torsdag 30 augusti 2012

Jag är en så snuskigt stolt mor idag

Tänk va. Att mina barn har överlevt sina första dagar i den nya skolan. Det är fantastiskt! De har inte bara överlevt, de har klarat det med bravur. Tycker jag alltså. Emil förde till exempel ett samtal med en lärare idag när jag hämtade honom. Han fixade att svara på bägge frågorna hon ställde utan att ens titta frågande på mig. Ingrid i sin tur pratar engelska med Ines. Förvisso är det enda hon säger "-Stop it!/Yes/No!" men jag antar att det är rätt vanligt att en lärare säger sådant till en klass med 4-åringar. Som grädde på moset säger Emil så fort vi sätter oss i taxin påväg hem från skolan att "-Mamma, det finns en sak du måste lära mig att säga på engelska som jag kommer att ha väldigt mycket nytta av". "-Jaha, vad är det då?" frågar jag och tänker mig nått i stil med "-When are we eating lunch" eller "Where is the toilet". Ni vet, nått basalt liksom. Men den lille högpresterande pojken ville veta hur man säger:

Hur stavar man till....?
 
 
Japp, mammahjärtat är så proppfyllt med stolthet och lättnad så det kan ni bara inte tro.
 
 
Mina barn alltså. Vilka stjärnor. 

onsdag 29 augusti 2012

Jag har sån jävla koll. Typ

Asså den där självbilden jag går runt och bär på, den där inre tron på att jag är en jävligt organiserad och ordningssam kvinna. Den har fått sig en törn det här senaste året. På riktigt. Jag har liksom sedan tidigare fått för mig att jag har ordning å reda på mitt liv. Att jag snarare är pedantiskt lagd. Att jag kan jonglera en massa bollar samtidigt. Ni vet.

Fast.
 
Efter det här senare året inser jag ju att jag måste omvärdera läget. För jag har exempelvis glömt pengar och IDkort när jag skulle skaffa pass och därmed fått en riktig helvetesdag (läs HÄR). Jag har kallat tandläkarens sekreterare för tant (HÄR). Jag har sms:at att jag är glad att det syns på bebisen att det verkligen är min bror som är pappan fast jag verkligen inte var orolig (HÄR). Jag har trakasserat Ingrids kompisars föräldrar med sms som jag sedan vägrar att acceptera svaret på (HÄR). Jag har bränt sönder typ 6 kastruller (läs bland annat HÄR). Jag har sett till att min familj inte kunde kommunicera med omvärlden efter 27 juni (HÄR). Och idag har jag alltså lämnat mina två mest kära ägodelar, förutom barnen å så, ni vet, i en taxichaufförs bil (HÄR
 
Ja-a hörrni.
 
Det är en jäkla tur att jag är snygg.
Eller nått.

FAAAAAAAEN!!!

Tror ni inte att den stressade mamman åker taxi med Ines och GLÖMMER vagnen OCH den smartamobilen i bakluckan. Jo, det gjorde hon. Alltså jag.

Ja, vad ska man säga?

Han får stå ut med mycket. HjältenJimmy alltså.

tisdag 28 augusti 2012

Det pirrar i små (och stora) magar ikväll

Imorrn börjar äventyret. Skolan. Mina två stora fina barn ska börja internationell skola och bli engelsktalande. Herrejisses vilken grej. Och naturligtvis hanterar de det på sina helt olika sätt. Ingrid sprudlar och längtar och säger "-Good jam" hela tiden (hon bara gillar orden liksom) medan Emil funderar och oroar sig och frågar saker om morgondagens upplägg.

Mammahjärtat går sönder av alltihop.
 
Mina modiga, starka, underbaraste barn. Tänk vilken grej det här blir. Tänk vilken upplevelse. Tänk vilken skräck att somna till. Eller ja, alltså Ingrid somnade som en stock efter lite sprudlande "-Det ska bli sååå roligt!". Emil däremot, min stora, fina, goa pojke, han låg till halvelva och snurrade och var sorgsen över denna omänskligt stora uppgift som är att lära sig ett nytt språk i en ny klass i en ny världsdel. Och trots att jag veeet att det blir bra, och att jag nog lyckades få honom att skratta bort den molande känslan av skräck i magen så sitter även jag nu och mår lite småruttet.
 
Låt det gå bra. Så tänker jag.
 
 
Snälla, låt det gå bra.
 


måndag 27 augusti 2012

Eller så låser vi bara dörren, älskling.

En av sakerna som de vuxna i den här familjen inte tycker helt lika om är det här med att låsa om sig. Jag älskar det, Jimmy hatar det. Typ. Så har det alltid varit. Och så kommer det att förbli.

Min issue är att jag inte kan somna om jag vet att det finns en gnuttapytterisk att nån kommer in å tar mina barn på natten. TV:n/pengarna/IKEAlamporna skiter jag i, men barnen. Barnen är jag rädd om. Det är Jimmy också, såklart, men han är ju den ständiga statistikern i den här relationen. Han liksom har kalkylerat ut att oddsen för att mina värsta farhågor skulle besannas är oootroooligt små. Därav är det ingen idé att vi låser. Tycker han.
Konstigt nog.
 
För det var bara några år sedan (typ) han vaknade i sin dåvarande lägenhet av att hans polare undrar vem snubben är som ligger och slaggar på soffan. Eftersom det var dagen efter nyår så var det hela oklart en stund. Kanske hade de lärt känna den där snubben under natten och nu glömt bort det hela? Eller? Nope. Killen på soffan visade sig vara en komplett främling. Som hade lullat runt på gatan utanför och bestämt sig för att "joo, han bodde nog ändå i just den där lägenheten ändå". Och olåst som det var så kunde han ju, efter att ha  placerat sina skor prydligt ute i trapphuset, bara rumla in å däcka på soffan.
 
Undrar rent statstiskt hur vanligt detta är OM MAN LÅSER? Kan ju kanske Jimmy räkna lite på.
 
Faktiskt.

Porsliner, eller?

Får porslinerna äta nu?
 
Det är en relevant fråga ställd av en fundersam dotter.
Tog förvisso en stund innan vi förstod att hon syftade på muslimerna och den Hari raja som ägt rum nu i dagarna. Vi har har kväll efter kväll passerat restauranger där samtliga gäster suttit och tittat trånande på sina orörda tallrikar, redo att hugga in så fort kvällens böneutrop avgjort att natten är påbörjad (och att man därmed får tokäta för att man svultit hela dagen). Barnen har med rynkade ögonbryn förbryllat ställt frågor om varför de inte bara börjar äta när de ser så hungriga ut och vi har försökt förklara.
 
Fast vi missade tydligen att klargöra att de var muslimer. Inte porsliner.
 
Menmen.
Potäjto-potato. Liksom. 

söndag 26 augusti 2012

Bara bilder del 13 eller Koh Samui e rätt bra grejer det
















Så. Det var en vecka i Thailand det. En vecka med sol, bad, restauranter och pineappleshakes.
 
Himla bra faktiskt.

lördag 25 augusti 2012

Vi får väl passa på att njuta av kläderna då

Barnen gillar skoluniformerna. De kändes sig lite sådär uppklädda och tjusiga i dem. Så jag tänker att de får slita dem med hälsan nu då, medan de fortfarande är välkomna till den där fiiina skolan där man måååste kunna engelska för att slippa ha en svettig mamma.

Bitter? Jag?
 
Aldrig.
 




fredag 24 augusti 2012

Skolångest. För mamman alltså

Just nu känns det lite sådär småjobbigt i magen. Inför barnens skolstart alltså. Det är ju en rätt, ska vi kalla den; flashig skola. En sån där man som förälder verkligen vill att barnen ska gå på bara för att den verkar så himla bra. Fast. Det man också inser efter att ha varit på introduktionsmötet är ju att det inte är krav bara från vårt håll. Nej, de förväntar sig en del tillbaka. Till exempel förväntar de sig rejäla och snabba resultat i det engelska språket. Det vill säga; rektorn gjorde en väldigt stor deal av att elever med dålig engelska sänker standarden på utbildningen och att vi ska veta att det finns många barn i kö för att få gå på skolan.

Man ba: Que?
 
 
För vafaen liksom. Okej att det säkert kommer att gå fort och att barnen förmodligen kommer att prata vettig engelska på några veckor. Men jag då? Mina nerver? Stressen jag kommer att känna tills barnen börjar kommunicera ordentligt med sina lärare och klasskompisar. Jag säger bara såhär:
 
Det finns ingen deo i hela världen som kan hjälpa mig nu.
 
Ingen.

torsdag 23 augusti 2012

Sovvanor = ovanor. Kan det kännas som iallafall

Det är lustigt det där med vilka sovvanor man har. Jimmy till exempel, han somnar sent och sedan mörsar han på hela natten utan uppehåll. Han är INTE någon jag förlitar mig på om vi skulle få inbrott eller om det börjar brinna. Det går nämligen inte att väcka honom. Alltså: Det. Går. Inte. Man får typ halvt om halvt misshandla honom med tillhyggen för att han ska öppna ögonen, och bara för att han har gjort det så betyder det inte att han är tillräknelig på nått sätt. Nix.

Jag själv mår bäst om jag får gå å lägga mig vid 9 och vakna 7, vilket jag sedan aldrig gör eftersom jag får nån sorts livsglädjepåfyllning så fort barnen somnat och därmed får för mig att jag visst klarar mig på 4 timmars sömn. Klart vi ska se två långfilmer och surfa runt för att kolla på idylliska boenden på Hemnet och sedan planera jordenruntresan vi ska göra när barnen blir större. Klart. Och sedan har jag ångest morgonen efter. Natyrlich. Tur att guldfiskminnet fungerar som vanligt, så man hinner glömma att man behöver sömn lagom till Emil somnat i sin Bamsetidning 12 timmar senare. Och så håller det på.

Sedan har vi Emil som alltid sovit från 06 till 06 i alla år. Tills han blev 8. Nu är han vaken till 12 om vi inte tjatar honom till sömns, och han sörjer att han inte är vuxen för det är ju bara vuxna som får göra allt roligt vilket han ör uppe och påminner oss om varje kväll vid 22.  Japp.

Å sen har vi Ingrid som somnar sent och vaknar sent och sover som en stock. Som sin far helt enkelt. Med skillnaden att han aldrig skulle gå upp mitt i natten för att gosa ned sig med ett av mina smalben. Förstås.

Slutligen har vi Ines. Hon vaknar nån gång mellan 4 och 6 (det känns lite som lotto varje morgon faktiskt) och har absolutingensomhelst startsträcka. Jag menar; hon vaknar och gasar iväg i sängen på två millisekunder samtidigt som hon falsettskriker och uppfordrande nyper mig och Jimmy. Om några år kommer hon att säga "-MammaPappaMammaPappa! Jag är vaaaken! Jag vill ha frukost! Vad ska vi gööööra idag? Sover Emil? Sover Ingrid? Vad bliiir det till frukost?" Suck. The energy liksom.

Japp. Så går det till.
 
Ba så ni vet. 

tisdag 21 augusti 2012

Bara bilder del 12






Det här är gårdagens happening. Middagen. Annars badar vi ju mest hela tiden. Varvat med att glo på en film och att käka en å annan cheesesandwich och "fried vegetarians with rice" (vilket är min favvo på menyn).

Vegetarianer smakar precis som grönsaker när man wokar dem i oystersås.
Det var nytt för mig.

Faktiskt.

fredag 17 augusti 2012

Koh Samui

Nu är vi här.

Vi badar i havet och snorklar bland fiskar som är gulaochsvartrandiga och äter chicken with cashews och mår gött i största allmänhet. Och så kommer det nog att hålla på hela veckan. Så vet ni det. För lika vacker som stranden är, lika sugigt är internetuppkopplingen. Därav blir det nog inte så himla frekventa inlägg de kommande dagarna, så när ni saknar mig så kan ni ju läsa det här inlägget en gång till och tänka att "Nu äter hon cashewnötter eller snorklar eller bådeoch".

Japp.

För övrigt så kan jag garantera att jag kommer lägga in bilder på både skoluniformer och semstern så fort jag bara kan. Jag lovar.

Åkej. Nu ska jag dricka en Chang.
Kram på er!


onsdag 15 augusti 2012

Jag tror att hon gillar den.

Ja, presenten alltså.


För övrigt drar vi till Koh Samui i en vecka nu. För det är helgdagar här i Maläijsha. Så förhoppningsvis skriver jag från playan nästa gång. Med massor med pad thai i magen.

Det blir bra det.

tisdag 14 augusti 2012

Uniform minsann

Idag har storbarnen åkt iväg med Jimmy för att ordna skoluniformer. Känns stort. Jag hoppas för sömmerskans skull att de är rosa med lila glitter på. Annars vet jag inte hur hon ska komma därifrån helskinnad.

För mig som sitter på behörigt avstånd (för att jag är sjuk) så känns det mest spännande att se hur tjusiga barnen kommer att se ut nu i två års tid. Verkligen. Eller famförallt känns det skönt att tänka på hur många tjafs jag slipper undan på morgnarna. Inga fler "-Mamma, var är de vita strumpbyxorna som jag S K A ha idag?!" eller "-Jag tänker INTE ha på mig byxor! Jag tänker ha min princessklänning!" i minus20grader. Fast egentligen var det inte nått större problem det där. Ibland fick jag ge med mig (när det blev för bråttom) och ibland fick hon gå till dagmamman med en citronsur liten mun och så var det liksom inte mer med den saken.

För Emils del är jag däremot rätt säker på att det här med uniform blir en fullträff. Han slipper ju ta på sig regnkläder (astöntig outfit tydligen) och därmed är han nöjd.

Nåväl, så fort vi får hem kläderna så ska ni få se en bild eller två. Det lovar jag.
Men att det är två glada barn på bilden, det återstår att se...



söndag 12 augusti 2012

Nej, faen, jag måste lägga in det nu!

Sådant här får alltså mig att snarka offentligt.
Mina barn och deras ack så tålmodige far.

<3


video

Asså, herregud va jag älskar dem!


Är man en bra mamma...

...om man skrattar så man gråter samt stönar och utstöter snarkljud när ens barn inte kan åka rullskridskor?

Jag vet inte.

De var iallafall inte ledsna över det. Emil tyckte inte ens att det blev jobbigt när ett gäng kineser joinade mig på andra sidan glasrutan på inomhusbanan i köpcentret och att vi därefter var tio personer som brölgarvade. Nej. Han vinkade bara och såg mäkta nöjd ut över uppmärksamheten.

Imorrn lägger jag banne mig upp ett filmklipp asså.

Jag bara måste. 

måndag 6 augusti 2012

Fru Froby är nog ett hopplöst fall

Eller hur ska man annars tolka detta?

"-Älskling, jag vill inte att du ska gå här å va deppig och tycka att det känns tungt. Jag lägger barnen ikväll så kan du gå till Guerney Plaza å shoppa vad du vill." Detta säger alltså Jimmy till mig efter middagen. För att jag är mentalt slut efter att ha försökt vara en fredsmäklande, tålmodig och förstående mor till två syskon som inte kan låta bli att dränka varandra i poolen/låsa ut varann på balkongen/bråka om vem som ska få spela på mammans nya telefon/slåss om vilken film de ska se/hota varandra med att de ska låsa in sig i den andres rum och sedan totalkvadda det. Suck. Dessutom har bebisen valt att sluta röra sig, för att det är så förbenat långt att krypa från A till B i det här huset. Så från att nästan ha tagit sitt första steg i Sverige så har hon nu börjat lägga sig på mage och gråta krokodiltårar så fort hon vill nånstans. Blir en del bärande liksom. För oftast har jag bråttom till att bryta upp ett slagsmål på andra sidan lägenheten.

Joo. Så jag klär mig lite tjusigt och vandrar sedan iväg i den varma sommarkvällens rosa solnedgång. Jag känner mig avslappnad och glad och kär i min förstående man. Jag andas djupt för första gången på mååånga dagar. Och sedan är jag framme i köpcentret.

Nu tänker man sig att jag verkligen gick lös på klädesaffärerna. Att jag köpte en trefyrasexton fina klänningar eller nioelvaarton sandaler. Till. Mig. Själv.

Näpp.

Jag kommer hem med en jävla dörrmatta (Ooo, så himlans praktiskt!) och tre små rosa och lila runda mattor till Ingrid (hon kommer att bli så glad!) och 7 sushibitar till Jimmy (det var ju jag som lagade middagen ikväll så han behöver ju påfyllning).

It´s sad. Really.

Skitfula sängar? Ja, tack!




Tänk att fula sängar kan vara så ypperligt bra att klättra på. Hade jag ingen aning om.
Faktiskt.

söndag 5 augusti 2012

OS kan ha sina fördelar

Just precis nu sitter hela Maläijshas befolkning spända i sina hem. Just nu. Det är nämligen dags för OSfinal i landets favvosport: Badminton. Det har talats om det i dagar, alla hoppas på den första guldmedaljen nånsin och somliga andra (som jag tillexempel) hoppas på att det blir vinst så att guvernören här i landet ska bli så till sig att han utlyser public holiday imorron. Det gjorde han nämligen en gång för nått år sedan när landet vann guld i Suzukicup i fotboll. Känns som att det här borde bli en större skräll då tänker jag. För övrigt har de två gubbarna i huset som kallas för "management" (och som sitter i ett glasbås på bottenvåningen och tar emot klagomål och kollar på oss som bor här när vi åker hiss och när vi badar i poolområdet på sina flertalet skärmar på väggen. Ska tydligen kännas tryggare för oss som bor här, men jag tycker mest att det är jobbigt. Framförallt för att en är riktad rakt emot crosstrainern i gymmet där jag står så gott som dagligen. Gillar mest att svettas ifred. Faktiskt).


Joo, iallafall så har managementgubbarna satt upp en lapp på hissarna där det står att de kommer att vara lediga på måndag pga public holiday.

Det är till att ta ut vinsten i förskott det. Sådant gillar jag. Lite optimism i tillvaron liksom.

Så: Heja Maläijsha! Eller, som de själva gormat på TV:n med flaggor i händerna:
Boleh!


lördag 4 augusti 2012

En lördag på stan eller Bara bilder del 11








Idag kom det första regnet sedan vi flyttade hit. Sjukt välkommet! Blev ju nästan svalt liksom, 29 grader har vi hemma nu (kl 20:30) och det känns som gratis AC. Bästa sorten det. Så under dagen höll vi oss till större shoppingcenter istället för att återvända till min favvo "Days gone", ni vet antikvitetsaffären. Det gjorde dock ingenting. Fanns annat som shoppingnerverna kunde stillas med nämligen. Emil hittade en PelleKaninsparbössa som han blev helt kär i och köpte av sina egna pengar, och själv köpte jag en PelleKaninnattlampa till Ines. Som naturligtvis hade en elkontakt som inte går in i eluttagen. Självklart. Vet inte hur folk gör här i landet men klart är att alla har åtminstone tre olika sorters adaptrar hemma för alla elektroniska grejor har nämligen olika former och mönster på sina kontakter. Finns säkert en superbra anledning till detta, är nog bara jag som har dålig fantasi.

Kanske.

fredag 3 augusti 2012

Ska det va så jävla svårt?

I onsdags skulle det komma en man i 3-4 timmar och fixa vårt internet och tv.

Så Jimmy tog ledigt från jobbet för att jag skulle slippa konversera med denne man. delvis för att folk fortfarande lägger på när jag beställer, och delvis för att jag inte är så engagerad i sladdar och tv:ar överlag. När mannen väl kommer så är han 5 timmar sen. Det tar 5 minuter så är Jimmy osams med mannen för att sladden skulle dras inne i lägenheten istället för ute i hallen. Detta ledde till en hel del meningsutbyten och slutade med att mannen sa att nu hade vi bråkat så mycket så nu fanns ingen tid för att göra installationen. Så sköts allt upp till torsdagen.

På torsdagen kl 10 kom två män. Efter 5 timmar av fångenskap i snorvarm lägenhet frågade jag om de var klara snart. "Ten minutes Mam" var svaret. Så jag säger till de två sjukt uttråkade barnen att "Nu kan ni byta om, de går om tio minuter!". Jag kan inte vara riktigt klok. För jag har fått för mig att tio minuter går fort. Det gör de inte. Nej. De tar 3 timmar.

Synd. 

8 timmar satt vi därmed i vår lägenhet, varav tre i badkläder, och tittade på hur två män pistollimmade fast en fet kopparfärgad sladd i hela huset. I zickzack. Lite upp här å ner där å sedan en tur rakt genom displayköket och ut genom andra köket, genom väggen å ut i hallen. Faen tänkte jag hela tiden. Faen, hur ska vi dölja detta? Vit tejp? Färg? Skygglappar?

Varför jag inte stoppade dem?
Jo, delvis för att det sista jag och Jimmy sa till varandra kvällen innan var EXAKT detta:
Jag: "Ska jag tjafsa med dem imorgon?"
Jimmy: "Nej, låt dem bara göra det"
Känns i princip omöjligt att feltolka den informationen. Dessutom är jag lite naivt svensk och tror liksom att folk gör sitt bästa, och de absolut kan mer än jag om sladdar och hur de ska dras. Ovanpå detta hade min f.d mobilhatande make tagit med sig både min och hans egen mobil till jobbet så jag kunde inte ringa å skvallra heller.

När Jimmy kom hem vid 17:30 var männen kvar, vilket var tur, för då kunde han skälla och bli tokig, och jag kunde smita ner till poolen med barnen. Bråket slutade med att dem återkom idag och målade vit färg över sladdhelvetet och att vi ännu en gång var inlåsta i tre timmar. Fast denna gång med restriktioner om att inte röra väggarna och att undvika köket. Resultatet blev ungefär lika bra som resten av deras insats i den här lägenheten.



Menmen, jag bor ju ändå i ett land som är fantastiskt. som luktar rökelse och fyller nätterna med moskéernas böneutrop och som smeker oss med vindar varma som andedräkt.
Jag är nöjd med min lott i livet liksom. Trots inkompetenta sladdmän.

Nu: SKYPE!