tisdag 31 juli 2012

När man hittar en antikaffär på Penang...

...då vill man köpa allt för att det ser så förbannat exotiskt ut. Fast det gjorde jag såklart inte (och om Jimmy hävdar nått annat till någon av er så överdriver han). Det fanns absolut flera grejer kvar när vi gick.
Minst tio.






Resten visar jag en annan dag, men jag kan avslöja att det är bra skit.

Om jag får säga det själv alltså.





måndag 30 juli 2012

En liten enkel uträkning såhär på morronkvisten

Kaskadnerspydd och därefter renduschad blöt vagn + snorig, hostig, febrig liten tjej + 2 blöjor kvar=

Huvudvärk


Så ni vet.




söndag 29 juli 2012

Ett angenämt problem får man säga

Mina födelsedagspresenter bestod av 5åenhalv timmes spabehandlingar och 1 kg marabouchoklad. Känns fint. Spabehandlingarna kommer att göra underverk med mig, absolut. Dock har jag ju berättat för er tidigare om hur jag beter mig mot massörer. Hur jag somnar och snarkar och dreglar på deras fötter genom ansiktshålet. Ska försöka skärpa till mig, fast vi ska nog inte hysa så stora förväntningar på en förbättring. Nej. Angående chokladen kan jag ju bara hänvisa till inlägget HÄR, så inser ni nog allihop att om det finns nått av det där kilot om 24 timmar så har något allvarligt inträffat med mig.

Typ ett fall över balkongräcket.

Eller så.


30-årsfest # två

För två å sedan kände jag mig gammal. O så gammal. Jag kände mig så gammal så jag ansåg att det inte var mer än rätt att jag fick fira denna ålderdom i förtid. Så då hade jag en för tidig 30årsfest på ön. Det var verandahäng med jell-Oshots och glada människor och ett dass som luktade pest och sedan bryggdans och barhäng på bryggan under färgglada lampor och med Seanbanan i högtalarna.

Jag är så glad att jag kände mig till åren redan då!

För det innebär ju nu att jag faktiskt har haft en 30-årsfest redan med en massa folk jag tycker om, och att det inte gör så mycket att mina Sverigevänner inte kunde komma igår. Näpp. Igår kom istället 16(?) glada Jimmykollegor med familjer och åt och drack tills Ingrid tappade rösten och Emil såg i kors. Med andra ord en lyckad fest för samtliga i familjen. Jag kan konstatera att det är svårt att misslyckas med ett partaj här. Vi bor ju i en skitstor lägenhet i ett land med asbillig catering. Det kan inte gå fel då liksom.

Fast den där röda, slingrande masken i salladen hade jag kunnat va utan.

Faktiskt.

fredag 27 juli 2012

Ingrids eget inlägg:

Hej!

I dag har vi det jättebra här i Malaysia. Vi har badat i poolen. Pappa har jobbat på jobbet, så vi är ensamma varje dag, fast ibland är han hemma och göra busiga saker med oss. Jag hoppas att ni alla har det bra där i Sverige. Ni saknar mig va? Jag ska få en egen mejladress, då kan ni mejla mig. Agnes och Johanna och August kan göra det för då behöver vi inte sakna varandra så mycket. Jag hoppas ni saknar mig.

Ines är en babbelapa.

Jag har fått nya kompisar. De heter Maja, Viggo, Olivia, Oskar. Jag är kompis med Emil oxå ibland, det är ju bra förstås. Linn är min kompis oxå, fast hon är bara två år.

Vi är inte vana vid vår lägenhet än, särskilt inte vid vattenrutschkanan, inte jag iallafall.

Nu orkar jag inte säga mer.

Hälsningar från Ingrid

torsdag 26 juli 2012

Man får faktiskt längta hem ibland

Skulle vilja åka hem nu. Hem och göra roliga utflykter med Ingrids sommarbästis som behöver en vän och en massa roligheter just nu. Hem till min kära, fina väns bröllop på lördag. Hem till min 30-årsdag på söndag. Hem till alla mina söta, glada syskonbarn som det inte alls räcker att gnugga näsa mot datasärmen på skype med. Hem till mamma och pappas trädgård och mat och sällskap. Hem till glada vänners verandor och drinkar. Hem till vårt yttepyttehus och vår trädgård.

Hem. Helt enkelt.



onsdag 25 juli 2012

Tänk om jag skulle ta å läsa på förpackningen nästa gång


"Den luktar jättegott och har solskydd 15, det blir skitbra" tänkte jag när tjejen i affären rekommenderade den lilla vita burken. Så kom jag hem och visade den för Jimmy och läser samtidigt "-Sooper brajtening...". Faen. Det här var faktiskt inte alls the look I was going for. Nej, tvärtom var det ju om man ska vara petig. Jag har verkligen ett problem när det kommer till sådant här. För det är exakt som när jag envisas med att aldrig läsa igenom recept innan jag lagar maten och därför inte inser att vi saknar hälften av ingredienserna förrän det är försent.

Så nu får jag väl bli blek istället då. 
Och lukta gott.

Blir bra det.




söndag 22 juli 2012

Kulturkrock med en touch av bajs

The ultimate Maläijshan experience är nog toabesöken. Det är där kulturkrockarna är som störst. Jag menar som idag när Ingrid skulle kissa i Guerney Plaza (köpcentret i vårt område) och vi kommer in på toan och toasitsen är helt full med geggiga fotavtryck. Hur kan detta komma sig, kanske ni undrar? Jo, för att många här står upp när de går på toaletten. Så när de bara har en västerländska toalett att tillgå så ställer de sig helt enkelt på kanten och gör det de kom dit för. Alltså tvingades jag hänga Ingrid lite smidigt över toan så att hon inte skulle få skoavtryck på skinkorna. Vilket är helt okej. Det går att lösa liksom, och i Sverige hade det väl inte varit en alldeles chockerande upplevelse direkt.

Däremot hade det nog varit värre med den äckelmagade HjältenJimmys toaupplevelse häromdan. Han mötte nämligen en man vars finger var täckt med bajs när han var påväg in på toaletten. Mannen gick helt obekymrat och vaskade bort bajsklutten i handfatet och Jimmy blev lite lätt grön i ansiktet och behövde tala ut om det efteråt. Det där med bajsklet alltså. Det tror jag inte hade funkat i Sverige. Där känns det inte helt socialt accepterat att torka sig med handen, och om vi mot all förmodan skulle drälla runt lite med vår avföring så ser vi liksom till att fixa till det innan vi lämnar toahytten.


Jajja. Vem vet? Efter ett par år här så kanske spärrarna släpper?


Hoppas inte.


lördag 21 juli 2012

Att städa ett chatå kräver typ dropp eller Vi har en pratande bebis!


Herreguu va jag har svettats ikväll må ni tro. Galet mycket. Hysteriskt mycket. Bara för att jag fick för mig att skura golvet i hallarna och köken*. Det är helt vansinnigt vad jag har haft det lätt hittills i mitt liv när det kommer till städning. Jag inser det nu. Har haft trettio år av lättja skulle man kunna säga.

Och sedan kom jag hit.

Om man skulle ta å införskaffa en sådan där maid nurå. Så man slapp göra om det där igen. Ever. Blir morgondagens uppgift tror jag, kombinerat med att köpa en smart telefon, gigantiska mattor och blockljus (så jag kan visa vad jag köpt till mig själv för alla 30-årspresentspengar som jag fick innan vi åkte).

Sedan vill jag bara mycket skrytsamt och tokstolt säga att Ines nu inte bara säger "Mamma", Meme" (dvs Emil) och "Inge" (dvs. Ingrid) utan även en tvåordsmening: Tittadär! Hon säger det sockerlent i falsett och pekar med ett litet knubbigt pelfinger oxå. Man dör av kärlekssnörp i hjärtat varje gång.
Mina barn alltså. Världens finaste på jorden.


* Japp, ni såg rätt, vi har TVÅ kök, det ena är ett displaykök som mest står och ser sådär glansigt och tjusigt ut och det andra göms bakom en dörr och rymmer gasspis å kyl å sådant som inte är så bildskönt men ändå nödvändigt. Känns inte som att det är nått ni måste springa å införskaffa faktiskt. Nej. Gör inte det.

torsdag 19 juli 2012

En helt ordinär läggning av en inte lika ordinär dotter

" Ingrid, varför har du hällt ut en lång korv med tandkräm på handfatet?"
"För att den är äcklig!"
"Jag blir arg på dig när du gör så."
"Om du blir arg på mig så kissar jag på dig!"
"Nej, fast vet du, tjejer kan faktiskt inte styra sitt kiss lika lätt som pojkar."
"Johoru!"
...

Och nu vet jag hur man gör. Det var ju bra.

Eller så. 

Man tager vad man haver

Sådant här blir man däremot aldrig mätt på när man spanar ut från balkongen på morgonen. Påtal om mat alltså.
Just nu bloggar jag med vänster hand och söver en gnällig Ines med den högra. Emil byter om för att han åt lunch med hela kroppen och Ingrid uppfinner ett nytt pyssel med papper, topsar och en hårborste. Mycket kreativ tjej det där. Det behövs nu när vår packning genomgår nån sorts sista check på Penangs flygplats och det enda hon har att tillgå är det vi hade med oss i våra väskor när vi flög hit. För övrigt är det faktiskt så att samtliga i familjen tvingas vara lika uppfinningsrika som mellandottern. För vi hade i princip bara kläder i väskorna, inga bestick, glas, leksaker eller kastruller. Detta innebär att Ingrid pysslar med topsar och tandkräm, att Emil gör slott av riskokarkartongen och färgglada drinkpinnar och att vi äter ute eller beställer hem mat varje måltid.
Det kanske inte låter som att jag och Jimmy behöver vara så kretiva?

Nä, men då har ni aldrig beställt hämtmat i Maläijsha. Det krävs inte bara ett enormt ordförråd i Malayengelska och förmågan att bokstavera adresser som man inte lärt sig än. Näpp, för dessutom krävs ett enormt tålamod och en enastående förmåga att tolka vad den på andra sidan tråden egentligen försöker säga (och det är framförallt på den här sista punkten som kreativiteten måste flöööda). Jag är inte kreativ tydligen. Snarare är jag obegriplig och omöjlig att ha att göra med i största allmänhet, vilket innebär att den som tar emot beställningen tillslut lägger på luren i örat på mig med orden "-Sorry Mam, wait a second, have too do somting...*klick*". Ironiskt nog verkar det därmed som att jag, oavsett land, är beroende av Jimmy för att få mat på bordet. Han är och förblir min feeder.

Helt enkelt.

måndag 16 juli 2012

Det viktigaste är ju att det blir ljust. Liksom.

Igår flyttade vi in i vår nya lägenhet och sov vår första natt i pluffssängarna. De var väldans mycket skönare än de var vackra, tackålov, så jag kommer absolut att kunna acceptera deras närvaro de kommande åren. För övrigt kan jag konstatera att vi redan har tagit typ 687 bilder på utsikten och att det, hör och häpna, finns hela 69 lampknappar i lägenheten. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att vara precis lika clueless när vi flyttar ut som när vi flyttade in. Blir förmodligen ett jäkla massa spontantryckande med handflatan så fort jag vill tända i taket. Emil och Jimmy däremot kommer säkert att ha lärt sig det där inom en vecka. Eller så kan de det redan... Jajja, jag har ju min bundsförvant Ingrid, vi lägger vår tid och tankeverksamhet på viktigare saker, typ som  "Det här kycklinglåret, kommer det från en gris eller en ko?".

Sådant är faktiskt oxå viktigt.
Sådeså.



lördag 14 juli 2012

Väldresserade barn

Det vore nått det. Särskilt nu när vi äter ute varje frukost, lunch å middag. Då blir det liksom lite extra tydligt att Ines äter som en utsvulten gris som levt på gamla skalbaggar de senaste 15 åren, hon falsettskriker och stönar och vevar med armarna så maten sprids likt en vattenspridare runt hennes stol. Helst vill hon doppa ner hela sina små knubbiga händer i mammans glas med vatten/vin/öl också, för att hon blir kladdig av matvevandet antar jag. Fast såvitt jag vet så har ingen dött av lite spaghettislamsor i drycken, jag är bara tacksam för att jag inte har glugg så jag kan sila bort de värsta bitarna.
Sedan har vi BuffelnIngrid som gärna pratar om sin senaste avföring, visar att hon kan slicka sig i näsborren om hon hjälper till med bägge händerna och som helst ligger ner i stolen med två nakna, smutsiga fötter på bordet.
Mellan dessa ovanstående flickor sitter en ständigt lugn Emil som drömmer sig bort till en värld full av Trashpacks och Pokemons där all mat är god. Det som serveras på tallriken i det verkliga livet duger däremot i princip aldrig. Vissa sorters pizza tolereras, samt frukostvåfflorna med mycket sylt. Inget annat.
Trots att jag inser att detta kanske inte är en dröm för en servitör, eller nån annan heller för den delen, så tycker jag ändå att mysfaktorn fortsätter ligga högt. Jag är ba sjukt nöjd över att vara här. Med mina tre monster och min man.

Japp.

Här äter vi på världens smarrigaste indiska ställe som heter Kapitans. Orutinerade som vi är glömde vi haklapp till bebis med sprinklerarmar.
Fast hon åt mest ris förstås, så det gick väldigt bra ändå. Den gången.

onsdag 11 juli 2012

Ett litet meltdown och många rosa moln

Så kan man beskriva vår resa hit till Penang. För det gick faktiskt helt fantastiskt bra, bättre än jag nånsin kunnat hoppas på. Inga köttsår på Arlanda, inga gråtande barn på planen och ingen huvudvärk med ansiktsdomningar.

Den enda som fick ett meltdown var jag, och det var på flygplatsen i Frankfurt. Vilket för övrigt måste vara världens sämsta flygplats. Ever. Den som har planerat den och försökt göra den begriplig med hjälp av skyltar, var förmodligen inte helt fräsch i knoppen. Jag skulle personligen kunna göra ett bättre jobb även efter ett större alkoholintag. Japp. Därav är den full av svettiga människor som springer runt och frågar varandra vart de ska och hur man kommer dit. Ingen infodisk, ingen anställd med namnlapp i korridorerna, ingen skärm som visar flighter som går senare än de kommande 30 minuterna. Alltså inget av värde för en hungrig familj som behöver veta vart de ska. Fy faen säger jag. Tillslut lyckades vi iallafall ta oss till rätt gate tack vare HjältenJimmy som först sa åt mig att sätta mig på en bänk å skärpa till mig och sedan trängde sig fram i passkontrollen för att få reda på det han behövde.

På långflighten sov tjejerna i princip hela vägen från Frankfurt till Singapore. Ines var vaken de sista tre timmarna bara för att jag tillslut inte kunde hålla mig från att kissa på mig och i princip kastade henne till Jimmy samtidigt som jag sprang med benen i kors mot toan. Det blir så när man gör sig till en oumbärlig del av deras sömn, dvs låter en 10-månaders och en 8-åring sova raklånga över en och därmed själv tvingas forma sin kropp till en smal, sned, gosig korv som endast har till uppgift att vara någons madrass eller huvudkudde. Det blir svårt att gå och kissa då. Ska göra det innan nästa gång, alternativt skita i att dricka dygnet innan. Det blir bra.

Resan avslutades av ett timlångt flyg mellan Singpore och Penang som var helt magiskt. Ines sov i ett eget säte, storbarnen fick kex och chokladdipp och jag och Jimmy tryckte näsorna mot varsitt fönster och fick beskåda stora bulliga rosa, lila och aprikosfärgade moln mot en klarblå kvällshimmel. Då och då lystes molnen upp inifrån av blixtar som sedan försvann ner mot havet långt där nere. Det var den vackraste himmel jag sett.

Och sedan var vi framme.
I vårt nya hem.

måndag 9 juli 2012

Jag ska ALDRIG flytta mer!

(eller jo, när vi ska tillbaks från Maläijsha förstås, men annars ska jag ALDRIGALDRIG flytta mer.)

Mvh
VillHelstLäggaMigIEttHörnIFosterställningOchGråta Froby

torsdag 5 juli 2012

3 dar kvar liksom

Det är inte helt lätt att greppa det. Att vi om fyra dygn sitter på G-hotel igen. Att vi kommer att äta frukost doppad i chokladfontän och vara ständigt svettiga och att tandlösa tanter kommer att vilja peta Ines i ansiktet, att jag kommer att bli kallad för "mam" och Jimmy för "sir "och att vi inte kommer att behöva se en köttbulle på flera månader. Känns fint på nå vis. Ganska trevligt och härligt liksom. 

Å så pirrar det lite minsann. Det gör det.

Så nu vet ni det. Att när jag hör av mig nästa gång så är jag framme.
 Med lite tur har flygresan gått som på räls och jag kan ägna mitt inlägg åt att redogöra för alla smarriga flygplansmåltider och de serviceinriktade flygvärdinnorna. 
Med lite otur så kommer det att handla om hur Ingrid lyckades träffa en ilsken gubbe i huvudet med en flygplansfralla som hon upplvde smakade värre än kobajs, och om hur Emil lyckades låsa in sig på flygplanstoaletten och sedan engagerade hela flygplanet i räddningsarbetet. Kanske handlar det om hur Ines lyckades med konststycket att lokalisera Singapores flygplats enda snigel och sedan äta den, eller så fokuserar inlägget på hur HjältenJimmy försvann med alla biljetter och pengar på flygplatsen i Frankfurt å hur jag och barnen sedan fick ropa efter honom i högtalarsystemet.

Den som lever får se.

Fast jag hoppas på flygplansmatsinlägget. Faktiskt.