måndag 27 augusti 2012

Eller så låser vi bara dörren, älskling.

En av sakerna som de vuxna i den här familjen inte tycker helt lika om är det här med att låsa om sig. Jag älskar det, Jimmy hatar det. Typ. Så har det alltid varit. Och så kommer det att förbli.

Min issue är att jag inte kan somna om jag vet att det finns en gnuttapytterisk att nån kommer in å tar mina barn på natten. TV:n/pengarna/IKEAlamporna skiter jag i, men barnen. Barnen är jag rädd om. Det är Jimmy också, såklart, men han är ju den ständiga statistikern i den här relationen. Han liksom har kalkylerat ut att oddsen för att mina värsta farhågor skulle besannas är oootroooligt små. Därav är det ingen idé att vi låser. Tycker han.
Konstigt nog.
 
För det var bara några år sedan (typ) han vaknade i sin dåvarande lägenhet av att hans polare undrar vem snubben är som ligger och slaggar på soffan. Eftersom det var dagen efter nyår så var det hela oklart en stund. Kanske hade de lärt känna den där snubben under natten och nu glömt bort det hela? Eller? Nope. Killen på soffan visade sig vara en komplett främling. Som hade lullat runt på gatan utanför och bestämt sig för att "joo, han bodde nog ändå i just den där lägenheten ändå". Och olåst som det var så kunde han ju, efter att ha  placerat sina skor prydligt ute i trapphuset, bara rumla in å däcka på soffan.
 
Undrar rent statstiskt hur vanligt detta är OM MAN LÅSER? Kan ju kanske Jimmy räkna lite på.
 
Faktiskt.

1 kommentar:

  1. Du kan hälsa Jimmy att detta är vanligare än vad han tycks tro. Inte att någon tar barnen kanske, men att det plötsligt ligger någon okänd och sover i ens hem. Jag har nämligen en granne som vaknade av att en ytlig bekant kröp ner i hennes säng. Bara för att han hade bott i det huset tidigare och hade glömt att han flyttat, lite i fyllan och villan. Och precis hennes rum var där han hade sovit när det begav sig. Så där kröp han ner....

    :)

    Kramar

    SvaraRadera