fredag 27 januari 2012

Hur Emil fick sitt köttsår och trodde att han skulle dö

På Arlanda. Vi har checkat in och hittat Starbucks. Mittemot detta kaffeparadis ligger en lekplats för barn. Det är Junibacken som har gjort en Ocke, Nutta och Pillerillvärld (visst hette de så?) med en stor korg med blåbär som man kan sitta i, en gigantisk apelsin och dessutom en hattstuga. Japp, så jag och Jimmy dricker kaffe medan vi tittar på när barnen leker. Känns riktigt fint där en stund faktiskt.
Sedan får barnen varsin kompis och får ännu lite
roligare, och blir därmed ännu lite vildare. Emil och hans nye vän börjar klättra på en byggnad därinne, vilket jag tyckte var okej efter att ha gått dit för att inspektera läget. Inte långt till marken och redan nedsmutsat = redan klättrat på av andra barn. Allt lugnt. Tills Emils väns pappa plötsligt vaknar upp på bänken precis utanför och rusar in och gormar om att där uppe ska då inte hans son vara. Nähäpp tänkte jag, och lät Emil vara kvar för jag tyckte verkligen inte att det var någon fara. Efter en stund fortsätter leken på marken och jag går och sätter mig. Precis när Jimmy gått på toaletten ser jag hur Emil backar och tar sats, jag ser vad han siktat in sig på: Hattstugans skorsten, 2 m skarp uppförsbacke, alltså inte en möjlighet att rusa upp för ens för ett barn med självförtroende a la Jimmy. Tyvärr kan jag inte lämna allt handbagage utan skriker "-NÄEJ EMIL!". Sedan springer han. Han kom upp, det gjorde han faktiskt. Sedan kom han ner. Fast ofrivilligt. Och landar med magen på hattstugans dörr. Därefter skriker han ett sådant marsvins skri och springer framåtböjd bort till mig (som känner mig som världens mest oansvariga moder. Ever). Sedan gick stackars Emil dubbelvikt och skrek/stönade/grät i en kvart efteråt och när han lugnat ned sig och vi sitter och väntar på att få gå ombord på flyget viskar han dramatiskt och hest "-Nu döööör jag mamma, nu dööör jag..." För att folk inte skulle bli oroliga för att vi tagit med vårt SARS-sjuke barn på flyget deklamerade jag högljutt att han absolut inte skulle det, för han var inte sjuk, inte alls, utan det var ett skrapsår bara, ett SKRAPSÅR alltså. Jag känner samtidigt att vi inte är en hit på den här resan. Vi är omringade av kostymgubbar och kostymtanter som luktar dyra parfymer och har brittiska nyhetstidningar med sig. Sedan är det familjen Froby med en bebis, en gråtande son som bestämt hävdar att döden är nära och en Ingrid som pratar oavbrutet. Detta stressar mig ganska mycket så när vi går på, typ sist, känner jag att det är lika bra att konstatera det för alla, liksom avdramatisera det lite tänkte jag, så jag gormar in i planet när vi går ombord:
"J-aa, här kommer vi, mardrömspassagerarna!" Det kändes faktiskt lite bättre efteråt. Litegrann.

Sedan började resan...

1 kommentar:

  1. Åh herre!!!!!

    Du får ursäkta men nu ler jag så hårt att jag har lite ont i skinnet, det som avslutar hela kinden och som sitter precis vid öronen.

    I LOVE YOU MRS FROBY!!!!

    SvaraRadera