söndag 30 september 2012

Vad säger ni barn? Ska vi inte ta å sova hela förmiddagen istället för att åka på utflykt? Det blir väl skoj?

Näe. Att sova en natt utan HjältenJimmy går inte så bra. Jag har liksom inte tid att sova, måste ju vakta barnen. Plötsligt har jag gått från trött småbarnsförälder till klarvaken lejonhona. Vartenda ljud från gatan är fientligt. Varenda rörelse i gardinen ett hot.

Vem kan sova då liksom?
 
Det märkliga är ju att Jimmy normalt sett sover som en ihjälklubbad säl, han skulle aldrigaldrigaldrig vakna om någon så kom in i sovrummet och tömde det på hela möblemanget. Ändå förlitar jag mig på honom stenhårt när han är hemma. Som att det plötsligt är hans ansvar då. Korkat faktiskt. Fast definitivt ett bättre alternativ än att göra som i natt: Vakna triljarder gånger och sedan ha svårt att somna om. Mest för att jag ville ha ett öga liiite, liiite öppet spanandes ut mot hallen, men också för att jag ville planera hur jag ska attackera skurkarna när de kommer (alltså inte OM de kommer, utan NÄR). 
 
Hrrm.
 
Jag har faktiskt aldrig påstått att jag är helt normal.
 
Sådeså.

lördag 29 september 2012

Egentid = migrän. Tyvärr

Igårkväll hade jag och Jimmy vår första middag på egen hand sedan vi flyttade hit. Å, som vi hade sett fram emot detta! Vad skönt och mysigt vi skulle ha det liksom. Underbart. Och det fick vi ju också. Det var superdupermysigt. Vi höll handen och gick längs vattnet, vi åt mat utan att behöva skära någon annans mat i minityrbitar och vi slapp använda ett paket tvättlappar för att försöka torka bort tomatsås från våra kläder. Ni vet.

Fast...

...fast man känner sig iallafall inte som en barnfri kvinna i sina bästa år bara för att man inte har barnen med sig. Nix. Man känner sig som en schletentrebarnsmormedstrokehängpåvänstersidaavansiktet. Så känner man sig. Förbannade migrän, så fort man slappnar av så ploppar den upp. Usch.

Så det blev en ganska kort kväll, men trevlig. Och så har jag ju lärt mig följande till nästa gång: 
Var sjukt uppe i varv och spänd, ju mer desto bättre, så slipper du huvudvärken.
 
Blir skittrevligt.
 

fredag 28 september 2012

Man är ju glad att man inte är en fisk. Liksom

Huvudvärken är borta! Tackålov.

Ska jag var helt ärlig så har den varit borta i flera dagar redan, men Ines fick hög feber i förrgår och liksom överlappade min värk så då höll jag mig sysselsatt ändå. Och så är jag ju rätt lat också, förstås. Jag tror att latheten är en del av det här bytalandfenomenet som jag går igenom just nu. För de första månaderna vi var här så var vi ju lediga, åtminstone jag och barnen. Det var ganska lätt att leva då kan man säga, det blev rätt mycket bad och lek och film och sena kvällar och sådär. Sedan började ju skolan för en månad sedan, och med den kom typ tusen måsten och en hink med ångest till familjen.

Ja he-rre-gud säger jag bara.
 
 
Fast nu, den senaste veckan tycker jag att det har börjat lätta lite. Ingen gråter över att behöva åka till skolan, vare sig på kvällen eller på morgonen. Ingen rektor har hotat med avstängning. Ingen mamma har glömt att beställa lunchmat (japp, man måste det, varje vecka annars får de ingen, och så måste man åka till skolan och lägga pengar för maten i en gammal skokartong på rektorns kontor. Smidigt va?). Ja. Så nu börjar det värsta lägga sig tror jag, det känns så.
 
 
För övrigt har vi i dagsläget införskaffat tre akvarium och typ nått tusental fiskar, varav cirka niohundrasjuttiotvå är döda eftersom de inte kunde komma överens och började äta på varandra. Dumt kan man tycka, och inte gick det att få dem på andra tankar heller. Tyvärr. Så nästa steg blir att återigen investera tid och pengar på att åka och köpa en påse fisk. Fast den här gången blir det bara en sort, och den ska tydligen vara "världens fredligaste fisk" för det har Jimmy googlat. Känns lovande. Det är ju trots allt mycket tjusigare med fiskar som har kvar sin stjärtfena och som inte ligger uppåner vid vattenytan. Faktiskt.


 
 
 Avslutningsvis kan jag säga att vi nuförtin har typ femtio kanaler som visar dokumentärer, att jag igår fick se en som detaljerat redogjorde för Chicagos avloppssytem, och att jag inte kommer ihåg nånting av den idag.
 
 
Så vissa saker är precis som vanligt.

Tur det.

tisdag 25 september 2012

Kan inte blogga just nu tyvärr...

...för jag har för ont i huvudet. Dessutom är jag upptagen med att titta på film och äta konstiga saker som har legat i köksskåpen och väntat på att någon ska bli tillräckligt desperat för att käka dem.

Charmigt, jag vet.
 
Jajja. Vi hörs när jag mår bättre hörrni. 

måndag 24 september 2012

Vill vakna imorgon istället, tack

Jag dricker för lite. Det gör jag bevisligen. För nu ligger jag här igen med huvuvärk och illamående och frossa i sängen. Faen vad jobbigt det är. Samtidigt orkar jag inte dricka mer vatten eller saft eller läsk eller juice heller. Näe, jag är trött på att dricka. Dricka är tråkigt.

 
Japp.

söndag 23 september 2012

Känns som att JAG tar lördagsmorgonen nästa vecka

På helgerna tar jag och Jimmy varsin sovmorgon. För att det ska kännas rättvist. Såhär funkar "rättvisa" hemma hos oss:

Lördag: Ines vaknar 07:50. Hon kryper runt och säger dajdajdaj lite försynt och smeker mig och Jimmy på kinderna.
Kl 8:30 tröttnar hon på det och lägger sig till med mer aggressiva tendenser, typ att krypa upp på sängkanten och hoppa ner på mammans huvud å så, och då går Jimmy upp med henne och gör välling.

Söndag: Ines vaknar 06:30. Hon väcker sedan sin mor genom att ge henne en bitchslap i ansiktet. Sedan lägger hon sina två korvben på mammans kudde och sparkar så hårt hon kan. Därefter krälar hon äver till Jimmy och nyper honom i kinden.
Kl 06:35 går jag upp med henne och lägger mig i en hög på vardagsrumsmattan.


 
Rättvisa känns faktiskt rätt orättvist ibland.
 
Tycker jag.
 
 


lördag 22 september 2012

Jag e så jävla förutsägbar

Okej. Jag har inte shoppat kläder sedan vi kom hit, har liksom inte sett något som gjort mig sådär riktigt sugen.

Förrän idag.
 
För plötsligt när vi är och handlar på Tescos så ser jag en kille stå och sälja linnen på galgar hängandes på ställningar precis utanför kassorna. Och då ser jag för första gången på flera månader ett linne som jag verkligen vill ha. Jippi liksom. Så jag går dit och känner lite på det, ni vet, och kollar sedan efter inuti vilken storlek det är. Och vet ni vad den jäkeln står och säljer?
 
 
Jo. Han står där och säljer linnen från Hennes & Mauritz.
 
 
Ja-a. Jag är nog beigast på jorden.
Helt enkelt.

fredag 21 september 2012

Vill inte bli hemmablind!


Fast det börjar liksom smyga sig på nu. Plötsligt blir jag inte sådär pirrigt lycklig av utsikten längre, den är ju " precis som den brukar vara". Känns inte bra. Vill helst n j u t a i samtliga 48 månader tills vi åker hem igen.

Skärpning Elin.

Det kallas per-spek-tiiiv. Eller guldfiskminne.

Förut när jag bodde på ön och satt och bläddrade i tidningar och läste bloggar, så slogs jag ibland av hur lätt det är att influeras av saker man ser och läser inne hos andra. Jag menar; såg jag en bild på en kofta, så ville jag köpa den. Såg jag en bild på en lampa, så ville jag ha den. Skrev nån om hur härligt det var att vara egen företagare och jobba hemifrån, så blev jag väldigt intresserad av det och visade nån en bild på en häst/ko/hund/höna så blev jag sugen på en sådan. Fast sedan blåste ju viljahaandet över på nån timme och så var det inte mer med den saken, det enda som fanns kvar var känslan av att jag nog ville något annat, något mer...

Men på senare tid har det där förändrats. Typ igår började det. Jag vill faktiskt inte ha koftor och lampor och hästar längre när jag läser bloggar. Näpp. Plötsligt sitter jag här och känner att banne mig, ett litet onsdagskvällsmöte på en hård pinnstol i en förskola nånstans skulle väl vara väldans trevligt ändå, och så en båt och ett pyttehussommåstebyggasutigårhelst och en vild trädgård med typ biljarder arbetstimmar kvar innan den blir färdig. Låter ju helt underbart. Så näe, jag vill faktiskt inte ändra en massa saker längre.
 
Med lite tur kanske den här känslan håller i sig ända tills Jimmy kommer hem ikväll. 
 
 Vore trevligt.
 
 
p.s Ska för övrigt på skolmöte idag (igen) och har än så länge inte drabbats av vare sig svettningar eller förhöjd puls. Känner mig extremt duktig å vuxen. Faktiskt. d.s

torsdag 20 september 2012

En vaxpropp kan det ju va förstås...

Har jag berättat det? Att jag tog med Ingrid till örondoktorn på Danderyds sjukhus när hon var tvåochetthalvt för att jag var heeelt säker på att hon var döv. Alltså, hon hörde ju ing-en-ting.

Ingenting.

Så jag ringde Danderyd. Jag bokade in ett hörseltest och ett möte med en öronspecialist, detta trots att de hävdade att hon var för liten för att kunna genomföra undersökningen. Så säker var jag. Sedan  åkte vi dit och satt där i väntrummet och jag tänkte att "Nu, nu får vi det äntligen bekräftat. Så kanske hon får en hörapparat och börjar höra vad hennes mamma säger".

Hah!

Det enda som hände på det där besöket var att Ingrid först shockade hörselundersökningstanten med att ÄLSKA att sitta ensam i det lilla låsta rummet med hörselskydd på som pep lite då och då. Sedan fick vi gå in till en läkare. Som inte alls var fokuserad på olika hörselapparatsalternativ i nån folder som jag hade tänkt mig, utan som istället spände ögonen i modern och förklarade att "Ibland kan det ju vara så att barnen har...hrrm.. selektiv hörsel." Japp. Det var dagens diagnos. Sedan fick jag åka hem med blossande kinder och fortsätta tala M Y C K E T TY D L I G T till min dotter.
Fast ibland, när Ingrid avbryter oss andra mitt i ett samtal och det enda vi sedan lyckas få fram är typ: "...men....Ingr...kan jag få...stopp...låt Emil....men...jag kan väl få....NU MÅSTE EMIL FÅ FORTSÄTTA PRATA!" så tänker jag att nog, kanskekanskekanske, kan det finnas en fysisk förklaring till den selektiva hörseln ändå?

Vi kan väl få pröva med hörselapparaten iallafall.

Bara lite?



Busy dag, för en hausevajf alltså

Så. Nu ska jag lämna bort Ines till en vän, fika med Emils klasskompisars mammor och sedan hänga med svenskmammoirna och laga indisk mat

Blir nog väldans trevligt.
 
Vi hörs da!

onsdag 19 september 2012

Världens finaste mejl idag i inboxen. Faktiskt.

hej mamma och pappa!
kul att bo tillsamans med er i malaysia.
jag har lärt mej myket i skolan och nu kan jag snart prata det fantastiska språket engelska!
hejdå från Emil
 
 
 

Bara vanlig onsdag

Idag har det inte hänt nånting än så länge. Alltså nada. Jag har skrivit lite på min inlämningsuppgift, druckit kaffe på ballen med Ines och sedan genomfört en liten kort visit till en affär på andra sidan gatan som säljer fina lyktor och överkast och vitmålade möbler. Japp. Det var det liksom. Blir nog inte mer schpännande än så heller, för barnen har kort skoldag idag så om en stund blir det dags för att ätalunchbadapoolgöraläxaväntapåJimmy, och sedan är det middag och sova som gäller.

Som vilken halvseg onsdag som helst.
 
Helt enkelt.
 
 


tisdag 18 september 2012

Men liiite denguefeber kan det väl va iallafall?

(Rynkig och gråhårig, fast det ser ju inte så farligt ut just på den här bilden. Tur det.)


Är det detta som är Fru Froby 30+? For ever? För jag tycker nämligen att hon är rätt jobbig att ha att göra med. Delvis har hon gråa hår i luggen (tackålov är vi fler som lider av detta, den HÄR roliga kvinnan tillexempel) och rynkor runt ögonen. Fast sådant kan jag leva med, liksom. Det går att hantera det. Dölja det, om inte annat. Däremot är jag inte alls förtjust i fruns mentala form, hennes driv. Hon har liksom inget vidare GO i sig längre. Jag vill hävda att hon brukade vara en do-er, ni vet, en sådan där lite mer företagsam människa. En sådan som gör saker, rent fysiskt. Eller minns jag fel? 

Jag vet faktiskt inte.

Vad jag däremot vet helt säkert är att Fru Froby för tillfället (I hope) jobbar mest (med galen intensitet om jag får säga det själv) på det psykiska planet. Hon är sjuuukt aktiv där inne. Tänker på allt som ska göras, på när det ska göras, hur det ska göras, varför det ska göras... Men sedan händer absolut
i n g e n t i n g.
 
Just nu tillexempel planeras det för fullt där inne, i flera timmar har jag jobbat med den här planen. Tanken är att jag ska genomföra ett telefonsamtal till sjukhuset för att kolla upp mina järnvärden. Det är liksom steg1 i det här. Man måste ju börja nånstans. Fast egentligen började hypokondrikern i mig att googla på denguefeber redan igårkväll, men då sa HjältenJimmy att jag nog skulle backa några steg. För jag har ju faktiskt inte feber vilket tydligen är ett rätt vanlig symtom hos denguefebersmittade.
 
Så jag börjar med nått enklare nu. Så får vi se om det är denguefeber kanske.
 
Eller bara ålderdomen.
 
Eller nått.

måndag 17 september 2012

Tänk om man skulle ta å sluta prata, å bara kommunicera med hjälp av krystningsstön...

Ja-a. Man kan ju tycka olika om det, och det gör vi sannerligen hemma hos oss. Detvillsäga; Ines tycker att idén är utomordentligt fantastisk, och resten av familjen tycker att det är mest plågsamt. Vad hände liksom? Det som i förrgår var gulliga buttibuttibutti har nu övergått till ÖÖÖÖÖÖÖHH med samma tryck som vilken sprängfärdig, krystande kvinna som helst skulle kunna uppbringa sekunden innan hon klämmer fram en melonstor hjässa ur sitt underliv. Med den uppenbara skillnaden att Ines alltså inte föder utan bara ber om lite mer ägg till frukost.


Just detta kan väl få bli en kort fas i hennes liv?
 
Vore bra.

söndag 16 september 2012

Lekland och svettiga mammor är en bra kombination

Om en trebarnsmor svettas typ 40 liter om dagen (I shit you not, det är verkligen så) och sedan dricker 0.5 liter vatten (ja mamma, jag vet att jag borde dricka mer) för att ersätta det som rinner ur henne (mest längs tinningarna, under näsan och på låren om ni undrar) så får hon ont i huvudet och får yrsel och blir illamående.

Ganska mycket blir hon det.
 
Och vad passar väl bättre då än att åka till ett lekland med ett gäng andra glada familjer?  För då kan storbarnen rasa av sig och lilltjejen hänga med andra mammor (sådana som inte har haft en bebis på ett tag och därmed gillar att säga "-buttibuttibuttibutti" i kapp med det lilla barnet). Samtidigt kan mamman hänga som en potatissäck över sin man och säga svagt "-Jag vill ha vatten..."
 
Så det är det vi har ägnat oss åt idag.
 Och trevligt var det, faktiskt.
 
 
 
Jag skulle uppskatta Emils antal åk i den 180 grader lutade rutschkanan till cirka 2657 stycken.
Och han är ändå mitt "lugna" barn.
 
Eller, för att citera vår favvotaxichaufför Ravim:
 
"-If me and my wife ever have a child, and she is like this one (syftar på Ines), we will never have more.
Then one is enough"
 
 
Jahapp.

fredag 14 september 2012

The energy, oh yes, the e n e r g y

Vissa gör allt i livet med buller å bång. Som min älskade buffel till exempel. Är hon glad, då e hon GLAD, är hon ledsen, då är hon otröstlig och är hon upprörd...då är man in deep shit, som de säger. Jag vet att jag skrattade lätt hysteriskt med min mamma redan när Buffeln var en sisådär ett halvår och sa nått i stil med "-Herreguu mamma, hur ska det gååå?".

Ja.
 
 
Hur faen ska det gå? Egentligen.
 
Man bara undrar.
 
 


Bara bilder del 312, typ


Kineser är rädda för spöken ibland, och då tänder de sådana här jättelika rökelser för att hålla de onda andarna borta. Borde funka.


Torsdagskaos a lá Froby


Utsikten, utsikten, uuutsikten


Måste ha varit ett intressant mejl det här tänker jag.


Och slutligen: Jimmy och Ines på korridorpromenad i lägenheten.
Så, där har ni dem. Vardagshändelserna som är vårt liv.

Japp.



Äntligen, äntligen fredag

Den här helgen är så galet efterlängtad! För vi håller på att dö måstenånavossåkatilldendärförbannadeskolanimorgonigensådörvi-döden.
 
Japp.
 
 
Så nu är vi glada idag tycker jag. Och äter god mat och njuter av att imorgon är det sovmorgon och av att alla kommer att vara avslappnade och lyckliga vid frukostbordet. Och av att mamman inte kommer att ha en bekymmersrynka mellan ögonbrynen på flera dagar. Sådant njuter vi av.
 
 
För nu är det helg!
 
 




Det är himla kul att bada förresten. Visste ni det?



torsdag 13 september 2012

Kan inte tomten bara komma snart???

Efter att ha gått i skolan i en herrans massa år så tycker man ju att jag borde veta när det är läge att INTE sätta mig och skriva en inlämningsuppgift. Det är till exempel INTE läge klockan nionånting på kvällen när man har haft en lång dag full av ältande och omhändertagande av tre energiska barn (varav ett var så energiskt och ouppfostrat att modern fick frågan om hon inte hade ADHD). Dessutom har jag börjat knapra på lite extra hormoner för första gången på vemvethurlänge eftersom allt som är jag säger mig att tre barn is enough. Så istället för att fylla sida efter sida  med vettiga tankar kring kön och genus, så satt jag mest och tyckte att livet var rätt sorgligt och hemskt och efter en stund började jag även få känslan av att jag aldrig skulle fixa den här kursen, nej, det kommer aldrig att gå.

Men till jul hörrni. Då säger de erfarna mammorna här att allt kommer ha blivit bra.
 
 
 
 
Det är 100 dagar kvar till jul förresten. Visste ni det?
 
 
100 dagar...

onsdag 12 september 2012

Tänk på nått annat, tänk på nått annat, tänk på nått annat

Eftersom vissa förståndiga och kloka män i min familj anser att jag ältar för mycket kring folk och händelser som gör mig upprörd (känner inte alls igen mig i detta) så ska jag idag alltså sluta helt och hållet att tänka på rektorn och barnens skola.

Japp.
 
Så nu sitter jag här och tänker på annat mest: På alla fina i Sverige. Och  på rektorn. Och på att jag snart ska gå och fika med trevliga kvinnor. Och på rektorn. Och på att det är rätt skönt i luften idag, säkert under 30 grader i skuggan (!). Och på rektorn.
 
 
Det går skitbra.
 
 
Typ.
 
 


måndag 10 september 2012

Varför jag får kärleksont i hjärtat när Emil gormar åt Ingrid för att hon luktar banan?

När jag var liten hatade jag banan. Jag tyckte att det var en vidrig frukt, ja, allt var liksom bara genomäckligt med den. Den lät snuskgeggigt i munnen på folk som åt den, konsistensen var för övrigt snuskig överlag och lukten, ja framförallt lukten, var superduperäcklig. Inte nog med att jag inte åt banan själv, jag tvingade mina syskon att borsta tänderna när de hade ätit en. Annars ville jag inte leka med dem.

Såhär 20 år senare ser jag att Emil är preciiis likadan. Han vägrar sitta i närheten av Ingrid när hon ska äta en. Och jag tycker det känns så himla fint på nå vis. Som att det nog finns lite Elin där inne oxå.
 
 
Fast jag hade gärna delat med mig av andra, tjusigare kvalitéter oxå
 
Faktiskt.

Ett blogginlägg som illustrerar hur mogen jag är.

Jaha. Här sitter jag och sitter. Ines sover, Ingrid kollar på en engelsk Barbiefilm på youtube som får mig att vilja strypa manusförfattaren, men som gör att hon "blir utsatt för massor med engelska" så då blir den liksom legitim ändå. På nå vis. Emil sitter med sin engelskalärare i köket. Hon är bra, hon stället krav och får honom att skratta vilket känns som ett bra upplägg. Tydligen verkar det dessvärre som att hon inte bara är engelskalärare, hon är även rektorns fru. Hör å häpna. Så inte nog med att vi låter honom stampa runt på oss i skolan, vi förser honom dessutom med lite extraklirr i kassan...

Ja-a, vi är verkligen ett par underbara människor jag och Jimmy. Vi är förlåtande och inteallsbittra och ja, vuxna, helt enkelt.


Japp.
 
 


fredag 7 september 2012

För övrigt är jag sur på grannhundarna också.

Ja, när man e gnällig kan man ju lika gärna gå loss rejält tänkte jag. På allt och alla. Så utöver min skolångest och nedstämdhet över hur det ska gå för mina tappra barn, så är jag jävligt irriterad på:
 
A. Bilmekanikerns vakthundar
Och B: epilering
 
Alltså. De där förbannade hundarna. De gör mig så vansinnigt arg. Jag menar riktigt, jäkla tokarg. Sådär så att jag skriker så det sprutar saliv ur munnen på mig. Så arg blir jag. Det är förhållandevis sällsynt att jag blir så arg som jag blir på de där hundarna, eller egentligen blir jag ju inte arg på dem, jag blir ju arg på ägaren. Så det är ju mot honom jag riktar ilskan. Såklart. För hundar ska inte komma i gäng och omringa barnfamiljer och morrande visa tandköttet. Aldrig ska de det. Framförallt inte på barnfamiljens egen gata. Nix. Och när den minsta lilla ungen i denna barnfamilj föddes (helt olikt sina syskon) med en enorm rädsla för just hundar och vi typ alldeles nyss börjat se en förbättring på detta. Då är de liksom lite "för bra" vakthundar för min smak. Så vid två tillfällen har jag salivgormat på killarna där inne på bilmecksgården efter att vår familj blivit halvt-om-halvt attackerade av skitsura hundar. Och banne mig, jag tänker inte ge mig. Nix.
 
Joo, och så var det ju epilering. Lord oh Lord vad jag hatar det! Inte för att det är ineffektivt. Inte för att det var rätt kostsamt med den där apparaten. Nej. Utan för att kvinnor faktiskt använder de där grejerna, trots att det gör ont (och kom nu inte å säg att det inte gör lika ont efter ett tag, för då blir jag bara ännu mer ilsken för att kvinnor höjer sin smärtgräns bara för att vara hårfria). Japp. Jag blir så arg på hela grejen med kroppsbehåring och kvinnoideal´när jag sitter där å plågar mig själv så jag höjer min kroppspuls mer än vad som är bra för mig.
 
 
 
Så fick jag ur mig det oxå.
 
 
Känns mycket bättre nu. Faktiskt.


Ibland behöver man gråta och deppa lite. Faktiskt

Så nu gör jag det. För jag är sååå himla trött på den här fantastiska skolan. Den som är skitbra, som jag imponerats av på rundturen och på internet. Den som alla här säger ska vara den bästa. Den skolan. Den gör mig så fruktansvärt orolig och deprimerad och trött. Så är det. Så nu sitter jag här efter ett möte med rektorn och känner mig så jävla less på alltihop. För mötet gick i princip ut på att jag är en oerhört slarvig mor som inte har spenderat våren med att lära min son flytande engelska. "Varför gjorde jag inte det?", tänkte jag tyst för mig själv under mötet. Sedan gick jag hem och satte mig vid bloggen, och då insåg jag att rektorn kanske borde läsa min blogg. Så han fattar att det inte är en jävla dans på rosor att byta kontinent. Nog för att jag och Jimmy fick backning av min å Jimmys familj och av en å annan vän och granne (tack igen Helena och Alexandra!), men ändå.

Faen, säger jag er. Borta är bra, men hemma är banne mig en jävla semester jämfört med det här.
Och höststormar och snö är ju rätt mysigt.
Trots allt.

torsdag 6 september 2012

Hipphipphurra!

Till världens finaste mormorMajvi som fyller år ida`!
 
Jag har skrivít om henne förr (HÄR), om allt hon gett mig i livets ryggsäck tillsammans med världens bäste GamlenJan. Idag saknar jag och min familj er båda och hoppas att ni får världens finaste fölsedagsfirande. Vääärldens finaste alltså, för det är ni värda. Jag älskar er massormassormassor.
 
Kom ihåg det!
 
 
Här kommer några födelsedagsbilder till dig, kära fina Majvi, på den lilla kära fina (Ines)Majvin som för tillfället sitter på min fot och äter papper.
 



 
Puss och kram och hurrahurrahurra!
 


tisdag 4 september 2012

Man tror man är i hamn. Liksom

Jo, detta är alltså ett samtal mellan mig och en skolbusschaufför:

Jag: -Hi. Can you pick up at H-residence?
Bussgubben: -Yes.
Jag: -Okey, how much for two children?
Bussgubben: -Hundredfifty ringits mam.
Jag: -Good, so when will you come here?
Bussgubben: -Ah, um...about sevenfifteen mam.
Jag: - Okey. So you come here tomorrow, sevenfifteen and I pay hundredfifty ringits?
Bussgubben: -Yes
Jag: -See you tomorrow then, byebye.

Och sedan la vi på och jag tänkte att "Banne mig, jag börjar ju bli bra på det här, det där var ju nemas problemas". Fast. Sedan kommer ju inte bussen dagen efter. Nix. Jag får hugga en taxi på gatan tillslut för att barnen skulle komma i tid. Och när jag mejlar Jimmy att han måste ringa och klaga (för mobilen har jag spärrat så inte den som eventuellt låg i taxins baklucka bredvid min barnvagn skulle kunna ringa från den) och han tillslut får tag på gubben så visar det sig att
 
A. Gubben kan inte engelska
B. Gubben kör absolut inte buss i vårt område, ooo nej, han kör på andra sidan ön.

Jahapp.
 
I och med detta så kan inte våra barn åka skolbuss. För det finns tydligen bara två, enligt skolan, och den ena kör ju uppenbarligen inte i vårt område. Den andra vill inte hämta hos oss för kvinnan som kör den vill "inte behöva vända bussen". Tycker det låter en smula oseriöst att vara bussförare men att ogilla att svänga på den. Faktiskt. Men vad ska man göra? Hon går inte att övertala heller för både jag och Jimmy har pratat med henne, och jag har dessutom bussat the schooloffice på henne. Inget fungerar. Så igårkväll bokade jag därmed en privat chaufför till barnen. Det kostar dubbelt så mycket, men innebär ialllafall att de blir hämtade och lämnade. Varje dag. De som kör bilen heter Rita och Pinky och de jobbar dessutom extra som kvällsbarnvakter om man vill.
 
 
Plötsligt känner jag att klumpen i magen blev lite mindre.
Faktiskt.


måndag 3 september 2012

Vill sova i typ 5 år, eller åtminstone i en hel natt. Vore bra tack

När man har peppat sina barn i snart en veckas tid med en massa highfives, kramar och "det blir bra skaru se" så blir man rätt trött. Eller, man blir heltgaletherrejävlarvadtröttjagär-trött. Det blir man. För det blir ju inte alls lättare på några dar. Nej. Man börjar ju inse att det här, det kommer att ta månader, MÅNADER säger jag, innan alla är lätta om hjärtat och nöjda med livet och trygga i sin tillvaro. Så vi har ju bara börjat.

Och jag är redan helt slut.

lördag 1 september 2012

Lite sådant där man gör en lördag

Joorå. Nu har jag och Emil precis avslutat vårt möte med hans blivande engelskalärare. Det är nämligen så att den här jättebra skolan är helt skoningslös när det kommer till nyanlända icke-engelsktalande barn. Så nu blir det extralektioner tre(!) dagar i veckan efter att skolan tagit slut. Han hinner knappt hem stackarn, innan det är dags igen. Så kommer vi att behöva göra i en månad, för sedan utväderar skolan om han är tillräckligt duktig för att få vara där överhuvudtaget och därefter hoppas jag att han tillåts sluta med extralektioner. Hårda bud. Jag ska pussa honom extra mycket i september, och bjuda honom på bio och annat kul på helgerna. Som kompensation tänkte jag liksom. Så han inte vill avsluta livet i förtid, eller flytta till Sverige igen, eller bara ligga i fosterställning i sin säng, eller nått. Ni vet.

Annat skoj jag gör på lördagar är att hänga tvätt som städerskan körde  i maskinen i torsdag, och som jag idag kände att jag orkade hänga ut på tork. Det är intressant det här med hur man tvättar i Maläijsha. För det är INTE som hemma. Nix. Här kör man nämligen ALL tvätt i kallt vatten och man sorterar den inte. Kolla här bara:


Jag menar, det här ser ju ut som om hon med flit försökt återskapa regnbågen. Och det är Ines skötbordshanddukar blandat med min handtvättströja och Emils jeansshorts och Ingrids trosor. Jag tror inte det går att blanda det mer än så. Faktiskt. Oavsett detta så är jag så glad över att vi har hittat en trevlig, glad, vettig männsika som kan passa Ines och städa vår lägenhet två dagar i veckan, så jag skiiiter i om hon så regnbågstvättar kläderna med Ines bajsblöjor. Ja, alltså, typ.

Avslutningsvis denna lördag har Jimmy och Ingrid åkt till ett zoo och köpt tre små sköldpaddor och ett akvarie. Så om några minuter är det dags att inreda ett sköldpaddshem och sedan hålla isär barnen när de ska bestämma i vilket rum paddorna ska få bo i. Det kommer att bli intressant att se hur de löser det.

Borde leta fram plåster redan nu.
Antar jag.