fredag 28 september 2012

Man är ju glad att man inte är en fisk. Liksom

Huvudvärken är borta! Tackålov.

Ska jag var helt ärlig så har den varit borta i flera dagar redan, men Ines fick hög feber i förrgår och liksom överlappade min värk så då höll jag mig sysselsatt ändå. Och så är jag ju rätt lat också, förstås. Jag tror att latheten är en del av det här bytalandfenomenet som jag går igenom just nu. För de första månaderna vi var här så var vi ju lediga, åtminstone jag och barnen. Det var ganska lätt att leva då kan man säga, det blev rätt mycket bad och lek och film och sena kvällar och sådär. Sedan började ju skolan för en månad sedan, och med den kom typ tusen måsten och en hink med ångest till familjen.

Ja he-rre-gud säger jag bara.
 
 
Fast nu, den senaste veckan tycker jag att det har börjat lätta lite. Ingen gråter över att behöva åka till skolan, vare sig på kvällen eller på morgonen. Ingen rektor har hotat med avstängning. Ingen mamma har glömt att beställa lunchmat (japp, man måste det, varje vecka annars får de ingen, och så måste man åka till skolan och lägga pengar för maten i en gammal skokartong på rektorns kontor. Smidigt va?). Ja. Så nu börjar det värsta lägga sig tror jag, det känns så.
 
 
För övrigt har vi i dagsläget införskaffat tre akvarium och typ nått tusental fiskar, varav cirka niohundrasjuttiotvå är döda eftersom de inte kunde komma överens och började äta på varandra. Dumt kan man tycka, och inte gick det att få dem på andra tankar heller. Tyvärr. Så nästa steg blir att återigen investera tid och pengar på att åka och köpa en påse fisk. Fast den här gången blir det bara en sort, och den ska tydligen vara "världens fredligaste fisk" för det har Jimmy googlat. Känns lovande. Det är ju trots allt mycket tjusigare med fiskar som har kvar sin stjärtfena och som inte ligger uppåner vid vattenytan. Faktiskt.


 
 
 Avslutningsvis kan jag säga att vi nuförtin har typ femtio kanaler som visar dokumentärer, att jag igår fick se en som detaljerat redogjorde för Chicagos avloppssytem, och att jag inte kommer ihåg nånting av den idag.
 
 
Så vissa saker är precis som vanligt.

Tur det.

4 kommentarer:

  1. Mycket trevligare med levande fiskar! Det har du helt rätt i! Trevligare än avloppssystem också. Vem betalar för en sån dokumentär? Råttorna?

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, råttorna och Jimmy gjorde gemensam sak där tror jag...

      Radera
  2. Tur är väl det. Att saker är som det ska vara. Att allt är precis som vanligt. Så vi känner igen oss här inne liksom. Och inte blir förvirrade och undrar om vi har hamnat hos någon helt annan ovanligt vanlig familj.
    Och fiskar som inte ligger och flyter upp och ner är helt klart att föredra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner verkligen det. Vi behöver tråkiga dokumentärer för att få lite vardag i den här familjen.

      Radera