fredag 23 december 2011

Störst går först

När jag var barn och vi skulle äta så kan man säga att vi var uppdelade i två falanger; de som åt som grisar och de som tittade på. Typ. För jag, min pappa och min bror åt (och äter) väldigt snabbt, väldigt mycket och gärna väldigt ofta. Min mamma och syster äter tjusigt och långsamt och lite. Det enda vi hade gemensamt var att vi åt med kniv och gaffel, vilket känns gott nog med tanke på hur det är i min egen familj för tillfället. Hur som helst så var det så att det ibland gick så fort för min pappa och så långsamt för min syster att hon, enligt egen utsago, ibland såg sin köttbit försvinna från tallriken innan hon ens smakat den. Den liksom flög till min pappas tallrik. För han var klar sedan länge och utgick därför ifrån att hon hade lämnat allt det där smaskiga kvar. Till honom.
 Nu, tjugo år senare, sitter hans äldsta dotter och gör i princip samma sak. Stoltheten borde rimligtvis flöda ur PappaFroby tycker jag. Faktiskt. Joo, hur vet jag då att jag har ärvt detta föga imponerande beteende? Därför att Emil exklamerade mäkta imponerat vi matbordet häromdagen:

"-Vet ni, hos min kompis är de rättvisa. Där får alla åtta köttbullar var."

Jahapp.

1 kommentar:

  1. HA HA! Det är rättvisa det ;) Jag är också en såndär som slänger i sig maten.

    SvaraRadera