onsdag 9 november 2011

Exorcistdans och Britneyjuck

Hur det blev så att mina barn blev sådana dans-junkies kan jag inte svara på. Vi har väl dansat hemma lite grann men aldrig så mycket, eller så tidigt i deras liv, att det förklarar deras enorma intresse. Vi har filmsnuttar från det att Emil var två år framtill idag på honom eller dem båda, när de ger allt på diverse dansgolv/vardagsrumsgolv/verandor/gräsmattor. Främst "uppträder" de på fester och träffar med släkt och vänner, men även på kryssningsbåtar och charterresor. Det är ju inte ett problem, tvärtom, jag tycker att det är trevligt att båda två tycker att det finns fysiska aktiviteter som är roliga och som de vill ägna sig åt och lära sig. Fast ibland kan jag känna att det finns gränser. Som när min treåring ställer sig på alla fyra med magen uppåt och juckar intensivt som om hon vore Britney Spears (när har hon lärt sig detta och av vem?!). Eller när min son dansar likt ett barn besatt av något ont väsen, vi kallar det numera för "exorcistdans" vilket är den hittills bästa beskrivningen och myntades av en av våra medresenärer på kryssningsbåten. Som förälder sitter man stel som en pinne i ”publiken” och hoppas vid allt som är heligt att ingen av alla dem där armarna och benen ska träffa någon oskyldig. Eller ännu värre; ramla av och rulla iväg över dansgolvet som i någon konstig och billig Hollywoodproduktion.

Båda barnen envisas dessutom med att ha dansuppvisningar i alla tänkbara sammanhang, på bröllop inför alla gäster till exempel (fast då sa jag faktiskt stopp) eller hos grannen dagen efter deras fest (gästerna var förvånansvärt positiva, fast det berodde nog på att det inte var "dagen efter" riktigt än för dem), eller på middagen hos mormor och morfar. Det är förstås jättetrevligt, men inte alltid så uppskattat. Åtminstone inte efter att det har ekat ”I will be popular” om och om igen på stereon i en kvart.

De kör hårt varenda gång de får chansen, och jag förstår att andra tröttnar eller blir generade över deras inlevelse, men jag sitter ändå där och myser i smyg och tycker att just de där två tokarna som dansar och ibland brottar ner varandra de är väl ändå finast på jorden…

Partisk? Jag? Aldrig.

Förresten är det inte ”de” som brottar ned varandra, det är BuffelnIngrid som brottas och Emil som skriker ”Mamma!”. Men det kan jag berätta mer om en annan gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar