måndag 14 november 2011

Apropå torktumlaren som såg ut som en bakmaskin

Den där centrifugerande bakmaskinen som jag nämnde tidigare, det var den som fick mig att inse att Jimmy var den jag ville leva lyckligt med i resten av mina dagar. Hur det gick till ska jag redogöra för nu.

Till att börja med måste jag understryka att Jimmy har begåvats med en tro på sig själv som sannerligen heter duga. Ingen jantelag här inte. Och det tycker jag är en av Jimmys mest fascinerande och bästa sidor. Fascinerande för att det är sällan man stöter på en svensk som kan säga från hjärtat att den är riktigt, förbannat bra på en massa saker och bäst för att jag personligen tycker om att bli befriad från alla dessa lagar om att vara lite diskret duktig och oprovocerande bra. Typ. Jag tycker helt enkelt att det är befriande med människor som kan ge sig själva beröm och som inte förstår problemet med det.

Jo, så var det alltså på det viset att vi, som vanligt, kom kuskandes med tvättkorgar och ett-åring ner till byhusets källare. Vi slängde in allt vi hade i de två stora, trötta maskinerna och badade Emil i handfatet/vasken. När tvätten så småningom blev klar var Emil alldeles för trött för att vara kvar. Vi kom fram till att det fick räcka med att centrifugera alltihop i den gigantiska bakmaskinen och sedan hänga dem tjugo kilona med tvätt i vår lilla stuga. Således slängdes allt ner i den drygt sextio centimeter i diameter och åttio centimeter djupa "bakskålen" av rostfritt stål och sedan fick vi igång den. Jag vet fortfarande inte hur man gjorde för att få den att starta, jag körde alltid med samma strategi som jag har när något inte fungerar; tryckhårtpåallaknapparochbankasedanmedvalfritttillhygge-varianten.

När det sedan var dags för maskinen att sluta snurra runt våra kläder i väldigt, väldigt hög hastighet så hände ingenting. Den bara fortsatte. Vi provade allt möjligt, men inget fungerade. I det läget tänkte jag att "vi får ju helt enkelt hämta allt imorgon och skriva en lapp till den som har tvättid däremellan". Det tänkte inte Jimmy. Det förstod jag för att han, samtidigt som jag stod där och funderade på vad vi skulle skriva på lappen, i slow-motion (kändes det som) stoppade ned sin hand i centrifugen. Vad f-n hände liksom? Sekunden efter såg jag hur min nu mycket förvånade man centrifugerade sin vänstra arm tillsammans med våra kläder. Emil stod bredvid med stora, klotrunda ögon, (säkert mäkta imponerad och inspirerad att göra samma sak) och jag själv skrek och sprang fram till Jimmy för att på något sätt få allt att sluta. Jimmy lyckades få upp sin arm efter några sekunder och centrifugen lugnade ner sig den också.

Vi blev kvar nere i källaren en stund för att undersöka armen. Det enda som hänt var att den blivit lite sårig och skinnflådd och att Jimmy själv såg lite blekgrön ut i ansiktet. Jag skällde på honom och sa nått i stil med att "det fattar du väl att du inte kan stoppa en jävla centrifug med EN hand, är du galen?!" och sedan låg han tyst på en bänk och stirrade upp i taket medan jag samlade ihop tvätt och tvål och barnshampo och Emil. Precis när vi kånkade oss uppför källartrappen så sken Jimmy upp och så sa han "Fast vet du, jag är nog iallafall den ende som inte bryter sönder armen när jag stoppar den i en centrifug". Och det var då jag insåg att det där egot aldrig kan skadas, och att just det skulle jag älska i hela mitt liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar