tisdag 14 februari 2012

Skriket från en mörk gränd


Ponera att du är ute och går på stan en mörk, kylig höstnatt. Att det enda du hör när du vandrar fram längs den mörka trottoaren är några torra, bruna löv som virvlar upp vid dina fötter när du går förbi ett träd. Att det känns lite otryggt, sådär så att du går lite fortare än vanligt och vänder dig om då och då och spanar över axeln. Tänk dig att du måste passera en mörk gränd för att komma dit du ska, bara en liten mörk öppning mellan husen. Du ökar på takten. Precis när du passerar gränden så hör du det. Det där fasansfulla skriket som får blodet att frysa och håret på armarna att resa sig.

Ni vet det skriket.

Så låter Ines så fort hon vill ha uppmärksamhet. Oftast typ när hon vill upp ur vagnen, få en majskrok eller i värsta fall i hissen när hon spanat in någon som ser trevlig ut. Då stirrar hon ut denne någon, och om det inte räcker så SKRIKER hon. Som att hon blev överfallen i en gränd och förmodligen inte kommer att se dagens ljus någonsin igen. Det är synnerligen effektivt det där skriket. Ingen lämnas oberörd liksom. Personligen känner jag att det var på tiden att vi fick en dramaqueen i familjen. Vi som bara har fått uppleva ett liv med apatiska barn hittills.

Äntligen...

1 kommentar:

  1. Haha. Ja men med de storsyskonen gäller det kanske att man tar i för att höras? ;-)

    Hoppas det lilla monstret (förlåt fyraåringen) är på lite mer medgörligt humör idag...

    kram

    SvaraRadera