fredag 21 september 2012

Det kallas per-spek-tiiiv. Eller guldfiskminne.

Förut när jag bodde på ön och satt och bläddrade i tidningar och läste bloggar, så slogs jag ibland av hur lätt det är att influeras av saker man ser och läser inne hos andra. Jag menar; såg jag en bild på en kofta, så ville jag köpa den. Såg jag en bild på en lampa, så ville jag ha den. Skrev nån om hur härligt det var att vara egen företagare och jobba hemifrån, så blev jag väldigt intresserad av det och visade nån en bild på en häst/ko/hund/höna så blev jag sugen på en sådan. Fast sedan blåste ju viljahaandet över på nån timme och så var det inte mer med den saken, det enda som fanns kvar var känslan av att jag nog ville något annat, något mer...

Men på senare tid har det där förändrats. Typ igår började det. Jag vill faktiskt inte ha koftor och lampor och hästar längre när jag läser bloggar. Näpp. Plötsligt sitter jag här och känner att banne mig, ett litet onsdagskvällsmöte på en hård pinnstol i en förskola nånstans skulle väl vara väldans trevligt ändå, och så en båt och ett pyttehussommåstebyggasutigårhelst och en vild trädgård med typ biljarder arbetstimmar kvar innan den blir färdig. Låter ju helt underbart. Så näe, jag vill faktiskt inte ändra en massa saker längre.
 
Med lite tur kanske den här känslan håller i sig ända tills Jimmy kommer hem ikväll. 
 
 Vore trevligt.
 
 
p.s Ska för övrigt på skolmöte idag (igen) och har än så länge inte drabbats av vare sig svettningar eller förhöjd puls. Känner mig extremt duktig å vuxen. Faktiskt. d.s

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar