måndag 12 december 2011

Det var ett jävla tjat.

Måste jag säga. Verkligen. För jaaaa, mina barn ser ut som sin pappa. Oh, så underbart och fantastiskt. I sju och ett halvt år har folk trott att det är det första jag vill höra varje gång jag träffar dem. Alla vill berätta vilken välutvecklad syn de har; Jimmys receptionist, släkt, , tanten på gatan, grannar, vänner, kollegor, U name it.
Men varför, varför, varför måste man egentligen säga det? Varje gång vi ses? Vad är det som triggar oss människor? Jag förstår det faktiskt inte. Varför alla, inklusive jag själv, alltid måste kommentera vem alla barn är lika och hur? Typ; "-Men vems näsa har du då lille vän? Är det mammas? Och öronen då, var kommer dem ifrån?" osv.  Är det någon genetisk hang-up som drabbar alla över 10 års ålder? En form av Tourettes? Sjukt obehagligt för den som uppenbarligen (eftersom jag trots allt fött alla tre) står för 50 % av ingredienserna men som inte får någon cred för det. Nej, för det är bara Jimmy som barnen är lika, vojne vojne så förbannat lika dem är.

Ibland får jag för mig att även om jag tog mig en resa till Japan eller Kongo och sedan händelsevis födde ett fjärde barn nio månader senare så skulle ändå alla stå och se sådär rosiga och lyckliga ut när jag visade upp bebisen och sedan skulle de säga "Ooooo, en sådan liten KOPIA av Jimmy!"

Min lott i livet.





Och nej, jag är inte bitter. det hör ni väl?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar