torsdag 19 juli 2012

Man tager vad man haver

Sådant här blir man däremot aldrig mätt på när man spanar ut från balkongen på morgonen. Påtal om mat alltså.
Just nu bloggar jag med vänster hand och söver en gnällig Ines med den högra. Emil byter om för att han åt lunch med hela kroppen och Ingrid uppfinner ett nytt pyssel med papper, topsar och en hårborste. Mycket kreativ tjej det där. Det behövs nu när vår packning genomgår nån sorts sista check på Penangs flygplats och det enda hon har att tillgå är det vi hade med oss i våra väskor när vi flög hit. För övrigt är det faktiskt så att samtliga i familjen tvingas vara lika uppfinningsrika som mellandottern. För vi hade i princip bara kläder i väskorna, inga bestick, glas, leksaker eller kastruller. Detta innebär att Ingrid pysslar med topsar och tandkräm, att Emil gör slott av riskokarkartongen och färgglada drinkpinnar och att vi äter ute eller beställer hem mat varje måltid.
Det kanske inte låter som att jag och Jimmy behöver vara så kretiva?

Nä, men då har ni aldrig beställt hämtmat i Maläijsha. Det krävs inte bara ett enormt ordförråd i Malayengelska och förmågan att bokstavera adresser som man inte lärt sig än. Näpp, för dessutom krävs ett enormt tålamod och en enastående förmåga att tolka vad den på andra sidan tråden egentligen försöker säga (och det är framförallt på den här sista punkten som kreativiteten måste flöööda). Jag är inte kreativ tydligen. Snarare är jag obegriplig och omöjlig att ha att göra med i största allmänhet, vilket innebär att den som tar emot beställningen tillslut lägger på luren i örat på mig med orden "-Sorry Mam, wait a second, have too do somting...*klick*". Ironiskt nog verkar det därmed som att jag, oavsett land, är beroende av Jimmy för att få mat på bordet. Han är och förblir min feeder.

Helt enkelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar