måndag 28 november 2011

Jag kan inte jogga

Näe, det går bara inte. För varenda gång jag tar ett joggingpass slutar det med att jag med lika hög puls som en vettskrämd hare löper hem och låser dörren så fort jag kommit in. Jag har förmodligen lite för välutvecklad fantasi eller så har jag läst för många deckare.

Det hela börjar i alla fall med att jag i lugn takt tar mig fram längs öns enda stig, inga problem. Det är jätteskönt och lugnt och tyst och jag andas i takt med mina steg och allt sådant där man ska göra.
Fast det börjar bli mörkt förstås. Och var det inte en skugga jag såg där vid busken? Näe, det var säkert ingenting. Ett rådjur möjligtvis. Fast nu hördes det väl ändå ett knakande där inne i buskagen? Eller?
Jag ökar farten lite men känner ändå att det är ett okej tempo och det går således fortfarande att kalla det jag gör för att jogga. På detta vis tar jag mig kanske ett varv eller möjligtvis två. Sedan vet jag inte exakt vad som händer, men vid något skede så tar min fantasi över min kropp och jag blir helt övertygad om att det är någon, ja någon ond, som vill hinna ifatt mig. Så då börjar jag fulspringa. Jag fulspringer sådär så att armar och ben bara flaxar åt alla håll och saliven stänker över tröjan och ögonen tåras av hastigheten. Jag springer för mitt liv helt enkelt. Hela vägen hem. Och väl där känns det som att jag med nöd och näppe har överlevt.
Fast i själva verket har jag bara motionerat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar