måndag 10 september 2012

Varför jag får kärleksont i hjärtat när Emil gormar åt Ingrid för att hon luktar banan?

När jag var liten hatade jag banan. Jag tyckte att det var en vidrig frukt, ja, allt var liksom bara genomäckligt med den. Den lät snuskgeggigt i munnen på folk som åt den, konsistensen var för övrigt snuskig överlag och lukten, ja framförallt lukten, var superduperäcklig. Inte nog med att jag inte åt banan själv, jag tvingade mina syskon att borsta tänderna när de hade ätit en. Annars ville jag inte leka med dem.

Såhär 20 år senare ser jag att Emil är preciiis likadan. Han vägrar sitta i närheten av Ingrid när hon ska äta en. Och jag tycker det känns så himla fint på nå vis. Som att det nog finns lite Elin där inne oxå.
 
 
Fast jag hade gärna delat med mig av andra, tjusigare kvalitéter oxå
 
Faktiskt.

2 kommentarer:

  1. Jag har fortfarande svart for bananlukt. Inget som jag minns fran nar jag var liten men nu, hua. Fast jag tycker om att ata men skalet maste jag gomma pa studs. Sen, var jag ju tvungen att lagga till dig i min lanklista for du ar ju sa kul. I love din blogg. Hoppas det var ok med dig! Onskar dig en fin kanske bananfri onsdag. kram towe.

    SvaraRadera
  2. Gulle dig, klart det är ok. Och jag gör precis så, äter fort och slänger skalet på studs. Inget man vill ha liggande på en bänk och osa i 30 grader. Nix. Kram!

    SvaraRadera