tisdag 3 januari 2012

Dessa syskon

Jag minns en gång när jag var uppriktigt less på min lillasyster. Det var en tidig morgon (hur hon kan ha provocerat mig å det grövsta så tidigt har jag ingen aning om, men så var det iallafall). Jag minns att mina föräldrar fortfarande sov. I smyg tassade jag in i badrummet och snodde mammas läppstift och sedan gick jag loss på fåtöljen i vardagsrummet. Det låter kanske inte så klokt, men vänta tills ni får höra det briljanta: Jag skrev LINNÈA över kuddarna. Listig som en räv. Då måste ju mamma och pappa tro att det är hon som gjort detta fasansfulla. Hehehe... Fast. Nackdelen med att vara storasyster och inte riktigt ha fått förmågan att tänka några steg framåt än, är att planer som dessa oftast inte fungerar. I det här fallet gick det åt pipsvängen. För Linnéa kunde ju inte skriva ännu. Det kunde bara jag. Typiskt. Annars en mycket väl utarbetad plan. Genialisk nästintill.

Nu för tiden ser jag nya dimensioner i det där med syskonrelationer. Jag kan plötsligt identifiera mig i både att vara storebror och alltid vara äldst och förstå mest, och vara störst och vara bäst och allmänt trött på efterhängsna småbarn. Samtidigt kan jag få ont i hjärtat när jag ser de två små som förgäves försöker hänga med så gott de kan. Som blir suckade åt och nekade att delta i lekar och aldrig är bäst, för de har liksom åren emot sig. Ja, Ines tror jag inte far illa av det riktigt än, men den dagen kommer. Och vi kommer definitivt att få höra det. Med den där röstkapaciteten.

Oavsett dessa ständiga tjafs med en Ingrid som vill vara med och en Emil som försöker undkomma, och sedermera får stryk just för detta, så upplever jag just nu, as we speak, ett sådant där moment där båda två verkligen anstränger sig för att det ska fungera. Emil ger givmilt komplimanger till Ingrid för hennes legobygge "-Men, jag är sannerligen imponerad! Kolla mamma!" och Ingrid talar med sockersöt och måhända en smula tillgjord röst  "-Emil vill du ha en svart stol till ditt flygplan? Du kan få min". 

Det är i dessa stunder man för ett kort ögonblick vågar hoppas på att man kanske, kanske en dag kommer att få uppleva harmoni i sitt eget hem...

2 kommentarer:

  1. Jag har två döttrar 9,5 och 11 och de har varsitt rum tack o lov, I say no more ;-)

    SvaraRadera
  2. Vad skööönt! Vi skulle egentligen behöva varsin flygel till de här två...

    SvaraRadera