lördag 14 juli 2012

Väldresserade barn

Det vore nått det. Särskilt nu när vi äter ute varje frukost, lunch å middag. Då blir det liksom lite extra tydligt att Ines äter som en utsvulten gris som levt på gamla skalbaggar de senaste 15 åren, hon falsettskriker och stönar och vevar med armarna så maten sprids likt en vattenspridare runt hennes stol. Helst vill hon doppa ner hela sina små knubbiga händer i mammans glas med vatten/vin/öl också, för att hon blir kladdig av matvevandet antar jag. Fast såvitt jag vet så har ingen dött av lite spaghettislamsor i drycken, jag är bara tacksam för att jag inte har glugg så jag kan sila bort de värsta bitarna.
Sedan har vi BuffelnIngrid som gärna pratar om sin senaste avföring, visar att hon kan slicka sig i näsborren om hon hjälper till med bägge händerna och som helst ligger ner i stolen med två nakna, smutsiga fötter på bordet.
Mellan dessa ovanstående flickor sitter en ständigt lugn Emil som drömmer sig bort till en värld full av Trashpacks och Pokemons där all mat är god. Det som serveras på tallriken i det verkliga livet duger däremot i princip aldrig. Vissa sorters pizza tolereras, samt frukostvåfflorna med mycket sylt. Inget annat.
Trots att jag inser att detta kanske inte är en dröm för en servitör, eller nån annan heller för den delen, så tycker jag ändå att mysfaktorn fortsätter ligga högt. Jag är ba sjukt nöjd över att vara här. Med mina tre monster och min man.

Japp.

Här äter vi på världens smarrigaste indiska ställe som heter Kapitans. Orutinerade som vi är glömde vi haklapp till bebis med sprinklerarmar.
Fast hon åt mest ris förstås, så det gick väldigt bra ändå. Den gången.

2 kommentarer:

  1. Kul att ni är framme och skönt att resan gick bra! Det finns någon slags rättvisa i universum ändå (ibland).

    Sen kan jag som vanligt konstatera att våra döttrar är kopior, min lilla äter också som om detta mål mat var det sista (och som om hon inte fått mat på tv dygn trots att hon två timmar tidigare tryckt i sig en tallrik fil och flingor plus en banan hon hämtat själv i fruktskålen, och ja, hon ser ut därefter, Michelingubben är förmodligen grön av avund) Och den stora, tja sitta på stolar är ju överskattat när man kan ligga och diskutera toalettbesök eller näsinnehåll är ju världens bästa middagsaktivitet...hmm.

    Men din kille verkar ju hålla sig på mattan. Ok lite kräsen men får inga vansinnesutbrott för det.

    En son. Det kanske vore nått ändå.

    Kram! :)
    /Maria

    SvaraRadera
  2. Man kan anta att familjen också bidrar till övriga boendens underhållning. Brukar vara så. Och ett "Kommer du ihåg? Så skönt att de är stora nu...".

    Låter så härligt att ni trivs. Trivs på!

    Kramar

    SvaraRadera