måndag 7 november 2011

När man vill ta en promenad

 Joorå, ibland vill jag det, alldeles frivilligt. Tyvärr är det så att i min älskade, älskade familj är jag helt ensam om det. Vilket oftast inte gör så mycket för jag går lika gärna själv. I går var dock en sådan dag då jag verkligen ville ta med hela min familj och ha det mysigt och tycka om dem allihop samtidigt som vi skulle gå längs Mälaren och säga "-Åh va vackert!" å sådant där.

När jag lägger fram ett sådant här förslag så måste jag vara bergsäker på att jag verkligen vill få det gjort, annars ger jag lätt upp efter en stund och låter Jimmys förslag om att åka en sväng med bilen vinna istället, bara för att jag inte orkar tjata.
Jag föreställer mig att det hos andra går till ungefär såhär:
-Åh mina fina barn och min kära man, ska vi inte bege oss ut på en uppfriskande promenad i den härliga söndagssolen?
- Naturligtvis ska vi det, svarar mannen varpå han reser sig upp och går ut i hallen tillsammans med en massa glada, förväntansfulla barn som snabbt klär på sig och redan har rosiga kinder av blotta tanken på allt ooh:ande som de ska få höra längs strandlinjen. Och sedan går de ut.

Hemma hos mig går det INTE till på det viset. Näpp. Hemma hos mig basunerar samtliga familjemedlemmar ut ett unisont NÄÄÄÄEEEJ! Sedan gråter Ingrid och Emil blir sur och Jimmy blir kluven för han vill inte gå, men han vill göra det som gör mig glad också. Och det är här mitt jobb börjar, nu måste jag motivera dessa tre människor till att göra detta hemska och då blir resultatet följande:
Ingrid får ta med sig fika i en Bamseväska till oss alla, och den ska ätas på ett högt berg a la´Madicken.
Emil får ta cykeln och sina coola skyddsglasögon från innebandyn.
Jimmy får gå på bio direkt efteråt och se Tintin tillsammans med Emil.
Sådärja, det är det värt tänker jag och sedan packar vi ihop oss och tuffar iväg med båten till fastlandet. Och visst blir det en härlig promenad med fika och samtal. Jag lyckas till och med få till ett "Åh så vackert!" men då tittar bara Jimmy lite oroat på mig och ser ut att tänka "ska hon gråta nu den där sensitiva, underliga människan som jag är gift med?" och barnen hör det inte ens. Och sedan kommer vi hem. Nu förskönade jag promenaden en smula, för jag orkar inte gå in på detaljer såsom att Ingrid frågade "Är vi framme snart?" ungefär var tjugonde meter eller att Emil vinglade så mycket på cykeln hela tiden så att jag höll på att bli tokig och han tillslut närapå blev påkörd av en minibuss. Men, men en promenad blev det.

Och idag tog jag en till, alldeles själv, och det var som semester.

2 kommentarer:

  1. Dina tankar är ju för roliga att läsa. För din vetskap så är du inte ensam, jag har fick bara ett barn men ur den munnen kan det komma väldigt många oh mamma jobbigt och vill inte, eller att han helt enkelt slutar gå eller springer åt fel håll. Det är en mammas liv. Puss

    SvaraRadera
  2. Hmm. Det där låter som en helt vanlig familj... och helt normala vardagsbekymmer...

    SvaraRadera