tisdag 6 mars 2012

En liten insikt bara

Jag älskar det här! Precis just det som är nu. Att vi är på äventyr, att vi om några månader ska vara med om ett som är ännu större och att vi lagom tills det är dags att flytta hem till Sverige igen kommer att tycka att även DET är ett äventyr. Löv it! Fy faen för vardagen liksom. Så har det förresten alltid varit. Jag blir rastlös av att bo på samma plats länge, det kryper i kroppen och jag börjar Hemnetknarka eller trånande kolla på resereportage eller så hittar jag på nått annat som erbjuder någonting som inte är min vardag. Jag blir knäpp. Därav våra boenden; i fjällen, på ön, här, och i förorten. (Fast säg inte till Jimmy att jag skrivit att jag ville flytta till ön, för jag har de senaste månaderna hävdat bestämt att det var en av hans mindre begåvade idéer. För tydlighetens skull vill jag säga att jag älskar ön, verkligenverkligen. Nästan jämt.)
 
Så satt jag här och kände alldeles nyss, att jag är ju faktiskt vuxen nu. JAG ÄR VUXEN. This is it. Den här rastlösheten som jag trodde att jag skulle växa ifrån, den finns kvar. Jag kommer väl förmodligen fortsätta att vara ungefär såhär tills livet är slut. Alltså, lite klokare, tröttare och skrynkligare blir jag väl med åren, men ändå. Jag ÄR rastlös. Jag kommer inte att vilja bo på samma ställe och jobba med exakt samma sak. Mina barn kommer inte att växa upp i ett och samma lilla hus med veranda och rosor och syréner och med tryggheten i hjärtat av att  känna sitt hus såpass väl att man vet vilka tapeter som döljer sig bakom den som för närvarande sitter på väggen. Nej, inte alls så som jag växte upp.

Känns konstigt faktiskt, att bli vuxen mittialltihopa. På en helt vanlig tisdag. Liksom

4 kommentarer:

  1. Haha oohh vad jag känner igen mig! Jag har ärvt min rastlöshet från mina föräldrar för vi flyttade ganska mycket när jag var liten. Jag tror att jag just nu bor i stad nummer 11 (!) i mitt liv och antal boenden är väl då runt 15 kanske? Och medan en del av mina vänner nu letar efter "huset de ska bli gamla i" så får jag panik av att bara tänka tanken!

    Nej, jag kan se en horisont på sisådär 2-3 år, längre än så vill jag inte tänka. Kan dock tillägga att jag hade en mkt trygg uppväxt TROTS att vi flyttade en hel del, folk i allmänhet verkar tycka att det är "synd" om barn som måste flytta men det är det definitivt inte! Jag är övertygad av att mycket av min orädda personlighet kommer från just detta, och det är tråkigt att det är så många som räds en flytt. Vad kan gå fel liksom? Man får lära känna nya miljöer och nya människor och OM det mot förmodan inte känns bra - ja, flytta tillbaka då!

    (dessutom är det ju så sjukt kul att få planera och inreda ett nytt hem :) )

    Så, jag förstår att det känns spännande och jag är minsann rätt så avis. Även om jag just för tillfället är rätt nöjd med att vara där jag är också. Men ge det något år så... :)

    kram!

    SvaraRadera
  2. Sådär är jag med jobb, blir lätt rastlös av att vara på samma ställe någon längre stund.

    SvaraRadera
  3. Jag är också rastlös, när det gäller jobb. Bo däremot vill jag göra på samma ställe forever. För att jag inte orkar börja om och fixa och renovera på nytt ställe helt enkelt.
    Vad är förresten anledningen till att ni befinner er på Malaysia just nu? Det verkar ju vara ett äventyr utan dess like. Det är ju mer en dröm för resten av oss att tänka att man skulle bo så en tid i livet....

    Kramar

    SvaraRadera
  4. Det är en cool egenskap det där, som kräver att man faktiskt är väldigt trygg i sig själv. Bara så du vet! Och jag är imponerad av vad ni vågar göra. På riktigt. Liksom.

    SvaraRadera