tisdag 22 november 2011

I simhallen

När jag var barn och besökte simhallen var jag en sådan där liten tjej med rejäl baddräkt och rosa badmössa med fetvadd inproppat i örongångarna. Jag var försiktig och simkunnig och gjorde aldrig något som involverade en risk what so ever. Ett exempel på detta är att jag aldrig sprang. Nej, för golvet är halt och hårt vilket räcker som argument för att jag ska tassa försiktigt. Även om det hade lockats med godisregn hade jag smugit likt en liten tomte.
När jag blev vuxen fortsatte jag att tassa, tycker argumenten håller ännu liksom. Det är synd att inte samma argument biter på resten av familjen.

I går åkte vi till simhallen alla fem. Detta innebar att jag och Ines hamnade på läktaren,  och roade oss med att amma och gurgla (mest hon faktiskt), medan de andra tre skulle bada. Jag hinner in först och medan jag sitter och väntar så myser jag lite, för det luktar klor=gott och det är trettio grader varmt och så är det alltid trevligt när man gör saker som barnen tycker är roligt. Sedan händer det. Min familj anländer. Det börjar med ett plask (Emil) sedan en tok som galopperar upp och ner för trappen som leder ner i bassängen, kaninpipandes av adrenalin (Ingrid), och så kommer Jimmy med armpuffarna så hon äntligen kan hoppa i och få sina sedvanliga kallsupar. Sedan börjar deras eviga springande. Alla tre, med dammoln efter sig, fram å tilllbaka mellan trampolin och rutshkana. Jag tittar på likt en publik på en tennismatch, eller tittar, jag skriker hysteriskt "-Spring inte!!! Det är halt!!! Akta!!! Hallåååå!!!" men vad spelar det för roll när ingen lyssnar. Åtminstone ingen av dem som skriken är ämnade för. Tanterna i motionsdelen såg däremot lite irriterade ut till slut och Ines tyckte nog att det var en smula frustrerande hon också. Jag försöker få Jimmy att inse faran, men han bara ler samtidigt som han joggar förbi och och säger "-Nähä, det går inte." Vaddå går inte? Alla andra kan ju för sjutton gå, det är inte så att alla tjugotalet besökare springer runt där inne, det är bara min familj! "Man kan ju halka!" påminner jag honom om då, för jag hoppas en stund att han inte ska ha begåvats med samma briljanta slutledningsförmåga som jag och att han därmed slutar så fort jag säger det. Men till svar får jag "-Jag vet, det gör jätteont!". Jahapp.

Utmärkt val förresten, det där med att ha på sig yllekofta, det måste jag komma ihåg till nästa gång. Fast det blir nog ingen nästa gång, för varje vid utflykt som jag deltar i till simhallen så påminns jag om att jag och Jimmy gjorde en deal för länge sedan om att jag skulle slippa följa med.

Det är inte bra för mina nerver.

5 kommentarer:

  1. Elin. Dina roliga inlägg och ditt fantastiskt humoristiska sätt att skriva gör mina långa tbaneresor så mycket roligare. Hoppas allt är bra med dig!! :) Kram

    SvaraRadera
  2. Menar du att du var så snäll som liten att du inte ens sprang då?? Jag hade gråtit av lycka av att ha ett barn som dig ;-).

    SvaraRadera
  3. Hahaha! Ja, jag har aldrig känt mig så bekväm vid vatten. Hur jag sedan i vuxen ålder hamnade på en ö kan man ju verkligen fundera över...

    SvaraRadera
  4. Tack Felicia vad du är gullig! Och du med fru Emma!

    SvaraRadera