tisdag 27 mars 2012

Det är skönt att va behövd. Liksom.

I går morse ringde Jimmy för att fråga vilken tid Emil börjar på måndagar (samma schema sedan i september). Kolla på anslagstavlan i köket, svarade jag. Kom ihåg att han har gympa också, påminde jag. Sedan sa vi "pusspuss å hej" och la på.

Sedan ringde min lille son hit till mig i går kväll. Han ringde för att säga "jag älskar dig" och "god natt" och sådant där mysigt. Han berättade också hur det är att bo själv med pappa. "-Vi har ätit hamburgare varje dag!" berättade han mycket glatt och uppskattande. Det har de inte gjort för att den riktiga kocken är borta, näpp, för som jag skrivit förr så är inte matlagning min starkaste sida. Fast barnmat är jag grym på förstås; koka tills det blir mosigt, gegga ihop med smör, servera. Det gör jag väldigt bra. Hur som helst så berättade han även att han rivit öppna spisen av misstag och att de inte hittat hans gympapåse i går så därför hade han fått gymnastisera i sina vanliga kläder på gympalektionen.

Sedan ringde telefonen i morse vid 07:50 där Jimmy frågade om man måste ringa om man blir väldigt sen till skolan. Ja, svarade jag. Var är numret? Frågade han. På anslagstavlan i köket, svarade jag.

Jag blir lite rörd. På nå vis.

7 kommentarer:

  1. Haha. Sådär går det till hemma hos oss också. Med den skillnaden att de lever på korv om jag inte är hemma.

    Fast egentligen borde man kanske inte skratta. Hmm.

    Men som du sa; skönt att vara behövd. Typ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, hos oss är det jag som står för korvmiddagarna...

      Radera
  2. Jag förstår Jimmy, svårt att hålla reda på allt sådant

    SvaraRadera
  3. Svar
    1. Preciiis! Det är märkligt att hjärnan registerar var folk lägger sin plånbok eller sina pokemonkort fast man inte är medveten om det själv. Grym funktion faktiskt.

      Radera
  4. Världen stannar utan mammor. Det är jag helt övertygad om :)

    SvaraRadera