Han vann. Mest för att jag var höggravid och därför oftast var och kissade, sov eller åt, så jag hade inte koll på honom liksom. Sedan gick jag halva sommaren och väntade på mitt kök, och min man, för han blev nämligen besatt av sin koja och bodde i den hela dagarna.
Det var nästan så att jag fick laga maten, så roligt hade han. Blev en hel del varmkorv faktiskt.

Fin blev den förstås. Men köket tog sin tid och har fortfarande några detaljer som behöver fixas. Framförallt är jag inne på att det där med att åtgärda positionen av vår kyl/frys och skaffa en ny rejäl sådan. Men den väger tydligen typ 150 kg. Således måste vi invänta isen så vi kan forsla över fanskapet. Ö-liv is a bitch. Verkligen.

Men, men snygg trädkoja i alla fall. Du är duktig du Jimmy. 


fredag 2 december 2011

En bild säger mer än tusen ord...

Inspiration

 Jo, jag tänkte att jag varit lite sparsam med att hylla mig själv och mina förmågor. En mycket avundsvärd gåva jag har är exempelvis min oerhörda känsla för inomhusmiljöer. Ytor som andas klass, lyx och flärd är min specialitet. Se bara på vad jag åstadkommit med vårt badrum:

Lägg märke till detaljerna, plastmatta i svart och vitt, fast ändå inte, lite grumligt sådär. Mmm, en riktigt klassiker. För att bryta av det har jag valt att lägga in en stor platta sten och, icke att förglömma, en gnutta cement för att ruffa till intrycket lite.

Sedan har vi den mycket smickrande fondväggen som jag valt för att framhäva toalettstolen. Lägg märke även till de små detaljerna, sladden som korsar väggen och de två borrhålen i spånplattan. Notera även tegelväggen under kaklet som vi placerat bakom en eftertraktad IKEAhylla för att riktigt lyxa till det.


Slutligen vill jag visa upp vårt originella substitut för en toalettdörr; en kyl/frys. Märk väl hur jag dekorerat denna dörr med färgglada magneter och hur jag valt att göra övergången mellan matrummet och toaletten tydlig genom att visa upp en touch av furugolv som annars ligger begravt under ett mycket eftertraktat och naturligtvis dyrt laminatgolv.

När ni ooo:at och aaa:at klart kan ni påbörja era egna framtidsvisioner för ert badrum. Möjligheterna är, som ni ser, oändliga.

torsdag 1 december 2011

Ett kort och hemligt meddelande till svärmor:

[viskandes] psst...Jag har en plan(!). Vi kommer hela familjen ikväll efter dansuppvisningen. Jag tänkte att om vi först låter barnen gå loss med pallarna och sedan har en privat dansuppvisning för dig så kan Dumgubben på våningen under få sitt sedvanliga frispel (dunka föremål i taket hårt och rytmiskt) och sen, ja sen bussar vi Jimmy på honom(!!!). Jag ska se till att ladda hans adrenalinnivå i bilen innan, möjligtvis ljuger jag ihop något om ännu en p-bot som jag fått eller att jag råkade bränna sönder hans nya teflonpanna vid lunchen. Sedan kanske vi slipper dunkandet nästa gång...

Jag är ett Malaysiaäckel

Yeey! Så var då första turen till Malaysia bokad och klar. Det är ju helt knäppt alltihop. Eller, nej, det är inte knäppt. Det är äckligt. ÅH, vad jag äcklas av oss. För vem fan får en resa till Malaysia på fem veckor gratis för en familj på fem? Jo, Jimmys familj. För Jimmy är en tursam jäkel, som en personifierad fyrklöver. Han fixar biffen liksom. Det räcker med att jag säger "-Det vore ju trevligt med en uråldrig urna som det bara finns en upplaga av och som försvann i den afrikanska öknen för 200 år sedan..." så kommer han hem två dagar senare med en sådan. Typ. Inget är omöjligt här inte. Så nu i vår ska vi bo på femstjärnigt hotel i en sviiiit i fyra veckor i Malaysia!

Förvisso ska ju Jimmy jobba så han får ju "bara" en veckas semester men JAG har semester!
Japp, jag och barnen. I fyra veckor.
Som ska äta på restaurant varje lunch... Själva. Jag och tre barn. I fyra veckor.
Som ska bada i poolen... Själva. Jag och tre barn. I fyra veckor.
Som ska äta frukostbuffé på lyxhotell varje morgon (med välartade businessmänniskor som inte har någon som helst förståelse för barn och att de måste skrika och bråka om vem som fick flest pannkakor)... Själva. Jag och tre barn. I fyra veckor.

Ja, det blir kanske inte en avkopplande semester...

Men sista veckan ska vi åka någonstans och ta det lugnt. Vi lär väl behöva det då. Ladda batterierna inför flyget hem. Som tar ett dygn med två mellanlandningar. Med tre barn...

p.s Någon som har tips på hur man ammar så att ingen märker det, för jag antar att det krävs diskretion kring tuttar i ett muslimskt samhälle? d.s

Diktatordöttrarna

Ibland önskar jag att jag inte visste bättre utan istället lät mina döttrar vara de diktatorer de egentligen är...

Då skulle jag alltid ta av Ingrids ytterkläder och leriga stövlar och sedan hänga upp dem åt henne för att hon" inte vill bli lerig om händerna".
Då skulle jag alltid ha Ines i knät när jag kör bil.
Då skulle jag alltid gå upp mitt i natten och ta upp Ingrids gosedjur som hon tappat ner på golvet en decimeter från hennes egen hand men som hon inte kan ta upp för att hon" inte orkar".
Då skulle jag alltid vara helt knäpptyst vid varje amningstillfälle och se till att samtliga i närheten också var det.
Då skulle jag alltid bära Ingrid på min rygg från båten till vårt hus för att det är tråkigt att gå.
Då skulle jag alltid kånka på Ines. Japp. Alltid.

Att ha två sådana små envisa och starka flickor som skäller på mig så fort jag inte gör som de vill (jaa, man kan skälla när man är tre månader, det är bara att skrika argt utan tårar med rynkade ögonbryn och vidhålla detta tills mamman gör som man vill) gör att vi inte kan skaffa ett barn till, för skulle det bli ännu en IngridInes- kopia så skulle de förmodligen ta över.

Världen alltså.

onsdag 30 november 2011

Gubbar och galningar

Man måste i alla fall säga att jag är en jäkel på att språka med gamla gubbar. De gillar mig, så är det bara. Jag vet inte exakt när det hände men en dag var det bara så att jag började locka till mig pensionärsgubbar som ville prata politik, Carema, gamla järnvägar och Stockholms trafik. Och det är ju bara trevligt, oftast är de väldigt goa och de luktar inte alls så farligt efter en stund. Värre är det för min mamma. Hon har alltid lockat till sig galningarna. De där som pratar/mumlar/skriker för sig själva på centralen och inte har vinterjacka fast det är 15 minusgrader. De älskar henne. Det är därför jag fortfarande har en minnesbild av någon ingrodd mans krigsskador som han hemskt gärna ville visa för oss efter att ha satt sig bredvid min mamma på tåget, och vad vore väl en barndom utan sådant?

Vad ska man egentligen med kunskap till?

Alltså. Jag tycker verkligen att det är en positiv sak att vara klok och allmänbildad och kunna föra intelligenta diskussioner om hur kristaller i blodet är uppbyggda vid en middag. Eller kunna berätta för barnen om hur kärnkraft fungerar. Tyvärr är detta en total omöjlighet. För jag kan för mitt liv inte:
A. sitta igenom en hel sådan dokumentärfilm och
B. (om jag får för mig att göra det ändå) komma ihåg ett skit dagen efter.

Jimmy däremot ser gärna minst en dokumentär om dagen. De ska helst innehålla gubbar med överkamningar som talar engelska med rysk brytning och som har vigt sina liv åt mikrobiologiska fenomen eller åt att utveckla en rymdfärja. Han sitter och oar och ahar och säger "-Det är ju sjukt intressant!" eller "-Det var ju riktigt spännande". "-Mmmmmm" säger jag "-jo, lite kanske". Fast det är det ju inte. Inte på riktigt. Och varför är det så? Förmodligen är det något utrymme i min hjärna som inte fungerar optimalt tänker jag. För jag tycker ju att det logiska borde vara att det är intressant och stimulerande att lära sig nya saker, och jag önskar verkligen att det var det. Fast i själva verket vill jag bara sätta på samma Vänneravsnitt som jag redan sett 150 gånger. Eller möjligtvis se på ännu en romantisk komedi, men det leder inte till några storartade samtalsämnen vid middagarna direkt. Synd. Däremot så skrattar jag mycket åt det jag väljer att se, och det ska ju förlänga livet, eller hur? Så man skulle ju kunna säga att jag kommer att leva länge, men inte förstå så mycket.

 
Fine by me.

tisdag 29 november 2011

För mycket tv-spel kanhända?


                                                                En liten fråga bara.

Om min 7-åriga son frågar sin far i en offentlig bastu huruvida mannen med protes är en robot.

                                                    Vad ska man då dra för slutsatser?

Träningsmotivation zero

Före barn nummer tre var jag ubermotiverad att träna. Det var skönt att hoppa upp på cykeln eller springa några varv (dagtid åtminstone) runt ön. Nuförtiden är jag trött och omotiverad. Så när jag ska träna på min motionscykel i uthuset (hur inspirerande låter inte detta?) så måste jag se till att det inte finns några ursäkter. Den undanflykten jag nyttjat mest är att jag låter det hela bero och sedan "kommer jag på" för sent att jag skulle ha tränat. Därför ber jag Jimmy redan på morgonen att påminna mig och se till att jag kommer iväg när det är dags. Den andra ursäkten som jag tycker brukar fungera är att duscha under dagen. För Gud förbjude att man skulle duscha TVÅ gånger på en dag. Det går ju bara inte för sig.

      När det sedan är dags för Jimmy att påminna mig (och jag inte redan har duschat) så blir jag bara galet irriterad. Jag tränar väl för sjutton när jag vill, det är ju inte han som ska säga åt mig när jag ska träna ju. Det är faktiskt jäkligt irriterande att någon annan ska säga åt en vad man ska göra och när. Jäkligt irriterande. Sedan rafsar jag på mig kläderna och suckar och stönar lite över hur kallt och tråkigt det kommer att bli. Sedan går jag upp för verandatrappan och tycker verkligen att det känns som Guds straff att jag har fått en kropp som måste tränas, när Jimmy har en som kan äta chips i samma hastighet som jag tokcyklar och att han ändå är mer vältränad än jag. Bajskorv. Jag är arg på honom i flera minuter. Sedan sätter jag mig på motionscykeln och sätter på musiken och börjar trampa. Och efter några sekunder är jag så glad att jag tog mig till uthuset.

      Men sedan är det ändå samma visa två kvällar senare...

      måndag 28 november 2011

      Jag kan inte jogga

      Näe, det går bara inte. För varenda gång jag tar ett joggingpass slutar det med att jag med lika hög puls som en vettskrämd hare löper hem och låser dörren så fort jag kommit in. Jag har förmodligen lite för välutvecklad fantasi eller så har jag läst för många deckare.

      Det hela börjar i alla fall med att jag i lugn takt tar mig fram längs öns enda stig, inga problem. Det är jätteskönt och lugnt och tyst och jag andas i takt med mina steg och allt sådant där man ska göra.
      Fast det börjar bli mörkt förstås. Och var det inte en skugga jag såg där vid busken? Näe, det var säkert ingenting. Ett rådjur möjligtvis. Fast nu hördes det väl ändå ett knakande där inne i buskagen? Eller?
      Jag ökar farten lite men känner ändå att det är ett okej tempo och det går således fortfarande att kalla det jag gör för att jogga. På detta vis tar jag mig kanske ett varv eller möjligtvis två. Sedan vet jag inte exakt vad som händer, men vid något skede så tar min fantasi över min kropp och jag blir helt övertygad om att det är någon, ja någon ond, som vill hinna ifatt mig. Så då börjar jag fulspringa. Jag fulspringer sådär så att armar och ben bara flaxar åt alla håll och saliven stänker över tröjan och ögonen tåras av hastigheten. Jag springer för mitt liv helt enkelt. Hela vägen hem. Och väl där känns det som att jag med nöd och näppe har överlevt.
      Fast i själva verket har jag bara motionerat.

      Helgens highlights

      Jag och mina barn har den alldeles sagolika turen att ha både en farmor och en mormormorfar som är superfantastisktinfernalisktfinfina och bra. Så därav träffar vi dem ofta. Nu i helgen bodde vi hos mormoårmorfar och här kommer då en liten förtjusande rapport om helgens highlights:

      Fredag kl 18: Vi kommer fram. Ines ansikte har svullnat till sin dubbla storlek efter att hon har gråtit hjärtskärande i ca 1 timma och 10 minuter. Jag är asförbannad för att jag ännu en gång glömt bort (guldfiskminne som sagt) att jag har en bebis som hatar att åka bil och att det är köer varje fredag eftermiddag och att det därmed är givet att bilresan kommer att vara en liten bit av helvetet. Mina storbarn är väldigt, väldigt glada över att vara framme. Och så är de glada över att Ines lever. För det hävdade ju deras lätt instabila moder att hon inte gjorde vid ett tillfälle. Det var när Ines gråtit hysteriskt i baksätet med Emil i en sisådär 40 minuter och plötsligt tystnar. Då ropar jag "Dör hon?!" varpå Emil skriker "Näej!" och då börjar Ines yla igen och Ingrid tittar granskande på mig. Det är garanterat så att hon för varje dag bli mer och mer säker på att hennes mor är en liten smula galen.

      Kl 01.30 blir jag väckt av Ingrid som bara faktiskt undrar nääär man får gå in till mormoråmorfar och väcka dem? Sedan får jag ligga vaken i en bäddsoffa med Ines i armhålan och Ingrid runt vaden bara för att se till att hon inte ska gå in till mina föräldrar vid 4 och säga god morgon och tvinga mormor att sätta igång med frukosten. (Det skulle nämligen bli så annars för mormor är den där snälla, tålmodiga sorten som helst vill att hennes barnbarn bara ska ha det härligt hela tiden). 

      Lördag Kl 07:30 vaknar av att Emil och Ingrid skriker inifrån mormoråmorfars säng, den sedvanliga morgonmisshandeln har börjat (det är alltså mina barn som brottas), snart är det frukost.

      Kl 16:00 gör Ingrid bomben i badkaret och sedan bråkar hon med sin kusin i två timmar medan Emil undrar hur lång tid det är kvar tills Ingrid egentligen ska gå och lägga sig.

      Söndag Kl 01:00 står jag, Jimmy och mormoråmorfar fnissandes och smakar varm Pucko med captain morgan i köket. Sedan får vi (jag och Jimmy) ångest när vi inser att vi ska upp om 4-5 timmar och tvingar oss själva i säng, vilken fortfarande är liten bäddsoffa med Ines i armhålan. Det är mysigt i 4 minuter ungefär sedan blir det bara trångt och resten av natten är det tjafs om vem som har mest täcke.

      Kl 10  Jimmy är iförd min pappas gamla bandytränaroverall och krälar runt i regnet i mina föräldrars hala tall sågandes tjocka grenar för hand. Morfar står på marken och ger goda råd. Samtidigt ligger mormor på golvet med två mycket engagerade läkare hängandes över sig som stoppar pincetter i näsan på henne och plåstrar hennes navel.

      Kl 15 är vi hemma och inser att vi glömt Ingrids gymnastik och att maten inte heller denna gång har handlat sig själv, man måste tydligen ALLTID köpa den i affären. Fast pizza är också gott.

      Sådärja

      Nu lyckades jag radera dagens inlägg istället för att redigera det. Strålande.

      fredag 25 november 2011

      Jag är ju trots allt typ döv

      Att vara dövlight på ena örat är inte så lätt. Det gör att jag alltsomoftast inte hör vad folk säger, vilket i sin tur gör att jag framstår som mer förvirrad och märklig än jag egentligen är. För jag orkar inte fråga "-Vasaru?" tusen gånger per samtal, folk kan ju tro att jag hör dåligt, så då har jag kommit på en alldeles genial lösning; jag byter ut det obegripliga "blamflabav" till något som verkar rimligt i förhållande till det övriga samtalet. Jag generaliserar helt enkelt så att det blir begripligt. Oftast blir det det iallafall. Fast sedan ibland kan det bli helt fel förstås. Som igår. Då ringde det på telefonen och samtalet löd såhär:

      -Ja, hej det är Elin.
      -Hej det är Tant blablabla (jag hör ingenting) är Jimmy där?
      -Jasså ringer tant såhär på förmiddagen, hahaha (verkar va en kul typ det här för hon låter verkligen INTE som en tant, det är säkert nån från Jimmys jobb...tänker jag) nej, Jimmy har inte kommit hem än, haha.
      -Eh, nä. Eh då prövar jag i morgon då. Hej då.
      - Hej, hej.

      Så ringde telefonen nyss och Ingrid svarar och ger sedan telefonen till Jimmy. När samtalet är slut så frågar jag honom "Var det hon "tanten"?. Nej, svarar Jimmy, det var TANDvården. Jahapp.

      Föräldrarskap

      "-Mamma är omsorg och pappa är kul för han säger alltid ja". Minsann. Så påstår min son att landet ligger. Jag vet ju att han har rätt, åtminstone så ser det ut så i vår familj. Jag tycker att han använder orden så fint; mamma ÄR omsorg, det är liksom JAG det. Jag är omsorg. Pappan däremot är kul och säger alltid ja. Personligen kan jag känna att kul-nivån hos oss ibland skulle bedömas av mig som livsfarlig. Om jag hade vuxit upp i vår familj hade jag förmodligen avlidit likt en skrämd kaninunge, för på den tiden tyckte jag att de där tokiga männen på fritids som alltid ville ha vattenkrig och matkrig, ja krig helt enkelt, och som alltid var sådär bullriga och lattjo var rätt obehagliga. Jag grät varje tisdagsmorgon, för då var jag den som blev lämnad först, och det var Lelle som öppnade. Lelle var en sådan där kul kille på drygt 30 år som alla barn älskade för att han orkade busa och vara med på bandy. Men inte jag. Jag älskade Eva och Ulla för de lärde mig att sy tomtar och lucior av nylonstrumpor. Det var lite slitigt för Lelle de där morgnarna förstår jag såhär i efterhand, för han var ju en toppenkille och ändå var tacken att varje gång han hade öppning kom en liten tjej som grät hjärtskärande så fort hon såg honom. Nästan så jag vill skicka ett litet tjusigt kort till honom nu på äldre dar...

      Nåväl, nu i vuxen ålder har jag ju gift mig med en "kul kille" så uppenbarligen har min hjärna processat mina barndomsupplevelser och bedömt dem som goda. Fast ordet "kul" är ju en definitionsfråga. Är det "kul" att hoppa ner i vattnet från båttak, nej inte enligt mig, ja enligt övriga familjen. Är det "kul" att bygga trädkoja flera meter upp i ett träd utan något som helst skydd? Jae, alltså, jag fattar ju att det är kul, men jag är ju trots allt omsorg så det blir ett nej där med. Ingen annan håller med. Fast jag försöker att inte säga nej. Jag bara lider i smyg, för jag har insett med åren att min oro sällan besannas, och så har jag blivit härdad. Förstås. 


      Kontentan av det hela är alltså att min son vill beskriva sin mor som "fattig (se tidigare inlägg om Döden) och omsorgsfull". Sin pappa vill han beskriva som "rik, kul och ja-sägare". Det finns en risk för att samma pojke kommer att beskriva oss på samma sätt om en sisådär sju år, fast i andra ordalag. Mamma är fattig och omsorgsfull, det blir ju säkerligen något i stil med "snål gnällkärring" för en 13-åring. Och pappa är en rik och kul ja-sägare. Det blir väl typ kung. Eller?

      torsdag 24 november 2011

      Bagaren i mig

      När jag bakar med mina barn sker alltid följande:
      Jag läser fel i receptet, till exempel tar jag 2 dl potatismjöl istället för vetemjöl (gör för övrigt syltkakor till 4-års kalas helt oätliga och smular istället ner hela golvet, the perfect combination). Sedan slår Ingrid oftast Emil för att han står i vägen (vi försöker verkligen få henne att använda ord istället, men det är ganska effektivt att slå förstås.) Därefter smakar barnen på vaniljsockret så att det dammar i hela köket. Då tycker Ines att det är tråkigt att sova, faktiskt, när man kan sitta på mammas arm samtidigt som hon försöker manövrera elvispen OCH förhindra två vaniljsockrade barn från att slicka på köksbänken. Slutligen ska kakorna in i ugnen. Där de sedermera glöms bort (naturligtvis) och får en härligt krispigt mörk yta.

      I helgen gav jag mig sjutton på att klara bakandet alldeles felfritt. Det gick förhållandevis bra, hällde i havregryn istället för mjöl först, men skyller denna lilla fadäs på Ines (för hon kan inte säga emot). Det är inte lätt att baka och roa uttråkad bebis samtidigt. Som tur är går det ganska lätt att plocka upp gryn ur smet, till skillnad från om jag gjort tvärtom. Hursomhelst ordnade jag rejält med bildbevis på mina alldeles egenhändigt bakade syltkakor. För man vet aldrig när sådana kan behövas. Kanske när jag behöver peppa mig själv om att jag är en god moder. Då kan jag titta på bilderna och tänka att jag visst inte saknar förmågan att tillgodose mina barns behov av näring och vet absolut hur spisen fungerar. Fast det är väl kanske inte syltkakor man ska använda till grund för det förstås.
      Ni ser iallafall att jag KAN göra något ätbart. Sådetså.

      onsdag 23 november 2011

      Kvällsångest!!!

      Vi borde egentligen inte ha sax hemma. Så egentligen är det Jimmys fel alltihop. Han skulle aldrig ha åkt till Uddevalla och lämnat mig med tre barn (varav två har hår) OCH saxar alldeles själv. Så nu står jag här, igen, med ett barn som ursprungligen skulle toppas och som nu har en extremt kort page och halvpannelugg. Jag som under min uppväxt förbannat hemmafrisörer och luggar. Varför lär jag mig aldrig? Jimmy blir nog galen, som vanligt. Han blir det för att det inte direkt är ett beslut som är taget genom ö-rådslag och handuppräckning utan mer ett infall typ:

      -Ja, nu när jag ändå står här med saxen så kan jag ju lika gärna *klipp* ta å toppa dig *klippklipp* litegrann *klipp* oj hoppsan älskling kan du sitta stilla *klipp* för annars blir *klippklipp* det alldeles snett *klippklippklipp* och nu får du nog *klippklipp* åtminstone hålla huvudet *klipp* rakt för annars blir *klippklipp* högra sidan *klipp* lika sne som *klippklippklipp* den vänstra...

      Sedan måste jag ju fortsätta klippa tills jag räddat situationen alternativt fått slut på hår.

      Why lord, why?!

      p.s lägger in en bild på Emils första halvpannelugg imorgon så ni förstår varför jag inte kan ringa till Jimmy och berätta att saxen varit framme igen utan att först ångestäta en halv burk pepparkakor d.s


      Voilá: vår första halvpannelugg (fast han kommer undan med den för att han är så söt)

      Katten Doris

      Eller egentligen heter hon Boris för det var Emil som fick välja. När jag efter någon dag frågade honom varför han valt just Boris (för den ende jag kände till med det namnet höll ju till i Ryssland och det vore ju mäkta imponerande om min son redan hade politiska förebilder som han ville hedra på detta sätt) så förklarade han att det var precis som den där fisken i "Hitta Nemo". Därav kallas hon Doris men heter Boris. Hon är iallafall väldigt sällan min kompis. För vi tycker inte lika om särskilt mycket. Jag till exempel tycker inte att man går på köksbänken. Alls. Hon tycker att det är en alldeles utmärkt syssla, framförallt med leriga tassar och bara på natten (för annars kommer ju jag och stör). Sedan tycker jag att OM, med betoning på OM, man måste kräkas så kan man ju gå ut och liksom göra det lite för sig själv. Men Doris, hon ska leva ett jäkla liv i en kvart innan och sedan kräks hon på min stol i köket (med dyna som inte är avtagbar) eller på min säng (som jag preciiis bäddat om för att Ines kissat ner den) eller varför inte precis bredvid min ena fot när jag ammar. Doris är inte heller särskilt socialt kompetent, nej, framförallt inte när det är barn på besök (men även några av mina vänner som sov över vid ett tillfälle fick sig en lång otrevlig natt) för Doris är lite överenergisk och gillar att använda sina klor på mjuka, skära föremål som gör lite motstånd och/eller skriker när man drar sina klor mot dem. Därför blev hon INTE festens höjdpunkt på Ingrids kalas. Och därför är hon inte heller så populär hemma hos oss överlag, för av en händelse är vi mjuka och skära allihopa.

      Nu borde jag ju avslutningsvis skriva något i stil med att "men trots detta så tycker vi om henne och är så glada att hon bor här med oss". Men det tänker jag inte göra. Näpp. Inte idag iallafall.

      tisdag 22 november 2011

      I simhallen

      När jag var barn och besökte simhallen var jag en sådan där liten tjej med rejäl baddräkt och rosa badmössa med fetvadd inproppat i örongångarna. Jag var försiktig och simkunnig och gjorde aldrig något som involverade en risk what so ever. Ett exempel på detta är att jag aldrig sprang. Nej, för golvet är halt och hårt vilket räcker som argument för att jag ska tassa försiktigt. Även om det hade lockats med godisregn hade jag smugit likt en liten tomte.
      När jag blev vuxen fortsatte jag att tassa, tycker argumenten håller ännu liksom. Det är synd att inte samma argument biter på resten av familjen.

      I går åkte vi till simhallen alla fem. Detta innebar att jag och Ines hamnade på läktaren,  och roade oss med att amma och gurgla (mest hon faktiskt), medan de andra tre skulle bada. Jag hinner in först och medan jag sitter och väntar så myser jag lite, för det luktar klor=gott och det är trettio grader varmt och så är det alltid trevligt när man gör saker som barnen tycker är roligt. Sedan händer det. Min familj anländer. Det börjar med ett plask (Emil) sedan en tok som galopperar upp och ner för trappen som leder ner i bassängen, kaninpipandes av adrenalin (Ingrid), och så kommer Jimmy med armpuffarna så hon äntligen kan hoppa i och få sina sedvanliga kallsupar. Sedan börjar deras eviga springande. Alla tre, med dammoln efter sig, fram å tilllbaka mellan trampolin och rutshkana. Jag tittar på likt en publik på en tennismatch, eller tittar, jag skriker hysteriskt "-Spring inte!!! Det är halt!!! Akta!!! Hallåååå!!!" men vad spelar det för roll när ingen lyssnar. Åtminstone ingen av dem som skriken är ämnade för. Tanterna i motionsdelen såg däremot lite irriterade ut till slut och Ines tyckte nog att det var en smula frustrerande hon också. Jag försöker få Jimmy att inse faran, men han bara ler samtidigt som han joggar förbi och och säger "-Nähä, det går inte." Vaddå går inte? Alla andra kan ju för sjutton gå, det är inte så att alla tjugotalet besökare springer runt där inne, det är bara min familj! "Man kan ju halka!" påminner jag honom om då, för jag hoppas en stund att han inte ska ha begåvats med samma briljanta slutledningsförmåga som jag och att han därmed slutar så fort jag säger det. Men till svar får jag "-Jag vet, det gör jätteont!". Jahapp.

      Utmärkt val förresten, det där med att ha på sig yllekofta, det måste jag komma ihåg till nästa gång. Fast det blir nog ingen nästa gång, för varje vid utflykt som jag deltar i till simhallen så påminns jag om att jag och Jimmy gjorde en deal för länge sedan om att jag skulle slippa följa med.

      Det är inte bra för mina nerver.

      måndag 21 november 2011

      När vi döden dör

      Ja, för dö ska vi ju alla. Då hoppas jag att det sista jag ser för mitt inre är våra lördagkvällar hemma hos oss i vårt lilla, lilla vardagsrum/matrum/lekrum. Jag vill se Emil dansa exorcistdans och slå sig full med blåmärken för att inget dansgolv är för stort för honom. Jag vill se Ingrid härma folk på dansskolan helt klockrent (hur gööör ungen?) och skratta så hon gråter åt sina egna skämt. Jag vill se Jimmy dricka rödvin och spilla ner sin tröja. Jag vill se Ines vara sådär glittrande glad som hon är jämt. Och jag vill känna mig sådär varm och lycklig som jag brukar göra då. Som att världen kan få stanna till precis där och aldrig bli något mer. Jag tror att Jimmy upplevde samma sak i lördags för mitt i den ständigt pågående diskussionen om vems tur det är att välja låt så säger han "-Den här kan ni spela på min begravning". Då tittar Emil på Ingrid och säger "-Om pappa dör, då skulle jag bli ledsen". "-Äsch" svarar hans inte fullt så sentimentala lillasyster "-Vi har ju mamma så vi behöver inte bekymra oss.".Emil tänker en ganska lång stund på det och sedan säger han "-Mmm.....fast vi skulle ju bli fattiga".


      p.s Efter att ha sett bilden så förstår man varför Jimmy spiller rödvin (han dricker det som om det var blåbärssoppa under Vasaloppet). Där syns även Dannyfrillan på Emil och Ingrids buttra min. Uppenbarligen hade vi INTE valt "Verånika Demaggallos" låt "Ja kommer å ja faller" just då. Bakom allt detta skymtar toalettdörren/kylskåpet som snart ska bytas ut och byggas in, fast jag börjar faktiskt vänja mig nu. d.s