måndag 12 mars 2012

När vi nästan var hemma eller Fräkniga mannen i Frankfurt

Klockan 22 nånting kommer vi fram till gaten i Frankfurt. Då har vi rest i 20 timmar och är ganska medtagna, såklart. När vi ska checka in vid disken visar det sig tyvärrtyvärr att min biljett inte existerar. Eller, den finns bevisligen i Jimmys hand, men den är bokad så att jag egentligen skulle ha flugit just den där sista sträckan en vecka tidigare, alltså förra lördagen. Vilket inte hade varit logiskt ju, för då hade jag ju inte kunnat åka från Singapore veckan efter, men ändå. Det visar sig dessutom att planet är fullt. Japp, fullt av brunbrända skidfamiljer med vita ringar runt ögonen efter de dyra skidglasögonen. Så till att börja med måste flygvärdinnorna locka ett par männsikor med pengar och löften om en extra hotellnatt för att jag överhuvudtaget ska få följa med. Vilket gick finfint förstås, jag hade själv kunnat tänka mig det faktiskt, men resten av familjen ville hem. Problem nummer två var att vi dessutom fått fyra stolar, på fyra helt olika rader på planet. Vi kände direkt att det passade oss intesåbraalls, och det hade förmodligen de tryggt ovetandes stolsgrannarna också gjort.

För att lösa detta säger kvinnan vid disken att vi ska gå före kön som väntar på att få gå ombord så att värdinnorna på planet ska kunna ordna detta så bra sopm möjligt. Vilket inte var logiskt alls för sedan fick vi ändå stå och trängas i ingången till planet med flygvärdinnorna som säger "-Welcome" och ler med kritvita tänder. Jodå, vi fick titta på precis alla som skulle åka med det förbannade planet innan de slutligen kunde placera oss nånstans. Vi blir alltså insläppta vid en grind bredvid köerna. Vi fick gå före. Vi stod inte i kö. Och detta, ska ni veta, gillar INTE den fräkniga mannen i kön bredvid. Inte hans fru heller. Nej, de hatar det faktiskt tillochmed. Så medan vi väntar på att kvinnan som hämtade oss från vår bänk i vänthallen ska öppna grinden så hör jag hur paret bredvid upprört diskuterar den där familjen som trängs (det vill säga min familj). "-Men säg åååt dem!" gnäller frun efter att de suckat och smackat några gånger, vilket gör att jag vänder mig om för jag känner mig jävligt lättretad nu och om de vill ha en fajt så kan de ju försöka att ha det med mig efter 20 restimmar med tre barn. Varpå fräknige mannen stirrar på mig och svarar sin fru "-Det bryr ju inte de sig om". Sedan öppnas grinden. Varpå jag slänger en dödande ilsken blick på honom.

Vi hann sedan utkämpa två stycken stirrailsketkrig innan vi landar på Arlanda. En gång när vi trängdes med värdinnorna i ingången av planet innan start och en gång när vi går av planet och han stövlar förbi min stolsrad. Och egentligen var det inte mer än så. En fräknig man som hatar folk som "trängs" och en jävligt ilsken fruFroby som var trött. Det är fånigt alltihop, jag vet.

 Inte min värdigaste stund här i livet. Inte hans heller. Faktiskt.

2 kommentarer:

  1. Antaligen minst hans. Men jag betvivlar att han tänker nämnvärt på det. Usch! Surgubbe!

    Kramar Kicki

    SvaraRadera
  2. Ack ack under dessa resor så händer det alltid en massa saker och strul. Men fy för syrgubbar och kärringar, fräkniga eller ej ;)
    Så ni är hemma i Sverige igen. Och vänder antar jag.

    Och detta med att gå över isen, du det låter otäckt. Håller fullt med dig.

    Hälsningar
    Yohanna

    SvaraRadera