onsdag 31 oktober 2012

Tycker väldans mycket om bloggkärlek!

Allra finaste Victoria med bloggen "Elvira spekulerar" har skickat lite löööv till mig här i bloggvärlden. Och jag blir ju så glad! För ibland får man för sig, trots att det ju finns statistik på bloggkontot, att man skriver alldeles för sig själv. Att man lika gärna kunde göra bloggen till ett worddokument liksom. Å så får man lite kärlek och fina ord, och plötsligt känner man sig jäkligt verbal och kul och uppskattad igen.

Tack för det Victoria!
 
 
Och sedan är det ju min tur att ge någon en liten klapp på axeln på morronkvisten.
 
 
 
 
 
 
 
 
Japp. Detta är några av de bloggar jag vanligtvis glider in på när jag får tid. De flesta av dem har funnits i mitt liv i ett år snart, och på ett år hinner man med massor. Nuförtin känns de nästan som ett gäng fantastiskt fina kvinnor på gatan där jag bor, ungefär. Ett gäng som jag fikar och utbyter tankar med nån gång i veckan. Fast jag har ju aldrig träffat dem, egentligen. Och det är tack vare dessa bloggar, och fler därtill, som jag känner mig... jag vet inte...hoppfull kanske. För tänk att det finns så många kloka, fina människor, som man kan tycka om och respektera och önska allt gott därute i Sverige och världen.
 
Det gör mig glad i magen.
 
 
Ja, de gör mig glad, helt enkelt.

tisdag 30 oktober 2012

Min son - överlevaren

"Emil is making excellent progress and is now able to access the curriculum with a greater degree of independence. We are very pleased with Emil's progress in this area and I would like to take this opportunity to thank you for your support."

Min son som haft sådan ångest, som kämpat sig tårögd, som levt i förvirring och oro och med en ständig klump i magen för att han inte förstått någonting i skolan. Som sörjt över att inte ens kunna be en vuxen om hjälp och som känt sig så osäker och utlämnad. Som tvingats ta massor med extralektioner, både i skolan och hemma. Som kämpat med läxor och med att läsaläsaläsa biblioteksböcker.
 
Han har klarat det.
Han mår bra.
Han har överlevt.
 
Vilken pärla!




Rapunsel och Ines är en dålig, dålig kombination

Ingrid har sedan vi flyttade till Maläijsha gett sig sjutton på att ha lika långt hår som Rapunsel när vi kommer tillbaka till Sverige. Delvis för att hon älskar filmen, och delvis för att hon har en mycket älskad kompis i Sverige som har långt hår. Jaha, tänker ni då, inga problem liksom. Kul för henne.

Fast.

Tyvärr har hon har sedan en tid tillbaka en lillasysterInes som kommit in i den mycket sadistiska drasåhårtdukaniandrashår-fasen. Det är i princip det enda hon gör nuförtin, oftast på oss i familjen eller på Ingrids Skrållandocka, som för övrigt beter sig mycket opedagogiskt och bara skrattar eller ber om en kattunge eller köttbullar när man våldför sig på henne. Jo, Ines tar alltså en näve hår i sin hand och sedan skriker hon i kör med den som hon gör illa. Ibland släpper hon självmant, ibland får man bända loss handen. Ofta får man pilla loss sin avryckta hårtuss ur hennes nypor efteråt, annars äter hon den.

Så: Kombinera nu detta med att bägge har ett jävla humör i största allmänhet, ni vet; Buffeln har ju ingen impulskontroll och Ines blir regelbundet så ilsken att hon måste lägga sig ned på stengolvet och gnaga i det med sina fyra tänder, och försök sedan föreställa er hur harmoniskt vi har det hemma hos oss just nu...

Japp.

måndag 29 oktober 2012

Google knows me. Not

Idag var det nån som hamnade här efter att ha sökt på "nudists liv i bilder". Och där tyckte google tydligen att jag kunde bidra med ett å annat.

Känns fint.
 
Det är liksom en sån härlig touch det där med att jag skulle va en nudist som blir housewife i ett muslimskt land. Jag menar, vilka inlägg det skulle bli! Vilka upplevelser!

Man kanske skulle...
 
Fast.
 
Näej.

Ska nog sova middag lite oftare

Igår var både jag och Jimmy helt slut som människor redan vid 8 på morgonen.

Oftast brukar det antyda att dagen kommer att bli rätt jobbig. Slitsam liksom. Sådär så att man tillslut käkar middag vid fyra och sedan sätter på en film för storbarnen medan man lägger Ines alldeles för tidigt så att man får stå minst en extra halvtimme och nynna och klappa henne på ryggen. Vissa dagar föredrar man ju det framför att läsa Max-böcker och leka tittut och kull och dansa och sådant där, man kan ju åtminstone blunda och dreggla samtidigt som man nynnar, vilket man inte kommer undan med när man leker tittut eller kull. Näpp.

Jo, igår iallafall så insåg vi att det inte fanns någon annan bot än att sova förmiddagsvila med Ines. Annars skulle dagen bli en olidlig historia. Så storbarnen fick helt enkelt sköta sig själva. Modigt, med tanke på att de har en tendens att misshandla varandra så fort tillfälle ges.

 
Men.
 
 
Till både min och Jimmys stora förtjusning så somnar vi in till ljudet av deras kluckande skratt från vardagsrummet, och sedan vaknar vi till att de leker på Ingrids rum iförda utklädningskläder. Båda två supernöjda. Ingen med blodiga sår.
 
 
Det var banne mig som julafton alltihop.
 
Faktiskt.

lördag 27 oktober 2012

Sånt gillar jag. Faktiskt

Å vad jag tycker om att få rapporter om barnens kusiner på facebook och hotmail! Det gör jag verkligen. Särskilt bra känns det när de handlar om att det faktiskt finns fler som är som BuffelnIngrid. Att vi är fler föräldrar som sätter oss i soffan på kvällen med ett glas vin och inte vet om vi ska skratta eller sova eller ringa till barnens mormor/farmor och tala ut om saken i en timme eller två. Det känns liksom fint att det är fler små flickor med samma efternamn som vandaliserar mataffärer och tycker att mamma är knäpp som vill att man ska sitta bredvid varandra när man går på teater. Sånt gör gott för en gammal, trött buffelmor att läsa. Det gör att jag påminns om att jag och Jimmy inte är ensamma om att fostra detta superstarkgaletenvisochheltobryddomvadandratycker-fenomenet som är vår dotter.

 
När de är tonåringar får vi bilda en egen stödgrupp.
 
 
Japp. Så får det bli.

torsdag 25 oktober 2012

Kreativiteten flödar




Det verkar som att alla dessa öppna ytor bjuder in till skapande och kreativitet. Och det kan få sitt uttryck på olika vis. Jag menar, ibland får man ju lust att skriva sitt eget namn rakt på vardagsrumsgolvet. Och ibland vill man verkligen, verkligen göra en liten röd prins i föräldrarnas sovrum vid eluttaget. Eller så vill man bara kladda ner så mycket orange pennsträck man kan innan man blir påkommen av maiden.
 
Ja-a hörrni. Vad faen ska man göra med allt det sprudlande konstnärsskapet?
 
 
För bevisligen räcker det inte att be dessa flickor att hålla sig till papper.
 
Nej, bevisligen inte. 



tisdag 23 oktober 2012

Asså, jag säger bara det...

...att dagen jag käkar en "claypot frog porridge" (lergryte-grod-gröt!) till middag är den dagen ni ska kräva att jag omedelbart återvänder till Sveriges falukorv med ketchup.

Okej?

Okej.

måndag 22 oktober 2012

Home is where the heart is. Ju

Ibland tänker jag på de barn som några av oss expatfamiljer har, som var så små när de kom hit så att de inte kommer att minnas livet i Sverige när de återvänder. De som tycker att det här är hemma. Som Ines till exempel. Hon kommer inte att uppleva snö förrän hon är treåetthalvt år. Hallå liksom! Det känns helt galet. Hon kommer att vara ett sånt där barn som mofflar i sig snöbollar när de jämnåriga lagt ner den aktiviteten för flera år sedan. De kommer att titta på henne med förundran i blicken. Framförallt när hon käkar den gula snön... Jajja alla måste vi ju den vägen vandra. Typ.

Ines kommer inte heller att ha använt byxor. Ett fenomen som en liten pojke som bott här sedan han var i Ines ålder väljer att kalla för "långa shorts" och tycker är ett oerhört spännande plagg. Fantastiskt bra ord, faktiskt. Lite sådär "glasetärhalvfulltintehalvtomt-tänk".

Sedan har vi maten och matsituationen, Ines kommer att vara så van vid att gå på restaurang att jag misstänker att det kommer att bli en chock när hon inser att vi inte kommer att hänga på uteserveringar tre-fyra dagar i veckan. Vad är det för fel på oss liksom? Äta hemma? Varje dag? Näe fy.

För att inte tala om yttepyttehuset vi kommer att bo i...

Kommer hon nånsin att förlåta oss?
 
Det är frågan.

fredag 19 oktober 2012

Fredagskväll a la ElinåJimmy

Just nu sitter vi på balkongen å dricker varsin GT och lyssnar ikapp oss på vad svenskarna lyssnar mest på för tillfället. Känns hemtrevligt och mysigt och som ett finfint avslut på en trevlig dag. Jag och barnen har varit på ett barnkalas för en go 6-åring och därefter engagerat oss stenhårt i att vara hejaklack åt de hårt arbetande pappornas ihopknåpade fotbollslag. Jimmy tacklade kineser skoningslöst. Hans lag vann med 11-3, typ. Alla blev glada.

 
Välkommen helg!

onsdag 17 oktober 2012

Jag tycker så hemskt mycket om mina barn! Såklart

Sånt som kan få mig att känna mig väldans stolt och glad är när jag lyckas se på mina barn med lite perspektiv. De blir så himla fina och bra och härliga då. Det är de naturligtvis annars oxå, men det är svårare att komma ihåg stundvis. Som när Ingrid skojar till det hemma hos några kompisar och pressar in en gigantisk halva av en muffins i sin mun mitt i fikat och sedan dreglar ut den och ett glas saft över sin tröja. Det är liksom mest bökigt precis när det händer, för alla andra barn sitter ju som små ljus runt bordet och tar mustuggor och tittar på hennes tilltag med mer eller mindra nivå av äckel i ansiktet. Fast några skrattade förstås. Och det är ju just det som liksom är hennes driv när hon hittar på sånt där. Hon vill så hemskt, hemskt gärna ha kul, få andra att skratta, busa. Liksom. Och jag känner igen mig jättemycket i det. Så när jag inte längre behöver befinna mig mitt i möljamuffinsochsaftimunnensituationerna så tycker jag faktiskt att det är en härlig egenskap. Humor, alltså, det är ju faktiskt bland det bästa som finns. Att få skratta med vänner som förstår det roliga och som skojar tillbaka, det är liksom en himla fin grej det.

Så när vi kom hem efteråt, och Ingrid hoppar in i duschen och Ines i sin tur ser sin chans att verkligen ha roligt och därmed drar Ingrids gamla trosa över huvudet och sedan springer runt i vardagsrummet och skriker av skratt för att hon tycker att hon är en så förbenat kul tjej. Då känner jag bara att jag är så himla, himla glad för att mina barn är mina barn. De är sköna människor liksom, och jag har/kommer att ha så mycket kul med dem.

Ska bara hjälpa till att finslipa de där humoristiska utspelen lite.
Jag menar, trosor och muffins i all ära, men det håller nog inte i längden.
 
 
Tänker jag.

tisdag 16 oktober 2012

Känner mig sjukt motiverad nu. Faktiskt.

Tänk att det ska va så jäkla svårt att motivera sig att träna i vissa perioder. Helt galet. Det känns som att jag typ hellre äter hästbajs än tar på mig träningskläder och tar hissen ner till gymmet. Så himla märkligt ju. För så fort man står där nere så blir man ju träningsnarkoman på en gång, å så tränar man både mer och längre tid än vad man tänkt sig. Varje gång blir det så. Varje. Och jag förstår inte varför. Varför kan jag inte bara vara liiite motiverad innan? Så att jag inte behöver känna mig upprörd varje gång Jimmy säger att det är min gymdag. Så att jag inte tar det som en förolämpning istället för att säga; "Vad snäll du är som tar läggningen nu så att jag får motionera lite." För det ÄR ju snällt. Precis som det är bussigt av mig dagen efter att göra detsamma. Det är snällt både för att det är skönt och bra och viktigt att träna. Och så är det jättesnällt med tanke på våra nattningsrutiner av de tre högst ofrivilliga barnen.

När jag tänker efter så är att lägga våra barn, som samtliga regelbundet intetänkersomnaaldrigilivet, faktiskt värre än att äta hästbajs. Japp. För en totalsaknar impulskontroll, en skriker falsettskrik om man inte gör som hon vill och en argumenterar och dividerar i all oändlighet, med hjälp av mer eller mindre bra motiveringar, om varför just han borde få vara vaken till, tjae, kanske 24:00?

Så när man väl fått dem att däcka som klubbade sälar i sina sovrum (Ingrid protestsomnar regelbundet på sitt golv, så vi har lagt principen att man sover i sin säng åt sidan) så är man antingen suicidal och mycket fundersam över varför vi inte fick sånnadär "snälla" barn som alla andra har, eller så känner man ett stort behov av ett, två, tre glas vin.

 
Nu känner jag plötsligt att det kanske inte blir så svårt att motivera mig själv att träna imorgon.
 
Näe. Tror inte det.
 
 

söndag 14 oktober 2012

Där fick jag så jag teg Eller Jäkla stjärtdusch!

Blev inbjuden på uppdukad dockfest på Ingrids rum idag. Mycket trevligt. Fast eftersom Ingrids vattenlekar på senare tid har spårat ur fullständigt (börjar med lite vatten i en dockkanna - slutar med hoppabomben i överfyllt badkar) så kände jag ganskapåengång att allt vatten hon hällt ut på sitt golv och sitt lilla bord liksom behövde gnällas lite över. Kunde inte hålla mig. Så jag avbryter den trevliga leken och går iväg för att hämta hushållspapper (vilket vi aldrig har i vår familj så det var egentligen toapapper, såklart) jo, och så blev jag ännu lite tråkigare när jag behövde tjata lite till om att man inte kan hälla ut en kanna vatten på parkettgolv utan att torka upp det på en gång. Tråkig, tråkig mor.
 
Fast.
 
När jag torkat upp vattnet med några nävar toapapper och ska gå och slänga dem i toaletten så råkar jag i all hast kliva rakt på den lilla stjärtduschen som finns på ALLA toaletter här i Maläijsha. Den är en ca 1 m lång slang med en liten spak längst ut, precis där vattnet kommer sprutande. och används för att tvätta av rumpan med istället för att torka sig med papper. Japp. Så jag lyckas tyvärr kliva rakt på den där lilla spaken, vilket gör att slangen i sin tur får ett tokryck och börjar slingra sig runt, runt i rummet samtidigt som den sprutar stenhård vattenstråle över: Hela den skrikande tramparen (dvs. jag). Hela badrummet. Hela Ingrids tak. Hela Ingrids garderob.
 
Det slutar med att jag och Jimmy får åka skridskor på handdukar över Ingrids golv medan Ingrid sitter på sin säng tillsammans med sin storebror och lillasyster. Samtliga med fötterna högt uppdragna, och två av dem gapskrattande åt att gnällmamman som nyss tjatade över några ynkans deciliter vatten, nu har lagt grunden för att alldeles eget vattenland.
 
Hrrm...
 
...såatte, jag tänker som såhär nu då, att nästa gång ska jag nog prioritera leken va? Och prata om vatten och trägolv och sånt där efteråt. Verkar ju onekligen som att nån däruppe vill ha det så.
 
Japp. Så fåre bli. Helt enkelt.
 
 

 
 

Ni har det bra ni. Faktiskt.

Här sitter jag och dricker té och läser fina ord hos Kammebornias drottning. Som vanligt när jag kommer in där blir jag hemsjuk och saknar ljudet av vinden som blåser i granskogen och lukten av regn mot mossa och allt annat som ni har i Sverige och som fattas mig. Det blir förstås lite vemodigt att läsa hur hösten som bäst håller på att sätta sina klor i Sverige, hur ni tänder ljus, och läser böcker framför brasor och plockar svamp och får ta på er en gosig halsduk som er mormor stickat.

Men det känns fint samtidigt, och bra.
 
För jag VILL ju längta. Jag VILL ju sakna. Jag VILL ju känna att borta är bra men hemma är bäst.
 
Och det gör jag också.
 
 

fredag 12 oktober 2012

All is well

SÅ. Nu har jag slutat med mina p-piller och mår således alldeles förträffligt igen. Hade ju missat att läsa på förpackningen att det var vanligare än 1 på 100 att man fick svår huvudvärk och kräkningar. Det tog ett dygn så mådde jag bra. Dessutom såg jag och Jimmy en film igår; "Seeking a friend for the end of the world", som lämnade mig med en stark känsla av att sent inlämnade uppgifter till en distanskurs inte är en big deal. Inte alls. Viktigast är ju att jag har min dokumentärochfiskälskandeJimmy och våra barn. Man måste ju liksom ha lite perspektiv på det här va. Får nog helt enkelt ta kursen med en nypa salt liksom.

Det är inte klokt vad jag är mogen, faktiskt.

Idag var jag dessutom på sjukhuset med Emil som har haft ont i magen under en väldigt lång tid. Så nu har vi fått lite råd och medicin och tillsägelser om att man måste äta frukt och grönsaker varje dag, fast man inte vill. Så det kommer nog att bli bra med det där också. För övrigt kan jag konstatera att när vi i Sverige har TV-apparater överallt i väntrum så är det för att visa tecknad film eller nyheterna. Inte ingående bilder från operationsbordet. Alltså; blää. Det tog en rätt lång stund för mig att övertyga Emil om att ingen skulle operera honom idag. Jag fick lova dyrt och heligt att de måste säga till lååångt innan. Tillslut gick han med på att stanna kvar. Mycket märkligt val av väntrumsunderhållning känner jag. Menmen, det var säkert väldigt väl utfördas operationer de visade.

Säkert.

torsdag 11 oktober 2012

Barbieanalysen

-Mamma, vet du vad? Jag har lärt mig lite om Barbie nu. De är alltid ljushåriga och har blåa ögon och så lyckas de  få killen i slutet. Deras kompisar är brunhåriga, och de brukar ibland få pengarna. Men Barbie, hon får killen.
 
Detta konstaterade alltså Emil igår, och det får mig att tänka att Barbie nog är färdig med att lära ut engelska hemma hos oss nu. Tror det, faktiskt.
Uppenbarligen har hon redan lyckats sätta intressanta spår i mina barn.
 
 
För övrigt undrar jag om det kan inte vara så att Barbie har lite svårt att skilja på I och you?
 
 Skulle ju kunna förklara en del...
 

tisdag 9 oktober 2012

WHO needs to go to the toilet?

Jag hade utvecklingsamtal med bägge storbarnens fröknar i förra veckan. Det var trevligt. Jag tycker om dem. De är liksom glada och kloka mest, sånt gillar jag. Jo, iallafall så tog Ingrids lärare upp med mig att vi måste förklara skillnaden på I och you. För det har visat sig vara svårt att förklara på engelska. Ingrid söker nämligen upp sin fröken, MsJoanne, dagligen, och så säger hon:

"-Ms Joanne, you need to go to toilet, please."
 
(Fantastiskt bra! Det är verkligen sådant man vill att folk ska säga till en: "Snälla fröken, kan du inte vara vänlig och gå på toaletten?")
 
 
Joo, och då svarar Ms Joanne:
"-No Ingrid, I need to go to the toilet."
och då säger Ingrid:
"-You need to go to toilet!"
och då svarar Ms Joanne:
"No, not you, I need to...oh...its okey Ingrid, go to the toilet"
 
Sedan menade Ms Joanne att hon inte brukar ge sig i kast med fler förklaringar, för barnet är ju trots allt kissnödigt, och även om hon upplever att hon förklarar det ordentligt efter toabesöket så har Ingrid glömt det hela dagen efter. Så detta måste vi kanske öva lite på hemma. Och det ska vi förstås.
 
Fast jag tycker att det har sin charm.
Faktiskt.
 
 

måndag 8 oktober 2012

Nått är ju heeelt galet

Japp. För i lördags köpte Jimmy femton smaskiga donuts.

........
 
 (Paus för att  ni ska få hämta andan och torka bort dreglet som samlats i mungipan) 
  
Å så säger jag det igen : alltså han köpte femton, asgoda donuts. F e m t o n.
Detta hade för en normalt och fysiskt frisk Elin betytt att hon gjort ett inlägg i lördagskväll där hon ingående beskrev dessa femton, visade bilder på dem ur olika vinklar och sedan avslutade med att berätta att de nu var slut. Typ.
Fast så blev det inte. Jag har faktiskt inte ens öppnat lådan. Är inte sugen...
 
Tror nog att jag behöver gå till läkaren.
 
På riktigt.
 
Faktiskt. 

lördag 6 oktober 2012

Bara bilder del 13 eller Batu Ferringhi är bra grejer









 Japp. Det var vår lördag eftermiddag det. Som ni ser så har vi mest ätit, kramats, druckit, varit avundsjuka för att bara vuxna får ha hängörhängen, matat fiskar med våra fötter och kollat på havet och solnedgången.

Vart väldans trevligt.
 Faktiskt.

fredag 5 oktober 2012

Rosabandetfrukosten

I förmiddags gick jag, sex glada kvinnor och två glada småbarn på rosabandetgalej. Japp. För att äta frukost och kolla på fashionshow och sånt där som man gör för att stödja bröstcancerbekämpning. Jag åt cirka tusen croissanter och tre kilo fransk ost, man ska ju liksom fokusera på det göttaste på buffén, det har jag alltid sagt. Ines åt nog ungefär fyrtio salta kex och trehundrasextiotvå vindruvor. Så vi är fortfarande proppmätta och Ines är dessutom helt slut av allt hennes slickande på de rosa ballongerna.

Ja, ni hör ju själva hur väldans trevligt det var.
 
Så om en liten stund blir det lugnt fredagsmys här hemma, ingen restarang idag inte. För jag är så trött så jag får vara nöjd om jag orkar hålla mig vaken genom middagen, garanterat är iallafall att jag inte kommer att lyckas se kvällens familjefilm. För croissantkoman kommer att slå till, det gör den alltid förr eller senare.
 
Och det ser jag fram emot.
Faktiskt.
 
 
 
 
 


torsdag 4 oktober 2012

Jag älskar HjältenJimmy. Ändå

Igår stod jag hemma med tre hungriga, gnälliga barn, varav ett hade sovit alldeles för lite på dagen och därmed hängde som en urvriden trasa på min axel, och väntade på att Jimmy skulle komma hem. För vi behövde ju bestämma om vi skulle gå ut och äta, eller laga något hemma och i sådant fall vad det kunde tänkas bli. Å sådär. När klockan hade blivit typ 8, kändes det som, så ringde min telefon. Och jag blev sååå lättad, för jag tänkte att nu kommer han äntligen hem! Jippi!

Fast.
 
När jag svarade så tjoar Jimmy "-Vet du vad jaaag gör nu???!! Jag kollar på när de matar en gädda på zoo:t!!! De e skithäftigt!!!"
 
 
Man ba:
 
Eeh.........Que?!
 
Jag visste att han skulle åka dit efter jobbet och köpa fiskmat, jag visste det, men jag visste ju inte att han skulle stanna kvar i tusen år och trycka näsan mot en tank fylld med stor gädda och storögt se på när han åt tusen små fiskar. Nä, det visste jag inte. Fast jag hade ju kunnat förutspå det egentligen, krävs inte alls mycket fantasi för det. Faktiskt. Självklart kom han hem med blossande kinder och en alldeles egen gädda också. Japp. Så nu är alla yngel döda, och istället har vi sju (gäddan måste ju ha kompisar) köttörstande, stora fiskar som måste matas med småfisk. Och framför akvariet står även en liten, liten pall där Jimmy kan sitta på kvällarna och njuta av alltihop.
 
 
Jag blir nog lite mer kär i Jimmy hela tiden tror jag.
På riktigt alltså.
 
 


onsdag 3 oktober 2012

Uppfiskat ur toaletterna idag:

1. En blyertspenna
2. Min tandborste
3. Ovan nämnda tandborste
4. En legobit
 
Jag tycker det räcker så.
 
Det tycker nog inte Ines...

tisdag 2 oktober 2012

Skypecirkus eller Jag saknar (att prata med) mina föräldrar

Det här med skypandet är egentligen inte ett sådär himlans effektivt sätt att kommunicera på kan jag säga. Nej. Det blir liksom mest:

"-Hej, hur har ni det i Sverige? Va? Ines tyst mamma hör inte mormor. Vad sa du mormor? Aj, Ingrid, jag måste ju oxå få se skärmen. Nej, Ines tryck inte in alla tangenter samtidigt. Joo, vad sa du nu mormor? Emil låt mormor svara... Va? Okej, nu vill Emil berätta lite om skolan. AJ! Dra inte mamma i håret! Okej, när Emil är klar vill Ingrid sjunga en sång. Igen...osv"

Sedan när alla barn har pratat och sjungit och buttibuttibuttiat färdigt, och jag tänker att det äntligen är MIN tur att prata, så måste jag lägga på. För då är det dags att trassla loss Ines hand från Ingrids hår, och säga åt Ingrid att inte fräsa på Emil för han har ju faktiskt inte gjort nått fel. Ni vet. Så egentligen har jag ju inte haft ett normalt samtal med nån i Sverige på flera månader. Fast det är ju kanske bättre än ingenting. Typ.

Det allra bästa vore nog om alla hade en blogg.
 
 
Faktiskt.
 
 
 


måndag 1 oktober 2012

Jag är en stolt motherrrrrr

När barn lär sig engelska så kan de hantera det på lite olika vis. Förstås. Antingen kan de bli ganska försiktiga och tysta och avvaktande till en början, och sedan plötsligt en dag komma hem och säga "-Mamma, vet du att jag sa nått till en kille idag! Jag sa: -Pink is not a girlcolour."  Till vem säger man det kan man ju undra. Jo, det säger man till en kille på skolan som retar ens klasskompis för att han har rosa strumpor på sig. Såklart. Det tycker jag för övrigt var en alldeles ypperligt bra start. Faktiskt.

Man kan också lära sig engelska genom att använda det lilla man hittills lärt sig  hela tiden. Helt obrytt om vad andra kan tycka eller om de  överhuvudtaget förstår någonting. Man kan säga hejdå med ett "-Good jam!" till exempel. Eller så kan man gå fem steg bakom sin mamma heeela tiden i köpcentret och skrika "-Motherrrrrr, wait forrr meeee!" fast man inte alls vill att motherrrrn ska vänta, utan mest bara tycker om att säga orden högt. Av samma anledning kan man sluta kalla sin storebror vid namn också, och istället bara kalla honom för brotherrrr. Såklart.

Man kan jobba olika, helt enkelt, och bägge sätten går lika bra.
 
Tycker den stolta modern iallafall.