söndag 1 april 2012

Diamanten. Alltså spelet, ni vet.


När jag spelar det med mina barn så inser jag att deras sätt att lägga upp sin spelstrategi idag på många sätt liknar den resa de skulle kunna utföra på riktigt i vuxen ålder.

Emil skulle förmodligen sakta men säkert resa söderut från Kairo. Kanske stanna vid pyramiderna och intressera sig för diverse kulturella aktiviteter. Han skulle hålla hårt i sina pengar och akta sig för tjuvar och minutiöst kalkylera sina kommande steg. Han skulle kanske, möjligtvis, förlora lite pengar under ett rån, men ändå så småningom få ihop nya och sedan i lugn och ro leta efter en diamant med hjälp av olika strategier och planer.

Ingrid skulle börja sin resa i Marrakech med att vara mycket upprörd över att man inte kan gå tvärs över Afrika på bara 6 steg. Sedan skulle hon göra av med alla pengar på en gång genom diverse flygturer och båtresor hit och dit, men hon skulle lika fort snubbla över nya. Sedan skulle hon fastna på St Helena mitt ute i havet och få stå över ett kast, dvs. sova på stranden tills hon efter några dagar ringer hem till sina oroade föräldrar mitt i natten och ber om liiite, liite pengar bara så hon kan ta sig till Namibia. Vilket hon förmodligen skulle få. Fast då ångrar hon sig och åker till Guldkusten istället där hon spontanhittar en diamant, och sedan går hon upp till Kairo.

Att spela Diamanten med mina barn är som att spela två helt olika spel fast man delar spelplan. 
 
Faktiskt.

2 kommentarer:

  1. Haha. Jag har inte tänkt på det. Men du har nog rätt. Att man kan skönja resmönster bara genom att spela ett oskyldigt familjespel. Kul

    SvaraRadera
  2. Jag är nog som en korsning av dina barn, välplanerad resrutt men blev av med pengarna - och fick dem tillbaka!

    (hittade dock ingen diamant tyvärr)

    Kram!

    SvaraRadera