torsdag 15 december 2011

Livet med hjärtat i halsgropen

Fastlandet by night
Utmaningen, eller det fina, med vår ö är att vi åker båt för att komma någonstans (eller helikopter om det vill sig illa). Detta innebär i sin tur att vi måste vara pålästa på SMHI, för blåser det hårt i "fel" vindriktning, vilket i mitt och Jimmys fall är nordväst, så kan inte båtarna ligga kvar vid bryggorna utan måste räddas till någon annan brygga. Det har hänt ett par gånger att det knackat på dörren mitt i natten för att vinden vänt och då  är det bara för oss (läs Jimmy) att svida om till ytterkläder och knata ner till stormvågor och fixa fendrar å sådant där som behövs. Det händer lagom ofta, sådär så att det känns lite spännande istället för asjobbigtjagtrorjagdör. Ja, åtminstone för mig.

Sedan händer det ibland att en av öns många ekar droppar en liten nätt gren på ett par hundra kilo rakt ner i backen. Första gången det hände var faktiskt på vår egen tomt och jag och Jimmy hade precis flyttat hit, med en Emil på 4 år och en Ingrid på 9 månader. Vi blev jätteförtjusta och roade oss med att ta makabra bilder på oss själva inålade under grenen i konstiga "brutitallabenikroppen-ställningar" som vi sedan messade till alla vi trodde hade humor. Sådant orkar vi inte hålla på med längre. Nu ber vi istället barnen att vara vaksamma under de värsta träden, och då särskilt när det stormar.

Den sista lilla ö-specialiteten är isen. För en vacker dag varje år brukar isen bli så tjock så att båtarna inte kan bryta sig igenom den, och då är det dags att börja gå. Förra året var detta på julafton vilket resulterade i att vi gick ett gäng smånervösa julfirare, med julklappar i påsar från IKEA i ena handen och ispikar i den andra, över sundet. Som vanligt tas den första promenaden på tå och med hjärtat i halsgropen (och med flytoveraller på oss vuxna och flytvästar på barnen, förstås). Förutom att jag gick och småpep som ett skrämt marsvin så gick allt bra och promenaden tillbaka var som att gå på vilken trottoarkant i stan som helst. Det är bara "invigningen" som är läskig.

I år verkar det inte bli någon is tyvärr, men det spelar mindre roll för oss. Vi ska ju till Malaysia... HURRA!!!

3 kommentarer:

  1. Alltså. Malaysia. Livet är inte rättvist...

    (men så mysigt för er!! :) )

    SvaraRadera
  2. Nä. Livet är faktiskt precis tvärtom; förbannat orättvist. Lyckligtvis var turen på vår sida i just det här läget. Praise the lord! :)

    SvaraRadera
  3. Lite avis är man allt ;-), det är bara att erkänna...

    SvaraRadera