fredag 25 november 2011

Föräldrarskap

"-Mamma är omsorg och pappa är kul för han säger alltid ja". Minsann. Så påstår min son att landet ligger. Jag vet ju att han har rätt, åtminstone så ser det ut så i vår familj. Jag tycker att han använder orden så fint; mamma ÄR omsorg, det är liksom JAG det. Jag är omsorg. Pappan däremot är kul och säger alltid ja. Personligen kan jag känna att kul-nivån hos oss ibland skulle bedömas av mig som livsfarlig. Om jag hade vuxit upp i vår familj hade jag förmodligen avlidit likt en skrämd kaninunge, för på den tiden tyckte jag att de där tokiga männen på fritids som alltid ville ha vattenkrig och matkrig, ja krig helt enkelt, och som alltid var sådär bullriga och lattjo var rätt obehagliga. Jag grät varje tisdagsmorgon, för då var jag den som blev lämnad först, och det var Lelle som öppnade. Lelle var en sådan där kul kille på drygt 30 år som alla barn älskade för att han orkade busa och vara med på bandy. Men inte jag. Jag älskade Eva och Ulla för de lärde mig att sy tomtar och lucior av nylonstrumpor. Det var lite slitigt för Lelle de där morgnarna förstår jag såhär i efterhand, för han var ju en toppenkille och ändå var tacken att varje gång han hade öppning kom en liten tjej som grät hjärtskärande så fort hon såg honom. Nästan så jag vill skicka ett litet tjusigt kort till honom nu på äldre dar...

Nåväl, nu i vuxen ålder har jag ju gift mig med en "kul kille" så uppenbarligen har min hjärna processat mina barndomsupplevelser och bedömt dem som goda. Fast ordet "kul" är ju en definitionsfråga. Är det "kul" att hoppa ner i vattnet från båttak, nej inte enligt mig, ja enligt övriga familjen. Är det "kul" att bygga trädkoja flera meter upp i ett träd utan något som helst skydd? Jae, alltså, jag fattar ju att det är kul, men jag är ju trots allt omsorg så det blir ett nej där med. Ingen annan håller med. Fast jag försöker att inte säga nej. Jag bara lider i smyg, för jag har insett med åren att min oro sällan besannas, och så har jag blivit härdad. Förstås. 


Kontentan av det hela är alltså att min son vill beskriva sin mor som "fattig (se tidigare inlägg om Döden) och omsorgsfull". Sin pappa vill han beskriva som "rik, kul och ja-sägare". Det finns en risk för att samma pojke kommer att beskriva oss på samma sätt om en sisådär sju år, fast i andra ordalag. Mamma är fattig och omsorgsfull, det blir ju säkerligen något i stil med "snål gnällkärring" för en 13-åring. Och pappa är en rik och kul ja-sägare. Det blir väl typ kung. Eller?

1 kommentar:

  1. Ha ha ha tänk att det ska vara så.
    Hemma hos oss också.
    Tråkigt men sant ;)

    Hälsningar
    Yohanna

    SvaraRadera