tisdag 8 november 2011

Min burduse make och hans likasinnade dotter

Ibland kan jag få en flashback till hur det var att vara 21 år, bli förälskad och gravid och sedan leva med en alien som jag inte begriper ett ord av vad han säger eller hur han tänker. Som i helgen när vi ska äta middag på ett café på Silja Symphony. Mitt under måltiden dänger Jimmy högröstad till med en sådär askonstig, småsunkig ordvits bara för att han kan (inte inför barnen naturligtvis, de sitter med sin farmor ett bord bort, så funkar han inte). Det gör väl inget kanske man tänker nu, fast för min del så är jag inte lagd åt det där burdusa hållet (när jag är nykter) utan jag blir istället otroligt medveten om att det ju faktiskt är fler människor där inne. Människor som kanske inte vill höra sunkiga rim när de äter. Framförallt var min känsla att familjen bakom som satt tysta och bleka (hur man nu kan vara det en lördagskväll på en finlandsbåt), försjunkna i varsin pastatallrik kanske aldrig hört något så otrevlig förr. Kanske blev de så upprörda så att de skulle sätta en svampbit i halsen och sedan skulle Jimmy vara skyldig till dråp, eller nått. Medan jag sitter där och förfasas över Jimmys omedvetna övergrepp på helt oskyldiga familjer så hör jag min precis lika högljudda dotters röst eka ut i lokalen. "Vet ni att det finns ett land som heter Afrika där de inte får någon mat. Det finns i affären men de kan inte köpa den för de har inga pengar OCH, vet ni, det finns människor som inte kan få barn!” Och då tänker jag att det nog är dags att gå innan hon går igenom resten av dem finfina, informativa samtal som jag har fört med mina barn om diverse svårigheter människor kan ha i livet. Inte visste jag att hon samlade dem på sig för att kunna hålla tal inför en hel kryssningsfärja. Hon har definitivt ärvt sin faders taktfullhet, tillsammans kommer de att uträtta storverk. Högljutt naturligtvis.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar