måndag 23 januari 2012

Men tack så mycket då, för det här skithuset. Typ

I går fick jag ett av mina utbrott. De infaller lite nu och då. Oftast efter kl 20:00 och gärna efter en dag då jag blivit väckt många gånger på natten, varit ute i flera timmar och grillat korv (och haft det mysigt tillsammans med en annan finfin familj) och sedan börjat packa inför mitt livs värsta flygtur. Då, efter den sedvanliga, bråkiga "villintegååläggamigallanandrabarnärjuvaknasentju-läggningen" så brukar jag ibland bli på rätt dåligt humör. Jomenvisst, och jag brukar rikta min frustration mot lite olika saker, variera mig liksom. Det är förstås inte jag som väljer medvetet, det bara blir. Det kan till exempel vara mot en person som jag kände för 15 år sedan som sa något jäkligt korkat och elakt. Eller så kan det vara mot den där läraren i gymnasiet som gav mig ett VG när jag DEFINITIVT skulle haft ett MVG. Eller så kan det bli som igår; att jag börjar hata mitt hus. Jag verkligen, verkligen hatar det. Jag tycker att huset suuuger. Det är det värsta huset som finns. På hela jorden.

Då sitter Jimmy där i soffan. Han sitter där så lugnt och tjusigt och avslappnat och kollar på svt:s utbud av... ja ni vet vad (det börjar på D). Så låter han mig gå runt här och fräsa och svära och leva ut min ilska en stund. När han sedan tröttnat så dänger han till med nått i stil med "Jaa du, tänk att det finns de i andra länder som bor i skjul" eller så säger han "Var vill du bo annars då? Säg vart du vill så flyttar vi dit" lugnt och sansat säger han det, så där så att jag vill peta honom i ögat eller nått. Så jag jag brer på lite till om hur plågsamt det är med små stugor som man inte får plats i som jag hatar. Fast nu har musten gått ur mig. Liksom. För jag ser plötsligt små beniga barn med flugor överallt och kan inte tycka synd om mig själv mer, fast jag vill. Sedan tänker jag på var jag vill bo istället och så känner jag att det inte är läge att flytta någonstans just nu, två dagar före en resa.

Näe, tänk om man skulle vara glad och känna uppskattning istället. För att man har ett alldeles eget hus på en ö i ett demokratiskt land där man betalar skatt och får barnomsorg och sjukvård för en pyttepeng i sammanhanget och där man har alla sina vänner och släktingar nära, och att vi är friska och starka och ska på en resa till solen nu i veckan. Tänk om jag skulle vara lite jävla tacksam. Japp, det är det jag tänker vara idag. Tacksam.


Fast jag vill fortfarande peta Jimmy i ögat. Bara litegrann. Liksom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar