onsdag 30 november 2011

Vad ska man egentligen med kunskap till?

Alltså. Jag tycker verkligen att det är en positiv sak att vara klok och allmänbildad och kunna föra intelligenta diskussioner om hur kristaller i blodet är uppbyggda vid en middag. Eller kunna berätta för barnen om hur kärnkraft fungerar. Tyvärr är detta en total omöjlighet. För jag kan för mitt liv inte:
A. sitta igenom en hel sådan dokumentärfilm och
B. (om jag får för mig att göra det ändå) komma ihåg ett skit dagen efter.

Jimmy däremot ser gärna minst en dokumentär om dagen. De ska helst innehålla gubbar med överkamningar som talar engelska med rysk brytning och som har vigt sina liv åt mikrobiologiska fenomen eller åt att utveckla en rymdfärja. Han sitter och oar och ahar och säger "-Det är ju sjukt intressant!" eller "-Det var ju riktigt spännande". "-Mmmmmm" säger jag "-jo, lite kanske". Fast det är det ju inte. Inte på riktigt. Och varför är det så? Förmodligen är det något utrymme i min hjärna som inte fungerar optimalt tänker jag. För jag tycker ju att det logiska borde vara att det är intressant och stimulerande att lära sig nya saker, och jag önskar verkligen att det var det. Fast i själva verket vill jag bara sätta på samma Vänneravsnitt som jag redan sett 150 gånger. Eller möjligtvis se på ännu en romantisk komedi, men det leder inte till några storartade samtalsämnen vid middagarna direkt. Synd. Däremot så skrattar jag mycket åt det jag väljer att se, och det ska ju förlänga livet, eller hur? Så man skulle ju kunna säga att jag kommer att leva länge, men inte förstå så mycket.

 
Fine by me.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar