söndag 26 februari 2012

Ines är en mycket populär tjej. Faktiskt.

Såhär är det heeela tiden. Alla vill klappa och peta och bära och gulla och krama och pussa. Ni hajar. Ingrid tycker att det är jättejobbigt, hon stirrar ilsket på alla som närmar sig oss med en fånigt leende på läpparna, för då vet hon var klockan är slagen och hon ogillar det intensivt. "-Det är vår bebis!" brukar hon hojta till dem också. Vilket jag ju håller med om förstås. Det är sällan jag delar med mig av vår bebis, bara när hon själv ler stort mot den som tiggande håller fram armarna och jag själv clearar dem efter en rejäl granskning (typ; Verkar det som om de god hygien? Har de tänder? Ni vet, sådant) sedan får man se till att hämta tillbaka henne ganska fort, för annars gör de sig förmodligen hemmastadda med vår bebis och börjar försöka söva henne eller ge henne kakor eller nått. Jag tänker att det är trevligt med positiv uppmärksamhet för en liten räka, men att lagom är bäst.

 Såklart.





9 kommentarer:

  1. Läste en annan mammas blogg som också bor utomlands. Hon tyckte det var jättejobbigt efter ett tag.

    Du får nog antingen stålsätta dig eller sätta emot.
    Goa Ingrid!!

    SvaraRadera
  2. Jag tror att det är lugnt, hon är en väldigt tydlig bebis redan nu och visar med uppsträckta armar och leende att hon vill till nån annan. Annars kollar hon bara bort. När hon tröttnar visar hon det oxå, vilket märks på bilderna. Så det har inte varit ett problem hittills. Men helt klart kan det kännas tjatigt. Absolut.

    SvaraRadera
  3. Jodå, lagom är bäst. Men det kan vara bra sådana dagar när ungarna är för jävliga. Då kan du ju bara lämna bort dem till första bästa med tänder, så kan du själv ligga vid poolen och dricka paraplydrinkar ett tag?

    SvaraRadera
  4. Preciiis fru S. Eller typ, iallafall.

    SvaraRadera
  5. Ja så är det nog med så söta bebysar, alla vill väl:)) Hur som, Vilka underbara foto!! Stor kram till dig där borta:))

    SvaraRadera
  6. Oohh. Jag hade så svårt för okända människor som skulle bära och pilla på mina kids när de var bebisar.

    SvaraRadera
  7. Min lilla hade också gladeligen gått till vem som helst, alla som kan tänka sig att lyfta upp henne är bra människor (enligt henne själv). Kanske något man borde träna bort såsmåningom... :)

    För övrigt så hajade jag nästan till när jag såg fotona för framför allt på mittenkortet är Inses så himla lik min Ebba. I alla fall vid en snabb titt. Men det skulle ju kunna ha att göra med att de är bebisar och utan hår...haha.

    Eftersom det var strålande vårväder här hemma idag har jag även vågat kika på dina foton (eller ärligt talat så tittade jag redan igår fastän det regnade här). Ahh nice. Enjoy! (det känns som du är väldigt värd det efter - var det fem veckor? - "ensam" med barnen. FEM VECKOR. Du borde egentligen få nobelpriset. I psykologi.)

    kram

    SvaraRadera
  8. Jo du Sahra. Jag tycker oxå att det är horribelt, när de är så små att de inte kan visa om de vill eller inte. De 5-6 månaderna typ vill jag helst bara att jag och Jimmy håller och får fysiskt ont i hjärtat när andra gör det, och det har jag fått argumentera en hel del för under årens gång av folk som vill hålla ofta och mycket. Vilket känns mycket märkligt eftersom jag får för mig att de flesta erfar en liknande känsla med sina bebisar. När man sagt att man inte vill påstår folk att det kommer ha en negativ inverkan på barnet "det måste ju få utveckla sin sociala förmåga..." vilket jag är helt bombsäker på att barn kan göra även senare i livet. Blir nästan ett inlägg det här :)
    Kram!

    Maria, vi får ge dem en intensivskurs i självbevarelsedrift sedan tycker jag ;) för övrigt kan jag trösta dig med att vi har kackerlacka OCH minimyror på rummet, så även palmlandskap och stränder har sina nackdelar. Kram påre!

    SvaraRadera
  9. Japp sa ar det. Dixie ar som en liten celebrity har i Kuala Lumpur och det ska fotas med henne och av henne. Hallas och kramas, ibland blir det lite for mycket. Kul anda. kramar fran varmen i KL! towe.

    SvaraRadera