fredag 30 mars 2012

Fredag!

Jippi liksom! En hel helg med min fina familj! Vi ska stanna hemma i pyttehuset och utföra en del fix inför den kommande flytten och uthyrningen. Det kan bli trångt, om man säger så. Vi får hoppas på sol. Och blir det ingen sol så får det väl bli lite regn, och sedan sol. Så vi kan gå ut och leka med lego på verandan. Japp, det är så det måste bli för att alla ska få behålla trumhinnorna och livsglädjen.

Mycket sol vill jag ha. Alltså.


Det här är vår okrattade tomt MED sol. Bara så att det inte blir nått missförstånd. Det är alltså detta jag vill ha, fast utan löven förstås. Både lördag och söndag. Tack.

torsdag 29 mars 2012

Sa jag det förresten?

Att jag har lov den här veckan med Ingrid. Och att vi har det så himlans mysigt nästan precis hela tiden. Härligt va?

Jag får väl dammsuga då. Igen.


Den krypande galningen i familjen har hittills satt en liten plastbit, en tugga bark från veden och en musli i halsen. Så nu blir det städdag idag. Igen. Så jag vågar släppa ner henne på golvet sedan utan att riskera att hon börjar hosta och att jag då behöver gräva runt med fingret i gomen på henne. Det är en rätt trist tradition. Obehaglig tillåmed. Fast det bästa vore egentligen om det var hon som städade, hon har liksom öga för pyttesmulor kombinerat med ett mycket välutvecklat pincettgrepp med tummen och pekfingret den här, vilket slår vår specialbraturbodammsugare med hästlängder.

Ja hörrni, hellre mycket skräp i dammsugaren, än lite i magen. Kan man väl säga.

onsdag 28 mars 2012

Tips om du har en diamantring:

Låt den definitivt inte ligga framme! För då kanske någon i familjen får för sig att garnera sin gigantiska koja (bestående av samtliga kuddar och täcken i huset) med den och placera allt detta i din dubbelsäng. Sedan tvingas du och din MYCKET stressade make leta efter den i typ en halvtimme innan ni tillslut hittar den i den skyldiges kuddfodral. Under den halvtimmen har ni hunnit väcka bebisen med att riva er dubbelsäng tills den kollapsar på golvet och vifta runt med en ficklampa likt en ljusshow. Sedan hinner ni förmodligen beskylla varandra för att ha  lyckats packa in den i ett paket till en köpare på Tradera. Det i sin tur innebär att ni verkligen tvingas fundera på hur man ska formulera sig i ett mejl till dessa 24 främmande människor för att i sådant fall få tillbaka ringen.

Nej. Lämna den för Guds skull inte framme.

Sjungs hos oss just nu:

"Ja e fiin, du e fiin, mamma å pappa å min kaniiin.
Vi behövs, alla här, preciis som vi är.
Kan du gissa vem de va som sa, att du å ja e lika bra?
Jo Jeeeesus förstås, för han älskar oss!"


Kan man bli sinnesjuk av musik? I sådant fall är det nära nu. Mycket nära.


tisdag 27 mars 2012

Det är skönt att va behövd. Liksom.

I går morse ringde Jimmy för att fråga vilken tid Emil börjar på måndagar (samma schema sedan i september). Kolla på anslagstavlan i köket, svarade jag. Kom ihåg att han har gympa också, påminde jag. Sedan sa vi "pusspuss å hej" och la på.

Sedan ringde min lille son hit till mig i går kväll. Han ringde för att säga "jag älskar dig" och "god natt" och sådant där mysigt. Han berättade också hur det är att bo själv med pappa. "-Vi har ätit hamburgare varje dag!" berättade han mycket glatt och uppskattande. Det har de inte gjort för att den riktiga kocken är borta, näpp, för som jag skrivit förr så är inte matlagning min starkaste sida. Fast barnmat är jag grym på förstås; koka tills det blir mosigt, gegga ihop med smör, servera. Det gör jag väldigt bra. Hur som helst så berättade han även att han rivit öppna spisen av misstag och att de inte hittat hans gympapåse i går så därför hade han fått gymnastisera i sina vanliga kläder på gympalektionen.

Sedan ringde telefonen i morse vid 07:50 där Jimmy frågade om man måste ringa om man blir väldigt sen till skolan. Ja, svarade jag. Var är numret? Frågade han. På anslagstavlan i köket, svarade jag.

Jag blir lite rörd. På nå vis.

måndag 26 mars 2012

Physalis är gott helt enkelt.

-Varsågoda! (mammaFroby ställer fram en skål physalis)

-Mmm...smask...mums... (Ingrid äter upp typ 7 stycken)

-Spara några till Emil är du snäll (säger jag)

-Såklarrrt! (morrar dottern, som om jag är knäpp som ens behöver säga det)

-Smask....mums...(Ingrid äter 4 till)

-Ingrid, spara några snälla (säger jag)

-Jag skaaa sa jag ju (säger Ingrid och skalar en till och  fortsätter tugga)

-Vet du, nu räcker det tycker jag (lutar mig fram för att ta skålen)

-Okej mamma (säger hon mycket glatt och välanpassat), jag ska bara ta två till. Okej mamma? Bara två?

-Ja, okej, men sedan är resten Emils.

-Ja då. Nu tar jag två (sänker rösten till en viskning) eller feeem...


Näpp. Jag kan inte vinna med henne. Aldrig.

söndag 25 mars 2012

En helt vanlig biltur.

Ines HATAR att åka bil. Så har det varit sedan hon föddes. Det går liksom inte att åka längre sträckor med henne för då skriker hon och gråter och lever om så man tillslut tror att man kommer att dö själsligt och aldrig bli densamma mer. Jag hoppades ett tag att en bilpaus på 2 månader i Maläijsha skulle bota henne.

Icke.

Det är precis  som förr. Fast med den skillnaden att hon nu är så stor så att jag kan höra skillnad på hennes ledsengråt och hennes vansinnigtarggråt. Det går därmed att stryka alternativet åksjuk från min lista av teorier kring varför hon blir så upprörd i bilen. För hon kräks inte, hon gråter inte sorgetårar, hon är inte döende i åksjuka. Nej, hon har bara ett "hett temprament".

Så idag när jag körde hem Emil till Jimmy igen (jag och tjejerna stannar hos MammaPappaFroby i ett par dagar till) så frågar jag honom från framsätet "-Hur går det där bak?" varpå han svarar "-Jo, men du vet mamma när fröken på förskolan sagt att det ska bli pannkakor till lunch på fredag. Och sedan när det blir fredag så säger hon att det inte blir pannkaka, det blir rotmos." "Eeh, ja" svarar jag. "Jo, så ser Ines ut nu".

Det får mig att tänka på två saker: 
  1. Hoppas, hoppas att Ines växer ifrån detta snart. Typ nästa vecka vore bra. Eller så. 
  2. Hoppas verkligen att den där liknelsen som Emil tog upp var tagen ur fantasin, annars måste den där sadistiska förskolläraren åtgärdas på nått sätt. 
Japp.


lördag 24 mars 2012

Människor, ni vet inte hur bra ni har det.

Vet ni hur skönt det är att kunna gå ut till bilen och åka och handla nått man behöver utan att första ta en båttur? Och att sedan slippa släpa kassen ner i båten och upp ur båten och sedan uppför grusvägen? Det är ju helt sjuuukt smidigt. Somliga har uppenbarligen tänkt till innan de skaffade sig sitt boende.

Smart drag där. Faktiskt.

Sommarlängtan!





Ja-a hörrni. Tänk vad många fina minnen man har av somrarna som varit sedan man fick barn. Ja, från tiden innan också såklart, men det är nått speciellt med de här senaste åren. De här åren när man har sett små tjocka ben tulta runt på gräsmattor, hört kiknande skratt från nån som gungar och torkat av ett överlyckligt ansikte som precis smakat jordgubbar med glass.

Det är inte utan att man längtar ihjäl sig en smula. Faktiskt.

fredag 23 mars 2012

En sådan där mysig och härlig helg.

Det ska vi ha oss, det tycker jag. En sådan helg där vi låter Mamma&PappaFroby bli väckta kl 0530 av att barnen är sugna på jordgubbstårta. En sådan där helg där somliga får operera mormors navel med en plastgaffel och några topsar (hon blir ordentligt lagad och plåstrad sedan, jag lovar). En sådan där helg som får PappaFroby att somna i soffan vid 10. En sådan där helg som jag får pussa på syskonbarn och kanske, eventuellt, förhoppningsvis får se dem leka fredligt med mina egna barn. Med stark betoning på kanske, eventuellt då alltså. För jag misstänker att en viss fröken kommer att puttas och nypas när hon inte får bestämma, och att en viss herre då kommer att bli ilsken och försöka lägga sig på redan nämnda fröken. Vi får se.

Under tiden vi gör livet lite svårt för mina föräldrar så kan HjältenJimmy åka iväg med sina vänner. Så kan han dricka vuxendricka och konversera utan att bli avbruten av nån som behöver sjunga en sång om Gud eller som behöver snorpapper. Sedan kan han gå och lägga sig sent och vakna efter lunch och liksom verkligen frodas i allt sådant där som barnfria 30+människor gör.

Ja-a, det är en fantastisk helg som närmar sig. Det är det verkligen.


torsdag 22 mars 2012

Familjeråd

MammaFroby har i femton års tid hävdat att våra familjeråd under uppväxten var väldigt bra och givande. Vilket jag förstår. För ur en vuxens perspektiv är det säkert rätt givande/underhållande att försöka utöva demokrati med tre barn i 9 till 15-års åldern. Det är säkert entertainment som går att jämföra med vilket underhållningsprogram som helst på bästa sändningstid. Personligen minns jag att jag tyckte att de var ett bra inslag i vår helg. Fast min enda punkt, vilken återkom i flera års tid, var i och för sig att min bror var dum, så jag kanske inte riktigt ska bli betrodd med ett utlåtande överhuvudtaget. En annan ständigt återkommande punkt som fick oss barn i familjen att turas om att bli upprörda och springa in på våra rum och slänga igen dörren så hårt vi kunde var vem som skulle ha vilken plats runt matbordet. Mycket viktigt sådant där. Framförallt för min bror, det var oftast han som tog upp den punkten. Tror aldrig han blev riktigt nöjd heller faktiskt.

Oavsett detta så sitter jag nu och ser fram emot att få barn i skolåldern som kan sitta stilla i en kvart varje helg och diskutera punkter från en lista på kylskåpet. Jag tror att det kan bli fina minnen av det hela. Fast innan vi introducerar dessa möten ska jag be Jimmy kolla upp om den här funktionen som vi har på våra kökslådor (ni vet, det som gör att man inte kan smälla igen lådorna) går att tillämpa även på dörrar.

Eller om vi redan nu ska börja samla på oss ett lager av sovrumsdörrar kanske?
Det är ju också ett alternativ. Förstås.

onsdag 21 mars 2012

Dags att införskaffa champagne igen kanske?

Snart, snart, snaaart får vi....trumvirvel.....eeen toalettdörr! Det är sant! Vi ska fixa en dörrjäkel OCH bygga in ett stort kylskåp i köksväggen. Asså, det är ju så man tuppar av. Tänk att få gå på toaletten ifred liksom. Jag menar, exempelvis häromdagen när Jimmy spontant bjöd in den trevlige grannen tillika snickaren som ska få utföra detta efterlängtade arbete hos oss. Då satt ju jag på toan. Naturligtvis. Eftersom torktumlaren var på så hörde jag inte att Jimmy tänkte göra husesyn med snickare förrän hans huvud ploppar in genom dörrgluggen. Blev en inte alltför engagerad torkning kan jag säga, och min längtan efter en dörr blev ännu lite starkare. Japp. Man kan konstatera att vid det här laget är detta en av världshistoriens mest efterlängtade toalettdörrar.

Vem vet, jag kanske till och med fäller en lyckotår vid invigningen. Ungefär som när vi spolade på toaletten för första gången. Vi stod samlade runt detta nya, vita, blankpolerade underverk med höjda champagneglas i händerna och väntade på att Ingrid skulle bli färdig. Barnens farmor var inbjuden också. Så skålade vi så småningom i champagne och tjoade och jag fällde en liten, liten diskret tår. Över att mitt barns avföring sköljts bort i ett rör.

Det är få förunnat att känna sådan glädje över en toalett. Faktiskt.

tisdag 20 mars 2012

God kväll!

Det finns få saker som får mig så varm och trygg inombords som när jag ligger bredvid min snarkande, ihoprullade lilla Ines. När jag lyssnar på ljudet av hur resten av familjen sakta men säkert avslutar dagen. De läser Bamse, pratar, fnissar och sedan går två av dem motvilligt tillslut med på att borsta tänderna. Det krävdes som vanligt en hel del övertalning och en lite barsk kommentar från Jimmy om att tålamodet nu var slut och Emil kan du snälla komma fram. Så himla hemtrevligt!

Min familj liksom, inga blivande tandläkare inte, men kanske möjligtvis en tandläkares inkomstkälla.

Mvh
Inget Nytt Under Solen Froby

God morgon!

Jaa, idag tror jag faktiskt att jag ska byta lakan i sängarna. Det vore väl fräscht? Framförallt eftersom Ines kissade ned mitt täcke för en stund sedan. Jag skulle i och för sig kunna låta det vara ett par timmar, sedan glömma bort det under dagen och inte komma på det förrän jag är svimfärdig av trötthet ikväll och då bestämma mig för att göra det imorgon istället. Det har gått alldeles utmärkt att lösa det hela på det viset förut. Fast inte idag. Nej, jag tror banne mig jag kommer byta lakan idag.

Och eventuellt klä på mig också. Och kanske, kanske duka undan frukosten.

Mvh
Jag Har Lite Dåligt Med Energi Just Nu Froby



måndag 19 mars 2012

Jag kan verkligen konsten att roa mig.

Stormvindar och isflak alltså. Fy faen. Men ut skulle jag ju förstås. För vad gör man inte för att få skriva på papper som gör en arbetslös OCH få höra ännu en gång att jag fött en Jimmyklon. Så himla värt skräcken i magen när båten studsar mellan iskanterna i rännan och känslan av att fingrarna typ dött och snart ramlar av efter att ha blivit utsatta för stormvindar och iskallt vatten.
.
Lite kobajs till middag bara, så är festen ett faktum sedan.

Just nu är det ingen fara på taket.


Just nu är vårt hem ett kaos av högar med kläder och högar med fiskeprylar. Jag har tagit min uppgift på stort allvar och sorterat samtliga barnens och mina egna kläder minutiöst. Så det ligger en gigantisk Afrikahjälpenhög i sovrummet, ett par IKEAkassar fyllda till bredden som har destination lillasyster med familj och sedan har vi en stor Traderahög i Ines spjälsäng. Fiskeprylarna ockuperar hela vardagsrummet, så där kan jag inte lägga något. Fast det gör ingenting. Jag går liksom mest runt och småmyser i kaoset. För det är ju för ett gott ändamål, och får mig att se framåt. Mot en ljusare och varmare framtid liksom.

Just nu är det dessutom storm på sjön. Vilket är komiskt faktiskt, för senast i förrgår när jag satt och kände mig upprörd över att vi kanske inte skulle få upp en ränna under helgen (vilket vi fick!) så sa Jimmy att "-ja, men det stormar ju inte iallafall".  För förra året när isen var på väg att smälta bort så kom en storm och rev upp hela sundet och drog med sig både båtar och bryggor. Vi vill helst inte lösa isläget på det viset i år. Helst. Fast, som sagt, idag blåser det storm så oddsen för en favvo i repris ser ju rätt fina ut. Jahapp. Finns inte mycket att göra. Inte mycket mer än att längta efter vitsippor, soluppgångar över vattnet, bad från bryggan och sedan, efter allt detta fina, en resa till andra sidan jordklotet.

Så jag tar det lugnt. Det blir nog bra det här.
Tillslut.


söndag 18 mars 2012

Jävla Ergo baby! eller Okej, den var väl inte ett bra köp da!

Ni kommer väl ihåg när jag shoppade i smyg (läs HÄR annars). Den visade sig vara en rätt dålig investering. Nej, "rätt dålig" är faktiskt årets understatment, för utöver att skiten inte gick att använda i ett 35grader varmt land utan att svimma av värmen så visade det sig att både min bror och Jimmy syster hade selar som låg oanvända i lådor och gärna hade blivit utlånade till oss. Så ni förstår ju Jimmys totala, explosiva, jävligtirriterande glädje över att han hade rätt. Och jag hade fel.

Varför blir det alltid så???
(Nej, ni behöver inte svara på det, det var en retorisk fråga. Typ.)

Så om nån där ute behöver en Ergo baby så vet ni var det finns en. Och om nån är sugen på att jag ska få behålla någon som helst trovärdighet hos Jimmy (den är redan något påverkad, det måste medges, men ändå) så kanske den kan tänka sig att betala för skiten också. Vore snällt.



En söndag.

Barnen är hos farmorn. De har sedan igår vid lunchtid badat med vattenballonger, läst, lekt, bakat pizza, spelat nintendo och inte bråkat med varandra alls. Jag och Jimmy och Ines har legat i soffan, legat i sängen, ätit godis tills vi blev illamående och sedan gjort middag för att sluta må illa. Vi har inte bråkat vi heller. Ganska fin helg tycker jag, lite lagom sådär, precis så som jag har längtat efter att få ha det då och då under semestern. Jag har liksom saknat en liten paus i soffan bara. Det är i princip allt en mor behöver för att vara glad och go. Och kärlek behöver hon förstås. Och mat.

Resten av dagen fortsätter nog ungefär såhär, med lite mer mat och soffhäng och så småningom två trötta, lyckliga, rosiga barn som luktar farmorbadade och som inte har bråkat på ett dygn med varandra och därför har lite att ta igen. Det är faktiskt precis så jag vill ha dem idag. Mina fina storbarn.

Men innan det händer ska jag klämma i mig en kaffe till, och kanske några bitar choklad...

lördag 17 mars 2012

Det där fredagsmyset...

...gills det om man spenderade det sovandes med en vällingflaska i handen och en bebis på armen?  Jag vet inte. Visst är det mysigt att ligga i sängen med sin bebis, men det var inte riktigt det som var min tanke igår när jag såg fram emot kvällen. Jajja, de andra tre hade iallafall regelrätt mys med egna små skålar med gott i, och ihopslingrade ben i en soffa full med kuddar och filtar. Man får väl vara glad för deras skull.

Och 12 timmars sömn är inte fy skam det heller. Faktiskt.

fredag 16 mars 2012

Ibland känns livet rätt fint ändå.

Fast man är sjuk och hängig och det ligger en smältande is i vägen för båtarna. Japp. För har man världens finaste familj så har man. Så ere. Och dem ska jag ha fredagsmys med ikväll.

Kan faktiskt inte bli bättre än så.





Lite dödsångest en vanlig torsdag sådär.

Ja, fy faen, nu är det den absolut jobbigaste tiden på ön. För sådana som jag alltså, som har en bebis och som måste gå över den smältande isen varje dag. Så fort barnen är stora nog att gå själva och ha flytväst så är det inte alls jobbigt, för i värsta fall blir de blöta. Mer än så är det ju inte. Bebisar däremot är det ju lite kinkigare med, så de vill man ju helst undvika att bada isvak med. Faktiskt. Det är lite extra skrämmande i år också för att vi inte varit hemma under isperioden. Vi har inte sett den lägga sig, inte gått på den när den var som tjockast, inte fått nån stabil relation till den liksom. Så igår när jag skulle gå över sundet med en liten Ines i vagn så mådde jag verkligen dåligt. Alltså sådär otroligt ångestladdat och nojjigt dåligt. Sådär så att jag bara ville skrika mitt på sundet bara för att det var en sådan anspänning. Jag mådde så trots att jag vet att den håller, den ÄR tjock, annars skulle jag ju inte gå ut på den med en 7 månaders bebis. Aldrig. Men det är ändå ångestframkallande att befinna sig mitt ute på ett sund med bara 15-20 cm is mellan dig själv, din älskade lilla bebis och ett iskallt, djupt vatten. Man känner att man lever då. Såattsäga. Tackålov vaknade jag med feber i morse, och det har varit plusgrader hela natten, så av dessa två skäl så slipper jag beträda ishelvetet idag. Med lite tur så samlas gubbarna på ön i helgen och bryter upp en ränna så att vi kan börja åka båt på måndag. Det hoppas jag. Verkligen, verkligen hoppas jag det.

Ni kan väl hålla tummarna?





torsdag 15 mars 2012

Förlänga livet del 5

Den här händelsen försökte min son återge för mig igår vid middagsbordet. Fast det gick inte. För han skrattade så mycket åt det så ljuden som kom ut ur hans mun var inte begripliga ord, mest bara stön och snarkningar.

En kvinna samt flerbarnsmor som vi träffar dagligen och som arbetar med pedagogiskt arbete på dagtid (vilket hon gör otroligt väl med ett enormt engagemang) lånade en kväll tidigare i veckan ut sin mobiltelefon till sin son. Sonen väljer att spela ett spel som går ut på att servera hamburgare. Så får han så småningom en jätteorder på hamburgare, vilket tydligen tar sin tid att göra iordning. Så lång tid att det blir tid för middag. Spelet blir således liggande medan familjen gör kväll och somnar. Sedan, ungefär vid 0500 vaknar denna hårt arbetande kvinna av att hennes telefon piper och har sig. Hon försöker intensivt att slå av och trycka och greja (för hon vill ju sova, natyrlich) men telefonen ger sig inte. Pipen fortsätter. Tillslut tvingas hon alltså att sätta sig i mörkret och servera trettio hamburgare till trettio gäster. Sedan tystnar den förbannade telefonen.

Jag vet inte vad som får mig att skratta mest. Antingen är det att denna fantastiska kvinna tvingas ta ett extraknäck på en hamburgerrestaurant mitt i natten. Eller så är det ännu mer komiskt att min son kan identifiera sig med den hårt arbetande modern så till den grad att han skrattar hårdare än han någonsin gjort förr.

Sak samma. Kul är det iallafall.

onsdag 14 mars 2012

Jimmy är MIN, ju.

Jag har gått och blivit lite sådär uppmärksam på att det finns en Angela där ute som nån gång ibland lägger in kommentarer om min man. Typ att han är så bra, och att jag ska hålla hårt i honom och så. Så idag när hon skrev en kommentar, om honom, så sa jag det till Jimmy, att han har ett fan och att jag blir lite sådär, lite...lite svartis, ni vet, när hon gör det. För hennes kommentarer handlar ALLTID om honom.
Han blev förstås väldigt glad och stolt. En stund. Sedan kunde han tydligen inte hålla sig längre. Näpp. För det är ju han själv som skrivit de där kommentarerna. Uppenbarligen så behövde han känna sig lite uppskattad stackarn. Jag har väl inte kliat honom bakom örat och gett honom nått ben att gnaga på på sista tiden.

Näe, jag får ju skärpa tmig helt enkelt. Så Jimmy/Angela, this one is for you:

Jag älskar dig. Du gjorde en fiiin trädkojas i somras, och köpte en fiiin ring till vår 5-årsdag. Och så är du fiiin i största allmänhet.

Känns det bättre nu, darrling?



Nudist javisst! Kanske iallafall...

Så. Nu äre dags att sälja ut hela sin garderob. Nästan iallafall. För i princip allt jag äger och har är för varmt för ett liv i Penang. Och mycket av det jag har kommer inte att vara intressant om 2-3 år, man är ju en smula ombytlig när det kommer till kläder så att säga. Så därav ryker nästan alles. Rätt skönt faktiskt, att börja om på nytt liksom. Lite själslig cleansing ni vet. Samtidigt en smula tidskrävande och lite, lite separationsångestladdat. Dessutom inser man ju att när man ändå är igång så kan ju lika gärna väskor och skor ryka också... Japp. Jag måste säga att det inte är heeelt otänkbart att det hela slutar med att jag går runt i underkläder och barfota med min mobil och plånbok i en ICA-kasse om några veckor. Jag gillar att göra saker ordentligt och grundligt liksom.

Vi får kalla det min nudistiska era. Helt enkelt.

Nu är det bara vi.

Japp, nu är det bara jag och Ines igen. Åh, det ska bli så mysigt och lätt! Och tyst och tomt också förstås, för vi är ju inkörda med att vara fyra i vårt gäng vid det här laget. Fast att sakna dem lite är helt klart en bra idé efter de senaste månadernas vardagshysteri. Japp. För bebisen behöver lite egentid med sin förälder, och storbarnen behöver pedagoger och kompisar. Det är helt enkelt ett sjysst upplägg om man vill åstadkomma en harmonisk vardag, vilket jag har jag lärt mig den hårda vägen skulle man kunna säga.

Så idag är det kramapussagosamedbebiskinder, sjunga sånger, ramsa och bita i bitring som står på schemat. Precis lagom. Faktiskt.


tisdag 13 mars 2012

En guldstjärna tilldelas: trädkojan

Ja-a, idag är den sannerligen värd sin vikt i guld. För de leker i den, tillsammans, nästan helt utan bråk! Och sådant måste ju vara värt en guldstjärna. Eller snarare en piratskatt. Faktiskt.


Börjar märkas att vi slutat sova i den här familjen...

...när det blir slagsmål som mynnar ut i misshandel bara för att somliga 7-åringar rättar somliga 4-åringar när hon kallar Lisa Miskovsky för Lisa Mesovssy.

Är det inte middag och Bolibompa snart?

Sömn är ändå för looosers.

Jag tycker om att gå och lägga mig vid 21-22-tiden, och att somna i min säng. Varje natt tycker jag om det. Jag tycker också väldigt mycket om att Jimmy sover bredvid mig. Det gör jag verkligen. Det känns kallt och tomt och ödsligt utan honom och jag sover inte alls lika gott som jag brukar. Tyvärr har jag en Jimmy som tycker att soffan är en ganska behändig sovplats. Eller, hans ambition är att komma till sängen efter några Vetenskapens värld avsnitt (igår tillgodogjorde vi oss information om en hög med skelett vid Englands västkust från vikingatiden), men det blir inte alltid så. Allt som oftast ligger han och huttrar sovandes i vardagsrummet vid 01 när jag går upp för att bistå någon på toaletten eller byta en blöja. Inatt var en sådan natt. En natt när jag vaknar en tre, fyra gånger för att Jimmy är borta, tre gånger för att Ines vill amma, en gång för att Ingrid behövde gå på toaletten.

Sedan började morgonen. Japp. Kl 0200 tassade Emil in till mig i dubbelsängen och frågade om jag trodde att tandfén bryr sig om att det bara är pyttelite vatten i glaset. Uppenbarligen hade en av tänderna i överkäken tyckt att kl 0145 var en alldeles utmärkt tid att ploppa ut. Jag tycker väl att den gjorde en lätt felbedömning där, men vad hjälper det. Sedan var liksom morgonen igång, för Ines vaknar av att jag viskar "-Nej, det gör hon nog inte..." och när Ines är vaken, då är alla vakna. Det är de där döendeigränden-skriken som har den effekten. Jahapp. Så morgonen var i full gång vid 0300. Och då hade jag alltså somnat kl 20, och därefter blivit väckt cirka åtta gånger. Så idag blir vi hemma, jag och barnen. Igen. Fast vi har bytt pool-lek mot att leka på isen i Mälaren istället.

Funkar det med. Faktiskt.

Tandjäkel!


Förlåt? Om jag är lite trött? Hahahahahaha! Nej, jag är inte trött. Jag är tamejfaen medvetslös. M e d v e t s l ö s, I tell you.

måndag 12 mars 2012

När vi nästan var hemma eller Fräkniga mannen i Frankfurt

Klockan 22 nånting kommer vi fram till gaten i Frankfurt. Då har vi rest i 20 timmar och är ganska medtagna, såklart. När vi ska checka in vid disken visar det sig tyvärrtyvärr att min biljett inte existerar. Eller, den finns bevisligen i Jimmys hand, men den är bokad så att jag egentligen skulle ha flugit just den där sista sträckan en vecka tidigare, alltså förra lördagen. Vilket inte hade varit logiskt ju, för då hade jag ju inte kunnat åka från Singapore veckan efter, men ändå. Det visar sig dessutom att planet är fullt. Japp, fullt av brunbrända skidfamiljer med vita ringar runt ögonen efter de dyra skidglasögonen. Så till att börja med måste flygvärdinnorna locka ett par männsikor med pengar och löften om en extra hotellnatt för att jag överhuvudtaget ska få följa med. Vilket gick finfint förstås, jag hade själv kunnat tänka mig det faktiskt, men resten av familjen ville hem. Problem nummer två var att vi dessutom fått fyra stolar, på fyra helt olika rader på planet. Vi kände direkt att det passade oss intesåbraalls, och det hade förmodligen de tryggt ovetandes stolsgrannarna också gjort.

För att lösa detta säger kvinnan vid disken att vi ska gå före kön som väntar på att få gå ombord så att värdinnorna på planet ska kunna ordna detta så bra sopm möjligt. Vilket inte var logiskt alls för sedan fick vi ändå stå och trängas i ingången till planet med flygvärdinnorna som säger "-Welcome" och ler med kritvita tänder. Jodå, vi fick titta på precis alla som skulle åka med det förbannade planet innan de slutligen kunde placera oss nånstans. Vi blir alltså insläppta vid en grind bredvid köerna. Vi fick gå före. Vi stod inte i kö. Och detta, ska ni veta, gillar INTE den fräkniga mannen i kön bredvid. Inte hans fru heller. Nej, de hatar det faktiskt tillochmed. Så medan vi väntar på att kvinnan som hämtade oss från vår bänk i vänthallen ska öppna grinden så hör jag hur paret bredvid upprört diskuterar den där familjen som trängs (det vill säga min familj). "-Men säg åååt dem!" gnäller frun efter att de suckat och smackat några gånger, vilket gör att jag vänder mig om för jag känner mig jävligt lättretad nu och om de vill ha en fajt så kan de ju försöka att ha det med mig efter 20 restimmar med tre barn. Varpå fräknige mannen stirrar på mig och svarar sin fru "-Det bryr ju inte de sig om". Sedan öppnas grinden. Varpå jag slänger en dödande ilsken blick på honom.

Vi hann sedan utkämpa två stycken stirrailsketkrig innan vi landar på Arlanda. En gång när vi trängdes med värdinnorna i ingången av planet innan start och en gång när vi går av planet och han stövlar förbi min stolsrad. Och egentligen var det inte mer än så. En fräknig man som hatar folk som "trängs" och en jävligt ilsken fruFroby som var trött. Det är fånigt alltihop, jag vet.

 Inte min värdigaste stund här i livet. Inte hans heller. Faktiskt.

Vårkänslor!

Det fick vi så fort vi kom hem. Hela bunten. Tur var väl det, för annars hade nog både jag och Ines blivit djupt deprimerade. Ines är nog det förresten. Hon vill bara sitta famnen och är knappt nöjd ändå, och så gråter hon. Mest när vi är ute förstås. Hon tycker förmodligen att vi är helt bänga som inte bara stannade i värmen hos alla som älskar henne, dvs killarna som jobbar i frukostbufféen. Varför i hela helvete skulle vi tvinga henne igenom ett dygn på diverse flygplan för detta? Va? Näe, där sabbade vi definitivt hennes förtroende för oss. Synd. Det som däremot gör att jag inte behöver lyckopiller, förutom vårpirret i magen, är att jag nu kan ringa till mina föräldrar och syskon hur mycket jag vill. På riktigt. Hur m y c k e t jag vill. Och det ska jag. Typ nu. Så min rapport om mitt förakt mot den fräkniga snubben på planet från Frankfurt får vänta. M-m, riktig cliffhanger blev det här nu, det känner jag. Hur ska ni palla? Nåväl...

...nu är vi iallafall hemma!


fredag 9 mars 2012

Vi har ju för faen inte varit på bootcamp!



Trots det så måste vi göra om flygresan imorrn. Fast den här gången med en febrig, knallförkyld bebis som nyss tillfrisknat från magsjukan, en mycket aggressiv och snorig mellandotter och en Emil. Måste ta med en påse att andas djupt i den här gången. Och alvedon. Och tålamod. Skillnaden den här gången är också att Ines vet vad som väntar. Så fort vi går på planet så vet hon att det är dags igen, och banne mig, hon kommer att säga ifrån. Tills hon somnar ungefär.

Det kommer gå åt helvete helt enkelt. This I know.

Fast. Den här gången är jag iallafall brun. In yor face flygvärdinnan med blöta handdukar! Hah. Och härdad. Jag har ju faktiskt utmanat mitt psyke till bristningsgränsen de senaste veckorna. Allt jäkligt man inte vill ska hända när man är ute med barn har ju redan hänt:
  • Ines har bajsat ner hela stolen i lyxig frukostmatsal 2 ggr.
  • Ingrid har krockat med sura gubbar, skrikit sönder våra trumhinnor, tappat mat, hällt ut juice i lyxig matsal och på tjusig middagrestaurant.
  • Vi har beställt in mat som fått barnen att gråta och yla att de kommer svälta ihjäääl.
  • Vi har beställt in mat som vi knappt hunnit smaka för att somliga har tagit upp vår tid.
Och ändå, höråhäpna, så har vi överlevt OCH haft det trevligt. Nästan varje dag. Det har verkligen stärkt mig i min modersroll kan jag säga. Jag svär, jag ska ALDRIG, ALDRIG mer dömma en förälder vars barn flippar ur totalt på ICA. ALDRIG. För visst finns det saker man kanske hade kunnat göra bättre själv. Så kan det ju vara, men vad spelar det för roll? Alla gör så gott de kan. Både vuxna och barn. Dålig dagar har vi alla, dåliga faser tillåmed, men inte blir de lättare att hantera om folk runtomkring ger missbelåtna blickar och smackar med tungan. Inte alls faktiskt. Grejen är, att jag kan ge mig faen på att de som suckar mest över bråkiga barn är de som hade hanterat mina barn absolut sämst. De hade förmodligen gormat mest och lyssnat minst och kanske tillåmed tyckt att det var okej att lappa till dem också.

Näe. Tacka vet jag människor som ler förstående. Det är de som kommer till himlen. Jag svär.


torsdag 8 mars 2012

Lite bloggkärlek till några bloggkvinnor på Internationella kvinnodagen. Liksom.

Jag vill bara sprida lite löööv till några bloggar som jag gillar av olika skäl och just idag tyckte jag att det passade extra bra. För att fira kvinnodagen ni vet. Jag kan inte nämna alla tjusiga som jag klickat mig in till det senaste halvåret förstås, men några stycken av de jag läst längst kan jag ju bjussa på.

(Klicka på ordet "HÄR" så kommer ni som genom magi till en helt annan blogg. Teknikens under.)
Som den HÄR bloggen. Den skrivs av en pärla som är klok och bra på många sätt och som dessutom är grym på att fixa å trixa med bilder. Tycker jag om!

Eller som den HÄR, som jag har länkat till tidigare för att jag tycker hon är störtskön, och för att vi egentligen är samma person, tror vi iallafall ibland, och det gör ju det hela en smula specialspännande.

Eller vad sägs om den HÄR fina, goa bloggerskan, som har en blogg full med inspirerande inredningsbilder. Sådant gillas massor!

Och den HÄR avslutningsvis, för att det är en annan kul och klok fru (la ni märke till hur tjusigt jag smusslade in lite komplimanger till mig själv också mittialltihopa? Listigt.) som skriver den (och för att jag tänker att om jag smörar liiite till så kanske hon går med på att ge bort sin fantastiska gård i Skåne till mig. Då borde ju det här göra susen tycker jag. Kanske.) Hon har varit på charterresa nyligen oxå, det var kul. För alla utom henne alltså.

Förresten, den HÄR också, en härlig kvinna med ett fantastiskt fint hus och massor med bra pysseltips. Alltid en inspirationskälla när man ifrågasätter sitt hem. M-m.

Jaa, det finns fler, fler, fler som jag vill och ska länka till, men inte idag. Jag vet att ni inte har tålamod och tid med sådant.

Härlig kvinnodag på er, se till å fira ordentligt för det är ni värda!

Lillalilla Ines



Hon ligger här i min famn nu. Helt darrig och kokhet efter en lång natt fylld med gråt och kräkningar. Uschåtvi för sjukdomar!

Stackars min lilla, glada, fina bebis.


onsdag 7 mars 2012

Herreguu, det är ju bara 3 dar kvar.

Har vi verkligen varit här i 7 heeela veckor snart? På riktigt? Inte konstigt att jag och barnen är trötta på varandra då. Med tanke på att den enda gången som jag varit ifrån dem var i 15 minuter för några dar sedan när jag bestämde mig för att motionssimma när det stormade ute. Det var skönt, men kanske inte den vila som min själ behöver efter att ha varit väktare åt mina galningar såhär länge. Nej, det räckte inte riktigt. Det är ju en av fördelarna med att komma hem, att barnen ska få träffa sina kompisar och vara i skolan eller hos världensbästadagmamma. Och att jag ska få träffa mina syskonbarn förstås, snart är de fyra små knoddar att älska och säga "-åh va stoor du har blivit!" till, och en stor tjej, men henne nyper jag inte i kinden. Dessutom blir det en kusin till på HjältenJimmys sida. Det blir så mysigt! Tackålov för att alla var så vänliga och hade intimt ungänge (som det heter) vid en tidpunkt som passade oss. Så vi hinner träffa alla bebisar innan vi flyttar menar jag. Mycket vänligt indeed. Japp, sedan ska man ju börja sälja av halva sitt bohag (typ), sälja bilar, hitta hyresgäster, packa ihop sitt liv och säga hejdå, hejdå och pussåkram till allt och alla.

Hrrm. Det blir en intensiv vår det här. En seriöst intensiv vår. 

Såhär måste det ju vara!

Jag har en hypotes nu, faktiskt. En liten en. Den har ingen grund i någon forskning eller så utan är mest baserad på sunt förnuft. Typ.  Jag kommer att redogöra för den här nedan, och försöka visa på att det finns ett samband mellan tandborstning och gråa hår i min lugg. På riktigt.

Till grund för denna hypotes ligger följande fakta: Fram till för 6 år sedan hade jag INGA gråa hår, inte i mitt högra ögonbryn och inte i min lugg. Sedan började jag att två gånger om dagen att utföra följande ritual med en påföljd av gråa strån på mitt huvud.

Steg 1, Lokalisera barnen:
Kom nu, vi ska borsta tänderna.
Koom nu då, så vi har tid att läsa.
Emil och Ingrid NU ska vi borsta tänderna, kom igen!
Jag tänker inte komma och hämta er. Kom. Hit. Nu.
KOOOOM NUUU!

Steg 2, Hämta barnen under sängen/ bakom dörren/mellan soffkuddarna.

Steg 3, Borsta Emils tänder:
Stå still snälla.
Gapa, jag kan inte borsta en stängd mun.
Gapa, snälla, lite till.
Kom lite närmare och försök att inte backa mer.
Stå still!
Titta upp lite.
Gapa.
Gapa!

Steg 4, Borsta Ingrids tänder:
Stå still snälla.
Svälj inte tandkrämen, kom ihåg att spotta.
Gapa, jag kan inte borsta en stängd mun.
Gapa, snälla, lite till.
Försök inte bitas!
Spotta, kommer du ihåg?
Kom lite närmare och försök att inte backa mer.
Stå still!
Titta upp lite.
Spotta istället, det är inte bra för magen med tandkräm.
Gapa.
Gapa!

Steg 5, Flourtablett:
Ja, nu kan ni ta varsin flourtablett.
Jag sa varsin!
Hur många tog du nu Ingrid?
Fem?
Förresten ska man suuuga på dem, inte svälja.

Steg 6:  En halvtimme senare.
Vad sa du Jimmy? Gav du dem flourtabletter? Sa de att jag inte gett dem några?

I rest my case, uppenbarligen ÄR tandborstningen upphov till gråa hår. Uppenbarligen! Så, nu är det bara för någon lite mer betrodd professor att fixa lite med detaljerna, kanske intervjua nån eller något sådant. Så kan vi börja leta botemedel sedan. Mot barn, eller tänder, eller hur var det nu? Vi får se.

tisdag 6 mars 2012

En liten insikt bara

Jag älskar det här! Precis just det som är nu. Att vi är på äventyr, att vi om några månader ska vara med om ett som är ännu större och att vi lagom tills det är dags att flytta hem till Sverige igen kommer att tycka att även DET är ett äventyr. Löv it! Fy faen för vardagen liksom. Så har det förresten alltid varit. Jag blir rastlös av att bo på samma plats länge, det kryper i kroppen och jag börjar Hemnetknarka eller trånande kolla på resereportage eller så hittar jag på nått annat som erbjuder någonting som inte är min vardag. Jag blir knäpp. Därav våra boenden; i fjällen, på ön, här, och i förorten. (Fast säg inte till Jimmy att jag skrivit att jag ville flytta till ön, för jag har de senaste månaderna hävdat bestämt att det var en av hans mindre begåvade idéer. För tydlighetens skull vill jag säga att jag älskar ön, verkligenverkligen. Nästan jämt.)
 
Så satt jag här och kände alldeles nyss, att jag är ju faktiskt vuxen nu. JAG ÄR VUXEN. This is it. Den här rastlösheten som jag trodde att jag skulle växa ifrån, den finns kvar. Jag kommer väl förmodligen fortsätta att vara ungefär såhär tills livet är slut. Alltså, lite klokare, tröttare och skrynkligare blir jag väl med åren, men ändå. Jag ÄR rastlös. Jag kommer inte att vilja bo på samma ställe och jobba med exakt samma sak. Mina barn kommer inte att växa upp i ett och samma lilla hus med veranda och rosor och syréner och med tryggheten i hjärtat av att  känna sitt hus såpass väl att man vet vilka tapeter som döljer sig bakom den som för närvarande sitter på väggen. Nej, inte alls så som jag växte upp.

Känns konstigt faktiskt, att bli vuxen mittialltihopa. På en helt vanlig tisdag. Liksom

Pannkakan är ersatt

Vi satt och åt på restaurang häromdagen, som vi gjort varje dag sedan vi åkte hit för övrigt. Under måltiden så diskuterade vi vilken mat som var vår favoritmat. Emil deklarerar högt. "-Ja asså, det är verkligen så, att pannkakor som jag älskade mest förut, de finns inte ens med på listan längre". Jag och Jimmy tittar storögt och förhoppningsfullt på Emil, för han har varit otroooligt kräsen när det gäller mat de senaste 5-6 åren. "-Jasså, vad roligt Emil" säger Jimmy "-vad är det här i Malaysia som har ersatt pannkakor då?"

Jag väntade med spänning på svaret, skulle det bli Tom yam? Eller Laksa? Eller kanske Mee goreng?


Här kommer listan:
1. Pizzan på restaurangen Bora Bora
2. Fried rice på Bali Hai
3. Hamburgare vartsomhelst

Japp. Vi får vara glada för det lilla i det här läget. Även om jag måste säga att listan från förr, dvs:
1. pannkaka 2. pizza 3. hamburgare, åtminstone var möjlig att tillreda i Sverige.


Jag menar: Fried rice iallafall. Det var ju nytt. Liksom

måndag 5 mars 2012

Asså kolla!!!

Kolla vad min älskade lilla unge bara gör,  sådär som att hon alltid kunnat det. Jag hänger inte meee längre!


Jag vet att kvallen på bilden inte är toppen, men jag var liksom för exalterad för att bry mig. Min bebis kan ställa sig upp mot saker ju, vem bryr sig om suddighet då? Inte jag iallafall.

Japp, hon ståååååår!!!

Det är ju bara lite jävla tyg och stoppning egentligen

Igårkväll när Ingrid skulle sova så var gosetigern Tiger borta. Igen, får man väl säga, för han försvinner regelbundet ut på egna äventyr. Vi letade Ö V E R A L L T men han var verkligen bortaborta, på riktigt den här gången. Ingrid grät och våndades över var han tagit vägen, med vem och varför. "-Kommer han nånsin tillbaaaaaka mammaaa?" gnydde hon under täcket medan jag och Jimmy ålade runt med Ines på golvet och kollade under soffan för femte gången. Ingen Tiger. Så jag insåg tillslut att det var oundvikligt, helt och hållet oundvikligt, att ringa ner till samma kvällsskift som igår vid 03:00 tvingades stänga av grannens väckarklocka, fast den här gången skulle jag be dem leta efter en saknad tiger i rum 702.

Faen.

Så jag ringde ner till receptionen och frågade om det möjligtvis kunde vara så att Tiger åkt med våra lakan till tvätteriet. Receptionskillen svarade kort att han skulle återkomma snart och vi la på. Efter 5 minuter knackade det på dörren. Det var en av våra städare som sa att han ringt till den städare som varit hos oss idag (stackars man, efter ett 12 timmars skift vill man nog vara ifred) och att han hade sagt att han sett Tiger i rummet, och att han inte tagit honom. Som om jag misstänkte en stöld liksom, av Ingrids söndertuggade/pillade/kramade gosedjur. Möjligtvis hade det kunnat vara vettigt om han ville kräva en lösensumma förstås... Oavsett så var ju detta goda nyheter, för då visste vi att han var kvar i rummet, därav ålade vi vidare. Tillslut hittade jag honom äntligen! Inuti en klänning i Ingrids byrålåda. Tackålov!!!

Ja, så jag ringde ner till receptionen igen, bara så de inte skulle fortsätta ringa oskyldiga städare eller väcka nån stackars tant i tvätteriet eller nått. Fast när jag ringde ner den här gången så flippade killen. Han var väl trött på mina paranoida samtal och tyckte att det banne mig fick räcka nu. Så jag hann bara säga "-Hi this is..." och sedan drog han igång en lång harang om att han ju hade sagt att han skulle höra av sig när han visste något, och att det var mycket att göra nu och däremellan sa han en hel del obegripliga ord också. Tillslut fick jag hyssja honom och snabbt säga att Tiger var återfunnen och tackåtackåtack för hjälpen å sådär.

Hrrmhrrm. Målet för dagen är således att absolut aldrig under några som helst omständigheter ringa receptionen.
Alltså verkligen. 

lördag 3 mars 2012

Nattnoja

Jag vaknade i natt av att det stank cigarettrök i vårt hotellrum. Alltså jättemycket. Vilket gjorde mig jävligt irriterad, för det är rökförbud på hela hotellet och jag ville sova och vem faen ligger egentligen å bolmar klockan tre på natten? Va? Så jag stormar upp och börjar sniffa i rummen. Runt, runt sniffar jag. Tillochmed på golvet längs med dörren till korridoren ligger jag och trycker näsan  och stör mig på idioter som röker mitt i natten. Efter att ha väckt Jimmy och berättat hur upprörd jag är så ger jag upp, delvis för att han inte blir fullt lika förfasad som jag (tvärtom blev han rätt sur för att jag väckte honom) och delvis för att jag inte hittade källan och man kan ju inte knacka dörr för att kolla vem som är skyldig, då är man ju dum själv liksom. Så jag går och lägger mig.

Då går ett larm inifrån grannen. PIIP-PIIP-PIIP-PIIP osv. Och det tar aldrig slut. Det logiska är väl kanske att tänka att grannen har ställt klockan tidigt, och att han/hon inte vaknar av ljudet. Fast så reagerar inte jag. Jag börjar föreställa mig att det är grannens cigarett som tänt eld på dennes soffa. eller nått. Så jag blir skiträdd. Och börjar planera flyktväg, och vad vi ska ta med, och vem som ska väckas först å sådant där. Och precis då hörs sirener utanför fönstret. Det är ungefär nu jag typ kissar på mig, för jag inser att just den här nattnojan, den har slagit in. blivit verklig. Det brinner tamejfaen i huset. På riktigt. Så jag rusar upp och väcker Jimmy...

Som inte blir så värst upphetsad. Inte alls. Eller jo, lite, för att jag väcker honom IGEN. "-Ring receptionen om du stör dig på hans väckarklocka" väser han och somnar om. Så det gör jag. Jag ringer ner till malayen i receptionen som knappt kan engelska och försöker förklara att det är ett larm som går, och att det måste sluta (och är helt säker på att han ska säga "-Run mam, there is a fire!" eller nått. Fast det gör han inte. Han säger som Jimmy, även han lite lätt irriterad "It´s probably alarm, will stop soon". Fast jag ger mig inte, så det slutar med att han lovar att kolla vad det är för något, och 3 sekunder efter att jag lagt på så blir det tyst.

Sedan ligger jag och försöker varva ner i sängen medan grannen packar ihop sig och lämnar hotellet. 

Hrrm.

Jag tänker som såhär; att det är ju tur att detta inte var på en resa som jag gör tillsammans med MammaFroby. För hon hade nämligen reagerat preciiis som jag (ni minns väl Kurragömma gone wrong inlägget?). Joo, för då hade vi ju, lagom till att grannen stängde av väckarklockan, hängt utanför fönstret i ihopknutna gardiner med barnen på ryggen och skrikit "-Fajer in de hause, fajer!!!" 

Japp.

Det är ingen vanlig dag idag...

...för det är min och Jimmys bröllopsdag, hurrahurrahurra!

Japp. För 5 år sedan stod vi där, på en liten båtklubb, och var nervösa och glada och förväntansfulla med en liten 2-årig Emil bredvid oss, och en liten pytteIngrid i magen. Jag minns att vigselförrättaren var en jättegullig kvinna som sa klokheter och att när jag spanade ut i lokalen så såg jag alla de människor jag tycker mest om. Det är en fin känsla det där, att fira sin kärlek med andra.
En bra grej, liksom.


Så här såg vi ut då.


Och såhär ser vi ut idag. Det har hänt en del får man säga. Framförallt är vi fler, och lite rynkigare.

Och lyckligare. Förstås.

fredag 2 mars 2012

Snorfest och lite annat som försämrar dagsformen.


Det var ett tag sedan nu faktiskt. Många månader sedan till och med. Trots detta känns det ju oerhört bekant, tyvärr. Det här med barn som är varma, gnälliga, slemmiga och som inte sover längre perioder utan liksom lite duttvis hela dygnet. Inte så himlans kul. För att öka på min intesåtoppenkänsla så har smittan dessutom förts över till tjejerna i familjen medan männen som vanligt går omkring heeelt oberörda. Konstateras kan alltså att humör och motståndskraft mot sjukdomar hör ihop rent genetiskt. Skitbra. De fredliga är alltid friska, de aggressiva blir lätt sjuka. Där har naturen verkligen tänkt till. Eller? I'm not so sure faktiskt.

För övrigt spelade vi kort i går, som vanligt. Trettioett spelade vi, som vanligt. Jimmy vann, som vanligt (förutom ibland, när Emil vinner). Jag blev utspelad först, som vanligt. Å så drar jag till med den gamla dängan: "-Otur i spel, tur i kärlek"... tills jag inser att dett alltså innebär... vänta nu...joo, det innebär att JAG har otur i spel, men har hittat Jimmy = tur, men att Jimmy har tur i spel men OTUR som är gift med... Japp, MOI.

Va faen! Liksom.

torsdag 1 mars 2012

We´re ba-ack!

G-hotel alltså. Det är såååå skönt! Jag älskar det här stället. Jag blev helt varm i hjärtat när snubben som öppnade vår taxidörr tjoade "Welcome back mam from Langkawi!". För att inte tala om hur det kommer att låta vid frukosten imorgon. Det är som om min stora malaysiska familj jobbar här. Eller så är det ett 5-stjärnigt hotell vars anställda får betalt för att få oss att känna oss välkomna. Oavsett:
I löv them!

Båtresan hem gick sådär kan man säga. Ingrid skrek falsettskrik flera gånger och nöp mig i armen av ren och skär tristess vilket fick de brittiska damerna framför oss att smacka med tungan och ge oss sura blickar. Som om det skulle hjälpa liksom. Sedan lyckades jag spräcka datorskärmen med min röf när jag skulle kliva förbi buffelIngrid i hennes stol samtidigt som hon kollade på film. M-m, det gjorde jag bra. Så nu sitter jag och skriver samtidigt som jag stirrar på en skärm som flimrar i grönt, vitt och lila. Vackert förstås, men inte fullt lika effektivt som innan. Tur att vi har en HDMI-kabel så jag kan läsa på tv:n.

Japp, som ni hör har det varit en galen dag. Här kommer de sista Langkawi-bilderna från i morse:





Å imorrn ere fredag!
Puss å kram!