onsdag 16 november 2011

Syskonkärlek

Vi har en film på Emil och Ingrid från i våras när vi var på Lanzarote. Den filmen är hysteriskt rolig, tycker jag, och jag dör varje gång jag ser den. För den är så talande för deras relation.

Inledningsvis vadar Emil runt i vattnet och letar efter vackra stenar och snäckor. Ingrid sitter hukad vid vattenbrynet och gräver i gegga med händerna, så tar hon gegga och spinger upp till Jimmy som filmar och sular den rakt på honom. Sedan skrattar hon innerligt och springer ned till vattnet för att tvätta sig, där Emil fortfarande lallar runt och ser på allt det fina. När Ingrid bufflar ut i vattnet så träffar några droppar Emils rygg. Eftersom han är van vid att hans lillasyster är en bråkig liten jäkel förutsätter han naturligtvis att hon stänkte med flit (hade han funderat en stund så hade han nog insett att hon aldrig skulle ha stänkt så måttligt om det varit med vilje...). Han skriker därför "-Ingrrrid!" varpå hon genast ser ett alldeles ypperligt läge att fortsätta stänka och därför börjar mata på vatten på Emil. Han försöker värja sig, men ramlar fumligt och gormar "-Sluta"". Ingrid tänker definitivt inte sluta. Oh, nej. Istället böjer hon sig ned och tar upp två rejäla nävar med härlig, gosig, gegga och stövlar fram mot Emil, som nu skriker för sitt liv för han vill INTEINTE få gegga på sig för han tycker inte om geggamoja som hon gör. Det komiska nu är att det inte förrän i detta läge framgår att Emil har simfötter på sig. Han tvingas alltså fly upp på stranden förföljd av en ursinnig och samtidigt road lillasyster som har nävarna fulla med gegga och han skriker för sitt liv...

Och jag skrattar fortfarande.

Det är förstås inte ett rått skratt åt min stackars son, utan mer ett hysteriskt "hur ska vi orka i 15 år till" sorts skratt. För det är inte lätt att ha flera barn, det är en utmaning i sig. Att dessutom ha två barn som är så otroligt olika känns nästan som onödigt merjobb. För det ska tolkas och förklaras och medlas och tröstas och stoppas (våldet alltså) och allt detta har jag en känsla av att kanske inte alla föräldrar tvingas göra fullt lika mycket som vi. Jag kan ha fel, men det är min känsla.

Oavsett hur mycket Emil ledsnar på Ingrid, och hur ofta han suckandes och med blicken fäst i fjärran säger "- tänk om ni aldrig hade skaffat Ingrid, vad lugnt och skönt vi hade haft det då..." så har de ändå sina ljusa stunder. Som när Ingrid försvarar Emil mot "elaka barn" på leksplatsen. Eller när Emil lånar ut en legogubbe så Ingrid kan vara med och leka en stund. Eller när Ingrid uppvisar fullständig självkontroll genom att inte ens röra sin godispåse på sin bästa kompis kalas för att hon vill dela lika med Emil. Det är dessa få stunder som modershjärtat svämmar över av kärlek. Vad härligt det är ändå, att vara förälder, och kanske också att ha syskon.

1 kommentar:

  1. Kärlek! Först skrattade jag så jag nästan grät, och nu gråter jag nästan för att det var så fint.

    SvaraRadera