tisdag 29 november 2011

Träningsmotivation zero

Före barn nummer tre var jag ubermotiverad att träna. Det var skönt att hoppa upp på cykeln eller springa några varv (dagtid åtminstone) runt ön. Nuförtiden är jag trött och omotiverad. Så när jag ska träna på min motionscykel i uthuset (hur inspirerande låter inte detta?) så måste jag se till att det inte finns några ursäkter. Den undanflykten jag nyttjat mest är att jag låter det hela bero och sedan "kommer jag på" för sent att jag skulle ha tränat. Därför ber jag Jimmy redan på morgonen att påminna mig och se till att jag kommer iväg när det är dags. Den andra ursäkten som jag tycker brukar fungera är att duscha under dagen. För Gud förbjude att man skulle duscha TVÅ gånger på en dag. Det går ju bara inte för sig.

      När det sedan är dags för Jimmy att påminna mig (och jag inte redan har duschat) så blir jag bara galet irriterad. Jag tränar väl för sjutton när jag vill, det är ju inte han som ska säga åt mig när jag ska träna ju. Det är faktiskt jäkligt irriterande att någon annan ska säga åt en vad man ska göra och när. Jäkligt irriterande. Sedan rafsar jag på mig kläderna och suckar och stönar lite över hur kallt och tråkigt det kommer att bli. Sedan går jag upp för verandatrappan och tycker verkligen att det känns som Guds straff att jag har fått en kropp som måste tränas, när Jimmy har en som kan äta chips i samma hastighet som jag tokcyklar och att han ändå är mer vältränad än jag. Bajskorv. Jag är arg på honom i flera minuter. Sedan sätter jag mig på motionscykeln och sätter på musiken och börjar trampa. Och efter några sekunder är jag så glad att jag tog mig till uthuset.

      Men sedan är det ändå samma visa två kvällar senare...

      1 kommentar: