fredag 24 augusti 2012

Skolångest. För mamman alltså

Just nu känns det lite sådär småjobbigt i magen. Inför barnens skolstart alltså. Det är ju en rätt, ska vi kalla den; flashig skola. En sån där man som förälder verkligen vill att barnen ska gå på bara för att den verkar så himla bra. Fast. Det man också inser efter att ha varit på introduktionsmötet är ju att det inte är krav bara från vårt håll. Nej, de förväntar sig en del tillbaka. Till exempel förväntar de sig rejäla och snabba resultat i det engelska språket. Det vill säga; rektorn gjorde en väldigt stor deal av att elever med dålig engelska sänker standarden på utbildningen och att vi ska veta att det finns många barn i kö för att få gå på skolan.

Man ba: Que?
 
 
För vafaen liksom. Okej att det säkert kommer att gå fort och att barnen förmodligen kommer att prata vettig engelska på några veckor. Men jag då? Mina nerver? Stressen jag kommer att känna tills barnen börjar kommunicera ordentligt med sina lärare och klasskompisar. Jag säger bara såhär:
 
Det finns ingen deo i hela världen som kan hjälpa mig nu.
 
Ingen.

3 kommentarer:

  1. Lycka till, det kommer att gå strålande.

    Kram Victoria

    SvaraRadera
  2. Det kommer vara toppen for kidsen och att dom far engelska ar helt suverant. Jag pratar bara engelska med Dixie och hon forstar och kan redan saga ord pa tre sprak. Varre blir det for dig. Som du kommer sakna dina skolkids. Far du helt ledigt sa ar det ju bara att njuta och ta en massage, pedikyr eller annat nice. :) Kram pa dig! towe.

    SvaraRadera
  3. Jag förstår känslan, men som tur är så känner inte barnen så utan de kommer ha jätteroligt och sedan innan du förstår vad som hände så kommer engelskan rinna ur dem.

    Jag har kompisar som har varit med sina barn i England i två år, barnen var 1 resp 4 år när de flyttade dit och fyraåringen lärde sig på nolltid!

    Kram Maria

    SvaraRadera