fredag 9 december 2011

Lite lätt hypokondrisk med en touch av dödsångest

Ibland får jag en liiiten, liiiten känsla av att jag egentligen lider av en mycket komplicerad och svår sjukdom. Att jag nog är så sjuk så att jag förmodligen dör snart. Ofta tycker jag att sådana tankar passar som bäst att ha innan jag ska sova, man är liksom lite extra känslig och ömtålig då. Sedan ligger jag där och skrämmer upp mig själv så mycket att jag tillslut brukar väcka Jimmy och viska "Tror du jag har cancer?" och då brukar han svara "Neej, det har du inte" och sedan somnar vi. Jag tror mest att detta beror på att jag har fått en massa barn och känner väldigt starkt att det går fan inte ihop det här livet om inte jag styr upp det. Och jag har ju aldrig några svåra, smärtsamma symptom utan allt detta baseras oftast på en prick i halsen, eller lite värk i örat, om ens det.

När jag blev gravid med Ines så vaknade jag en morgon och hade förlorat förmågan att kissa. Det var fysiskt omöjligt. Jag provade lite egnhändigt påhittade lösningar; typ stå på händer (om det var ett foster som låg i vägen) och sätta på kranen så att ljudet skulle inspirera, men inget hjälpte. Konstigt nog. Detta var INTE bra för hypokondrikern som huserar i mig för trots att jag blev friskförklarad av två sjukhus så kan jag fortfarande få för mig att det en dag ska visa sig att det där verkligen var början på slutet. Typ.

Dessa saker trodde jag tills i våras att jag var mer eller mindre ensam om. Ja, för Jimmy har ALDRIG vaknat och frågat mig om jag tror att han har insjuknat i lepra eller har malaria. Så i maj sitter jag, min mamma och min syster på väg till vad som ska visa sig bli en helt fantastiskt mysig resa till London, med värmebölja å allt, och så mitt under flygturen så inser jag att om det här planet störtar och alla dör, så finns INGEN kvar som är som jag. Alltså ingen som påminner om mig och mitt sätt att vara en mamma. Så jag tar upp detta med mina medresenärer, ja att vi förmodligen störtar och dör alltså, och det visar sig då att vi alla tre i tysthet varit rörande överens om att det var förbannat dumt att åka på en weekend tillsammans. Så någonstans där över havet så fattar ju jag då att alla stundvis får dödendöden- ångest. Ja, alla utom Jimmy.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar