söndag 30 december 2012

Välkomna hit!

Ja. Vi har ju verkligen planerat det här med att vara gästgivare ordentligt under hösten. Tänkt på allt. Ni vet: mat, dryck, poolbad, massa shopping, utflykter, magsjuka. Ja. Låter det inte som ett lyckat recept så säg? Vi har dessutom kryddat till det där magsjukehappeninget med att den första tiden beta av det hos tre i vår egna familj (tjejerna Froby såklart, Gud förbjude att killarna skulle drabbas av nått annat än självförvållade skallskador) sådär så att gästerna verkligen ska få våndas lääänge innan de slutligen drabbas. De kanske tillåme hunnit börja tänka att de är immuna mot just den här sortens magsjuka, att de nog kommer undan.... Sen smäller det. Och så får även de kräla i duschen i ett dygn.

Japp. Vi har verkligen tänkt på allt jag och Jimmy.

Känns fint.
 
 


fredag 28 december 2012

Tömd och trött och less på att ligga i fosterställning i duschen. Typ.

Nu har jag i två dagar haft möjlighet att utforska det här med magsjukans för- och nackdelar. Och jag kan konstatera att det verkligen inte finns en endaste liten ynkans sak som är positiv. Det är liksom bara äckligt och jäkligt. Så blir man ju inte den bästa värdinnan till sina gäster heller, trots att man försöker. Det insåg jag att jag fick ge upp när Ines hade lärt sig att säga ordet "kräkas" nästintill felfritt och låtsashulkade varje gång jag lutade mig över toan. Det blev liksom tydligt då att det var bättre att hon blev utsläppt till sin farmor. Såklart. Man vill ju bara inte vara till besvär liksom, å ge gästerna merjobb i form av intensivt blöjbarn som inte lärt sig att uppskatta vare sig I-pad eller TV. Jajja. Jag gjorde ett tappert försök (om jag får säga det själv), och så utökade jag ju dotterns ordförråd på köpet.

Det var ju bra.
 
Iallefall.

tisdag 25 december 2012

Gäster e bra grejer!

Och det var inte självklart innan faktiskt, för alla gamla luttrade klassmammor från Emils klass här nere har förklarat att gäster är sååå jobbiga grejer. Att man blir så trött av dem. Att man måste göööra saker hela tiden. Att man blir dränerad på energi. Ochsåvidare. Fast jag måste säga att jag i princip inte upplever nått alls av det där. Det blev liksom bara mycket roligare, och liiite mer högljutt, alltihop. Jag menar Ingrid kan leka med sin älskade kusin non-stop. Och Jimmy i sin tur kan leka våldsamt i poolen med likasinnade. Ines kan krama en liten bebiskusin och en farmor och en faster och sjunga sånger hur mycket hon vill och Emil kan smyga in i farmorns säng så fort han vaknar och prata hemligheter. Själv har jag både fått sola(!), sova till halv10(!) och gå ut och dricka drinkar med världens bästaste man (som för övrigt hade beställt svensk bea-sås av sin mor och därmed beställde kött UTAN sås på restaurangen och sedan klafsáde med en tupperwareburk ur sin frus handväska för att få till "den perfekta måltiden") Tur att frun har en handväska av tyg... Ja, så livet är en fest just nu här i det förlovade landet Maläijsha.

Faktiskt.
 




torsdag 20 december 2012

Älskade klantskalle!


Såhär kan ett hopp se ut sekunderna innan man kör huvet rakt ner i mosaikgolvet och får åka till farbror doktorn och betala 2500 kr för 5 stygn.
 
Japp.

onsdag 19 december 2012

Årets fulaste julpynt, eller?

 
Japp. Det här är mitt bidrag till min och Marias (som finns HÄR) tävling/utmaning/tidsfördriv.
Vi har ansträngt oss för att införskaffa det absolut fulaste pyntet, helt enkelt.
 
Fast Maria hade tolkat det som att vi skulle GÖRA det fulaste pyntet så det är nog jag som har blandat ihop det, som vanligt. Vi kan väl låtsas att jag gjort den här glittriga gitarrängeln, eller?
 
Ja. Så får det bli.
 
 
.

tisdag 18 december 2012

Nääämen vi sitter väl mest här då eller Bara 10 timmar kvar

Ikväll kl 20nånting kommer våra första gäster. Det är Jimmys mamma och syster med familj som kommer hit och ska sätta guldkant på vår tillvaro.

Blir bra det.
 
Fast just nu känns det som att de faen hade kunnat skita i att säga till innan. Det hade varit mycket trevligare. Ja, för husfridens skull. För sedan igår morse har Emil haft ont i magen av fjärilspirr och Ingrids nervositetsilska går ut både över familjen och hennes sovrumsdörr. Själv går jag runt och tycker att det känns förbannat jobbigt att familjen måste stöka till heeela tiden. Måste vi verkligen äta mat nu det sista dygnet? Och leka med leksakerna? Kan inte de få sitta sådär fint uppradade va? Som mamma fixade i förrgår. Vi kan väl låta bli allt.
 
Låta. Det. Va. Snälla.
 
Och grejen är att barnen faktiskt inte vill göra nått heller. Så för en stund sedan satt vi här uppradade i soffan, jag och storbarnen, och glodde på en tom vägg. När jag efter ett par minuter föreslog att vi skulle göra nått, typ ringa en kompis, gå ut, äta nån annanstans, vartsomhelst, fördriva tiden lite liksom, så svarade barnen unisont: Nej! Varpå Ingrid fräser med stirrig blick på mig: VI VILL BARA VÄNTA.
 
It´s gonna be a loooooong day. 

fredag 14 december 2012

Hej Tinnitus!

Det här ett inlägg för er som önskar er tinnitus i julklapp. Tyvärr kan jag inte erbjuda er den mycket högljudda och underhållande liveversionen av hur man skaffar denna hörselskada, men jag tror att det här kan funka minst lika bra. Gör bara såhär:
  • Höj volymen till max på er dator.
  • Spela upp klippet nedan.
  • Lyssna på klippet i cirka en timmes tid. Non stop. Alltså, sluta inte ens när det börjar göra ont i hörselgångarna och öronen blir alldeles varma och röda.
Believe me, ni kommer inte att bli besvikna. Om ni vill ha tinnitus alltså, annars kan ni låta bli den här trestegsmetoden och bara lyssna på det hela en ynkans gång med lagom ljudnivå. Hade jag fått välja hade jag nog hållt mig till det. Nu satt jag istället som ett fån på småbarnsjulsångsfesten och fick konstiga blickar. För vilken civiliserad och väluppfostrad människa håller egentligen för öronen på en trevlig julkonsert med små rara barn? Bara jag uppenbarligen. Jag fattar det inte, alla andra måste ju redan ha haft extremt dålig hörsel, alternativt så hade de köpt hörselproppar utanför, som på en konsert, och så hade nybörjaren mrs Fröubee (som jag heter på engelska) missat det helt. Vem vet?
 
Här är klippet iallafall:

 

 
Lycka till.
 

Några bilder och en film och ett brev till tomten

 

 

Okej, den första bilden är vår Penang-ö sedd från Penang hill. Den andra illustrerar hur det är att äta med Ines på restaurang och filmen återger hur det är att bo mittemellan två moskéer som har böneutrop typ 7 gånger om dagen och som alltid lyckas få till det en smula otajmat. Den moskéen som börjar strax efter den första har dessutom något otalt med samtliga hundar i området, vilket resulterar i att det hela dessutom ackompanjeras av ett tjugotal ylande djur. Låter ganska illa, faktiskt.

Jo. sedan kom ju Emil hem idag med ett brev till tomten som han delgivit sin klass och lärare redan. det löd såhär (efter att jag översatt det till svedish för Gamlan och Gamlens skull):

Käre Tomten.
Hur mår du? Jag hoppas du mår bra. Jag har varit en mycket duktig pojke det här året, så jag kan få det här i julklapp:
  • en nallebjörn
  • 2 vapen
  • 50 dollar
  • en större pool
Kan du också ge:
  •  en leksak till Ines
  • en kackerlacka till Ingrid
  • en sovstund till pappa
  • ett jobb till mamma.
Snälla, kan du ge mig allt det här.
Från Emil

Min spontana reaktion var ett asgarv, därefter ett what the fuck! för att sedan avslutas med en rätt avancerad planering med Jimmy över några fredagsöl om hur vi ska kunna ge honom allt detta, bara för att det vore kul, liksom.
 
För det måste ju kunna fixas av ett par luriga föräldrar...jag menar tomten.
Apselut.

tisdag 11 december 2012

Men hur gååår det med tandborstningen då?

Jotack bra. Nu orkar inte jag länka till alla dessa inlägg om barn som hatar tandborstning (det var liksom temat hos oss 2011 det) men man kan ju skriva "tandborste" här nere till vänster i sökfältet om man vill friska upp minnet.

Iallafall. Emil borstar själv nuförtin, fast under uppsyn, med regelbundna extravarv av en föräldrahand och med ett timglas som visar hur länge han ska hålla på så att han inte är för snabb. Det går faktiskt väldigt bra! Framförallt gnäller han aldrig om att ha inte vill längre, vilket typ gjort mitt liv en liten smula trevligare. Fast å andra sidan falsettklagar han på maten minst en gång om dagen, och får utbrott så fort vi ber honom duscha eller gå och lägga sig. Så, tjae, det är ju inte lugna gatan här ändå direkt.
Ingrid har också ett timglas, med rosa sand, som vi använder ibland. Hon klagar inte heller på att det är jobbigt att borsta längre, det var förmodligen redan från början bara ett sätt att visa lojalitet med storebrodern. Hon duschar och äter med glädje också för övrigt. Det är mest stunderna emellan dessa aktiviteter som hon kan bli lite vild/rabiat/galen/vansinnigtarg/hysterisktrolig, typ.
Slutligen har vi Ines, som fortfarande älskar sin tandborste. Massor, älskar hon den. Av den anledningen har hon ofta sin lilla tandborste i handen när vi lämnar barnen till chauffören på morgnarna, för hon blir liksom aldrig riktigt färdig.

Så mitt liv består inte så mycket att tandborstningstjat och hot om tandtroll längre.
 
Det är skönt det.
 
Faktiskt.

söndag 9 december 2012

En bra helg, helt enkelt

Så. Nu har vi lagt barnen, matat fiskarna med varandra, bäddat rent vår säng (för att Buffeln spillde ut en flaska citronjuice i den imorse) och googlat på "hotels in Kuching", för i slutet på januari ska vi åka till Borneo med mina padres. Vi tänker oss en djungelhydda med två sovrum, ett som det står "Grandparents and all the noisy, messy children"  på och ett som det står "Spa-room for the two tired parents who are trying to raise the messy children". Typ exakt så ska det stå. Har bara inte hittat nått sånt än, och inte informerat MormoråMorfarFroby om rumsfördelningen heller. Men de blir säkert bara glada. Typ. (Mamma och pappa, bli inte oroliga, det går att förhandla om det här...)

Igår var en väldigt trevlig dag alltsomallt. Jag och barnen badade, lekte och fikade med ett gäng svennebarn och svennemammor och Jimmy spelade en jädrans massa fotbollsmatcher mot allt från oerfarna lärare och elever från skolor på ön till ohyfsade indier. Jag och barnen avslutade kvällen med att kolla när G-hotel tände sin julgran och därefter gick vi hem och såg på Djungelboken och åt skumtomtar som mormor skickat. Vi kom i säng före 23.
Jimmy slutade kvällen i diverse barer med ett par kollegor, raggade skjuts hem med en BMW och tappade sin plånbok i den varpå han fick hänga ute vid vägkanten tills främlingarna som körde bilen upptäckte missödet och återlämnade den. Han kom i säng vid 5.

Så man kan säga att vi har varit lite osynkade den här helgen, jag och Jimmy.
 
Pga somligas fysiska status, typ allas utom min alltså, så har dagen haft ett lugnt tema. Det galnaste vi gjort är att sjunga julsånger med en älskad kusin och en mormor och morfar på skype. Eller det var väl mest Ingrids egenhändigt komponerade danser på vardagsrumsbordet som var galna, vi andra skötte oss exemplariskt. Ja. Så det har gått bra, vi har haft det trevligt.
 
Och det har vi ju nästan jämt.  
 
Faktiskt.
 


Så står det inte i den svenska förskolans läroplan iallafall

Gick förbi förskolan som jag tänkte att Ines skulle börja på nästa höst. Min tanke var det iallfall. Så när jag närmade mig så kom jag på att jag kanske skulle gå in och presentera mig för dem, få in en fot liksom, om det skulle va kö eller nått sånt. När jag kom fram till grindarna så var det första jag såg en stor griffeltavla bredvid entrédörren där det stod med stora bokstäver:

No pain - no gain
 
Jaha, utan smärta ingen vinst, alltså. 
 
Well.
 
Okej, vinsten med att gå i förskola är väl att man lär sig saker (och får kompisar), visst? Så alltså antar jag att de syftar på att "om det inte gör ont så lär du dig inget", typ. Jag undrar vad det kan vara som gör ont att lära sig, egentligen? Och även om jag kan komma på några saker, typ lära sig gå (ja, för att man ramlar mycke å så. För övrigt kan hon det redan), lära sig åka snowboard (känns högst inaktuellt) och sy med symaskin (om man råkar träffa sitt eget finger alltså, och det tycker jag gott hon kan börja med i ett senare skede av livet) så ser jag faktiskt ingen anledning att göra smärta till en del av min (då) tvååriga dotters inlärningsprocess. 
 
Eller så är detta egentligen är ett mycket klokt och vettigt budskap och så är det jag som är lite nervös inför en inskolning i ett främmande land. 
 
 Kanske.

Näe?

Eller...

 
 

 


torsdag 6 december 2012

Min son, den självutnämnde skönsångaren

Emil, min Emil. Han är en fantastisk kille. Det är han verkligen, och en av många fina saker med honom det är att han vet om det. Han tycker att han är precis så bra och härlig som han faktiskt är, och han är inte hemlig med det heller. Som i går när vi var på Guerney plaza, då körde han ett egentolkat Dannyinspirerat dansnummer (det som sedan länge kallas för exorcistdans och går att läsa mer om HÄR) och sedan förstår han inte varför folk inte uppskattar uppvisningen, vilket i det här fallet ägde rum precis i slutet av en rulltrappa.
Och när samme älskade, fina son säger i klassen att han är en riktig sångbegåvning (vilket är en ren osanning faktiskt, för min son har nog inte tagit en ren ton i hela sitt liv) och därmed får sjunga en egen vers av nån sorts brittiska falsettänglasång (lyssna bara HÄR) på fredagens assembly inför hela skolan och alla klassföräldrar, så tänker jag på Jimmy.
 
För det där självförtroendet alltså. Det har han fått från nån Jimmygen för ganska exakt nio år sedan.
 
Garanterat.


onsdag 5 december 2012

Men eftermiddagen blir säkert mycket bättre...

    Vad som hittills känts lite sådär halvbra:
  • Vaknade kl 6:30  med intorkad, uppspydd musselomelett på kinden. Mumma. (Vi ska aldrig mer ge Ines en sådan till middag, fast jag misstänker att hon inte kommer att vara direkt sugen på en heller, stackarn).
  • Sedan blåste min kjol upp precis framför vakterna vid ingången till vårt hus när jag vinkat hejdå till barnen.
  • Ines har varit supergnällig och vansinnigt arg på sin mig sedan väckarklockan ringde. Förmodligen för att jag idiotiskt nog har lagt hennes älskade gosekanin i tvättmaskinen. Kräkig eller ej, han hade gjort mer nytta i hennes hand idag.
  • Min huvudvärk började ge sig tillkänna redan vid 8:00-snåret och dunkar nu intensivt på högra sidan av pannan.

Känner att jag direkt vill flyga hem till mamma och pappa och sätta mig vid deras matrumsbord
och dricka kaffe i en rosarödblårandig muminkopp och äta tio lussebullar och fyrtiotvå Annas pepperkakor. Känns som att det skulle va bästa medicinen mot den här dagen.
 
Faktiskt.

tisdag 4 december 2012

Google hade kanske en dålig dag, eller nått

"Fruktansvärd fot lukt spricken hud", "snuskig sång saltkråkan" och "våt t-shirt i pool" söker tre vetgiriga människor på därute i världen. Och Google länkar till... FruFrobysfrukostfunderingar, såklart. För Fru Froby kan ju obviously allt om det där med vidriga fötter, snubbiga sånger och hur man åmar sig i poolen med våta t-tröjor. Eller?

Näe. Känner mig inte så nöjd med detta.
Börjar få en obehaglig känsla av att den där Google inte tycker om mig.
 
Faktiskt.

måndag 3 december 2012

Helgen som var, fast utan bilder för jag orkar inte bråka med Picasa

Eftersom jag har haft en inlämningsuppgift som jag saknat motivation att avsluta (förrän idag då den ju behövde skickas in) så har det resulterat i att jag inte bloggat heller. Har liksom inte kunnat sitta vid datorn för då har jag fått ångest för att jag inte pluggar. Men nu är den inne, kanske inte min bästa insats, men man kan ju inte va på topp jämt, liksom.

Jo, i helgen åkte vi upp på Penang Hill här på ön. Typ världens bästa utflyktsställe! Delvis för att det var vackert, men också för att det var svalt (typ 25 grader är svalt för mig nu, om ni undrar), det fanns små bilar som man kunde åka runt på om man har barn som inte vill använda sina ben och det fanns glass. Perfekt. Så det gjorde vi hela förmiddagen, och sedan på eftermiddagen åkte vi hem, stängde in barnen på varsitt rum och hade terapiochpeppingsamtal med varandra i vardagsrummet. Ibland behöver man liksom bara få tycka att det är jobbigt att vara förälder och sedan frossa i det nån halvtimme medan barnen bygger med lego. Japp. Vi sjöng inte We shall overcome med darrande underläppar medan vi höll varandra i händerna och fällde varsin tår ner på den vita, mjuka mattan. Men det var faen nära.

Sedan blev det söndag och då åkte Jimmy med storbarnen och bowlade medan jag tvättade fem maskiner tvätt, skrev min inlämningsuppgift och sjöng sånger för Ines ur Barnkammarboken. När barnen kom hem berättade Ingrid för mig att hon nu (äntligen) hade kommit på vem det är som jag är sååå lik. Tydligen är jag oerhört lik häxan i Rapunzel. Japp. Asså, exakt lik faktiskt när hon tänkte efter. Ångrade genast att jag tvättat hennes kläder då kan jag säga. Skulle hellre klippt dem i små partiklar och sedan slängt ut de för balkongräcket...hmm... jag ÄR nog ganska lik en häxa ändå. Kanske.

På kvällen vid 22-tiden fick Emil panik för att han misstänkte att han hade en extra läxa till på måndag som han behövde göra på en gång. Fast det slutade med att jag skrev en liten lapp med många frågetecken till Ms Harvey istället. Där stod det ungefär: Om Emil hade i läxa att komma med en tiohövdad, tioarmad gyllene hjort-kostym tills måndag, så måste vi tyvärr meddela att vi behöver lite mer tid på oss med detta. Jag hade ingen lust att göra en kostym vid tio på kvällen nämligen, dessutom lät det ganska avancerat. Vi får se vad hon svarar.

Japp, och så gick då ännu en helg. Nu är det därmed två veckor kvar innan den första kullen med gäster kommer, sedan har vi fullt hus här tillåme april.

Ska bli så himla kul!

Faktiskt.



fredag 30 november 2012

Felåt Jimmy eller Något som är ofrånkomligt med att vara hemmafru i Maläijsha...

...det är att man aldrig egentligen har rätt att klaga. Aldrig. Man har det ju faktiskt så förjäkla bra så det känns som att det borde va typ dödsstraff på att yttra sig negativt om nånting alls överhuvudtaget. Fast nu råkar jag ju vara en ganska gnällig jävel. Åtminstone nån vecka varje månad blir det så. Det går liksom inte att locka mig med solåbadådrickakaffeochmorronpromenadlängsvattnet-liv då, jag är grinig oavsett. Som för nån timme sedan. Då pratade jag i telefon med Jimmy som är på jobbet och så råkade jag säga nått om att mitt liv var så jobbigt och fullt med motgångar. Och egentligen var jag bara tvungen att gå och posta ett sketet, litet brev.


Asså, kom igen Elin!

 
Så nu har jag beordrat mig själv att resten av dagen ägna mina tankar åt svältande barn i världen, äldre som bor på risig vårdboenden i Sverige och på moppeolyckan på vår gata i förra veckan. För att få lite perspektiv, liksom. För jag har faktiskt INGEN rätt att klaga, aldrig mer har jag det. Jag har det ju alldeles fantastiskt bra här på jorden.
 
Så frånåme nu lovar jag att jag aldrig mer ska gnälla över dumma saker.
 Eller, jag ska åtminstone göra mitt allra, allra bästa för att låta bli.

Faktiskt.


torsdag 29 november 2012

Det är liksom trevligt att ha en medsyster

Idag var vår maid Devi här. Det är himla fint faktiskt, att hon kommer alltså, för vi är ju kompisar nu. Vi är avslappnade ihop liksom. Inte pruttahögtpolare kanske, men jag kan utan problem springa runt endast i förd t-shirt och trosa och sjunga imsevimsespindel så högt jag kan utan att skämmas. Både jag och Ines ser fram emot att hon kommer, så fort jag berättat att det är Devi-dag så blir Ines utbrytarkung i vagnen påväg upp i hissen (vi vinkar ju hejdå till storbarnen nere vid vägen varje morgon). Sedan skrattar Ines jättehögt och jättekonstlat så fort vi kommer in i lägenheten. Det är nämligen så hon ropar på Devi; hon fejkskrattar hysteriskt, och varje gång svarar en röst med tjusig indisk brytning borta vid disken eller tvättmaskinen "-Jäss, Bebby, jäss?!". Ines vet att Bebby är hennes namn, så har det varit sedan Devi började hos oss, så på det viset skrålar de till varann här hemma, en tokgarvar och en ropar Jäss Bebby.

Himla hemtrevligt det.
 
Dessutom är det helt galet fint att ha nån att småsucka med. För Jimmy har ju en förmåga att liksom kliva ur sina jeans två steg innanför dörren, och sedan låta dem ligga där. Ja, typ tills de förmultnat bort och man inte snubblar på dem längre. Detta är förvisso ganska ovanligt eftersom han har en fru som hatar kläder på golvet och som i ren frustration lägger det hon hittar på ägarens rum, men ändå.
Vad jag vill säga är att nuförtin är den här frun inte lika frustrerad. Vi har nämligen börjat ha rätt roligt åt det här, jag och Devi. Vi skrattar i samförstånd när hon hittar en strumpa under soffan, jag plockar en t-shirt från toagolvet, Ines drar fram en kalling under skrivbordet och vi sedan lägger allt i en hög på sovrumsgolvet.
"-Does this mean he wants me to wash this?" frågar hon mig sedan, och jag fnissar och suckar att det nog förmodligen är så.
 
Näe, jag blir inte frustrerad längre. Inte stressad över damm och disk. Inte less på allt ris på golvet.
 
Känns väldigt bra. Faktiskt.
 
 
 


tisdag 27 november 2012

Jag tycker väldigt mycket om ryggskott. Och Jimmy.

Eller, jag gillar kombinationen. Fast egentligen var det inte ryggskott utan en inflammation i en disk efter fotbollsmatchen i fredags. Oavsett tycker jag att det är väldigt mysigt när Jimmy har ont i ryggen. Delvis för att han är hemma, och delvis för att han är stilla. Sånt gillar jag. Man hinner liksom prata med varandra då. Och dricka kaffe. Och leka med sin yngsta dotter utan att de två andra knasbollarna brottas i en hög bredvid. Och såhär dagen efter, när det är tomt utan den där diskskadade mannen, så inser man hur mycket man älskar honom. Hur trevligt man har det ihop. Hur glad man är att man har hittat nån som gör en så varm i hjärtat och lycklig i största allmänhet.

Så idag sitter jag mest här och är glad att jag har en man, en Jimmy, som får ont i ryggen ibland.
 
Och som är min.
 
Liksom. 

söndag 25 november 2012

En film på min dansanta dotter piggar ju upp lite iallafall

Den här senaste veckans nätter alltså, vilken jävla misär! Ines har snorat och gråtit och hulkat slem och dragit mig i håret och klättat runt på sänggaveln i sin egen sjukdomsångest. Ingrid har kramat smalben på både mig och Jimmy varje natt (tror att den här hårklämmeblommanhistorien har satt sina spår även i drömmarna) och Emil har vaknat före sju bägge helgdagarna, och att få Ines att somna om när han har varit inne och kramat henne är för henne heeelt otänkbart. Och sett från Emils perspektiv så är att inte krama Ines när man är nyvaken och hon är sömnrosig om kinderna också helt otänkbart, så det finns ingen lösning ens på det problemet. Dessutom har vi ju böneutropen där vid 5:30 som alltid får Ines att kvickna till och yla -Oooo och -Aaaa, i kör med gubben i moskéen.
Kombinera detta med att mamman till dessa tre odågor/gullungar fått en påfyllning livskraft vid 23 på kvällarna och därmed tagit mindre briljanta beslut om att kolla på film eller läsa bloggar då istället för att sova, så förstår ni ungefär hur mörka påsarna är under mina ögon.

Detta ständiga problem, sömnen. Det känns som ett konstant tema i småbarnsförälderlivet. Börjar bli tjatigt.

video
 
 
Jahapp. Naturligtvis vill inte bloggen lägga in den film som jag vill lägga in, nix, den här ovan gick däremot utan problem. Det är obehagligt det här, när datorn vinner våra gräl.
Jag gillar det inte...
 
Hursomhelst, det jag ville få sagt med filmen var att det är tur att avkommorna är rätt kul typer.
Så att det inte bara är sömnlöshet och snorpappersklet som gäller.
 
Faktiskt.
 
 

lördag 24 november 2012

Och påtal om mitt tidigare inlägg om strumpbyxetomtegubbar: Här kommer mitt första DIYblogginlägg

Hah! Nu ni. Nu ska jag berätta hur det går till när jag gör julkort. Varje år blir det kaos, det hör liksom till traditionerna. Oftast får jag göra om skiten ett par gånger för att jag limmar fast fel grejer, eller skriver fel (hur man nu misslyckas med att skriva God Jul) eller så klipper jag av en arm som absolut hade gjort sig bättre på tomtens kropp än i papperskorgen. Anyway. Det är faktiskt tra-di-tion. Och sådana håller man sig till, framförallt vid jul.

Här kommer det:

Steg 1 Välj vilket kort du ska använda som grund.

Steg 2 Ta bilder på barnen som kan passa att klistra in på kortet och framkalla dessa. På den här punkten fastnar jag oftast i typ tre-fyra veckor så att det blir bråttom med de följande 6 punkterna. Så även i år tyvärr. Men på måndag, då SKA jag verkligen till fotoaffärn. Absolut.

Steg 3 Klistra in barnens foton på kortet

Steg 4 Klipp ut extra julfluff, typ paket eller ljus eller nått

Steg 5 Limma fast fluffet

Steg 6 Framkalla resultatet och hoppas att det ser drägligt ut när det är färdigt

Steg 7 Banna dig själv för att du inte var med noggrann med klippandet och klistrandet och dölj sedan allt som du misslyckats med, använd glittriga och juliga klistermärken. Viktigt att understryka är att man INTE kan dölja sina misstag med glittriga stjärnor INNAN man framkallar korten. Glittrigt blir gråsuddigt efter framkallning, visste ni det?

Steg 8 Skicka korten till släkt och vänner och trösta dig själv med att din oförmåga att klippa och klistra förmodligen inte förs vidare genetiskt så därmed är det högst troligt att du i din tur får väldigt fina kort sen, när dina barn blir stora.

Nu undrar ni kanske varför jag gör det så förbannat krångligt för mig själv, varför jag inte bara gör alltihop på datorn i nått snajdat program? Och då hänvisar jag till det jag redan skrivit:

Det är TRADITION. Okej?



Här är för övrigt förra årets julkort. Det som jag klantade till det året var att jag inte lyckades framkalla en enda bild på Ines som fungerade på kortet. Antingen var hon så stor så att hon täckte halva jultomten (dvs. Emil), eller så var hon mindre än kråkan framför henne. Så på bilden ser ni Emil, Ingrid och...Emil igen. För jag hittade en gammal bild på honom bland julkortsgrejerna, och de är ju ändå ganska lika, liksom.
 
 
Japp. Sån är jag.

onsdag 21 november 2012

Guldfiskminnet gör sig påmint

 
Nu har google länkat hit nån som sökte på "sy tomtar av nylonstrumpor".

Asså. Har jag nånsin gjort det?

Näe...eller?

Jag måste ha förträngt det helt, förmodligen för att det slutade med att Buffeln försökte kväva Emil med en av strumporna. Och för att slutresultatet snarare såg ut som oformliga klumpar med en röd tratt på, än som käcka små rosiga tomtegubbar. Vem vet?

Inte jag.

Bevisligen.
 
 

En god mor kväser strävandet efter självständighet med ett par rejäla trosor, eller hur var det nu?



Nuförtin har Ines slutat med de där dödenigränden-skriken. Hon har också slutat sova två gånger om dagen och slutat slänga saker i toaletten. Hon säger Mamma och Dadda och Nenne (Emil OCH gosekaninen som hon sover med) och Ninni (Ingrid) och Nanna (napp) och Tittadäää. Så längt allt väl, inga konstigheter. Lite mer problematiskt är det här med att hon har slutat med blöja. För det har ju inte fört med sig att hon börjat gå på pottan. Nej, den bär hon mest runt på inne på toaletten och vänder uppåner på och sådär. Nån gång har hon satt sig och låtsasklämt en bajskorv och blivit alldeles röd i ansiktet av ansträngningen, bara för att visa att hon hajar vad den är till för, men hon har aldrig använt den på riktigt. Trots detta är hon helt säker på att blöjan inte är hennes grej längre.

Nix.

Häromdagen spände jag fast henne i vagnen och gick till Guerney Plaza för att shoppa present till en 4-åring i svennegänget. Väl framme på ToysRus så lyfter jag ur henne ur vagnen för att hon skulle få springa av sig och inser att hon har på sig ett linne och att det under linnet på min lilla 1-åring sticker ut en naken stjärt. Hon har tagit av sig blöjan i smyg den lilla jäkeln.

Och jag känner att det är fint det här, att sträva efter personlig utveckling och efter att mogna och bli självständig å så, men jag känner oxå att det är minst lika fint med ett liiitet, liiitet hänglås i sidorna på blöjan. Eller med Ingrids trosor, de fungerar oxå bra att blockera med.
 
Åtminstone än så länge.

tisdag 20 november 2012

Ibland får man helt enkelt dela på köttbullen

I går när vi åt på Italiannies (vår favvo italienare) och skulle beställa så inledde Jimmy med:
"-One spaghetti with meatballs, please." varpå jag genast la till "-And I'll have the same".

 Vilket för oss innebar att vi ville få varsin tallrik med samma sak på. Såklart.

Kyparen däremot såg nog framför sig nån sorts fri tolkning av Lady och Lufsen (fast den här varianten innehöll tre hungriga, högljudda barn och spöregn på sne som gjorde att det kom in regn även under taket där vi satt) och tolkade min beställning som att jag helt enkelt tänkte äta maten på Jimmys tallrik. Så han gick därmed ut i köket och bad om en portion köttbullar.

Middagen slutade således med att vi, när vi insåg att det vi beställt aldrig skulle komma och att barnen redan ätit upp sin mat, delade på den ynkans portion som fanns att tillgå.
Blev ingen spaghettikyss eller nått rullande av köttbulle med näsan som i filmen.
 
Men lite småmysigt kändes det iallafall.

Faktiskt. 

måndag 19 november 2012

We call them FM

Det går så fort. Så innerligt fort. Bara på ett litet ögonblick kan det smälla till och plötsligt vara hemskt alltihop. För en liten stund sedan stod jag på vår köksbalkong och hängde Jimmys skjortor på tork på galgar. Ines stod bredvid och tryckte näsan mot balkongglaset och tittade på bilar och folk och fåglar. Så mitt i allt det vardagliga hördes det en liten duns, sedan skrikande däck. Jag såg hur folk stannarde sina bilar och ryckte fram väskor med mobiltelefoner, hur andra viftade med armarna och sprang ut från närliggande hus för att se vad som hänt, hur det gått. Det tog en liten stund innan jag insåg att det låg en liten förvriden kropp bakom ett träd där nere. En mopedist. Eller rättare sagt:

Ännu en mopedist.
 
 
Och jag är inte förvånad över att jag nu sett en bilolycka. Jag har ju själv sett hur bilar och mopedister nästintill brottas med varandra för att komma fram längs vägarna. Jag har också själv suttit i diverse taxibilar som varit n ä r a att krocka, men bara nära. Aldrig på riktigt. Det känns väldigt obehagligt. Framförallt för att det går så fort. Inte alls som i filmer med slowmotioneffekter och tjusig, allvarsam, klassisk musik i bakgrunden. Nej, det var bara en liten duns och sedan tystnad. Allt var slut för någon jag inte känner. Och det enda jag tänker på är vad den där taxichaffisen sa en gång när det brände förbi en moppe med två (eller tre?) killar. Han sa:
 
-We call them FM. Former Malaysians.
 
 
Ska tända ett ljus nu. Det känns som en bra sak att göra.
 
På nå vis.

söndag 18 november 2012

Man kan ju inte vara återhållsam jämt ju

Nej hörrni, nån malay är jag inte. Det var det väl ingen som trodde ändå förstås, att jag var malay alltså, men det blir iallafall lite extra tydligt i vissa situationer. Som igårkväll till exempel, när jag gick in i barnens badrum och råkade trampa på en fet kackerlacka, som naturligtvis överlevde och äcklade sig iväg längs golvet.

En malay hade förmodligen i den här situationen sagt "-Hoppsan" och fixat tandborstarna precis som det var tänkt.

En malay hade definitivt inte först gett ifrån sig ett djuriskt, urvrål från tiden när folk levde i grottor och kommunicerade med hjälp av stön och vrål. Ni vet, ett sådant där skrik som får blodet att isa sig i även de mest härdade av människor och som får små, oskyldiga barns ögon att tåras.

En malay hade förmodligen inte heller rusat ut i sovrummet och hoppat runt hysteriskt efteråt för att det kändes som att det kröp på ryggen på henne.

Nej alltså.
 
Det skötte jag inte som ett proffs.
 
Inte alls.

fredag 16 november 2012

Vad är det för ett jävla pussande?!

Hittills idag har två, ja alltså TVÅ, främmande människor gett Ines en fet puss rakt i nyllet. Det måste ha att göra med att jag plötsligt var ensam, resande kvinna med ett litet barn eller nått. Sånt händer inte när Jimmy är med. Den första snubben stod bredvid mig i hissen. Först dök han ner och gav han henne en saftig, smackande puss, och sedan tittar han på mig och säger "Hello, I'm from Irak".

Man ba; Jaha, och I'm from Sweden and  STAY AWAY FROM MY CHILD. Please.
 
Nästa tant satt bredvid mig på planet hem från Kuala Lumpur. Tror hon var tandlös. Känns inte bra. Näe, måste vara beredd nästa gång. Finns det tårgasspray här i Maläijsha måntro?
 
Måste kolla upp det...

torsdag 15 november 2012

Bara bilder del 14




 













                                                                                                                                                                              
Så har vi alltså varit uppe på 84:de våningen i Petronas tower och sett massor med fiskar i Aquaria.
Sjukt häftigt alltihop! Och imorrn åker vi hem. Jag och Ines tar flyget (så kul var det inte att åka buss i fem timmar med en 1-årig galning) och resten av familjen tar bussen. Blir bra. För övrigt vill jag rekommendera Kuala Lumpur, det är en precis så trevlig och rolig stad att besöka som alla säger att det är.

Faktiskt. 



Han heter ju inte HjältenJimmy utan anledning

"När man är med pappaJimmy då kan vadsomhelst hända, men man behöver aldrig vara orolig för man vet att med pappa ordnar det sig alltid"
 
Så beskrev Emil livet med sin far, helt apropå ingenting, häromdagen. Lustigt nog så är det exakt detta som jag föll för från första början hos Jimmy, och som jag fortfarande tycker är helt fantastiskt. Jag känner ingen som hamnar i så konstiga situationer, som möter så märkliga människor (och sedan blir polare med dem) och som är så öppen för saker som jag själv aldrig ens övervägt att överväga. Min motpol liksom. 
 
Och världens bäste man.
 
 
 
 

onsdag 14 november 2012

En liten uppdatering bara

Så. Nu har vi sedan sist hunnit med att göra följande:

  • Vi har festat loss och dansat salsa till ett liveband i en annars tom hotellbar tillsammans med den andra svennefamiljen.
  • Vi (läs Elin) har tappat bort mobilen i en taxi (igen) och sedan fått tillbaks den (igen) vilket återigen inte är bra för Jimmys tilltro till hennes förmåga att vara en samlad och ordningssam kvinna, men som höjer betyget ännu mer för taxichaffisarna i landet.
  • Ines har slängt frukostmaten på golvet och sedan försökt våldföra sig på servitörens huvud när han skulle städa upp den.
  • Jimmy har spontanbesökt frisören med barnen och de lyckades bägge två sitta fint och stilla hela tiden. Kors i taket liksom.
  • Ines har bajsat ned sig och när hennes mor skulle byta denna blöja i ett litet, nedgånget toabås lyckades hon först trycka sin bajsig stjärt mot väggen, sedan dra sitt pekfinger i det och slutligen pressa in det, förvisso avtorkade fingret men ändå, i moderns mun.
  • Vi har, trots att pappan i familjen var bakis efter gårdagens salsadrinkkväll, åkt massor med karuseller. Väl kämpat Hjälten!
  • Vi har badat i poolen i 10 minuter och sedan, mycket motvilligt, blivit upptvingade för att man tydligen stänger hotellpooler här när det det börjar regna.
Ja. Det var inte allt, såklart, men det ger er ett hum om vad vi fyller vår tid med.
 
Å så lite bildbevis av de nyklippta barnen. Förstås.
De ser väldigt fromma ut...
 
 
 
Skenet bedrar, som man brukar säga.

tisdag 13 november 2012

Nu är vi iallafall framme

I går började morgonen med att Jimmys akvarie flippade. Så istället för att stå där och vara tjusigt och nytvättat så låg alla fiskar, inklusive Jimmys prrrecious (gäddan), och kippade efter andan vid vattenytan. Eftersom "räddningsauktion av gädda" inte var en del av min ursprungsplan så blev morgonen ett kaos. Vi fick väldigt bråttom helt enkelt. Och i denna brådska tog jag ögonen från BusanInes i två sekunder vilket ledde till att hon äntligen lyckades få till det där efterlängtade hoppet från en balkongstol. Resultatet var en spräckt underläpp mot stengolvet och en dyblöt, svettig mamma med tårar i ögonen av ångest över sin egen oduglighet.

Efter att vi båda försäkrat oss om att alla tänder satt där de skulle, och Jimmy intalat mig om att inget behövde sys eller amputeras, så gav vi oss av till busstationen. Och som vanligt så fick Emil stora nojjan och var plötsligt helt säker på att varken jag eller Jimmy var kapabla att förstå vilken buss vi skulle ta. Så första 30 minuterna i bussen spenderade vi med att övertyga honom om att vi hade koll med diverse argument som vi själva tyckte skulle vara övertygande nog för en 8-åring. Sedan åkte bussen äntligen ut på bron från Penang över till fastlandet, och då blev han lugn. Måste verkligen utvärdera vårt föräldrarskap när äldsta barnet hyser så lite tilltro till vår förmåga att ta en sketen buss.


5 timmar senare kom vi då äntligen till hotellet. Förvisso hade somliga då fått migrän och tillhörande strokehäng på högra sidan av ansiktet och en annan hade fortfarande svullen underläpp, men annars var samtliga vid gott mod. Och sedan körde vi lite käk och shopping i köpcentret tills dagen var slut. Och kollade in karusellerna, såklart.


Nedan är bilder tagna kl kl 6:45 i morse. Japp, då började morgonen eftersom mitt geni till make såklart glömt att stänga av sitt alarm. Tack Hjälten, det gjorde ru bra.




Och avslutningsvis får ni en bild på fläskläppen.
 
Nu börjar dagen i Kuala Lumpur.

söndag 11 november 2012

Bortglömt inlägg eller Det där med att leva i nuet verkar klokt, ju

Det finns massor med härliga saker med att flytta utomlands i ett par år. Massor. Men det finns också åtminstone tre saker som verkligen INTE är härliga. Den första saken är att man måste packa ihop allt man äger och har i lådor. Det andra är att man måste städa asnoga i alla husen innan hyresgästerna flyttar in. Det tredje är att man måste sticka hela familjen med åtskilliga sprutor vid två tillfällen, och sedan betala 5000 kronor för det.

Det är inte mer än rättvist att vi får åka till Maläijsha då. Faktiskt. 

 
 
Ett sådant här halvfärdigt inlägg hittade jag i en mapp här på bloggen. Det lustiga är att jag, lika naivt som när jag var 21 år och väntade Emil, liksom trodde att det jobbiga var att packa, eller som då; att vara gravid. Och sedan blir jag tagen på sängkanten när jag inser att det bara var början. Att packning och graviditet bara är startsträckan, liksom. Måste bli bättre på att gilla läget tror jag, måste börja uppskatta sprutor och foglossning. Annars går ju hela livet förbi och så går man bara och tänker att det roliga/lätta kommer sedan.
 
 Kanske.
 
 
Och om nån nu får för sig att skicka ett sms till min man och insinuera att jag är gravid för att jag först skrev att jag var glad i ett inlägg förra veckan och nu nämner att jag ska börja uppskatta foglossning så vill jag bara säga följande:
 
Min vajajna är inte en kulspruta. Okej?
No more babies. Okej?
Skräm inte min Jimmy, det är så svårt att få omkull honom då. Okej?
 
 
Okej.

fredag 9 november 2012

Lite lälp tatt, som Ingrid brukade säga

Nu när vi bor här i servicens land där vi har billig städhjälp och inte sopsorterar och har personal som hämtar skräppåsarna utanför vår dörr varje dag utom söndagar, så känns det ibland lite övermäktigt att tänka på ön i Mälaren. Att minnas de blöta, iskalla vantarna på rödblåa händer som försöker fixa med en frusen motor. Att tänka på att släpa matkassar ner i båt å upp ur båt å ner i kärra å uppför backen. Att minnas motvinden när man skulle få hem tre barn över isen på eftermiddagrna.

Suget har avtagit, kan man säga.

Samtidigt kan man ju stundvis längta sig knäpp till alla sommardagar vid ångbåtsbryggan och till trädgården och de nyplanterade äppelträden, och till vinden i håret när man åker hem i mörkret genom sommarnatten efter att ha träffat vänner.

Låt oss helt enkelt säga att jag är lite ambivalent i frågan öbo eller inte.

Medan vi fortfarande bodde på ön så var Jimmy engagerad i ett projekt som vill underlätta
ö-livet liiitegrann iallafall. Och idag verkar den där gruppens arbete ha gett lite utdelning.

Så nu hejjar vi unisont till Idas insats HÄR, så att vi som fostrar/ska fostra barn på den lilla ön kan få lite hjälp. Och så att den här schletna trebarnsmammans ambivalens går över.
 
Vore väl bra.

torsdag 8 november 2012

Om jag ändå hade vetat detta som 7åring

Imorrn är det sista dagen i skolan innan barnens andra höstlov, det förra var för ett par veckor sedan. Sådant gillar barn. Mammor gillar mest lov som även pappor är lediga på. Det gör för övrigt pappor oxå. Och tursamt nog så är detta ett sådant! Hittills har vi alltså varit på Langkawi (HÄR, HÄR och HÄR) och så har vi varit på Koh Samui (HÄR) och den här gången har vi bestämt oss för att ta bussen till Kuala Lumpur. Fyraåenhalv timme i buss med våra tre brn tycker vi känns som en riktigt bra start på ett lov. Eller, näe, egentligen kanske inte, men vi tänker att hotellet vi valt kommer att kompensera detta. Alltså verkligen kom-pen-se-ra. För allt. Man kan tillåme säga att det kompenserar mig för den där gången när jag var sju år och blev vald till Lucia men sedan blev sjuk på den stora dagen och missade alltihop. Ni hajar va?

För kölla på det här:
 
File:Berjaya Times Square atrium.jpg
Källa:http://en.wikipedia.org
 
 
 
Källa:http://www.google.se
 
 
 
Källa:http://www.berjayahotel.com
 
 

                                                                                                 
 Källa:http://www.berjayahotel.com
 
 
Dessutom har vi med oss gott sällskap så att vi kan turas om att lämna varandra hemma med barnen och gå ut och slira på stan. Kan ju inte bli bättre.
 
Faktiskt.

onsdag 7 november 2012

5-årskalas utan snopptårta, tack

I förrgår var jag och beställde tårta till Ingrids födelsedagskalas som äger rum idag. Hon ville ha en rosa tårta med fjärilar och blommor. Vilket lät bra tyckte jag. Så när jag kom dit så försökte jag förklara det för mannen bakom disken, som i sin tur ville att jag skulle bläddra igenom en mapp på hans I-pad, bara för att kunna peka ut helt säkert vilken sorts rosa och vilka sorters fjärilar jag ville ha. Så jag började bläddra. Efter en sisådär trettio barntårtor i olika färger och former så dyker det plötsligt upp en tårta formad som en gigantisk, ådrig penis på skärmen. Jag blev helt sjukt förvånad, var ju liksom beredd på ännu en Barbie/Mussepigg/Ben10 tårta. Sedan fick jag bläddra förbi typ tjugo snopp och tuttårtor till innan det var över och därefter fick jag äntligen peka ut vilken sort jag ville ha.

Såhär i efterhand är frågorna många. Jag menar:
Vem beställer egentligen en stor erigerad, ådrig penis till sitt kalas?
Och vad är det man firar då?
Och vem bjuder man?
 

Jag bara undrar...

tisdag 6 november 2012

Är det så onyttigt med hamburgare EGENTLIGEN?

I Emils klass har de olika topics, dvs teman, som genomsyrar alla lektioner. Fram till för en vecka sedan var temat "Vulkaner och jordbävningar", vilket ju kändes vettigt. Helgläxorna bestod av att vi fick lära oss hur många olika sorters stenar och jord det finns, och hur vi människor använder dessa till golvplattor, keramik eller annat i våra hem. Jag är helt med på allt det där. Skitbra.

Men, sedan kom Emil hem i förra veckan med en helt ny läxa, som skulle ligga till grund för det nya temat: "Hälsa och mat". Fuck liksom. För just nu får vi nämligen inte i Emil annat än hamburgare, pizza och en å annan pastarätt dvs; hans matintag suger. Och genom denna läxa skulle detta bli väldigt tydligt för hela klassen. Så vi löste det hela på bästa sätt: Först sa vi till Emil att den här veckan blev han helt enkelt tvungen att svälta vissa måltider så att vi kunde skriva noodlesoup på nån ruta. Sedan satt vi tillsammans och skrev hamburgare på så många olika sätt vi bara kunde. Ja, typ meat with bread, salad and tomatoes eller minced meat, white bread and vegetables. Å så.

Så jag tror vi kom undan med det...
 
 
...för övrigt tror jag inte att det finns en socialjour här som skolan kan ringa
 om vi missköter våra barns hälsa.
 
Faktiskt.

måndag 5 november 2012

FruFroby förföljs av fjunig frisör eller Jag har en tendens att låta fantasin flöda, liksom

Jag är inte en sådan där som gillar att snacka med frisörer. Alltså, privat gör jag det mer än gärna, men inte när jag blir klippt. Om jag inte går till vår vanliga hårsalong förstås, för dit har ju både jag och min mamma och syster gått mer eller mindre sedan jag bar mussepiggtajts till vardags. Men annars, som sagt, så har jag ingen lust att prata väder och skvallertidningar och sånt. Jag tycker  att det är ganska trevligt att vara tyst och bara titta på när håret faller till golvet, det är lite meditativt liksom. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig i frisören mer än nödvändigt.
 
Och hittills i mitt liv har det fungerat ganska bra, med undantag för nån riktig snackis till kvinna som för några år sedan hade tejpat upp bilder på sin hund över hela spegeln och inte var tyst en sekund om alla hans färdigheter. Men ändå.

Här i Maläijsha nurå så valde jag bara ett ställe som låg nära och såg trevligt ut. Man måste ju pröva sig fram liksom. Tyvärr verkar det dock som att jag valde helt fel. För till att börja med så spenderade denna fjunige, unge man hela vår klipptid med att ställa tusen frågor om mitt liv. Därefter har han den senste månaden ringt fyra gånger, varav tre gånger var för att fråga om mitt hår mår bra, och en gång var för att bjuda mig till hans frisörsalongsfest. Och jag tänker mig att han kanske(?) lyckas få kunder på det här viset. Att folk känner att han bryr sig om deras hårs välmående å allt sånt, och att det är positivt. Fast själv får jag väldigt starka stalker-vibbar, och vill ALDRIG mer gå dit.

Jag menar; tänk om han är en såndär galning som spenderar kvällarna med att hänga utanför mitt hus och spana med kikare upp mot min lägenhet? Tänk om hela hans sovrum är tapetserat med bilder av mig som han tagit i smyg när jag handlar på Tescos? Tänk om han har planer på att förvara mig i garberoben och ta fram mig och klippa mig när han vill?
 
Näe. Jag tror nog håret ska få växa fritt nu.
 
Faktiskt.
 
 
 
 
 


lördag 3 november 2012

Är hög på Hemnetdrogen as we speak

Asså. Det här är ju mitt hus! Det ser ju vemsomhelst liksom.
 
Jag menar: Kolla HÄR
 
8 millar ba, så är det klart sedan...
 

Det är kul med fest!

I går var vi ett gäng glada svennar, varav en var iförd en kroppsstrumpa i svenska flaggans färger (som jag MÅSTE köpa till Jimmy för jag tror att han skulle klä i den alldeles ypperligt) och resten var utklädda till häxor, draculas och djävlar, som möttes upp på förfest och sedan drog iväg på stan för att fira Halloween.




Ja, ni ser ju själva hur läskiga vi var.
 

Det hela blev väldigt trevligt. Fast vad kan gå fel när man hoppar över middag och sedan klämmer i sig en massa godis och muffins och läsk, och litelite pizzabitar? Inget alls faktiskt. Så himla bra diet för mig och mina barn känner jag. Vi blir så harmoniska av sånt. Eller, iallafall så dansar vi bra på det. Så jag och Ingrid hopplade/red/skuttade runt på dansgolvet till "Gangnam style" åtskilliga gånger, medan Emil fick en man som gjorde ballongfigurer att göra ett gevär till honom. Sedan köpte barnen självlysande stavar och gjorde armband och halsband medan jag köpte en öl och fick två och sedan försökte få i mig dessa. Gick ganska bra.

Alltsomallt en lyckad kväll.
 
Helt enkelt.
 
 
 


fredag 2 november 2012

Jag VET att det här är min sista ettåring

Så jag ser till att njuta ordentligt av alltihop. Fast jag njuter också ganska mycket av just vetskapen om att det är vår sista ettåring. Det är minst lika trevligt att tänka på det. Faktiskt.
 
Här får ni ett smakprov på vad man gör en genomsnittlig dag med en ettårig Ines:
  • äter frukost och hindrar Ines från att klättra upp på matbordet cirka 10 ggr. Nej, det räcker inte att binda fast henne, vi har provat
  • klär på mig och städar upp alla Ingrids trosor som Ines satt på huvudet och sedan slängt på golvet
  • går på toaletten och plockar sedan upp en tandborste/Ingrids trosa/en boll som Ines kastat i toaletten precis när jag skulle spola
  • vattnar på balkongen samtidigt som jag lyfter ner Ines från balkongmöblerna minst 10 ggr 
  • tvättar Ines händer för att hon grävt ner dem i balkongkrukan
  • läser Max-böcker miljarder gånger
  • sjunger sånger ur barnkammarboken
  • petar ur pärlor ur Ines mun som hon hittat för att hon igår kastade Ingrids precis färdiggjorda platta i golvet
  • bäddar barnens sängar och fiskar därefter upp en napp, tre legobitar och en strumpa som Ines ploppat ned i sköldpaddornas akvarium
  • lagar mat och ser på när Ines sorterar om i kylskåpet. Blir jättebra varje gång, och lite kladdigt
  • äter lunch och håller ett hårt tag om Ines tallrik, annars slängs den på golvet heeela tiden
  • bloggar och får hårtussar utdragna i nacken
  • bäddar min och Jimmys säng och viker sedan in alla Ines kläder som hon öst ut på golvet
  • leker tittut bakom en filt tills jag inte orkar mer
Ja, och sedan håller vi på ungefär såhär tills det plingar på dörren och det stövlar in två monster till som är tokhungriga och efterskolantrötta.


Hrrm.
 Det är, som jag sagt förr, inte alls svårt att lista ut varför jag hittar gråa hår i luggen.
 
Inte alls.
     

torsdag 1 november 2012

Lite ditt å lite datt och så lite bilder

Japp. Idag är en bra dag. Delvis är det Ingrids födelsedag, vilket ju är jättekul och härligt varje gång. Dessutom är jag lite sådär hemligt glad liksom, sådär så att jag går och småflinar för mig själv. Känns fint. Jävligt fint känns det tillåme. Fast varför det gör det är hemligt, som sagt. Så, nog om det.

Jo, idag är det inte bara finaste buffelns 5-årsdag. Det är också 1 år sedan jag bestämde mig för att börja blogga (HÄR är mitt första inlägg). 1 år sedan jag insåg att jag med största sannolikhet skulle byta land och tillvaro, och att jag skulle vilja föreviga det för barnens skull, och samtidigt förmedla alltihop till er i Sverige. Så för ett år sedan drog jag igång.

Och jag är så nöjd med att jag gjorde det!
 
Fatta hur kul jag har haft! Både på min egen blogg och inne hos andra. Det finns en massa roliga tjejer därute vettni, och många av dem bloggar. Vill man ha sig ett skratt så är det bara några tangenttryck bort...
 
 
Så var det med den saken. Nu blir det bildspel från då och nu.
 
DÅ:
 





NU:








Och sist men inte minst; en extra bild på det vackra fölsedagsbarnet:

 
 
Man kan konstatera att det är mycket som har förändrats. Typ allt faktiskt. Förutom att vi på ön också hade två kök precis som här, varav ett iåförsej va ett kombinerat kök och badrum, och därmed hade en toalett mittemot kylen. Men ändå. Två är ändå två, liksom.

Och tänk vad fort det har gått.
Alltihop.
 
 
 


onsdag 31 oktober 2012

Tycker väldans mycket om bloggkärlek!

Allra finaste Victoria med bloggen "Elvira spekulerar" har skickat lite löööv till mig här i bloggvärlden. Och jag blir ju så glad! För ibland får man för sig, trots att det ju finns statistik på bloggkontot, att man skriver alldeles för sig själv. Att man lika gärna kunde göra bloggen till ett worddokument liksom. Å så får man lite kärlek och fina ord, och plötsligt känner man sig jäkligt verbal och kul och uppskattad igen.

Tack för det Victoria!
 
 
Och sedan är det ju min tur att ge någon en liten klapp på axeln på morronkvisten.
 
 
 
 
 
 
 
 
Japp. Detta är några av de bloggar jag vanligtvis glider in på när jag får tid. De flesta av dem har funnits i mitt liv i ett år snart, och på ett år hinner man med massor. Nuförtin känns de nästan som ett gäng fantastiskt fina kvinnor på gatan där jag bor, ungefär. Ett gäng som jag fikar och utbyter tankar med nån gång i veckan. Fast jag har ju aldrig träffat dem, egentligen. Och det är tack vare dessa bloggar, och fler därtill, som jag känner mig... jag vet inte...hoppfull kanske. För tänk att det finns så många kloka, fina människor, som man kan tycka om och respektera och önska allt gott därute i Sverige och världen.
 
Det gör mig glad i magen.
 
 
Ja, de gör mig glad, helt enkelt.

tisdag 30 oktober 2012

Min son - överlevaren

"Emil is making excellent progress and is now able to access the curriculum with a greater degree of independence. We are very pleased with Emil's progress in this area and I would like to take this opportunity to thank you for your support."

Min son som haft sådan ångest, som kämpat sig tårögd, som levt i förvirring och oro och med en ständig klump i magen för att han inte förstått någonting i skolan. Som sörjt över att inte ens kunna be en vuxen om hjälp och som känt sig så osäker och utlämnad. Som tvingats ta massor med extralektioner, både i skolan och hemma. Som kämpat med läxor och med att läsaläsaläsa biblioteksböcker.
 
Han har klarat det.
Han mår bra.
Han har överlevt.
 
Vilken pärla!




Rapunsel och Ines är en dålig, dålig kombination

Ingrid har sedan vi flyttade till Maläijsha gett sig sjutton på att ha lika långt hår som Rapunsel när vi kommer tillbaka till Sverige. Delvis för att hon älskar filmen, och delvis för att hon har en mycket älskad kompis i Sverige som har långt hår. Jaha, tänker ni då, inga problem liksom. Kul för henne.

Fast.

Tyvärr har hon har sedan en tid tillbaka en lillasysterInes som kommit in i den mycket sadistiska drasåhårtdukaniandrashår-fasen. Det är i princip det enda hon gör nuförtin, oftast på oss i familjen eller på Ingrids Skrållandocka, som för övrigt beter sig mycket opedagogiskt och bara skrattar eller ber om en kattunge eller köttbullar när man våldför sig på henne. Jo, Ines tar alltså en näve hår i sin hand och sedan skriker hon i kör med den som hon gör illa. Ibland släpper hon självmant, ibland får man bända loss handen. Ofta får man pilla loss sin avryckta hårtuss ur hennes nypor efteråt, annars äter hon den.

Så: Kombinera nu detta med att bägge har ett jävla humör i största allmänhet, ni vet; Buffeln har ju ingen impulskontroll och Ines blir regelbundet så ilsken att hon måste lägga sig ned på stengolvet och gnaga i det med sina fyra tänder, och försök sedan föreställa er hur harmoniskt vi har det hemma hos oss just nu...

Japp.

måndag 29 oktober 2012

Google knows me. Not

Idag var det nån som hamnade här efter att ha sökt på "nudists liv i bilder". Och där tyckte google tydligen att jag kunde bidra med ett å annat.

Känns fint.
 
Det är liksom en sån härlig touch det där med att jag skulle va en nudist som blir housewife i ett muslimskt land. Jag menar, vilka inlägg det skulle bli! Vilka upplevelser!

Man kanske skulle...
 
Fast.
 
Näej.