fredag 13 januari 2012

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter (thank the Lord!)

 hildashem.se
Ni kommer väl ihåg att jag skulle fixa pass igår? Det var liksom ett måste för att vi skulle vara säkra på att få med oss bebisen till Malaysia. Vilket vi vill. Nu kommer en redogörelse för hur det gick med den saken:

Vid tolv-tiden sätter jag mig i båten och åker i spöregnet mot bilen, både jag och Ines hinner bli dyngsura innan vi är framme. Redan nu börjar min jacka lukta blöt hund, vilket kommer att vara av intresse lite senare. Ines fryser och hatar bilen rent allmänt så hon ligger inte direkt och ropar hejaramsor där bak, och jag känner på mig att jag nog borde ha stannat hemma. Väl framme i Sollentuna cirkulerar jag runt i 30 minuter i jakt på en laglig parkering (man vill inte pusha gränserna utanför ett polishus kände jag, faktiskt). Tillslut hittar jag en trång liten ruta, så jag parkerar där och tar med mig handväskan, Ines får ligga kvar för hon har just somnat. Det är nu, när jag köar till biljettautomaten som jag inser det förjäkliga: jag har inte med mig plånboken! Inga pengar. Inget körkort. Det vill säga; inget pass.

NOOOOOO!

Så jag sätter mig i bilen. Och fulgråter. Och ringer Jimmy. Och tycker så-å-å synd om mig själv (och min lilla bebis!) Efter en stund känns det lite, lite bättre så jag beger mig hemåt där jag parkerar bilen, hoppar ner i båten, åker över sundet (där det nu är stormvågor så jag och Ines far runt som vantar) och sedan upp på ön. Jag kånkar bilskyddet och Ines in i huset, hittar plånboken (i barnvagnen natyrlich) och sedan ammar jag lite bara för att Ines blev så glad när hon trodde att vi var hemma. Därefter sätter jag på henne nya torra kläder och så ner i båten. Igen. Jag inser att Ingrid måste med den här gången, för klockan hinner bli mycket när man uträttar absolut ingenting såhär som jag gör. 
Det första Ingrid säger i bilen är "-Vad är det som luktar?". Japp, det luktar typ roadkill om jackan nu, den var liksom nytvättad innan den här dagen började, men nu luktar den surt som en gammal gympadoja. 

Vi åker till Sollentuna, hittar p-plats, kommer in och fram till luckan och bakom mig hör jag en unge säga "-Fy, den luktar." Är det jag som är "den"? Eller är barnets näsa så välutvecklad att den kunnat sniffa sig till att det är jackan som luktar, inte min kropp? Oavsett detta så känner jag mig bara så otroligt ovärdig. Trött, utschasad, illaluktande kvinna med två irriterade döttrar som nu blir ögnad av välartad fyrbarnsfamilj där en av döttrarna har specialbra luktsinne. Suck. Samtidigt viftar kvinnan bakom glasrutan med pappret som ska intyga att Jimmy också vill att Ines ska ha pass och följa med till Malaysia. "-Ni har angett olika datum här, så den här är ogiltig". Vilket alltså innebär att vi tar fotot på neddregglad bebis som är trött på sin mor och jag betalar, men att Jimmy måste skriva på ännu ett papper och faxa det typ yesterday så vi hinner få passet som jag nu har börjat tycka väldigt illa om.

Sent igår kväll åt jag massor med choklad för att höja serotonin-nivån i kroppen, och så intalade jag mig själv att fredag den 13, det blir en underbar dag. Men. Fredagen den 13 började med att Ingrid torkade av sin filkletiga mun på min odd molly-klänning som skulle läggas ut på Tradera idag, och sedan ringer Jimmy och säger att det är sjuuukt höga vågor och att grannens båt gått under. 

Well, ibland är mitt liv som en underbar gräddtårta med gyllene strössel på. Det hör ni ju

5 kommentarer:

  1. Åh herre gud, jag var trött innan jag läste det här men nu har all luft precis gått ur mig. Jag skulle bara vilja ge dig en kram :-)

    SvaraRadera
  2. En tankekram tas emot precis lika tacksamt :)

    SvaraRadera
  3. Ohh another day in paradise - the sequel ;) ..

    Sätt dig på en stol idag bara, det kanske är bäst så

    Kram på dig

    SvaraRadera
  4. Ligger i soffan, borde funka det oxå va? Kram!

    SvaraRadera
  5. Usch då. Men tänk så här:
    Malaysia. Malaysia. Mmmmmmmalaysia.

    Så känns det säkert bättre :)

    SvaraRadera