onsdag 30 november 2011

Gubbar och galningar

Man måste i alla fall säga att jag är en jäkel på att språka med gamla gubbar. De gillar mig, så är det bara. Jag vet inte exakt när det hände men en dag var det bara så att jag började locka till mig pensionärsgubbar som ville prata politik, Carema, gamla järnvägar och Stockholms trafik. Och det är ju bara trevligt, oftast är de väldigt goa och de luktar inte alls så farligt efter en stund. Värre är det för min mamma. Hon har alltid lockat till sig galningarna. De där som pratar/mumlar/skriker för sig själva på centralen och inte har vinterjacka fast det är 15 minusgrader. De älskar henne. Det är därför jag fortfarande har en minnesbild av någon ingrodd mans krigsskador som han hemskt gärna ville visa för oss efter att ha satt sig bredvid min mamma på tåget, och vad vore väl en barndom utan sådant?

Vad ska man egentligen med kunskap till?

Alltså. Jag tycker verkligen att det är en positiv sak att vara klok och allmänbildad och kunna föra intelligenta diskussioner om hur kristaller i blodet är uppbyggda vid en middag. Eller kunna berätta för barnen om hur kärnkraft fungerar. Tyvärr är detta en total omöjlighet. För jag kan för mitt liv inte:
A. sitta igenom en hel sådan dokumentärfilm och
B. (om jag får för mig att göra det ändå) komma ihåg ett skit dagen efter.

Jimmy däremot ser gärna minst en dokumentär om dagen. De ska helst innehålla gubbar med överkamningar som talar engelska med rysk brytning och som har vigt sina liv åt mikrobiologiska fenomen eller åt att utveckla en rymdfärja. Han sitter och oar och ahar och säger "-Det är ju sjukt intressant!" eller "-Det var ju riktigt spännande". "-Mmmmmm" säger jag "-jo, lite kanske". Fast det är det ju inte. Inte på riktigt. Och varför är det så? Förmodligen är det något utrymme i min hjärna som inte fungerar optimalt tänker jag. För jag tycker ju att det logiska borde vara att det är intressant och stimulerande att lära sig nya saker, och jag önskar verkligen att det var det. Fast i själva verket vill jag bara sätta på samma Vänneravsnitt som jag redan sett 150 gånger. Eller möjligtvis se på ännu en romantisk komedi, men det leder inte till några storartade samtalsämnen vid middagarna direkt. Synd. Däremot så skrattar jag mycket åt det jag väljer att se, och det ska ju förlänga livet, eller hur? Så man skulle ju kunna säga att jag kommer att leva länge, men inte förstå så mycket.

 
Fine by me.

tisdag 29 november 2011

För mycket tv-spel kanhända?


                                                                En liten fråga bara.

Om min 7-åriga son frågar sin far i en offentlig bastu huruvida mannen med protes är en robot.

                                                    Vad ska man då dra för slutsatser?

Träningsmotivation zero

Före barn nummer tre var jag ubermotiverad att träna. Det var skönt att hoppa upp på cykeln eller springa några varv (dagtid åtminstone) runt ön. Nuförtiden är jag trött och omotiverad. Så när jag ska träna på min motionscykel i uthuset (hur inspirerande låter inte detta?) så måste jag se till att det inte finns några ursäkter. Den undanflykten jag nyttjat mest är att jag låter det hela bero och sedan "kommer jag på" för sent att jag skulle ha tränat. Därför ber jag Jimmy redan på morgonen att påminna mig och se till att jag kommer iväg när det är dags. Den andra ursäkten som jag tycker brukar fungera är att duscha under dagen. För Gud förbjude att man skulle duscha TVÅ gånger på en dag. Det går ju bara inte för sig.

      När det sedan är dags för Jimmy att påminna mig (och jag inte redan har duschat) så blir jag bara galet irriterad. Jag tränar väl för sjutton när jag vill, det är ju inte han som ska säga åt mig när jag ska träna ju. Det är faktiskt jäkligt irriterande att någon annan ska säga åt en vad man ska göra och när. Jäkligt irriterande. Sedan rafsar jag på mig kläderna och suckar och stönar lite över hur kallt och tråkigt det kommer att bli. Sedan går jag upp för verandatrappan och tycker verkligen att det känns som Guds straff att jag har fått en kropp som måste tränas, när Jimmy har en som kan äta chips i samma hastighet som jag tokcyklar och att han ändå är mer vältränad än jag. Bajskorv. Jag är arg på honom i flera minuter. Sedan sätter jag mig på motionscykeln och sätter på musiken och börjar trampa. Och efter några sekunder är jag så glad att jag tog mig till uthuset.

      Men sedan är det ändå samma visa två kvällar senare...

      måndag 28 november 2011

      Jag kan inte jogga

      Näe, det går bara inte. För varenda gång jag tar ett joggingpass slutar det med att jag med lika hög puls som en vettskrämd hare löper hem och låser dörren så fort jag kommit in. Jag har förmodligen lite för välutvecklad fantasi eller så har jag läst för många deckare.

      Det hela börjar i alla fall med att jag i lugn takt tar mig fram längs öns enda stig, inga problem. Det är jätteskönt och lugnt och tyst och jag andas i takt med mina steg och allt sådant där man ska göra.
      Fast det börjar bli mörkt förstås. Och var det inte en skugga jag såg där vid busken? Näe, det var säkert ingenting. Ett rådjur möjligtvis. Fast nu hördes det väl ändå ett knakande där inne i buskagen? Eller?
      Jag ökar farten lite men känner ändå att det är ett okej tempo och det går således fortfarande att kalla det jag gör för att jogga. På detta vis tar jag mig kanske ett varv eller möjligtvis två. Sedan vet jag inte exakt vad som händer, men vid något skede så tar min fantasi över min kropp och jag blir helt övertygad om att det är någon, ja någon ond, som vill hinna ifatt mig. Så då börjar jag fulspringa. Jag fulspringer sådär så att armar och ben bara flaxar åt alla håll och saliven stänker över tröjan och ögonen tåras av hastigheten. Jag springer för mitt liv helt enkelt. Hela vägen hem. Och väl där känns det som att jag med nöd och näppe har överlevt.
      Fast i själva verket har jag bara motionerat.

      Helgens highlights

      Jag och mina barn har den alldeles sagolika turen att ha både en farmor och en mormormorfar som är superfantastisktinfernalisktfinfina och bra. Så därav träffar vi dem ofta. Nu i helgen bodde vi hos mormoårmorfar och här kommer då en liten förtjusande rapport om helgens highlights:

      Fredag kl 18: Vi kommer fram. Ines ansikte har svullnat till sin dubbla storlek efter att hon har gråtit hjärtskärande i ca 1 timma och 10 minuter. Jag är asförbannad för att jag ännu en gång glömt bort (guldfiskminne som sagt) att jag har en bebis som hatar att åka bil och att det är köer varje fredag eftermiddag och att det därmed är givet att bilresan kommer att vara en liten bit av helvetet. Mina storbarn är väldigt, väldigt glada över att vara framme. Och så är de glada över att Ines lever. För det hävdade ju deras lätt instabila moder att hon inte gjorde vid ett tillfälle. Det var när Ines gråtit hysteriskt i baksätet med Emil i en sisådär 40 minuter och plötsligt tystnar. Då ropar jag "Dör hon?!" varpå Emil skriker "Näej!" och då börjar Ines yla igen och Ingrid tittar granskande på mig. Det är garanterat så att hon för varje dag bli mer och mer säker på att hennes mor är en liten smula galen.

      Kl 01.30 blir jag väckt av Ingrid som bara faktiskt undrar nääär man får gå in till mormoråmorfar och väcka dem? Sedan får jag ligga vaken i en bäddsoffa med Ines i armhålan och Ingrid runt vaden bara för att se till att hon inte ska gå in till mina föräldrar vid 4 och säga god morgon och tvinga mormor att sätta igång med frukosten. (Det skulle nämligen bli så annars för mormor är den där snälla, tålmodiga sorten som helst vill att hennes barnbarn bara ska ha det härligt hela tiden). 

      Lördag Kl 07:30 vaknar av att Emil och Ingrid skriker inifrån mormoråmorfars säng, den sedvanliga morgonmisshandeln har börjat (det är alltså mina barn som brottas), snart är det frukost.

      Kl 16:00 gör Ingrid bomben i badkaret och sedan bråkar hon med sin kusin i två timmar medan Emil undrar hur lång tid det är kvar tills Ingrid egentligen ska gå och lägga sig.

      Söndag Kl 01:00 står jag, Jimmy och mormoråmorfar fnissandes och smakar varm Pucko med captain morgan i köket. Sedan får vi (jag och Jimmy) ångest när vi inser att vi ska upp om 4-5 timmar och tvingar oss själva i säng, vilken fortfarande är liten bäddsoffa med Ines i armhålan. Det är mysigt i 4 minuter ungefär sedan blir det bara trångt och resten av natten är det tjafs om vem som har mest täcke.

      Kl 10  Jimmy är iförd min pappas gamla bandytränaroverall och krälar runt i regnet i mina föräldrars hala tall sågandes tjocka grenar för hand. Morfar står på marken och ger goda råd. Samtidigt ligger mormor på golvet med två mycket engagerade läkare hängandes över sig som stoppar pincetter i näsan på henne och plåstrar hennes navel.

      Kl 15 är vi hemma och inser att vi glömt Ingrids gymnastik och att maten inte heller denna gång har handlat sig själv, man måste tydligen ALLTID köpa den i affären. Fast pizza är också gott.

      Sådärja

      Nu lyckades jag radera dagens inlägg istället för att redigera det. Strålande.

      fredag 25 november 2011

      Jag är ju trots allt typ döv

      Att vara dövlight på ena örat är inte så lätt. Det gör att jag alltsomoftast inte hör vad folk säger, vilket i sin tur gör att jag framstår som mer förvirrad och märklig än jag egentligen är. För jag orkar inte fråga "-Vasaru?" tusen gånger per samtal, folk kan ju tro att jag hör dåligt, så då har jag kommit på en alldeles genial lösning; jag byter ut det obegripliga "blamflabav" till något som verkar rimligt i förhållande till det övriga samtalet. Jag generaliserar helt enkelt så att det blir begripligt. Oftast blir det det iallafall. Fast sedan ibland kan det bli helt fel förstås. Som igår. Då ringde det på telefonen och samtalet löd såhär:

      -Ja, hej det är Elin.
      -Hej det är Tant blablabla (jag hör ingenting) är Jimmy där?
      -Jasså ringer tant såhär på förmiddagen, hahaha (verkar va en kul typ det här för hon låter verkligen INTE som en tant, det är säkert nån från Jimmys jobb...tänker jag) nej, Jimmy har inte kommit hem än, haha.
      -Eh, nä. Eh då prövar jag i morgon då. Hej då.
      - Hej, hej.

      Så ringde telefonen nyss och Ingrid svarar och ger sedan telefonen till Jimmy. När samtalet är slut så frågar jag honom "Var det hon "tanten"?. Nej, svarar Jimmy, det var TANDvården. Jahapp.

      Föräldrarskap

      "-Mamma är omsorg och pappa är kul för han säger alltid ja". Minsann. Så påstår min son att landet ligger. Jag vet ju att han har rätt, åtminstone så ser det ut så i vår familj. Jag tycker att han använder orden så fint; mamma ÄR omsorg, det är liksom JAG det. Jag är omsorg. Pappan däremot är kul och säger alltid ja. Personligen kan jag känna att kul-nivån hos oss ibland skulle bedömas av mig som livsfarlig. Om jag hade vuxit upp i vår familj hade jag förmodligen avlidit likt en skrämd kaninunge, för på den tiden tyckte jag att de där tokiga männen på fritids som alltid ville ha vattenkrig och matkrig, ja krig helt enkelt, och som alltid var sådär bullriga och lattjo var rätt obehagliga. Jag grät varje tisdagsmorgon, för då var jag den som blev lämnad först, och det var Lelle som öppnade. Lelle var en sådan där kul kille på drygt 30 år som alla barn älskade för att han orkade busa och vara med på bandy. Men inte jag. Jag älskade Eva och Ulla för de lärde mig att sy tomtar och lucior av nylonstrumpor. Det var lite slitigt för Lelle de där morgnarna förstår jag såhär i efterhand, för han var ju en toppenkille och ändå var tacken att varje gång han hade öppning kom en liten tjej som grät hjärtskärande så fort hon såg honom. Nästan så jag vill skicka ett litet tjusigt kort till honom nu på äldre dar...

      Nåväl, nu i vuxen ålder har jag ju gift mig med en "kul kille" så uppenbarligen har min hjärna processat mina barndomsupplevelser och bedömt dem som goda. Fast ordet "kul" är ju en definitionsfråga. Är det "kul" att hoppa ner i vattnet från båttak, nej inte enligt mig, ja enligt övriga familjen. Är det "kul" att bygga trädkoja flera meter upp i ett träd utan något som helst skydd? Jae, alltså, jag fattar ju att det är kul, men jag är ju trots allt omsorg så det blir ett nej där med. Ingen annan håller med. Fast jag försöker att inte säga nej. Jag bara lider i smyg, för jag har insett med åren att min oro sällan besannas, och så har jag blivit härdad. Förstås. 


      Kontentan av det hela är alltså att min son vill beskriva sin mor som "fattig (se tidigare inlägg om Döden) och omsorgsfull". Sin pappa vill han beskriva som "rik, kul och ja-sägare". Det finns en risk för att samma pojke kommer att beskriva oss på samma sätt om en sisådär sju år, fast i andra ordalag. Mamma är fattig och omsorgsfull, det blir ju säkerligen något i stil med "snål gnällkärring" för en 13-åring. Och pappa är en rik och kul ja-sägare. Det blir väl typ kung. Eller?

      torsdag 24 november 2011

      Bagaren i mig

      När jag bakar med mina barn sker alltid följande:
      Jag läser fel i receptet, till exempel tar jag 2 dl potatismjöl istället för vetemjöl (gör för övrigt syltkakor till 4-års kalas helt oätliga och smular istället ner hela golvet, the perfect combination). Sedan slår Ingrid oftast Emil för att han står i vägen (vi försöker verkligen få henne att använda ord istället, men det är ganska effektivt att slå förstås.) Därefter smakar barnen på vaniljsockret så att det dammar i hela köket. Då tycker Ines att det är tråkigt att sova, faktiskt, när man kan sitta på mammas arm samtidigt som hon försöker manövrera elvispen OCH förhindra två vaniljsockrade barn från att slicka på köksbänken. Slutligen ska kakorna in i ugnen. Där de sedermera glöms bort (naturligtvis) och får en härligt krispigt mörk yta.

      I helgen gav jag mig sjutton på att klara bakandet alldeles felfritt. Det gick förhållandevis bra, hällde i havregryn istället för mjöl först, men skyller denna lilla fadäs på Ines (för hon kan inte säga emot). Det är inte lätt att baka och roa uttråkad bebis samtidigt. Som tur är går det ganska lätt att plocka upp gryn ur smet, till skillnad från om jag gjort tvärtom. Hursomhelst ordnade jag rejält med bildbevis på mina alldeles egenhändigt bakade syltkakor. För man vet aldrig när sådana kan behövas. Kanske när jag behöver peppa mig själv om att jag är en god moder. Då kan jag titta på bilderna och tänka att jag visst inte saknar förmågan att tillgodose mina barns behov av näring och vet absolut hur spisen fungerar. Fast det är väl kanske inte syltkakor man ska använda till grund för det förstås.
      Ni ser iallafall att jag KAN göra något ätbart. Sådetså.

      onsdag 23 november 2011

      Kvällsångest!!!

      Vi borde egentligen inte ha sax hemma. Så egentligen är det Jimmys fel alltihop. Han skulle aldrig ha åkt till Uddevalla och lämnat mig med tre barn (varav två har hår) OCH saxar alldeles själv. Så nu står jag här, igen, med ett barn som ursprungligen skulle toppas och som nu har en extremt kort page och halvpannelugg. Jag som under min uppväxt förbannat hemmafrisörer och luggar. Varför lär jag mig aldrig? Jimmy blir nog galen, som vanligt. Han blir det för att det inte direkt är ett beslut som är taget genom ö-rådslag och handuppräckning utan mer ett infall typ:

      -Ja, nu när jag ändå står här med saxen så kan jag ju lika gärna *klipp* ta å toppa dig *klippklipp* litegrann *klipp* oj hoppsan älskling kan du sitta stilla *klipp* för annars blir *klippklipp* det alldeles snett *klippklippklipp* och nu får du nog *klippklipp* åtminstone hålla huvudet *klipp* rakt för annars blir *klippklipp* högra sidan *klipp* lika sne som *klippklippklipp* den vänstra...

      Sedan måste jag ju fortsätta klippa tills jag räddat situationen alternativt fått slut på hår.

      Why lord, why?!

      p.s lägger in en bild på Emils första halvpannelugg imorgon så ni förstår varför jag inte kan ringa till Jimmy och berätta att saxen varit framme igen utan att först ångestäta en halv burk pepparkakor d.s


      Voilá: vår första halvpannelugg (fast han kommer undan med den för att han är så söt)

      Katten Doris

      Eller egentligen heter hon Boris för det var Emil som fick välja. När jag efter någon dag frågade honom varför han valt just Boris (för den ende jag kände till med det namnet höll ju till i Ryssland och det vore ju mäkta imponerande om min son redan hade politiska förebilder som han ville hedra på detta sätt) så förklarade han att det var precis som den där fisken i "Hitta Nemo". Därav kallas hon Doris men heter Boris. Hon är iallafall väldigt sällan min kompis. För vi tycker inte lika om särskilt mycket. Jag till exempel tycker inte att man går på köksbänken. Alls. Hon tycker att det är en alldeles utmärkt syssla, framförallt med leriga tassar och bara på natten (för annars kommer ju jag och stör). Sedan tycker jag att OM, med betoning på OM, man måste kräkas så kan man ju gå ut och liksom göra det lite för sig själv. Men Doris, hon ska leva ett jäkla liv i en kvart innan och sedan kräks hon på min stol i köket (med dyna som inte är avtagbar) eller på min säng (som jag preciiis bäddat om för att Ines kissat ner den) eller varför inte precis bredvid min ena fot när jag ammar. Doris är inte heller särskilt socialt kompetent, nej, framförallt inte när det är barn på besök (men även några av mina vänner som sov över vid ett tillfälle fick sig en lång otrevlig natt) för Doris är lite överenergisk och gillar att använda sina klor på mjuka, skära föremål som gör lite motstånd och/eller skriker när man drar sina klor mot dem. Därför blev hon INTE festens höjdpunkt på Ingrids kalas. Och därför är hon inte heller så populär hemma hos oss överlag, för av en händelse är vi mjuka och skära allihopa.

      Nu borde jag ju avslutningsvis skriva något i stil med att "men trots detta så tycker vi om henne och är så glada att hon bor här med oss". Men det tänker jag inte göra. Näpp. Inte idag iallafall.

      tisdag 22 november 2011

      I simhallen

      När jag var barn och besökte simhallen var jag en sådan där liten tjej med rejäl baddräkt och rosa badmössa med fetvadd inproppat i örongångarna. Jag var försiktig och simkunnig och gjorde aldrig något som involverade en risk what so ever. Ett exempel på detta är att jag aldrig sprang. Nej, för golvet är halt och hårt vilket räcker som argument för att jag ska tassa försiktigt. Även om det hade lockats med godisregn hade jag smugit likt en liten tomte.
      När jag blev vuxen fortsatte jag att tassa, tycker argumenten håller ännu liksom. Det är synd att inte samma argument biter på resten av familjen.

      I går åkte vi till simhallen alla fem. Detta innebar att jag och Ines hamnade på läktaren,  och roade oss med att amma och gurgla (mest hon faktiskt), medan de andra tre skulle bada. Jag hinner in först och medan jag sitter och väntar så myser jag lite, för det luktar klor=gott och det är trettio grader varmt och så är det alltid trevligt när man gör saker som barnen tycker är roligt. Sedan händer det. Min familj anländer. Det börjar med ett plask (Emil) sedan en tok som galopperar upp och ner för trappen som leder ner i bassängen, kaninpipandes av adrenalin (Ingrid), och så kommer Jimmy med armpuffarna så hon äntligen kan hoppa i och få sina sedvanliga kallsupar. Sedan börjar deras eviga springande. Alla tre, med dammoln efter sig, fram å tilllbaka mellan trampolin och rutshkana. Jag tittar på likt en publik på en tennismatch, eller tittar, jag skriker hysteriskt "-Spring inte!!! Det är halt!!! Akta!!! Hallåååå!!!" men vad spelar det för roll när ingen lyssnar. Åtminstone ingen av dem som skriken är ämnade för. Tanterna i motionsdelen såg däremot lite irriterade ut till slut och Ines tyckte nog att det var en smula frustrerande hon också. Jag försöker få Jimmy att inse faran, men han bara ler samtidigt som han joggar förbi och och säger "-Nähä, det går inte." Vaddå går inte? Alla andra kan ju för sjutton gå, det är inte så att alla tjugotalet besökare springer runt där inne, det är bara min familj! "Man kan ju halka!" påminner jag honom om då, för jag hoppas en stund att han inte ska ha begåvats med samma briljanta slutledningsförmåga som jag och att han därmed slutar så fort jag säger det. Men till svar får jag "-Jag vet, det gör jätteont!". Jahapp.

      Utmärkt val förresten, det där med att ha på sig yllekofta, det måste jag komma ihåg till nästa gång. Fast det blir nog ingen nästa gång, för varje vid utflykt som jag deltar i till simhallen så påminns jag om att jag och Jimmy gjorde en deal för länge sedan om att jag skulle slippa följa med.

      Det är inte bra för mina nerver.

      måndag 21 november 2011

      När vi döden dör

      Ja, för dö ska vi ju alla. Då hoppas jag att det sista jag ser för mitt inre är våra lördagkvällar hemma hos oss i vårt lilla, lilla vardagsrum/matrum/lekrum. Jag vill se Emil dansa exorcistdans och slå sig full med blåmärken för att inget dansgolv är för stort för honom. Jag vill se Ingrid härma folk på dansskolan helt klockrent (hur gööör ungen?) och skratta så hon gråter åt sina egna skämt. Jag vill se Jimmy dricka rödvin och spilla ner sin tröja. Jag vill se Ines vara sådär glittrande glad som hon är jämt. Och jag vill känna mig sådär varm och lycklig som jag brukar göra då. Som att världen kan få stanna till precis där och aldrig bli något mer. Jag tror att Jimmy upplevde samma sak i lördags för mitt i den ständigt pågående diskussionen om vems tur det är att välja låt så säger han "-Den här kan ni spela på min begravning". Då tittar Emil på Ingrid och säger "-Om pappa dör, då skulle jag bli ledsen". "-Äsch" svarar hans inte fullt så sentimentala lillasyster "-Vi har ju mamma så vi behöver inte bekymra oss.".Emil tänker en ganska lång stund på det och sedan säger han "-Mmm.....fast vi skulle ju bli fattiga".


      p.s Efter att ha sett bilden så förstår man varför Jimmy spiller rödvin (han dricker det som om det var blåbärssoppa under Vasaloppet). Där syns även Dannyfrillan på Emil och Ingrids buttra min. Uppenbarligen hade vi INTE valt "Verånika Demaggallos" låt "Ja kommer å ja faller" just då. Bakom allt detta skymtar toalettdörren/kylskåpet som snart ska bytas ut och byggas in, fast jag börjar faktiskt vänja mig nu. d.s

      söndag 20 november 2011

      Hur man ser till att få 5 kg choklad och sedan äter den på en vecka

      Först och främst bör du bosätta dig på en ö. Glöm därefter bort att köpa hem något gott att äta på lördagkvällen och gå istället till den hjälpsamma grannen. Upprepa. När du genomfört denna procedur några gånger (antalet gånger varierar beroende på hur stort tålamod grannen har) så köper grannen tio stycken stora Marabou chokladkakor till dig i födelsedagspresent så att du ska ha ett lager hemma och inte behöva låna mer. Fast när du får tio chokladkakor så äter du typ två första kvällen, en dagen efter, sedan två till och därefter ber du din man gömma de förbannade kakorna så du inte kan hitta dem. Fast sedan ångrar du det på kvällen och letar överallt med pupiller små som pepparkorn och fradga i mungiporna tills du hittar dem. Därefter kommer du fram till att det är bättre att äta upp skiten så du slipper tänka på dem mer.
      Proceduren kan säkert upprepas, men det har mig veterligen aldrig skett då upplevelsen är mycket mäktig och inte ger mersmak på åtminstone 2 år, 3 månader och 23 dagar .
      Lycka till!

      fredag 18 november 2011

      Farväl GlitterEmma!

      Min dotter har under en lång period varit helt besatt av fluff, rosa, glitter, pärlor och naturligtvis; prinsessor. Själv lämnade jag aldrig riktigt den fasen tror jag, för jag kan fortfarande önska att mitt rum ska vara rosa och gulligulligt, men det går inte för Jimmy är inte alls lika rosafluffig som jag. Tror aldrig att han var det faktiskt...

      Joo, så var det så att under sommaren genomförde hon ett namnbyte, hon hette inte Ingrid, nej, hon hette GlitterEmma. GlitterEmma ville att allt skulle vara prinsessigt. Hon hade kronan på sig dagligen och hade bara klänningar på kroppen. Jag gav bort byxorna, det var ingen idé. Det enda hon och hennes kompis gjorde var att leka med dockor och vara finklädda i vackra klänningar. Hon började prata om hål i öronen i mars och gav sig inte, och så fort vi träffade mormor (som alltid har dinglande örhängen i glada färger a la Gudrun Sjödén) så satt hon och pillade avundsjukt och ryckte lite i dem tills vi sa stopp. Så nu när hon fyllde år för några veckor sedan gick vi till en frisersalong och tog hål, och det är ju fantastiskt hur vackert det blev tyckte GlitterEmma! Dessa glittriga örhängen är ju underbara och alla får titta och beundra.

      Samtidigt som hon blev överlycklig över presenten så var det ändå under håltagningen som jag insåg att hon höll på att lämna prinsessan GlitterEmma-fasen. Nej, för det skulle inte vara rosa glitter i öronen. Det skulle vara grönt. Grönt hade hon aldrig ens övervägt för någon månad sedan. Några dagar senare fick jag plocka fram ett par byxor med skärp, för det  är plötsligt helt rätt, dessutom var grön hennes nya favoritfärg. Jag började hänga undan det tiotalet fluffklänningar som hängt tillgängliga i garderoben, inväntandes nästa förändring. Så i förrgår när jag och Jimmy försökte oss på att gemensamt trimma till Danny-frisyren på Emil, så ville hon också snagga sig. Jahapp, så nu om en vecka ska vi till frisören (vilket redan var inplanerat sedan tidigare, jag gör inte ALLT som hon befaller även om det skulle vara en mycket behagligare stämning hemma hos oss om så vore fallet) och ge henne en snagg. Det blir säkert jättebra. Avslutningsvis ( om jag nu trodde att det fanns en smula kvar av sommarens treåring) så deklarerade hon vid frukostbordet nyss att "-När jag blir stor ska jag inte ha barn och inte ha en fru. Jag ska vara EN person och gör EN sak. Jag ska jobba du vet det där när man kastar bollarna..." . "-Vaddå?" säger jag, "-menar du bowling?". "-Ja, den som ligger vid farmor". Och jag inser att man tror man känner en människa, vet vad den gillar och så, och så inser man att prinsessan har blivit en snart skallig tjej som inte vill ingå partnerskap för att hon vill vara fri och jobba med bowling.

      You live, you learn liksom.

      torsdag 17 november 2011

      Förlänga livet del 3

      När min son var liten så hade han svårt att uttala vissa ljud, som så många andra barn var ett av dessa ljud K-ljudet. Han kunde inte heller uttala bokstaven L, det blev antingen J eller så blev det stumt i vissa ord. På detta vis blev både ficka och flicka till fitta, och det kunde ju bli lite småtokigt ibland. Jag skrattade inte ihjäl mig varje gång direkt, för så kul är det inte när små barn säger könsord. Fast det var en gång när det blev lite väl tokigt.

      Jo, det var på det viset att jag och mina föräldrar var på Ulriksdals slottsträdgård för att äta lunch och kolla i deras butik. Vi inledde med att äta och när vi var klara var 3-årige Emil rastlös, så han och mormor gick i förväg medan jag plockade undan våra tallrikar på en bricka. Mormor och Emil knatade ut i det stora växthuset som ligger i anslutning till restaurangen och spanade på blommor och folk. Mitt i alltihop kommer en flicka förbispringande med någon form av ansiktsmålning. Emil blir exalterad och skriker till sin mormor "-Titta mojmoj, en monstejfitta!". När jag sekunden efter kommer ut står en något rosig och generad mormor med min son i handen, som förstås inte alls förstått att den där flickans mamma blivit illa berörd. Nej, det är inte lätt att vara liten...men det är roligt att vara stor, när man har humor förstås.

      Förlänga livet del 2

      Det här är en asrolig grej som jag skrattat åt tusen gånger för mig själv och som jag har fått berättad för mig. Jag minns det inte så detaljrikt framtill det komiska men i mitt huvud gick det till såhär:

      Det var en vän till mig som var inne i stan. Om jag minns det rätt så hade hon en adress som hon skulle till men hon visste inte riktigt hur man kom dit. Av den anledningen gick hon fram till en bil med öppet fönster. I förarsätet sitter det en kvinna med huvudet vänt inåt bilen, allt man ser är hennes långa hår. Min vän frågar efter vägen, och får inget svar. Hon frågar en gång till, inget svar. Hon frågar en tredje gång, fortfarande inget svar. Tillslut blir hon frustrerad och säger "Hallå!!" varpå kvinnan vänder sig om, och har nos. Hon är ingen långhårig kvinna, hon är en hund. Min vän inser nu att hon står på en rätt busy gata i Stockholm och både ber om vägdirektioner och därefter höjer rösten åt någons stackars vovve... och jag fnissar ihjäl mig. Igen.

      onsdag 16 november 2011

      Syskonkärlek

      Vi har en film på Emil och Ingrid från i våras när vi var på Lanzarote. Den filmen är hysteriskt rolig, tycker jag, och jag dör varje gång jag ser den. För den är så talande för deras relation.

      Inledningsvis vadar Emil runt i vattnet och letar efter vackra stenar och snäckor. Ingrid sitter hukad vid vattenbrynet och gräver i gegga med händerna, så tar hon gegga och spinger upp till Jimmy som filmar och sular den rakt på honom. Sedan skrattar hon innerligt och springer ned till vattnet för att tvätta sig, där Emil fortfarande lallar runt och ser på allt det fina. När Ingrid bufflar ut i vattnet så träffar några droppar Emils rygg. Eftersom han är van vid att hans lillasyster är en bråkig liten jäkel förutsätter han naturligtvis att hon stänkte med flit (hade han funderat en stund så hade han nog insett att hon aldrig skulle ha stänkt så måttligt om det varit med vilje...). Han skriker därför "-Ingrrrid!" varpå hon genast ser ett alldeles ypperligt läge att fortsätta stänka och därför börjar mata på vatten på Emil. Han försöker värja sig, men ramlar fumligt och gormar "-Sluta"". Ingrid tänker definitivt inte sluta. Oh, nej. Istället böjer hon sig ned och tar upp två rejäla nävar med härlig, gosig, gegga och stövlar fram mot Emil, som nu skriker för sitt liv för han vill INTEINTE få gegga på sig för han tycker inte om geggamoja som hon gör. Det komiska nu är att det inte förrän i detta läge framgår att Emil har simfötter på sig. Han tvingas alltså fly upp på stranden förföljd av en ursinnig och samtidigt road lillasyster som har nävarna fulla med gegga och han skriker för sitt liv...

      Och jag skrattar fortfarande.

      Det är förstås inte ett rått skratt åt min stackars son, utan mer ett hysteriskt "hur ska vi orka i 15 år till" sorts skratt. För det är inte lätt att ha flera barn, det är en utmaning i sig. Att dessutom ha två barn som är så otroligt olika känns nästan som onödigt merjobb. För det ska tolkas och förklaras och medlas och tröstas och stoppas (våldet alltså) och allt detta har jag en känsla av att kanske inte alla föräldrar tvingas göra fullt lika mycket som vi. Jag kan ha fel, men det är min känsla.

      Oavsett hur mycket Emil ledsnar på Ingrid, och hur ofta han suckandes och med blicken fäst i fjärran säger "- tänk om ni aldrig hade skaffat Ingrid, vad lugnt och skönt vi hade haft det då..." så har de ändå sina ljusa stunder. Som när Ingrid försvarar Emil mot "elaka barn" på leksplatsen. Eller när Emil lånar ut en legogubbe så Ingrid kan vara med och leka en stund. Eller när Ingrid uppvisar fullständig självkontroll genom att inte ens röra sin godispåse på sin bästa kompis kalas för att hon vill dela lika med Emil. Det är dessa få stunder som modershjärtat svämmar över av kärlek. Vad härligt det är ändå, att vara förälder, och kanske också att ha syskon.

      tisdag 15 november 2011

      Skitiga händer

      Jag kommer ihåg att när jag var barn så var det periodvis otroooligt jobbigt att tvätta händerna. Det var så jobbigt att jag ljög om att jag gjort det för att slippa. Blev jag misstrodd så sprang jag stönandes in på toaletten och satte på kranen (utan att blöta ner händerna, för då behövde jag ju dessutom torka dem efteråt )eller så plaskade jag lite hastigt i vattenstrålen och gned händerna mot handduken i förbifarten på väg tillbaka till matbordet. Nu, en sisådär tjugo år senare, har jag insett att bägge mina barn kör med ännu värre bluffar på mig och Jimmy.

      Det hela började med att Emil och Ingrid då och då hade lera, gräs och sand som föll ner över tallriken (typ) när de satte sig vid matbordet. "Gå å tvätta händerna" uppmanade vi dem och så var det inte mer med det. Trodde vi ja. För sedan fick vi återupprepa oss likt papegojor under flera veckors tid och tillslut fick Ingrid mask i magen. Naturligtvis var ju Jimmy bortrest då så jag fick själv gå igenom hela huset med dammsugare, dammtrasa , tvätta alla lakan och handdukar (och egentligen ska man tydligen även bada sina husdjur, men jag tror faktiskt inte jag hade klarat mig ur det levande).
      Sedan var det någon morgon när Ingrid varit på toaletten som mitt väl utvecklade luktsinne anade oråd och då visade det sig alltså att hon nu inte heller tvättar sig efter toalettbesök. Vi insåg att det regelbundet var alldeles tyst i badrummet efter att somliga varit där. Kranen användes inte. När vi avslöjade fusket denna gång så övergick de till att göra det jag gjorde som barn, dvs. bluffa med vattenstänk och dessutom kom de på ett nytt knep som innebar att de tog pyttelite tvål som de kletade ut på händerna, inte för att bli rena utan för att kunna säga "lukta nu på mina händer, visst luktar de tvål, jag haaar verkligen tvålat in dem mamma".

      Och nu till den stora frågan: Hur kan det vara så, att det känns vettigt i ett barnahuvud att lägga lika mycket tid och energi på att låtsas tvätta händerna, som det gör på att tvätta dem ordentligt?

      Jag bara undrar.

      måndag 14 november 2011

      Apropå torktumlaren som såg ut som en bakmaskin

      Den där centrifugerande bakmaskinen som jag nämnde tidigare, det var den som fick mig att inse att Jimmy var den jag ville leva lyckligt med i resten av mina dagar. Hur det gick till ska jag redogöra för nu.

      Till att börja med måste jag understryka att Jimmy har begåvats med en tro på sig själv som sannerligen heter duga. Ingen jantelag här inte. Och det tycker jag är en av Jimmys mest fascinerande och bästa sidor. Fascinerande för att det är sällan man stöter på en svensk som kan säga från hjärtat att den är riktigt, förbannat bra på en massa saker och bäst för att jag personligen tycker om att bli befriad från alla dessa lagar om att vara lite diskret duktig och oprovocerande bra. Typ. Jag tycker helt enkelt att det är befriande med människor som kan ge sig själva beröm och som inte förstår problemet med det.

      Jo, så var det alltså på det viset att vi, som vanligt, kom kuskandes med tvättkorgar och ett-åring ner till byhusets källare. Vi slängde in allt vi hade i de två stora, trötta maskinerna och badade Emil i handfatet/vasken. När tvätten så småningom blev klar var Emil alldeles för trött för att vara kvar. Vi kom fram till att det fick räcka med att centrifugera alltihop i den gigantiska bakmaskinen och sedan hänga dem tjugo kilona med tvätt i vår lilla stuga. Således slängdes allt ner i den drygt sextio centimeter i diameter och åttio centimeter djupa "bakskålen" av rostfritt stål och sedan fick vi igång den. Jag vet fortfarande inte hur man gjorde för att få den att starta, jag körde alltid med samma strategi som jag har när något inte fungerar; tryckhårtpåallaknapparochbankasedanmedvalfritttillhygge-varianten.

      När det sedan var dags för maskinen att sluta snurra runt våra kläder i väldigt, väldigt hög hastighet så hände ingenting. Den bara fortsatte. Vi provade allt möjligt, men inget fungerade. I det läget tänkte jag att "vi får ju helt enkelt hämta allt imorgon och skriva en lapp till den som har tvättid däremellan". Det tänkte inte Jimmy. Det förstod jag för att han, samtidigt som jag stod där och funderade på vad vi skulle skriva på lappen, i slow-motion (kändes det som) stoppade ned sin hand i centrifugen. Vad f-n hände liksom? Sekunden efter såg jag hur min nu mycket förvånade man centrifugerade sin vänstra arm tillsammans med våra kläder. Emil stod bredvid med stora, klotrunda ögon, (säkert mäkta imponerad och inspirerad att göra samma sak) och jag själv skrek och sprang fram till Jimmy för att på något sätt få allt att sluta. Jimmy lyckades få upp sin arm efter några sekunder och centrifugen lugnade ner sig den också.

      Vi blev kvar nere i källaren en stund för att undersöka armen. Det enda som hänt var att den blivit lite sårig och skinnflådd och att Jimmy själv såg lite blekgrön ut i ansiktet. Jag skällde på honom och sa nått i stil med att "det fattar du väl att du inte kan stoppa en jävla centrifug med EN hand, är du galen?!" och sedan låg han tyst på en bänk och stirrade upp i taket medan jag samlade ihop tvätt och tvål och barnshampo och Emil. Precis när vi kånkade oss uppför källartrappen så sken Jimmy upp och så sa han "Fast vet du, jag är nog iallafall den ende som inte bryter sönder armen när jag stoppar den i en centrifug". Och det var då jag insåg att det där egot aldrig kan skadas, och att just det skulle jag älska i hela mitt liv.

      Åh vilken skiiitdag det var igår!

      När någon måste vika tvätten för att den legat på en bänk i tre dagar. När någon måste lokalisera vem som har en strumpa full med lingonsylt på undersidan som lämnar små, röda, kladdiga fotspår på golv och mattor överallt. När någon måste amma och lägga en hungrig Ines. När någon måste plocka fram en till pruttkudde innan Ingrid och Emil har sprängt ljudvallarna. När någon måste gå in i sovrummet och tycka synd om Jimmy som insjuknat i någon obestämbar sjukdom. När denna någon är jag, då blir jag förbannat less. Sedan fortsätter jag med det ett tag till. Sedan drömmer jag mig bort till Alsen. Inte alls för att livet var så lättsamt och enkelt då, utan tvärtom. Inget var lättare, men det var härligt ändå och därför försöker jag tänka att "jag har faktiskt haft det värre men tyckt om det ändå, så det så".

      Jag ser exempelvis framför mig hur vi åkte till byns tvättstuga en dag i veckan för att tvätta eftersom rören frusit till gäststugan där vår lilla toppmatade, opålitliga tvättmaskin stod. Hur vi först åkte dit, det var ju bara ett par kilometer, tog med tvättkorgarna och Emil 1 år ned för källartrappen under byhuset. Vi fumlade fram en massa enkronor och lät Emil ploppa ner dem i alla de olika dosorna på väggen för att få igång två tvättmaskiner (som sedan länge borde ha fått gå i pension men hade sin charm ändå) och en jättegammal centrifug (såg ut som en gigantisk hushållsmaskin som min mamma gjorde bröddeg i när jag var barn) som behövde typ 20 minuter på sig att stanna när den väl fått upp farten och tumlat bort lite vatten. Sedan badade vi Emil i ett stort handfat för att fördriva tiden. Allt detta höll vi på med regelbundet och ändå var, och är, vi en lycklig och kärleksfull familj som skaffat TRE barn och valt att flytta till en ö med ännu ett yttepyttehus som också hade torrdass framtill för några veckor sedan och en tvättstuga i ett litet hus på tomten.

      Plötsligt blir det ju klart och tydligt, igen, att det är detta vi vill. Det SKA vara lite jävligt sådär. Lite svårt, så man känner livet i sig. Så man har nått att gnälla om. Det är därför. Jamendåså, då var ju söndagen precis vad vi beställt.

      fredag 11 november 2011

      Lite extra Flourapoura-funderingar

      Min pappa fann under min uppväxt en stor tjusning i att rimma. Det var inga vackra verser ur högtravande diktsamlingar, nej det blev oftast dricka-hicka eller gå-stå-tå och sådant. Oavsett vad han rimmade om så lyckades han alltid klämma in "lingon" som det näst sista ordet. Ett klassiskt "PappaFrobyrim" blir alltså skala-tala-lingonhala. Det brukar vi reta honom för än idag, samtidigt som jag upptäckt att jag själv drar till med lingon lite då och då. Det sociala arvet helt enkelt.

      Hursomhelst så var det ett rim som han lyckades få ihop utan "lingon" och på det viset blev det också så att barnen Froby inte fattade att han själv kommit på det. Inget lingon - inget PappaFrobyrim liksom. Rimmet löd som följer: "Flourapoura". Vad är nu detta? Jo, det är flourtabletter som vi alltid fick efter tandborstning och fortfarande tar eftersom ingen av oss har haft hål än. De har fått en nästan magisk betydelse för åtminstone mig, och jag får lite småångest om jag inte tar en innan jag ska sova. Självklart får mina barn också, fast svaga, för alla tandläkare hävdar att de inte har någon effekt...
      Ja,ja det var alltså så att Flourapoura var det vi trodde att tabletterna hette och jag minns fortfarande den dag jag som 14-15 åring tog en tablett och samtidigt undrade varför dessa tabletter heter just Flourapoura. Det var då jag läste på burken och till min fasa insåg att PappaFroby totallurat mig hela min uppväxt. De heter ju inte Flourapoura! Det var ju sååå pinsamt, hur ofta hade inte jag nämnt Flourapoura i offentliga sammanhang? Jag vet inte.

      Man kan ändå säga att jag kom lindrigare undan än min bror. För om jag inte missminner mig så var dagen då bubblan sprack för honom när han gick till Apoteket och bad om hjälp, för han kunde inte hitta; Flourapoura.

      Konsten att tillreda kattmat (eller inte)

      När jag ändå är inne på ämnet "allt som Jimmy är bra på och jag inte kan alls" kan jag säga att jag tycker hemskt mycket om Jimmys matlagning, och det faktum att han ringer hem varje dag och frågar "Vad vill du äta?" och sedan handlar det han behöver för att laga just detta. Det kallar jag lyx. Tyvärr resulterar det i att matlagningskulturen i vårt hus går om intet så fort han försvinner. Jag menar, det blir helfabrikat eller kattmat. I går kväll blev det kattmat. Eller, jag vet faktiskt inte om katterna hade ätit det där, men nu gav jag två alternativ och helfabrikat var det inte tal om. Menyn bestod av:

      Förrätt: obefintlig
      Varmrätt: Seg, genomskinligt rödrosa lax på en bädd av likstela, iskalla risnudlar med paprika
      Efterrätt. fil med hallon och musli (serverades två timmar senare då Ingrid upprört hävdade att det minnsann inte serverats någon middag, vilket ju inte var sant, men det stämmer däremot att hon inte tog en tugga.)

      Och nu föreställer jag mig att ni tänker att "nästa gång, då kommer det ju att bli mycket bättre för då har hon lärt sig av sina misstag" men se då får man nog läsa gårdagens inlägg en gång till...
      Ja,ja det kommer säkerligen fler hyllningar till min man i fortsättningen, just nu kan jag inte fortsätta för nu är det dags att få iordning Emil för skolan. Tjejerna och jag ska ha hemmamys idag (håll tummarna för att Ingrid inte limmar fast paljetter med superlim över hela matbordet, det är annars en tradition på våra mysdagar).

      Ha nu en underbar fredag!

      torsdag 10 november 2011

      Guldfiskminne

      Det finns massor med saker som jag älskar hos min man. Massor. Till exempel är han en sådan där som kan svara på ALLT. Han kommer liksom ihåg det han hör och läser. Det gör inte jag. Det förvånar mig att jag kan någonting överhuvudtaget ibland, namnen på vår ständigt växande familj och mina syskons mobilnummer är allt som fastnat de senaste åren. Därför är det väldigt praktiskt att leva med ett uppslagsverk som innehåller allt jag behöver veta. Det är även till honom jag hänvisar alla barnens frågor, till en början var det för att sätta dit honom, jag menar någon gång måste ju även han behöva svara "jag vet inte". Nu för tiden har jag insett att den dagen aldrig kommer så jag har istället försökt lära mig något jag också. Jag ställer följdfrågor och han får till exempel rita upp bilmotorer på ett papper för att jag ska förstå hur de fungerar (då har Emil redan tröttnat och gått därifrån, alternativt har han redan fattat alltihop men det orkar jag inte ens överväga) fast sedan är det bortglömt dagen efter förstås...

      En mindre bra egenskap hos Jimmy är att han inte är särskilt ödmjuk. Av den anledningen sitter jag nu och ammar ett barn vars tröja bär texten: "Smart like daddy, sweet like mommy" och jag kan inte annat än hoppas att detta kommer att gälla för alla våra barn. För den positiva genen kan jag iallafall bistå med, det bästa av två världar liksom. Japp, vi kan konstatera att oförmågan att vara ödmjuk är smittsam...

      onsdag 9 november 2011

      Exorcistdans och Britneyjuck

      Hur det blev så att mina barn blev sådana dans-junkies kan jag inte svara på. Vi har väl dansat hemma lite grann men aldrig så mycket, eller så tidigt i deras liv, att det förklarar deras enorma intresse. Vi har filmsnuttar från det att Emil var två år framtill idag på honom eller dem båda, när de ger allt på diverse dansgolv/vardagsrumsgolv/verandor/gräsmattor. Främst "uppträder" de på fester och träffar med släkt och vänner, men även på kryssningsbåtar och charterresor. Det är ju inte ett problem, tvärtom, jag tycker att det är trevligt att båda två tycker att det finns fysiska aktiviteter som är roliga och som de vill ägna sig åt och lära sig. Fast ibland kan jag känna att det finns gränser. Som när min treåring ställer sig på alla fyra med magen uppåt och juckar intensivt som om hon vore Britney Spears (när har hon lärt sig detta och av vem?!). Eller när min son dansar likt ett barn besatt av något ont väsen, vi kallar det numera för "exorcistdans" vilket är den hittills bästa beskrivningen och myntades av en av våra medresenärer på kryssningsbåten. Som förälder sitter man stel som en pinne i ”publiken” och hoppas vid allt som är heligt att ingen av alla dem där armarna och benen ska träffa någon oskyldig. Eller ännu värre; ramla av och rulla iväg över dansgolvet som i någon konstig och billig Hollywoodproduktion.

      Båda barnen envisas dessutom med att ha dansuppvisningar i alla tänkbara sammanhang, på bröllop inför alla gäster till exempel (fast då sa jag faktiskt stopp) eller hos grannen dagen efter deras fest (gästerna var förvånansvärt positiva, fast det berodde nog på att det inte var "dagen efter" riktigt än för dem), eller på middagen hos mormor och morfar. Det är förstås jättetrevligt, men inte alltid så uppskattat. Åtminstone inte efter att det har ekat ”I will be popular” om och om igen på stereon i en kvart.

      De kör hårt varenda gång de får chansen, och jag förstår att andra tröttnar eller blir generade över deras inlevelse, men jag sitter ändå där och myser i smyg och tycker att just de där två tokarna som dansar och ibland brottar ner varandra de är väl ändå finast på jorden…

      Partisk? Jag? Aldrig.

      Förresten är det inte ”de” som brottar ned varandra, det är BuffelnIngrid som brottas och Emil som skriker ”Mamma!”. Men det kan jag berätta mer om en annan gång.

      tisdag 8 november 2011

      Min burduse make och hans likasinnade dotter

      Ibland kan jag få en flashback till hur det var att vara 21 år, bli förälskad och gravid och sedan leva med en alien som jag inte begriper ett ord av vad han säger eller hur han tänker. Som i helgen när vi ska äta middag på ett café på Silja Symphony. Mitt under måltiden dänger Jimmy högröstad till med en sådär askonstig, småsunkig ordvits bara för att han kan (inte inför barnen naturligtvis, de sitter med sin farmor ett bord bort, så funkar han inte). Det gör väl inget kanske man tänker nu, fast för min del så är jag inte lagd åt det där burdusa hållet (när jag är nykter) utan jag blir istället otroligt medveten om att det ju faktiskt är fler människor där inne. Människor som kanske inte vill höra sunkiga rim när de äter. Framförallt var min känsla att familjen bakom som satt tysta och bleka (hur man nu kan vara det en lördagskväll på en finlandsbåt), försjunkna i varsin pastatallrik kanske aldrig hört något så otrevlig förr. Kanske blev de så upprörda så att de skulle sätta en svampbit i halsen och sedan skulle Jimmy vara skyldig till dråp, eller nått. Medan jag sitter där och förfasas över Jimmys omedvetna övergrepp på helt oskyldiga familjer så hör jag min precis lika högljudda dotters röst eka ut i lokalen. "Vet ni att det finns ett land som heter Afrika där de inte får någon mat. Det finns i affären men de kan inte köpa den för de har inga pengar OCH, vet ni, det finns människor som inte kan få barn!” Och då tänker jag att det nog är dags att gå innan hon går igenom resten av dem finfina, informativa samtal som jag har fört med mina barn om diverse svårigheter människor kan ha i livet. Inte visste jag att hon samlade dem på sig för att kunna hålla tal inför en hel kryssningsfärja. Hon har definitivt ärvt sin faders taktfullhet, tillsammans kommer de att uträtta storverk. Högljutt naturligtvis.

      måndag 7 november 2011

      När man vill ta en promenad

       Joorå, ibland vill jag det, alldeles frivilligt. Tyvärr är det så att i min älskade, älskade familj är jag helt ensam om det. Vilket oftast inte gör så mycket för jag går lika gärna själv. I går var dock en sådan dag då jag verkligen ville ta med hela min familj och ha det mysigt och tycka om dem allihop samtidigt som vi skulle gå längs Mälaren och säga "-Åh va vackert!" å sådant där.

      När jag lägger fram ett sådant här förslag så måste jag vara bergsäker på att jag verkligen vill få det gjort, annars ger jag lätt upp efter en stund och låter Jimmys förslag om att åka en sväng med bilen vinna istället, bara för att jag inte orkar tjata.
      Jag föreställer mig att det hos andra går till ungefär såhär:
      -Åh mina fina barn och min kära man, ska vi inte bege oss ut på en uppfriskande promenad i den härliga söndagssolen?
      - Naturligtvis ska vi det, svarar mannen varpå han reser sig upp och går ut i hallen tillsammans med en massa glada, förväntansfulla barn som snabbt klär på sig och redan har rosiga kinder av blotta tanken på allt ooh:ande som de ska få höra längs strandlinjen. Och sedan går de ut.

      Hemma hos mig går det INTE till på det viset. Näpp. Hemma hos mig basunerar samtliga familjemedlemmar ut ett unisont NÄÄÄÄEEEJ! Sedan gråter Ingrid och Emil blir sur och Jimmy blir kluven för han vill inte gå, men han vill göra det som gör mig glad också. Och det är här mitt jobb börjar, nu måste jag motivera dessa tre människor till att göra detta hemska och då blir resultatet följande:
      Ingrid får ta med sig fika i en Bamseväska till oss alla, och den ska ätas på ett högt berg a la´Madicken.
      Emil får ta cykeln och sina coola skyddsglasögon från innebandyn.
      Jimmy får gå på bio direkt efteråt och se Tintin tillsammans med Emil.
      Sådärja, det är det värt tänker jag och sedan packar vi ihop oss och tuffar iväg med båten till fastlandet. Och visst blir det en härlig promenad med fika och samtal. Jag lyckas till och med få till ett "Åh så vackert!" men då tittar bara Jimmy lite oroat på mig och ser ut att tänka "ska hon gråta nu den där sensitiva, underliga människan som jag är gift med?" och barnen hör det inte ens. Och sedan kommer vi hem. Nu förskönade jag promenaden en smula, för jag orkar inte gå in på detaljer såsom att Ingrid frågade "Är vi framme snart?" ungefär var tjugonde meter eller att Emil vinglade så mycket på cykeln hela tiden så att jag höll på att bli tokig och han tillslut närapå blev påkörd av en minibuss. Men, men en promenad blev det.

      Och idag tog jag en till, alldeles själv, och det var som semester.

      torsdag 3 november 2011

      Litet hus var det ja...

      ..och det är ingen underdrift heller. Eller, egentligen är väl huset inte så litet, det är vi som är många. Dessutom är somliga av personligheterna hemma hos oss rätt utrymmeskrävande och räknas därmed som tre stycken. Minst. Utöver detta är vi inne i en rätt rejäl renovering just nu och har av den anledningen en toalett med ett kylskåp i dörröppningen som för övrigt är en tom öppning utan dörr. Nu är det i och för sig bara jag i familjen som tycker att toalettdörren är en användbar och mycket funktionell tingest, men ändå. Det är trevligare när man har gäster och ser liksom bättre ut när det ska komma mäklare på besök för en värdering. Kan man tycka. Ändå är alltså planen att yttepyttehuset ska värderas. I morgon. Så idag ska jag trotsa min begynnande förkylning och STÄDA. Fast utmaningen ligger inte i att dammsuga, det är inte jobbigt att dammsuga ca 10 kvm, utan det knepiga är att gömma hälften av våra ägodelar någonstans i en icke existerande garderob så huset ser beboeligt ut. Vi borde förmodligen mörka antalet personer som bor här också när vi ändå tänker frisera vår boendesituation, för visst finns det en gräns för hur många som får bo på ca 10 kvm? Det är garanterat inte 5 personer och två katter, och är det på det viset så borde någon genast ändra det. 

      Det är märkligt ändå, det här med yttepyttehuset, för det är trots dess namn den största boytan jag och Jimmy någonsin bott på. Vi verkar båda två bära på en outtalad längtan efter kök som inte går att vända sig i, toaletter med duschväggar som fälls fram bakom handfatet (japp, det har vi haft, på riktigt) och kombinerade mat/tv/arbets/vardagsrum som kräver akrobatiska övningar för att ta sig fram i. Vi har alltid trivts så otroligt bra och aldrig varit bekymrade över att vi inte har fått plats med möbler eller gäster. Det har gått bra ändå, tills för ett par veckor sedan då vi vaknade en morgon och plötsligt insåg att vår lilla villa är ett yttepyttehus.

      Med åren och flyttarna har vi i alla fall lärt oss en sak; det är bra med värme på vintern. Så det har vi ändå förutsättningar till i yttepyttehuset. Så var dock inte fallet i vår stuga i Alsen/Åre. Visst fanns det en kamin och element, men sådant hjälper föga när väggarna är gjorda av två lager kartong. Typ. Där var det banne mig kallt. Det var för övrigt där vi hade duschväggen som man fick fälla fram bakom handfatet också. Den sammanlagda ytan var 50 kvm om jag minns det rätt... men trots detta var vi verkligen nöjda med stugan och kära i varandra både före och efter, så inget ont om Alsenstugan, tvärtom. Fast det där med att vi var kära både före och efter kan ju också bero på att vi i princip inte kände varandra när vi köpte stugan ihop. Och är man nykär kan ju kartongväggar vara ganska charmigt. Den smaskiga stårryn är dock alltför lång för att redogöra för nu och frukosten är slut. Nu är det på med städhandskarna som gäller...

      onsdag 2 november 2011

      En precis-som-vanligt morgon

      Den här morgonen började som vanligt med att en blondrufsig, nyvaken och försiktig Emil smög in i sovrummet vid 6-snåret och viskade "är klockan 7 snart?". "-Näe", svarar jag (och håller för Ines öron samtidigt som jag försöker få loss mitt vänstra smalben ur Ingrids järngrepp. Att någon vill krama mina smalben istället för en kudde eller ett gosedjur är ett under, för de är inte alltid lena som silke det kan jag lova). Tio minuter senare smyger samma lufs in och ställer samma fråga och han får samma svar. Tjugo minuter senare frågar han igen och därefter dröjer det nog bara ett par minuter, men den här gången (vilket också är rutin) så väser jag "-Nej, klockan är inte sju, jag kommer upp när klockan är 7, om du är pigg vid 5 så kan du gå upp då men jag pallar inte att gå upp då för jag har ammat hela natten och det är därför jag har sagt att du får hitta på något på egen hand tills klockan är 7!" Sedan andades jag och Ines vaknade och Ingrid var nog redan vaken eftersom jag lyckats få loss mitt smalben tidigare. Jag har ju redan insett efter väsandet att det inte blir mer sömn den här dagen och då brukar jag alltid vara missunnsam nog att ruska liv i Jimmy så fort det går. Det är ren och skär självbevarelsedrift så att jag inte ska bli bitter i längden.

      Så börjar då en morgon i vårt lilla gula hus. 

      Ingrid, utklädd till pirat, äter yoghurt. Jimmy kollar jobbmejlen iförd kalsonger, Ines gurglar under en fiskmobil från Ikea bredvid Emil som leker med Ninjagogubbar. Jag själv har en ovana att gå ut i köket för att hämta en sked (till exempel) fast på vägen ser jag en strumpa som naturligtvis har hamnat fel (det är alltid Jimmys strumpa och den är aldrig på rätt ställe) och går in på toaletten (där tvätten SKA ligga), där ser jag att ingen har lagt tvätten jag satte på igår i torktumlaren så då sätter jag på den, kommer på att jag är kissnödig, kissar, inser att Ines oxå förmodligen har kissat en del sedan jag sist bytte blöja så jag hämtar henne och tvättar, pratar, byter och myser. Och sedan fladdrar jag runt på det viset ända tills den som av någon anledning behövde en sked men inte kunde hämta den själv undrar varför det tar mig 15 minuter. Det är trots allt bara ett par meter mellan kök och matrummet/vardagsrummet. Det är för övrigt två meter till ALLA rum i vårt hus oavsett var man står i det.

      Mer om det en annan gång, för nu måste dagen börja.