lördag 21 januari 2012

Jag tror nog att det är prostatan ändå...

Hypokondrikern i mig hittade en sida på nätet, en underbar sida för en sådan som jag, där alla cancerformer uppgavs och redogjordes för i detalj. Där kunde man läsa in sig på symptom, överlevnadsstatistik och läkarnas tillvägagångssätt när de opererar bort diverse kroppsdelar.

Efter att ha läst den sidan insåg jag att jag har jag två olika sorters cancer; jag har delvis en hjärntumör och sedan har jag prostatacancer.

Detta baserar jag på den där huvudvärken som kommer då och då (oftast kommer den när jag inte har sovit och sedan jobbat 12 timmar på det) den kunde Farbror Doktorn aldrig avgöra vad det var. Fast han misstänkte förstås att det var spänningshuvudvärk. Hur det än var med den saken så har mitt tillstånd förvärrats på senaste tiden. För nu tappar jag dessutom ord regelbundet, och ja, då uppfyller jag ju två av symptomen på hjärntumör, vilket gör det väldigt lätt för en hypokondrisk själ att inse att det är en tumör där inne. (Ja, jag veeet att jag ammar och är trebarnsmor och när jag led av huvudvärk som allra värst arbetade som pedagog på en förskola, så det var full rulle jämt. Visst, det KAN bero på sådana yttre omständigheter, men TÄNK OM...).

Sedan var det ju min prostata också. Den som hela läkarkåren skulle hävda bestämt att jag inte har. Den var, trots det, det enda alternativet som dök upp när jag febrilt googlade på "kan inte kissa" när jag var gravid. Jag kunde inte klämma fram en droppe även om jag verkligen försökte. Det kom inget fast jag stod på händer och dansade och allt det där som den förste Herr Doktorn sa åt mig. När jag besökte den andra Fru Doktorn så skickade hon runt mig till en massa olika ställen och det hela avslutades med att Herr Gynekolog använde sig av sitt stavultraljud och sedan konstaterade "-Jag vet inte vad det kan vara." Nähäpp, men kollade han verkligen efter en prostata då kanske, va? Hur som helst kom kisseriet igång igen efter några dygn, och fungerar än idag, vilket det förmodligen inte gör om det är prostatacancer. Eller?

Ja, inte vet jag vilka sjukdomar jag går och bär på egentligen. Det enda jag vet är att jag borde sluta läsa om dem på nätet. Går det att spärra tillgången på något sätt månntro? Tills dess får Jimmy klappa mig lite på ryggen och fortsätta intyga mig om att slutet inte är nära. 

Det funkar faktiskt rätt bra det också.

3 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig! Min man har förbjudit mig att läsa om sjukdomar på nätet och i familjens stora läkarbok. Och jag känner mig friskare! Hälsningar Jenny

    SvaraRadera
  2. Hahaha, ja så ofta gör jag det inte så att Jimmy har infört förbud. Än. Skönt ändå att veta vad som funkar :)

    SvaraRadera
  3. HA HA HA! Du är så sjuk. Älskar't.

    SvaraRadera