tisdag 31 januari 2012

Kalle borde åka till Malaysia

Näpp, jag är inte en av de människorna som gillar Kalles kaviar på något annat sätt än i dess ursprungliga form, inte med banan eller mjukost eller så. Nix. Inte gillar jag att blanda det med annat heller, typ som Ingrid som äter det med leverpastej. Men. Jag måste säga att ett stormöte mellan malayerna och Kalle skulle kunna ge mycket ny inspiration och därmed bringa njutning för de som är lite mer fria i sitt kaviarätande.

Kolla bara:


Japp. För här både garnerar de sushin med kaviar OCH fyller sushin med kaviar OCH har neonfärgad kaviar. Min känsla är: BLÄÄÄ.

Och jaa, jag har smakat. Faktiskt.

Ines - en inspiratör

Dagens frukost får 8 av 10 bananer och innefattade inga värre incidenter faktiskt. Jag är väldigt positivt överraskad över hur pass belevade mina barn är. De pratar till och med engelska nu, "van pänkejk pliis" säger de, och "sank ju verry match" också för den delen. Mina fina barn!
Ines sköter sig också exemplariskt, hon ler mot alla, som vanligt, och verkar inte göra skillnad på tanter utan tänder med svart gegga runt munnen eller tjusiga män i kostym. Hon är uppenbarligen en bättre människa än jag, för jag skulle nog gråta förskräckt om den där tanten försökte gulla med mig. Fast egentligen är det väl en bättre inställning att glatt och uppskattande ta emot positiv uppmärksamhet oavsett vem den kommer ifrån? Låter som en sympatisk egenskap ju.Att inte göra sådan skillnad på människor hela tiden.

Japp, Ines har nog en del att lära mig. Faktiskt.

måndag 30 januari 2012

Bara bilder del 3



Frukosten

Gick bra. Det gjorde den. Den gick, inte toppen, inte botten, utan mittemellan. Liksom. Den hade inte funkat alls utan armén med servitörer. De backade upp mig, på riktigt alltså, jag hade minst två stycken precis bakom mig hela tiden som var redo att fylla på mitt juiceglas så fort det blev tomt. En tredje sprang efter Emil och torkade upp chokladen som droppade från jordgubbarna han doppade i chokladfontänen (I knooow, krejsy lyx jue!) och en fjärde hämtade blöta servetter till barnens chokladmuschemunnar. Sedan fixade en av dem en bricka till barnstolen så att vi kunde kila fast Ines där och, ja, då var ju saken biff. Alla fick frukost! Sedan bajsade Ines ner sin sits och Emil lyckades sno en påse socker och hälla den i sig. Då gick vi.

Japp, frukosten får sex bananer av tio möjliga. 
Jag är mycket nöjd. Faktiskt.

söndag 29 januari 2012

I morgon börjar det

Joorå, i morgon ska jag äta frukost och lunch, bada i pool, söva Ines och Ingrid och dessutom vara lärare åt Emil medan Jimmy jobbar. I nio timmar blir han borta, minst. Hemma i Schweden går ju det alldeles utmärkt förstås, men här, i Malaysia, I don't know. Jag menar, vi har ju varit 2 vuxna hittillls och det har gått sådär. Faktiskt. Till och med den mest obotlige optimisten Jimmy tror att det är minimal chans att jag lyckas fixa det. Inte frukosten i alla fall. För det finns inga barnstolar för bebisar, eller det FINNS men bara för bebisar med gigantiska stjärtar som har väääldigt korta ryggar. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot att se ett barn som sitter bra i dem... Joo, så under frukostbuffén har jag EN hand. Den ska hämta mat till fyra personer varav två är skitsura för att de fortfarande har kroppar som går enligt svensk tid och de kommer att slå varandra. For sure. Den tredje kommer urskiljningslöst att försöka ta allt som går att nå, inklusive tanters hår, gubbars bullar och syskonens frukt.

Man får nog lägga ribban lågt såhär i början; om NÅN av oss får i sig NÅNTING, då är det ett lyckat första försök till frukostätning.

Japp hörrni, ett litet lycka till känner jag vore på sin plats...

Jag tycker att det är vackert...

när Ingrid springer iväg i korridoren mot poolen och skriker "-Koom Emil, vi fick gå barnfota!!!" För det spelar ingen roll att jag berättat att det heter b a r fota, hon tänker minsann inte kalla det för nått annat än barnfota så länge hon lever. Och det är ett så fantastiskt ord tycker jag, så precispåprickenrätt på nå vis och för tankarna till Cornelis Wreesvijk-visor.

Inte fullt lika tjusigt är det när vi sjunger "Törnrosa var ett vackert barn" och Ingrid envisas med att sjunga "..då kom den onda fenan in, fenan in, fenan in...". En fé - flera fenor liksom. Nej, inte lika vackert kanske, men helt klart nått som snörper ihop mammahjärtat och gör ögonen glansiga.


Hon är så fin, min lilla stora tjej.

Bara bilder del 2






lördag 28 januari 2012

Taxitomten

När vi äntligen, äntligen, äntligen var framme i Penang (uttalas Pinaaang här) så möttes vi av en gubbe med en skylt där det stod "Välkommen Mr Froby and family" vilket kändes mycket trevligare än att ragga taxi. Framförallt för mig som då sovit 1 timme det senaste dygnet och därför förlorat talförmågan. Jag såg knappt nått heller pga påsarna som inte bara huserade under ögonen längre utan lite överallt i ansiktet. Jag svär, hade någon galen gammal handikappad dam kommit och i snigelfart snott vår packning så hade jag inte kunnat stoppa henne, jag hade bara dreglat lite och försökt höja min ena hand utan att lyckas. Så trött var jag.

Jo, så taxigubben packar in oss i bilen. Och sedan börjar han konversera. Han talar bara med Jimmy som sitter i framsätet, så jag slipper dregla till svar, men jag slipper däremot inte lyssna på honom för hörseln var, om än något försämrad av locken som suttit där sedan vi lyfte med vårt första plan, fortfarande någotsånär intakt. Hur som helst, taxigubben pratar och så fort han avslutar en mening så skrattar han som en pirat i Pippi på de sju haven, sådär lite elakt, nasalt och högt liksom. Som en elak motsvarighet till tomtens "-Ho ho", typ, fast "-HAHA!" låter det stället. Vi sitter i bilen i 20 minuter och varje gång han avslutar en mening hoppar jag till och tycker lite mindre om honom, taxitomten. Om jag inte förstått engelska hade jag trott att han gick igenom planerna inför en kommande statskupp med Jimmy där framme, fast egentligen pratade han ju om väder och goda maträtter och bilköer. Han var säkert jättetrevlig, men jag är glad att det inte är honom jag är gift med, tomteskratt goes pirat är en riktig turnoff.

Sådeså.

Bara bilder del 1








fredag 27 januari 2012

Flygvärdinnor alltså

Hur kommer det sig att det finns få yrkesgrupper som är så fräscha och belevade och glada och välpolerade som flygvärdinnor? Hur kan de hålla sig så fräscha? Och hur hittar bolagen dessa människor? Jag misstänker att de blir headhuntade av personer som får hänga på flyg och spana in passagerarna. Går folk av planet lika nyduschade, trevliga och välluktande som innan blir de erbjudna en tjänst hos exempelvis Singapore Airlines. Eller? Fantastiska är vad de är.

Och nej. Jag blev inte headhuntad. Snarare blev Jimmy erbjuden ett koppel att sätta fast hunden i. Fy faen. Hur kan ett hår bli så risigt och ett ansikte så glåmigt på bara några timmar? Jag fattar't inte. Och sedan har de där Singapore-värdinnorna mage att dela ut varma, parfymerade handdukar några gånger, som för att liksom verkligen hinta om att nu börjar ni vaaanliga människor se rätt snuskiga ut i fejjan, wipe it off please. Som om det funkar.

Som att kasta pärlor till svin ungefär.


Annars är det faktiskt ruskigt skönt med de där handdukarna, ska nog tipsa SAS om det nästa gång jag ska någonstans. Faktiskt.

Hur Emil fick sitt köttsår och trodde att han skulle dö

På Arlanda. Vi har checkat in och hittat Starbucks. Mittemot detta kaffeparadis ligger en lekplats för barn. Det är Junibacken som har gjort en Ocke, Nutta och Pillerillvärld (visst hette de så?) med en stor korg med blåbär som man kan sitta i, en gigantisk apelsin och dessutom en hattstuga. Japp, så jag och Jimmy dricker kaffe medan vi tittar på när barnen leker. Känns riktigt fint där en stund faktiskt.
Sedan får barnen varsin kompis och får ännu lite
roligare, och blir därmed ännu lite vildare. Emil och hans nye vän börjar klättra på en byggnad därinne, vilket jag tyckte var okej efter att ha gått dit för att inspektera läget. Inte långt till marken och redan nedsmutsat = redan klättrat på av andra barn. Allt lugnt. Tills Emils väns pappa plötsligt vaknar upp på bänken precis utanför och rusar in och gormar om att där uppe ska då inte hans son vara. Nähäpp tänkte jag, och lät Emil vara kvar för jag tyckte verkligen inte att det var någon fara. Efter en stund fortsätter leken på marken och jag går och sätter mig. Precis när Jimmy gått på toaletten ser jag hur Emil backar och tar sats, jag ser vad han siktat in sig på: Hattstugans skorsten, 2 m skarp uppförsbacke, alltså inte en möjlighet att rusa upp för ens för ett barn med självförtroende a la Jimmy. Tyvärr kan jag inte lämna allt handbagage utan skriker "-NÄEJ EMIL!". Sedan springer han. Han kom upp, det gjorde han faktiskt. Sedan kom han ner. Fast ofrivilligt. Och landar med magen på hattstugans dörr. Därefter skriker han ett sådant marsvins skri och springer framåtböjd bort till mig (som känner mig som världens mest oansvariga moder. Ever). Sedan gick stackars Emil dubbelvikt och skrek/stönade/grät i en kvart efteråt och när han lugnat ned sig och vi sitter och väntar på att få gå ombord på flyget viskar han dramatiskt och hest "-Nu döööör jag mamma, nu dööör jag..." För att folk inte skulle bli oroliga för att vi tagit med vårt SARS-sjuke barn på flyget deklamerade jag högljutt att han absolut inte skulle det, för han var inte sjuk, inte alls, utan det var ett skrapsår bara, ett SKRAPSÅR alltså. Jag känner samtidigt att vi inte är en hit på den här resan. Vi är omringade av kostymgubbar och kostymtanter som luktar dyra parfymer och har brittiska nyhetstidningar med sig. Sedan är det familjen Froby med en bebis, en gråtande son som bestämt hävdar att döden är nära och en Ingrid som pratar oavbrutet. Detta stressar mig ganska mycket så när vi går på, typ sist, känner jag att det är lika bra att konstatera det för alla, liksom avdramatisera det lite tänkte jag, så jag gormar in i planet när vi går ombord:
"J-aa, här kommer vi, mardrömspassagerarna!" Det kändes faktiskt lite bättre efteråt. Litegrann.

Sedan började resan...

Jag kommer ALDRIG hem mer

För att flyga i ett dygn med Emil och Diktatordöttrarna är ta mig faen en jävla OS-prestation, och nu måste både jag och Jimmy hårdträna på gym och meditera i 4 år innan det ens är tänkbart att göra om det. Kanske vi kan joina nått malaysiskt bootcamp här nere eller nått? Måste kolla upp det känner jag.

Jag kommer att berätta mer senare, både berättelsen om Emils söndertrasade mage, dödsångest och Elsa Beskows hattstuga, mina misstankar om att alla flygvärdinnor härstammar från en helt annan människoart och om taxichauffören som fick mig tröttna helt på jultomten...

Nu ska här badas i poolen!


Ja, det är Jimmy och Ingrid sedda från vårt sovrum. Löv it!

tisdag 24 januari 2012

Jag visste väl att det skulle ordna sig tillslut

Ja, för jag är egentligen en optimist jag. Alltså, ganska långt inne sitter det ju, det där optimistiska, men det finns där, det gör det.

Hur som helst så har jag äntligen fått detjävlaskitpasset! 


Eller, det är Ines som har passet. Funkar asbra när det kliar i munnen tydligen. 
Jag ska muta henne med en majskrok snart.

Morgonstund har guld i mund

Vi försov oss riktigt ordentligt såhär sista skoldagen. Ja. Så ordentligt så att vi mest sprungit omkring sömnrufsiga och förvirrade den senaste timmen. Själv var jag så mosig så att jag förgäves försökte sätta ned smörkniven i mobilen istället för i smörpaketet. Japp. Sen när det var så bråttom att det blev dags att göra om planeringen för vem som skjutsar vem och vart, då säger jag till en rasande Ingrid (missnöjd med kläderna som plockats fram kvällen före) att hon får ta på sig "precis vad hon vill".

Så nu sitter jag här vid frukostbordet mittemot Ingrid som är klädd i alla sina danskläder (det blir några lager kan jag tala om) och som redogör för hur ett könsbyte går till. "Det har farmor berättat".

Jahapp.

måndag 23 januari 2012

Var faen är passet!!!???

Mvh
Gigantiska Lökringar Och Biter Nu Sönder Soffkudden Froby

Nu har Emil fattat!

Ni vet när Emil sa -Pappa äter en  "korv" för nån vecka sedan. Han har sedan dess gett sig sjutton på att lära sig när man ska vifta med pekfinger och långfinger, och jag har försökt förklara och ge exempel. Så imorse så fick han äntligen till det.


-Ingrid, nu lägger du av, annars "råkar" vi sätta dig på fel flygplan på onsdag.

Han kan han. Min lille son.

Men tack så mycket då, för det här skithuset. Typ

I går fick jag ett av mina utbrott. De infaller lite nu och då. Oftast efter kl 20:00 och gärna efter en dag då jag blivit väckt många gånger på natten, varit ute i flera timmar och grillat korv (och haft det mysigt tillsammans med en annan finfin familj) och sedan börjat packa inför mitt livs värsta flygtur. Då, efter den sedvanliga, bråkiga "villintegååläggamigallanandrabarnärjuvaknasentju-läggningen" så brukar jag ibland bli på rätt dåligt humör. Jomenvisst, och jag brukar rikta min frustration mot lite olika saker, variera mig liksom. Det är förstås inte jag som väljer medvetet, det bara blir. Det kan till exempel vara mot en person som jag kände för 15 år sedan som sa något jäkligt korkat och elakt. Eller så kan det vara mot den där läraren i gymnasiet som gav mig ett VG när jag DEFINITIVT skulle haft ett MVG. Eller så kan det bli som igår; att jag börjar hata mitt hus. Jag verkligen, verkligen hatar det. Jag tycker att huset suuuger. Det är det värsta huset som finns. På hela jorden.

Då sitter Jimmy där i soffan. Han sitter där så lugnt och tjusigt och avslappnat och kollar på svt:s utbud av... ja ni vet vad (det börjar på D). Så låter han mig gå runt här och fräsa och svära och leva ut min ilska en stund. När han sedan tröttnat så dänger han till med nått i stil med "Jaa du, tänk att det finns de i andra länder som bor i skjul" eller så säger han "Var vill du bo annars då? Säg vart du vill så flyttar vi dit" lugnt och sansat säger han det, så där så att jag vill peta honom i ögat eller nått. Så jag jag brer på lite till om hur plågsamt det är med små stugor som man inte får plats i som jag hatar. Fast nu har musten gått ur mig. Liksom. För jag ser plötsligt små beniga barn med flugor överallt och kan inte tycka synd om mig själv mer, fast jag vill. Sedan tänker jag på var jag vill bo istället och så känner jag att det inte är läge att flytta någonstans just nu, två dagar före en resa.

Näe, tänk om man skulle vara glad och känna uppskattning istället. För att man har ett alldeles eget hus på en ö i ett demokratiskt land där man betalar skatt och får barnomsorg och sjukvård för en pyttepeng i sammanhanget och där man har alla sina vänner och släktingar nära, och att vi är friska och starka och ska på en resa till solen nu i veckan. Tänk om jag skulle vara lite jävla tacksam. Japp, det är det jag tänker vara idag. Tacksam.


Fast jag vill fortfarande peta Jimmy i ögat. Bara litegrann. Liksom.

lördag 21 januari 2012

Jag tror nog att det är prostatan ändå...

Hypokondrikern i mig hittade en sida på nätet, en underbar sida för en sådan som jag, där alla cancerformer uppgavs och redogjordes för i detalj. Där kunde man läsa in sig på symptom, överlevnadsstatistik och läkarnas tillvägagångssätt när de opererar bort diverse kroppsdelar.

Efter att ha läst den sidan insåg jag att jag har jag två olika sorters cancer; jag har delvis en hjärntumör och sedan har jag prostatacancer.

Detta baserar jag på den där huvudvärken som kommer då och då (oftast kommer den när jag inte har sovit och sedan jobbat 12 timmar på det) den kunde Farbror Doktorn aldrig avgöra vad det var. Fast han misstänkte förstås att det var spänningshuvudvärk. Hur det än var med den saken så har mitt tillstånd förvärrats på senaste tiden. För nu tappar jag dessutom ord regelbundet, och ja, då uppfyller jag ju två av symptomen på hjärntumör, vilket gör det väldigt lätt för en hypokondrisk själ att inse att det är en tumör där inne. (Ja, jag veeet att jag ammar och är trebarnsmor och när jag led av huvudvärk som allra värst arbetade som pedagog på en förskola, så det var full rulle jämt. Visst, det KAN bero på sådana yttre omständigheter, men TÄNK OM...).

Sedan var det ju min prostata också. Den som hela läkarkåren skulle hävda bestämt att jag inte har. Den var, trots det, det enda alternativet som dök upp när jag febrilt googlade på "kan inte kissa" när jag var gravid. Jag kunde inte klämma fram en droppe även om jag verkligen försökte. Det kom inget fast jag stod på händer och dansade och allt det där som den förste Herr Doktorn sa åt mig. När jag besökte den andra Fru Doktorn så skickade hon runt mig till en massa olika ställen och det hela avslutades med att Herr Gynekolog använde sig av sitt stavultraljud och sedan konstaterade "-Jag vet inte vad det kan vara." Nähäpp, men kollade han verkligen efter en prostata då kanske, va? Hur som helst kom kisseriet igång igen efter några dygn, och fungerar än idag, vilket det förmodligen inte gör om det är prostatacancer. Eller?

Ja, inte vet jag vilka sjukdomar jag går och bär på egentligen. Det enda jag vet är att jag borde sluta läsa om dem på nätet. Går det att spärra tillgången på något sätt månntro? Tills dess får Jimmy klappa mig lite på ryggen och fortsätta intyga mig om att slutet inte är nära. 

Det funkar faktiskt rätt bra det också.

fredag 20 januari 2012

En vädjan till mig själv

Man kan faktiskt inte ha på sig sitt pyjamaslinne, skrynklig aprikosfärgad oknäppt tröja och långkallingar när man ska hämta barnen Elin! För om man dessutom kombinerar detta med att komma för tidigt så måste man ta av vinterkappan och visa sig för folk.


p.s Nästa gång kan du väl åtminstone ta på dig bh:n d.s

Barndomsminnen tillägnade två gamlingar

I går kom ett brev fyllt med kärlek som fick mig att minnas.


Jag minns en högljudd, bubblande, skrattande man med Gotland i blodet som öppnade ytterdörren med en sockerbit under överläppen och en tokig hatt på huvudet.
Jag minns en kärleksfull kvinna som luktade rosa Oil of Ulay creme och for runt likt en arbetsmyra för att se till att alla var proppmätta och nöjda.
Jag minns dagar spenderade i en pool som luktade svagt av klor med kanter som gav stickor i stjärten när man satt på dem.
Jag minns eftermiddagar hopkurad i en stor frottéhandduk framför Hajen-filmer, eller lekandes kurragömma i garderober som alltid luktade trygghet och bortbjuden samtidigt, och kvällar fyllda med ostbågar och läsk.
Jag minns vuxenprat och skratt och skrynkliga fingertoppar.
Jag minns sällskapsspel och krocket och promenader på ängen som låg utanför tomten.
Jag minns tavlor som på dagtid var fascinerande och konstiga, men som på kvällarna blev så läskiga att vi fick ta ner dem från väggen i sovrummet.
Jag minns den stora dubbelsängen och mina syskons varma smalben under täcket.
Jag minns hur mysigt det var att i smyg kika ned på verandan på de vuxna när de satt och pratade.
Jag minns mörkret där nedanför som hölls borta av poolens lampor som lyste under vattenytan och gjorde så att det turkosa vattnet glittrade.
Jag minns tidiga morgnar med överfyllda frukostbord.
Jag minns tålmodiga vuxna som hjälpte barn att ta på badkläder fast morgondimman knappt gett sig av.


 Jag minns sådant som gjort mig stor och stark och lycklig.



Puss och kram till Gamlan och Gamlen, bli starka och friska snart, vi saknar er!


Barnen hos farmor

I kväll ska vi låna ut våra barn till världens bästa PippiLångstrumpfarmor. En farmor som alltid går barfota och som spelar Playstation när hon har en ledig stund. Som har en alldeles egen segelbåt som vi har den stora turen att få åka med i. Som lagar jättegod köttfärssås och som lär barn hur man äter spaghetti med sugrör.

En farmor som vi älskar, helt enkelt.

Vad jag och Jimmy ska göra? Vi ska färdigställa köket, bygga vidare på badrummet, äta en god middag och ta ett glas vin tillsammans. För sådant måste man också göra ibland. Faktiskt. Jag ser framför mig hur mysigt det blir, med tända ljus och samtal och gemensam matlagning och kanske en film efteråt?
Fast med tanke på hur hårt vi kört med oss själva den sista tiden tror jag att vi ska vara glada om vi inte vaknar på lördag morgon med ansiktet i varsin tallrik med pizza från pizzerian på andra sidan vattnet, med orört vin i glasen och en osedd film på datorn.

Jaja, vem vet, vi kanske överraskar oss själva den här gången?

torsdag 19 januari 2012

Underhållning

Medan vi får tiden att gå till år 2020 har vi insett att saker dessutom måste underhållas, ja, ni vet "tas om hand" liksom. Som att väggarna måste målas, och spikhål fyllas osv. För ett par veckor sedan kavlade jag upp ärmarna och försökte underhålla lite, dvs jag rensade duschens avlopp. Det är lika bra att man gör det rejält (förstås), så man slipper hålla på med det igen på länge tänkte jag. Fast det får inte göras fööör rejält, det vet jag nu, för då börjar duschen läcka. Sedan läcker den i några veckor medan mannen sliter sitt snaggade hår och köper diverse konstiga flaskor med skum. Därefter påföljer ett duschförbud, precis EFTER att mannen duschat och strax FÖRE att jag ska hoppa in.

Så idag har jag tvättat håret i Ines badbalja som stod i duschen när Jimmy tvättade sig, och således var fylld med hans avlagda duschvatten.

Kan man definiera mitt hår som rent då?
Det tycker jag.
Om man är snäll.

Senaste nytt på renoveringsfronten:

Nej, det har inte hänt ett skit. Faktiskt. Här blir vi mest överförtjusta om alla har fått mat och sömn och kommer till skolan i tid. Så vi jobbar mycket med de basala behoven just nu kan man säga, men så fort något av dessa behov kan bortprioriteras, ja då jäklar vad vi ska jobba. Enligt mina beräkningar ser det ut att bli nån gång runt år 2020.

Den som väntar på något gott (en toalettdörr till exempel) väntar aldrig för länge.


Ofrivillig återvinning, eller?

Vet ni hur många gånger jag har använt filtret i vår kaffeapparat nu?
Jo, i fyra dagar, två gånger per dag. Allt som allt 8 gånger, och om en stund blir det 9.
Antingen så ääälskar jag mitt kaffefilter, eller så har jag glömt att köpa hem nya. Vem vet.
Men funkar, det gör det i alla fall. Fast det är fullt med hål i det.




onsdag 18 januari 2012

En sak som är härligt med att ha fler

Barn, alltså. Det är ju att de har så himla roligt med varandra. Framförallt är Emil och Ingrid världens bästa storasyskon. De är sååå roliga. Allt som behövs är att de pratar i falsett, skrattar, trummar i bordet, säger BÖH!, nyser, U name it. Ines ÄÄÄÄLSKAAAR dem. Jag med förstås, men jag är inte fullt lika lätt att imponera på som Ines. Jag tänker att hon kanske kommer att sluta vara det också, annars har jag en känsla av att vi inte alltid kommer att vara positivt inställda till hennes partners i framtiden. Oavsett detta så är det alltid så galet skönt när storbarnen kommer hem på eftermiddagarna. För då är jag tömd på roligheter och blir gärna ersatt av två energiska tokar som är besatta av att få en bebis att skratta åt dem. Vilket hon ju gör. Hela tiden.

Ja-a, tre barn, det är liksom bara toppen det.

Jag är en struts

Okej. Det saknas: ett pass, packning, väskor att packa i, twinrix-spruta och mental hälsa hos den som ska fixa allt detta.

Det förstnämnda kommer till Sollentuna dagen innan vi åker.
Det andra tänker jag att lite mer tidspress kommer att ordna, inte för att jag någonsin jobbat bättre under press, men kanske den här gången. Joorå. 
Väskor räknar jag med att Jimmy fixar, annars får vi packa i svarta sopsäckar (vilket kan vara klokt ändå så vi känner igen dem längs rullbandet på flygplatsen. Faktiskt).
Twinrix-sprutan ska jag ringa om idag och förtsöka lösa på bästa sätt (och skämmas som en hund för att jag inte kommit igång med i tid för nu är det ju försent)
Det sistnämnda vet jag inte hur jag ska lösa riktigt...Jag är verkligen inte i någon vidare effektiv högform nu. Nix. När jag borde packa så möblerar jag om vardagsrummet, och kånkar upp gamla trälådor från källaren som behöver rengöras, och byter ut ljusstakar i fönstret och skålar i kökshyllorna. Sådant är ju tydligen väldigt viktigt plötsligt, ja, så att det är fint nu när ingen är här och ser det.

Ibland lyckas jag verkligen imponera på mig själv.

tisdag 17 januari 2012

Dags att börja packa snart, faktiskt



Japp, de här ska ju med. Men sedan då? Det känns alldeles övermäktigt att packa för en resa på 6-7 veckor med tre barn. Vad ska man tänka på? Jo, Ines kommer att börja med välling under tiden. Och hon äter smakportioner, så det måste man ju lösa på något vis... Sedan har Emil allt skolarbete och sitt lego, och Ingrid vill ta med sminkdockan (fast där går nog gränsen för mig). Och vad har man som handbagage under en 24 timmar lång resa uppdelad på tre flygturer? Måste ringa och fråga om vi kan checka ut vagnen mellan flighterna, annars blir det till att bära i många timmar...

För övrigt är jag lite nervös inför vår första flight. Den som går till Frankfurt en onsdag eftermiddag. Den som INTE kommer att vara full med "barnfamiljer med skräniga barn som är lite jobbigare än våra så att vi kan slappna av" utan snarare kostymgubbar/tanter med portfölj som vill ha lugn-och-ro. Vilket de inte kommer att få, så mycket vet jag...

Jag svettas nu känner jag.

Dokumentär, schmokumentär

Japp, jag har hittat en dokumentärfilm som är värd en timme av ditt liv. Helt klart. Och inte handlar den om kromosomer eller kvarkar eller potatisskalarens historia heller. Den gör dig bara lite gladare. Den heter Paradiset och finns på svtplay till i februari.

Eller så är du som Jimmy och tycker att den här om statistik är bättre.

Så, nu vet ni vad vi gör på kvällarna.

måndag 16 januari 2012

Aha-upplevelsernas topp3 eller Vafan är det för fel på mig?

  1. En aha-upplevelse som jag haft tidigare är ju förstås att flourapoura heter flourtabletter vilket jag skrivit om för någon månad sedan. Det var förmodligen den största aha-upplevelsen jag haft. 
  2. Näst efter det kommer nog att det inte heter sockerplast, nej ordet är: sock-i-plast. Jag lärde mig detta för några år sedan när barnen började på sina efterlängtade danslektioner. Jag hade ju inte burit sådana sedan jag var 5 år, så ordet har inte förekommit i min vokabulär sedan barndomen vilket gör feltolkningen lätt att förklara, till skillnad från nästa ord... 
  3. och det här är nog den mest chockerande informationen jag fått på länge. Det heter faktiskt CITATIONSTECKEN inte SITUATIONSTECKEN. MammaFroby ringde med denna smått fantastiska upplysning i morse, och jag är fortfarande chockad. Fick kolla med en säker källa först, så konstigt tyckte jag att det var, men jag tjafsar inte emot Nationalencyklopedin, där går ju gränsen. Så nu sitter jag här, snart 30 år och tycker nästan att världen är lite annorlunda mot vad den var i morse. Tänk om jag inte hade skrivit det i bloggen tänker jag, då hade jag nog kunnat dö utan att veta hur det egentligen låg till. Det hade ju varit bedrövligt.
Det mest spännande av allt är om jag bär på fler felaktiga tolkningar. Kanske ska jag börja lägga upp inlägg med listor på ord helt enkelt, så kan vi beta av de ett och ett? Låter ju som en alldeles underbar sysselsättning. Eller inte. 

BVCtantens misstag

Vet ni vad det här är? Jo, serrni, det är ett litet rör som BVCtanten skickar hem dig med för att du ska kunna testa vad som får plats i ditt barns hals. Mycket bra ur säkerhetssynpunkt tycker BVCtanten. Fast hos oss känns det inte som att det blev som det var tänkt. För detta är nämligen Ingrids nya leksak. Hon prövar, och prövar, och prövar. "-Åh, titta mamma, det går ner massor med tändstickor i Ines hals" eller "-Kolla Ines får plats med nästan tre av mina fingrar". Jag känner att somliga plötsligt har ett stort fokus på Ines hals, och vad man kan stoppa i den. Så det känns inte alls säkrare.

Faktiskt.

Höjden av tråkighet

Eftersom våra bryggor på ön just nu befinner sig i ett bedrövligt tillstånd så kan jag inte ta mig över sundet med barnvagnen. Det går bara inte. Så jag har absolut INGEN ursäkt längre.

Jag måste ta tag i...









...det här förbannade berget av rena, ovikta kläder.

                                 
 Det är sååå tråkigt så jag blir galen. Inte kan man undvika det heller, nej, inte utan att förr eller senare skicka sina barn i urvuxna gamla pyjamasbyxor till skolan för att inget annat är rent. Och jag har ingen lust att vara den mamman. Än.

Fast det är bra nära...

söndag 15 januari 2012

Perfekta lördagsgodiset, eller?



Fördelar med att ha en skorpion i klubban:
  • Barnen vågar inte äta den även om fyra högst trovärdiga vuxna säger att skorpionen inte lever där inne 
  • Den blir en gåva till den sockerälskande mamman
  • Man kan låtsas att man blivit biten i tungan vid första tuggan

Nackdelar med att ha en skorpion i klubban:
  • Skorpioner är inte så tasty, tro't eller ej
  • Man får peta sega skorpionbitar ur hörntänderna länge efteråt 
  • Den övriga familjen tycker att man är rätt äcklig
  • Det tycker man själv också

Rekommenderas till de med sockercravings som saknar självrespekt.

Jag är visst snäll! eller När vi lekte charader

Alltså. Charader minsann, så himla interoligtalls ju. Där sitter man och ska gissa. Först gör Emil en charad där han dricker något och sedan snurrar han på en ratt; vi gissar taxichaufför. Svaret var: PappaJimmy. Det är ju okej, ingen fara liksom. Sedan kommer nästa charad, vi gissar; mördare, någon som är arg, en polis. Svaret är: MammaElin, dvs. JAG.

Jag tycker faktiskt inte att charader är särskilt roligt. 

lördag 14 januari 2012

På Vasamuséet

Vi står i ett litet rum på Vasamuséet och lyssnar på hur det svenska språket lät i Stockholm under 1600-talet.

Jag: "-Åh vad roligt det är att få höra hur de talade på den tiden".
Emil: "-Ja, mormor, så pratade ju ni när du var barn."
MammaFroby: "-Näe, Emil, inte levde jag på 1600-talet."
Emil: "-......gjorde du inte???"

Japp, det är en klassiker.

fredag 13 januari 2012

Stormiga Mälaren


Näe. Det här vill jag INTE åka och hämta storbarnen i. Tänk om jag hade en man. En underbar, stark man som till exempel var på sitt jobb på fastlandet och som var godhjärtad och kärleksfull och klok. En sådan som kanske kan gå lite tidigare från sitt jobb så att hans fru och lilla, försvarslösa, frusna bebis inte behövde ge sig ut i stormvågor med en yttepytteliten båt på ett stort stormigt hav (typ).

Men... det har jag ju! (Eller? Vad säger du Jimmy?)








Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter (thank the Lord!)

 hildashem.se
Ni kommer väl ihåg att jag skulle fixa pass igår? Det var liksom ett måste för att vi skulle vara säkra på att få med oss bebisen till Malaysia. Vilket vi vill. Nu kommer en redogörelse för hur det gick med den saken:

Vid tolv-tiden sätter jag mig i båten och åker i spöregnet mot bilen, både jag och Ines hinner bli dyngsura innan vi är framme. Redan nu börjar min jacka lukta blöt hund, vilket kommer att vara av intresse lite senare. Ines fryser och hatar bilen rent allmänt så hon ligger inte direkt och ropar hejaramsor där bak, och jag känner på mig att jag nog borde ha stannat hemma. Väl framme i Sollentuna cirkulerar jag runt i 30 minuter i jakt på en laglig parkering (man vill inte pusha gränserna utanför ett polishus kände jag, faktiskt). Tillslut hittar jag en trång liten ruta, så jag parkerar där och tar med mig handväskan, Ines får ligga kvar för hon har just somnat. Det är nu, när jag köar till biljettautomaten som jag inser det förjäkliga: jag har inte med mig plånboken! Inga pengar. Inget körkort. Det vill säga; inget pass.

NOOOOOO!

Så jag sätter mig i bilen. Och fulgråter. Och ringer Jimmy. Och tycker så-å-å synd om mig själv (och min lilla bebis!) Efter en stund känns det lite, lite bättre så jag beger mig hemåt där jag parkerar bilen, hoppar ner i båten, åker över sundet (där det nu är stormvågor så jag och Ines far runt som vantar) och sedan upp på ön. Jag kånkar bilskyddet och Ines in i huset, hittar plånboken (i barnvagnen natyrlich) och sedan ammar jag lite bara för att Ines blev så glad när hon trodde att vi var hemma. Därefter sätter jag på henne nya torra kläder och så ner i båten. Igen. Jag inser att Ingrid måste med den här gången, för klockan hinner bli mycket när man uträttar absolut ingenting såhär som jag gör. 
Det första Ingrid säger i bilen är "-Vad är det som luktar?". Japp, det luktar typ roadkill om jackan nu, den var liksom nytvättad innan den här dagen började, men nu luktar den surt som en gammal gympadoja. 

Vi åker till Sollentuna, hittar p-plats, kommer in och fram till luckan och bakom mig hör jag en unge säga "-Fy, den luktar." Är det jag som är "den"? Eller är barnets näsa så välutvecklad att den kunnat sniffa sig till att det är jackan som luktar, inte min kropp? Oavsett detta så känner jag mig bara så otroligt ovärdig. Trött, utschasad, illaluktande kvinna med två irriterade döttrar som nu blir ögnad av välartad fyrbarnsfamilj där en av döttrarna har specialbra luktsinne. Suck. Samtidigt viftar kvinnan bakom glasrutan med pappret som ska intyga att Jimmy också vill att Ines ska ha pass och följa med till Malaysia. "-Ni har angett olika datum här, så den här är ogiltig". Vilket alltså innebär att vi tar fotot på neddregglad bebis som är trött på sin mor och jag betalar, men att Jimmy måste skriva på ännu ett papper och faxa det typ yesterday så vi hinner få passet som jag nu har börjat tycka väldigt illa om.

Sent igår kväll åt jag massor med choklad för att höja serotonin-nivån i kroppen, och så intalade jag mig själv att fredag den 13, det blir en underbar dag. Men. Fredagen den 13 började med att Ingrid torkade av sin filkletiga mun på min odd molly-klänning som skulle läggas ut på Tradera idag, och sedan ringer Jimmy och säger att det är sjuuukt höga vågor och att grannens båt gått under. 

Well, ibland är mitt liv som en underbar gräddtårta med gyllene strössel på. Det hör ni ju

torsdag 12 januari 2012

Latmaskar och skitväder!


När det blåser nordväst, som idag. Och blåser hårt, som idag. Och regnar, som idag. Då vill jag inte vara en seg jäkel som väntar med att skaffa pass tills det är nääästan försent. Olyckligtvis ångrar man inte att man är en sådan förrän det redan är försent att göra nått åt saken, utom att tänka att man ska vara ute i god tid nästa gång.

Nu kommer vi stå här igen, precis som för nått år sedan när vi skulle till Bulgarien, och bita sönder våra naglar (inklusive de på tårna och de på barnen) för att passen inte går att hämta ut förrän dagen innan flyget avgår.

Fy faen.

Ordning å reda, imorrn är de fredá. Typ

Varje morgon lämnar tre familjemedlemmar mig i vår dörröppning, vinkandes och hojtandes "-Pössåkram, jag älskar er!". Sedan stänger jag dörren, vänder mig om, och myyyser.

Eller?

Näe, inte riktigt faktiskt. För det är ta mig sjutton otroligt vad ett par barn och en vuxen kan göra med ett hem på en liten kort morgonstund.
  • Det är lingonsyltsavtryck på samtliga matrumsmöbler
  • Hårborsten är slängd på matbordet och det ligger tofsar, hårspännen och diadem överallt
  • Blöta handdukar ligger slängda på badrums/köksgolvet
  • Tandkräm sitter fasttorkat på skåpluckorna, förmodligen först ditkletad av misstag av Emil och sedan använd som fingerfärg av Ingrid
  • Det ligger cirka hundra trosor stl 116 på barnens sovrum, det är nämligen oerhört vitkigt att det blir rätt trosa för dagen. Vet inte vad det är som avgör valet, men klart är att jag inte alls har någon känsla för det där eftersom jag får en utskällning så fort jag deltar i aktiviteten.
Idag var det inte så farligt. Kände mig ovanligt nöjd faktiskt. Fast då ringer telefonen:
"-Emil kommer upp igen, jag har tappat bilnyckeln i sjön!" Japp. Sådant som bara händer en ö-bo. Det blev till att riva ut hela huset för att hitta extranyckeln (ska slänga det där förbannade nyckelskåpet i hallen) och tillslut finner jag den. I el-skåpet. Så fick man städa den här morgonen också då.

Fast belöningen blir en kopp kaffe framför kaminen sedan, så det gör inget. Faktiskt.

onsdag 11 januari 2012

Liebster blog



"Liebster är ett tyskt ord som betyder "käraste" och awarden ges till de lite mindre bloggarna.
När man får utmärkelsen ska man:
Tacka den man fått utmärkelsen av.
Skriva ner de fem bloggar man vill ge awarden vidare till och låta dem veta det genom en kommentar i deras blogg.
Till sist hoppas man att de utvalda tar emot utmärkelsen och vill ge den vidare."



Så, tackar ödmjukast Yohanna för den fina utmärkelsen! Det är alltid trevligt med lite uppskattning, liksom. Sedan ska jag alltså pay it forward som man säger. Det blir svårt, har liksom inte bloggat runt tillräckligt för att kunna ange 5 lite mindre bloggar som är bra, även om det naturligtvis finns tusentals av dem där ute. Därför tar jag mig friheten att länka lite till sådant som finns på riktigt och avsluta med ett par som jag skulle vilja läsa, men som inte existerar. Ännu.

  1. bokstaverat - för att hon skriver asroliga "jagkännerigenmig-inlägg" och för att vi har varsin trotsig prinsessa i våra liv som vi dagligen får tampas och debattera med. Sådant är värt en utmärkelse i sig tycker jag.
  2. bomullshuve får en för att hon är en så klok och fin mamma och vän som ofta skriver tänkvärda och vettiga saker.
  3. Om man vill bli inspirerad till att äta bättre, träna mer och bli fräschare i största allmänhet ska man läsa Raffies. Själv kollar jag in där för att jag tycker att hon är så jädrans snygg, inte för att jag vill bli motiverad till träning, men jag tror att hon skulle kunna få igång en å annan soffpotatis. Faktiskt.
  4. Här skulle jag gärna ha skrivit om en aprikos modeblogg skriven av en galning med blomma i håret som jag verkligen tror skulle göra sig bra i bloggvärlden. Kerstin, you know you want to...
  5. Avslutningsvis hade jag kunnat tänka mig att avsluta med en blogg av två tokar som fått tvillingar under hösten, fast det är nog klokt att prioritera uppvärmning av nappflaskor och hundpromenader ett tag till.
Yepp. Bra va? Jag är nöjd. Pussåkram.

Mammaledigheten continues

Jag älskar att vara mammaledig! Att få gosa med bebis, småplocka hemma, surfa på nätet mellan en massa fina bloggar, äta mackor och dricka kaffe, dammsuga och göra fint... japp listan kan göras lång på sådant jag älskar med hemmavarandet.

På köpet blir man dock lite mer, ska vi kalla det "obekymrad över de sociala reglerna" eller nått. Jaa, för plötsligt konverserar man ganska intensivt med sig själv. Man sjunger hittepåsånger jättehögt. Dessutom vänjer man sig vid ett rätt uselt bordsskick (som i värsta fall inte uppdagas förrän man är på lunchdejt med en barnbefriad kvinna och upptäcker att man mofflat i sig bullen så att kinderna är dubbelt så stora och man vare sig kan andas eller delta i samtalet på flera minuter). Tur att jag inte är en effektiv människa som tänker skutta runt på arbetsintervjuer eller nått under mammaledigheten, tror inte jag är i skick att sälja in mig någonstans just nu. Faktiskt.

Jo, just det, man börjar söva maten på ICA också. Ja, jäklar va fint man gungar mjölk och bananer fram och tillbaka längs med hyllorna under handlingen. Det är ju för väl då att jag inte behöver handla så ofta.

Ja, ja. Jag blir nog normal jag också. Så småningom.

Ett snuskigt inlägg

Och nej, jag tänker inte på allt härligt sex som vi småbarnsföräldrar förlustar oss med den där timmen på natten när samtliga barn sover. Nej, jag tänker på att det är jag som ansvarar för allt sunkjobb i vår familj. Exempelvis var det alltid jag som tömde bajstunnorna när vi hade torrdass. Alltid. Och det var jag som fick sanera när flugorna i somras bestämde sig för att lägga massormassor av ägg som blev till puppor på insidan av hela toan. Jag glömmer aldrig ljudet av hundratals flugpuppor som faller till golvet likt ett frasande regn när jag lyfte upp hinken för att sanera. Jo, det var lite snuskigt faktiskt. Samma sak var det i Alsen när mulltoan rann över, då var det jag som torkade upp allt på golvet, både på toan och i hallen. Eller som igår när vi hittade riktigt gammal gräddfil i kylen; jag är oberörd, Jimmy typ kräks. Så är det alltid. Jimmy typ kräks bara man säger ordet bajs vid matbordet, medan jag själv tål i princip allt. Oftast blir jag i alla fall belönad med en mycket tacksam man efteråt, och efter en lång varm dusch brukar det räcka.

Fast.

Igår såg jag en liten snutt på en dokumentär (...hrrm...) som handlade om en engelsk kille som skulle äta alla E-nummer för att ta reda på om de verkligen är så farliga. I det programmet tog de upp att den där kräkreflexen som vi upplever när vi känner snuskig lukt, till exempel av rutten mat eller annat sunk, den är en inbyggd reflex som ska stoppa oss från att äta saker som verkligen inte är bra för kroppen. Och det får mig att inse en sak. Jag har ingen sån där reflex. Jag börjar aldrig hulka eller äcklas av någonting. Det måste ju betyda att jag för några hundra år sedan hade varit by-idioten som dött av att ha ätit upp den där mögliga, svampinfekterade grisen som nån slängt ut på backen. Jag hade definitivt dött också, eftersom jag inte är känd för att ta en liten portion. 

Tur att man lever på 2000-talet ändå, det finns liksom ingen större tillgång till mögliga grisar = min räddning.

tisdag 10 januari 2012

Finaste barnen på jorden ju

Vissa bilder har liksom etsat sig fast på näthinnan. Som den på Emil med frälsta ögon och O´boy skägg, och den här. Den här på Ingrid 1.5 år som ska gå och bada. Jag blir alldeles knollrig i magen. Älskade, fina barn. Vilken tur jag har som liksom fått tre stycken så härliga, finurliga och roliga barn.
Det är inte klokt vad jag är kär i dem!

Tips till alla oförlösta

Jag veeet, jag veet, jag skrev i min årsrapport att det inte funkar med skidbackar. Det är bara det att vi testade det igen, på min syster, och nu funkade det! Fungerar alltså två gånger av tre enligt mina uträkningar, ganska hög procentsats det va? Ett annat plus med skidbackar är att om man själv har skoskav så slipper man följa med OCH att barnen med extremhög energinivå kan springa upp och ner och därefter faktiskt lyckas sitta stilla i 5 minuter för att moffla i sig varsin korv. Däremellan hinner ett av barnen genomgå en dragkamp och ett lätt slagsmål med sin mycket likasinnade kusin om en pinne. Det var en ovanligt bra och tjusig pinne förstås som båda absolut, absolut skulle ha att grilla med. Fast lagom till själva grillandet var den bortglömd och så vitt jag vet fick den aldrig ens bli lite uppvärmd i brasan.

Allt som allt en mycket lyckad utflykt. Faktiskt.

måndag 9 januari 2012

Shoppat i smyg

Jag har köpt en sprojtans ny Ergo baby bärselemojäng för en dryg tusing, fast vi skulle vänta till Malaysia där ALLT är billigare, och soligare, och lyckligare i största allmänhet.

Jag hoppas att Jimmy kanske inte kommer ihåg att den inte alltid funnits, typ: "-Men ääälskling, kommer du inte ihååg att vi hade den är när Emil var liten? Jasså, gör du inte? Guu vad konstigt. Vi som haft så mycket nytta av den." Det har funkat förr. Fast det kan tala emot mig att vi har åtskilliga bildbevis på när vi vandrade uppför varåvartannat berg i Alsen med Emil till fots, hängande i någons hand eller uppknuten med en halsduk på Jimmys rygg. Fungerar därför förmodligen inte.

Kanske jag kan hävda att en god människa gett den till mig? Eller att hon i kassan hävdade bestämt att de tvärtom är dyrare i Malaysia, absolut. Eller att jag glömt att vi skulle vänta tills resan och definitivt minns att han bad mig köpa en. Snarast. Var det inte så?

Eller så gör jag ett blogginlägg om det, ett som kanske får honom att dra på smilbanden och som kanske gör att han bara tycker ja e gulli... Vad säger du, älsklingssöteJimmy? Pusspuss...

lördag 7 januari 2012

Ammande barnflicka, eller?

När flintskallig man med ettåring kommer fram till mig på Lekpalatset och frågar:
"-Är de dina barn?"
och jag svarar
"-Eeh, ja."
och han frågar
"-Alla tre?"
och jag svarar
"-Eeh, jae, hehe"

Så borde jag ha svarat
"-Nej gubbajävel, jag jobbar som barnflicka åt en snorrik familj, och ja det ingår amning i arbetsuppgifterna det är därför jag sitter här och tittar på när en av de suger på mitt bröst och de andra två leker/slår varandra/bygger torn av bildäck kryper in och sedan ramlar ner så att alla andra har ett säkerthetsavstånd på typ 100 m. Sååå värt det faktiskt, och ger fett bra med pengar, serru"

Mycket troligare än att jag skaffade barn som 22-åring. Förstås.

Sådan far, sådan son

"-Nej mamma! Byt inte kanal!"
"-Åh, förlåt skulle du inte se morgonbolibompa?"
"- Mäh, du ser väl att det här är en dokumentär?! Om Vasaskeppet!"

Jahapp.

fredag 6 januari 2012

Påtal om bankomatkort...

...så är det för övrigt så att de är bra till mycket, men inte till allt. Till exempel ska de inte kastas till din man när det är minusgrader ute och han sitter i en båt och du står på en brygga. Det är ingen vidare styrsel på de små sakerna nämligen. Då blir mannen tvungen att bada för att han är en sådan som spontandyker så fort saker ramlar i. Hans fru å andra sidan är lagd åt det mer skrikande och viftande hållet. Känns som att det är tur för barnen att åtminstone pappan reagerar vettigt i sådana lägen, nu när vi bor på en ö och inte alla barnen kan simma än.

Tråkigt för just den här mannen ifråga är dessutom att han har en fru som inte lär sig en läxa efter att ha  prövat en gång, utan som ger sig på ett försök till. Fast med sitt ID-kort den här gången...

Tur att det inte är mannen som har en blogg. Känns som att den lätt skulle kunna få ett högst otrevligt innehåll då. Faktiskt.

Bankkortsnojja

Jag vet inte om det är normalt alltså. Men jag kan inte låta bli att nojja varje gång jag ska använda mitt bankomatkort. Jag står alltid i kassan och blir svettig på överläppen och tänker :"-Bergas har jag handlat för mycket mer än vad som är på kortet nu." Fast jag VET att det finns massor med pengar och jag bara har köpt två liter mjölk.

Sjukt jobbigt faktiskt.

torsdag 5 januari 2012

Massagedreggel

Sådärja. Nu har man blivit helkroppsmasserad av en utomordentligt duktig kvinna. Hon klämde och drog och tryckte och såg till att allt nu sitter där det ska. Grymt skönt. 
Som tack dregglade jag lite på hennes tår genom ansiktshålet. 

Ja, jag måste säga att jag är en fena på att visa sann uppskattning.

Nattkuppen

Katten Siri har alltid vetat sin plats i sängen; längst ner i vänstra hörnet.

Och därmed basta! 

Men se i natt blev det tydligt för henne, och då även för mig, att min tidigare mycket principfasta hållning till vem som sover var och när är på väg att rämna fullständigt. För nu sover Ingrid och Ines i min säng, och Jimmy som inte får plats snarkar på soffan. Jag som alltid å det bestämdaste hävdat att "-det ska aldrig hända oss". Men nu har det alltså hänt. Och Katten Siri har förmodligen sett detta närma sig länge nu. I en månad lite drygt. Hon har läst av sin matte och förstått att denna har blivit så fruktansvärt hållningslös att hon själv snart, ja vilken dag som helst nu, kommer att kunna uppgradera sin sovplats. I går kväll måste jag ha visat extra tydligt att jag är en människa som sakta håller på att tappa fotfästet. Ines skrek och mådde dåligt efter bvc vaccinationen och jag försökte inte ens att lägga henne i sin egen säng. Det var nog då som Siri ansåg att jag var mogen för bearbetning och under natten påbörjades kuppen. Under de sammanlagt tre timmarna som jag överhuvudtaget fick någon sömn alls så blev jag väckt vid flera tillfällen av att Siri pulade in sig bakom min rumpa nedanför Ines fötter, under täcket naturligtvis, och sedan kurrade hon och hade sig. Jag la tillbaka henne på rätt plats varje gång, men hon var oerhört bestämd med att detta är vårt nya sätt att sova.

Japp, jag har tydligen blivit så trött och principlös att till och med katten kan se det och använda det till sin fördel.

Hjälp.

onsdag 4 januari 2012

Morgonen då allt var tyst


En morgon för 6 år sedan vaknade jag i stugan i Alsen. Och huset var alldeles tyst. Som i graven. Spontant kändes det ganska skönt, för vi var vana vid att Emil, 1 år, var en mycket morgonpigg gosse som väckte oss tidigt som sjutton och sedan tvingade någon av oss gå upp och titta på Totte, läsa böcker och äta frukost fastän klockan inte ens blivit sju och det var helg.
Men den här morgonen var det annorlunda. Det liksom vibrerade mystiskt i luften. Och därför gick jag upp, fast det hade varit vettigast att tacka tyst för sovmorgonen och sluta ögonen.

Jag tassade upp med bara fötter på det kalla furugolvet och huttrade. För vi hade en kamin som enda värmekälla, vilket innebar bastuvärme på kvällstid och höstkyla på morgonen. När jag smög in i Emils lilla ljusblå rum, och kikade ned i hans lilla växasäng från IKEA (som mina föräldrar alldeles nyligen gett honom) så förväntade jag mig rosiga kinder och blonda lockar på en liten huvudkudde. Men där var det tomt. Och det var då jag insåg att något var på tok. Fast inte på det där "Han är kidnappad jag ringer polisen och sedan min mamma för hon tänker likadant som jag"-sättet utan mer "Vad har trollungen hittat på nu då?". Sedan smyger jag ut i vardagsrummet. Och det jag ser där kommer jag aldrig, ja, jag säger aldrig, att glömma.




För där står min lille lockige änglapojke med O´boy ÖVERALLT. Och han lyser av härlighet, för han är frälst. Han har hittat sin drog; socker och kakao (fram tills för ett halvår sedan uttalade han det ckackaoo. Lite som ett exotiskt instrument lät det, typ marakas och ckackao) och likt vem som helst i Bibeln hade han upplevt en sorts uppenbarelse. Han hade sett ljuset. Och det var gott.

 Och detta, mina vänner, är en dag (och ett foto) som är legendariskt i den här familjen.

När en 7-åring ska sova

Klockan elva igår insåg jag och Jimmy att vi blivit blåsta av Emil. Stenhårt blåsta. För ungefär en och en halv timma tidigare var jag inne hos honom och sa att det var dags att stänga av julklappsMp3n från farmor med tusentals timmar "Sune" på. Efter några turer fram och tillbaka bestämmer vi att han ska få lyssna färdigt på skivan som Ingrid valt ut, satt i cd-spelaren och därefter somnat ifrån (efter några obligatoriska turer till toaletten och ett glas vatten).
Så går tiden, skivan spelar Saltkråkan, och jag börjar tänka att nu, nu sover dem. Allihopa.

Mmm... vuxentid...skööönt...dricka té...prata med en vuxen om vuxensaker...

Då hörs ett okontrollerat tokfnitter inifrån storbarnens våningssäng. Ett sådant där kluckande fnitter som inte alls går att koppla till Tjorvens sång "Nu ska du höra nånting som jag vill tala om...". Häpp. Så har man gått på den också. Klart är att en orutinerad 7-åringsmor som jag inte har lärt mig följa upp överenskommelser som dessa. Klart är också att om Sune inte varit så förjäkla rolig så man inte kan hålla sig för skratt och därmed hörs trots Tjorven som täckmantel, så hade inte somliga föräldrar märkt att Emil inte tänkte sova inatt.

Ja, ja. Tur att det är lov.

tisdag 3 januari 2012

Sådan mor, sådan dotter

Vi skulle pyssla idag, jag och storbarnen. Jag plockar fram kartonger och toarullar och tapeter och tapetklister... men penslarna är borta. Ingrid sitter vid bordet och väntar medan jag vänder uppåner på hela huset. Tillslut hittar jag tre penslar. De ligger i varsin påse, stenhårda, fyllda med färg från när vi målade matrummets åskblå väggar till vita köksväggar. Jag suckar och visar upp dem för barnen med orden "-Vi får be pappa köpa nya på vägen hem.". Då blir Ingrid skogstokig. Hon reser sig upp och hojtar samtidigt som hon marscherar ut ur rummet.

"Jag blir galen! Pappa slarvar bort pengar, slänger kläder överallt OCH håller inte ordning på penslarna!"


Hade verkligen inte kunnat säga det bättre själv. För jag både tvättar och torktumlar femhundringar regelbundet och suckar över hans klädhögar som han placerar ganska exakt där han tar av sig dem.  Fast han argumenterar med att det är den som sätter på tvätten som ska dubbelkolla fickorna och att om jag kunde ge honom några minuter (läs dygn) så skulle han lägga de där kläderna där de ska vara. Oavsett hur det nu ligger till med detta så känns det betryggande att ha Ingrid på min sida i kampen. För att ha henne som motståndare kan bara sluta illa.

Dessa syskon

Jag minns en gång när jag var uppriktigt less på min lillasyster. Det var en tidig morgon (hur hon kan ha provocerat mig å det grövsta så tidigt har jag ingen aning om, men så var det iallafall). Jag minns att mina föräldrar fortfarande sov. I smyg tassade jag in i badrummet och snodde mammas läppstift och sedan gick jag loss på fåtöljen i vardagsrummet. Det låter kanske inte så klokt, men vänta tills ni får höra det briljanta: Jag skrev LINNÈA över kuddarna. Listig som en räv. Då måste ju mamma och pappa tro att det är hon som gjort detta fasansfulla. Hehehe... Fast. Nackdelen med att vara storasyster och inte riktigt ha fått förmågan att tänka några steg framåt än, är att planer som dessa oftast inte fungerar. I det här fallet gick det åt pipsvängen. För Linnéa kunde ju inte skriva ännu. Det kunde bara jag. Typiskt. Annars en mycket väl utarbetad plan. Genialisk nästintill.

Nu för tiden ser jag nya dimensioner i det där med syskonrelationer. Jag kan plötsligt identifiera mig i både att vara storebror och alltid vara äldst och förstå mest, och vara störst och vara bäst och allmänt trött på efterhängsna småbarn. Samtidigt kan jag få ont i hjärtat när jag ser de två små som förgäves försöker hänga med så gott de kan. Som blir suckade åt och nekade att delta i lekar och aldrig är bäst, för de har liksom åren emot sig. Ja, Ines tror jag inte far illa av det riktigt än, men den dagen kommer. Och vi kommer definitivt att få höra det. Med den där röstkapaciteten.

Oavsett dessa ständiga tjafs med en Ingrid som vill vara med och en Emil som försöker undkomma, och sedermera får stryk just för detta, så upplever jag just nu, as we speak, ett sådant där moment där båda två verkligen anstränger sig för att det ska fungera. Emil ger givmilt komplimanger till Ingrid för hennes legobygge "-Men, jag är sannerligen imponerad! Kolla mamma!" och Ingrid talar med sockersöt och måhända en smula tillgjord röst  "-Emil vill du ha en svart stol till ditt flygplan? Du kan få min". 

Det är i dessa stunder man för ett kort ögonblick vågar hoppas på att man kanske, kanske en dag kommer att få uppleva harmoni i sitt eget hem...

måndag 2 januari 2012

Huvudvärk

Ja, HjältenJimmy har ju alltså blivit erbjuden en tjänst i Malaysia. Vår resa dit nu i vår är tänkt att vara en sorts "kollalägetresa". Närmare bestämt om tre veckor. Tre veckor!? Jag har inte ens skrivit en packningslista. Och Ines har inget pass. Och jag har ingen Twinrix. Och vi har faktiskt inte en enda resväska. Puh...

Alltså har jag lite att göra nu om man säger så. Borde kanske sluta blogga och börja anstränga mig med livet?

Nu säger Jimmy att man kan köpa resväskor i Malaysia. Fan va bra. Då kan vi ju ha all packning i bylten på vägen dit. Eller? Måste utröna tankegångarna här lite hos min man känner jag... Oavsett så skulle ju det här inlägget handla om min huvudvärk. Och den har inget med detta att göra, fast efter att ha skrivt en stund nu så känner jag att det vore konstigt om jag INTE hade huvudvärk. Anyway, värken har sitt ursprung i huruvida vi ska tacka ja till Jimmys jobberbjudande där borta eller inte. Jag vet inte vad jag tycker egentligen. Just i dagsläget känns det som att det enda jag vill är att bo större.  Typ i ett riktigt hus, inte som det här hob-huset. Jag är fan inte ens kräsen längre. Jag vill bara kunna sprida ut skit och damm från fem familjemedlemmar på en större yta än den här. Compact living alltså. En sådan jävla bluff. Och det är INTE praktiskt att ha litet för att det går fortare att städa. Jag menar, man får ju inte mindre skitigt bara för att det är mindre yta att skräpa ned. Vi jobbar mycket på höjden i det här huset. Till och med dammråttorna är höga och smala. Alla verkar liksom kunna anpassa sig.

Alla utom jag.

Näpp. Det här blir bittert. Kanske inte ska skriva ett inlägg som tar upp gigantiskajätteprojekt vilka innebär en flytt till andra sidan jordklotet när jag varit instängd med understimulerade barn (varav ett spydde mjölk över spisen och lunchmaten för övrigt) i ett hob-hus i 24 timmar.

Ja, ja, påett imorrn igen. God natt!

Jullov med monster


Japp. Den här veckan är det jag och monstren. Själva.  Och hur kommer då detta sig? Är verkligen alla i familjen upptagna med annat?

Jimmy? Japp, han jobbar nämligen. Tydligen måste en av oss "tjäna pengar". Petitesser känner jag.

Min mamma? Jo jag tänkte faktiskt att jag skulle passa på att umgås mer med min henne nu när det är lov. Men där ligger det fyra magsjuka personer och belägrar huset. Så hon tänker ta hand om dem. Jaha. Men mig då?

Min pappa? Mamma påstår att han kräks. Jag vet inte jag...

Min bror? Han ska alltid bråka med mig, min bror. Den här gången valde han att bli magsjuk med sin familj OCH (sägs det fast jag har som sagt inga bevis) min pappa, hemma hos min mamma. Han vann den här gången. Fy faen va lågt Gustaf.

Min syster? Man kan ju tycka att hon kunda umgås med sin storasyster nu. Verkligen. Men, näe, hon kan inte heller tänka sig att vara social. Personligen tycker jag att ursäkten att hon är sjukskriven och redan har en tvååring hemma själv och ska föda typ imorgon är rätt dålig. Man kan om man vill. Det har jag alltid sagt.

Näpp. Det blir helt enkelt till att fortsätta jullovet på egen hand med mina monster nu när alla har så fina "ursäkter".





Puss till er hela familjen! Bli friska och föd och jobba fort. Vi saknar er här på ön!

söndag 1 januari 2012

Tant Elin

Insåg på promenaden idag att jag verkligen, VERKLIGEN har blivit gammal. Det baserar jag på att jag sedan alltid har suckat åt min mammas uppskattning av serien "Helt hysteriskt". Fram till häromdagen, för då plötsligt finner jag mig själv i soffan hos mina föräldrar. Och jag skrattar. Och jag känner igen mig.

I en tant som heter Hyacinth och är typ 60 år gammal.

För tio år sedan såg jag absolut ingenting humoristiskt i den där serien. Jag hatade den innerligt och tyckte att min mamma var helt knäpp som tyckte att den var bra. Detta är en av flera förändringar som skett med mig den sista tiden. Jag har nämligen på senare år börjat tycka att På spåret och popcorn är att föredra framför en kväll på stan med drinkar . Jag har även börjat tycka att korsord är lite småkul och att långkalsonger är väldigt praktiska och användbara. Typiska tecken på ålderdom.

Snart börjar jag väl nitiskt läsa dödsannonserna i DN och snyta mig rakt ut i luften med ett finger på ena näsborren på morgonpromenader också. Lovely.