onsdag 23 november 2011

Katten Doris

Eller egentligen heter hon Boris för det var Emil som fick välja. När jag efter någon dag frågade honom varför han valt just Boris (för den ende jag kände till med det namnet höll ju till i Ryssland och det vore ju mäkta imponerande om min son redan hade politiska förebilder som han ville hedra på detta sätt) så förklarade han att det var precis som den där fisken i "Hitta Nemo". Därav kallas hon Doris men heter Boris. Hon är iallafall väldigt sällan min kompis. För vi tycker inte lika om särskilt mycket. Jag till exempel tycker inte att man går på köksbänken. Alls. Hon tycker att det är en alldeles utmärkt syssla, framförallt med leriga tassar och bara på natten (för annars kommer ju jag och stör). Sedan tycker jag att OM, med betoning på OM, man måste kräkas så kan man ju gå ut och liksom göra det lite för sig själv. Men Doris, hon ska leva ett jäkla liv i en kvart innan och sedan kräks hon på min stol i köket (med dyna som inte är avtagbar) eller på min säng (som jag preciiis bäddat om för att Ines kissat ner den) eller varför inte precis bredvid min ena fot när jag ammar. Doris är inte heller särskilt socialt kompetent, nej, framförallt inte när det är barn på besök (men även några av mina vänner som sov över vid ett tillfälle fick sig en lång otrevlig natt) för Doris är lite överenergisk och gillar att använda sina klor på mjuka, skära föremål som gör lite motstånd och/eller skriker när man drar sina klor mot dem. Därför blev hon INTE festens höjdpunkt på Ingrids kalas. Och därför är hon inte heller så populär hemma hos oss överlag, för av en händelse är vi mjuka och skära allihopa.

Nu borde jag ju avslutningsvis skriva något i stil med att "men trots detta så tycker vi om henne och är så glada att hon bor här med oss". Men det tänker jag inte göra. Näpp. Inte idag iallafall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar