onsdag 31 oktober 2012

Tycker väldans mycket om bloggkärlek!

Allra finaste Victoria med bloggen "Elvira spekulerar" har skickat lite löööv till mig här i bloggvärlden. Och jag blir ju så glad! För ibland får man för sig, trots att det ju finns statistik på bloggkontot, att man skriver alldeles för sig själv. Att man lika gärna kunde göra bloggen till ett worddokument liksom. Å så får man lite kärlek och fina ord, och plötsligt känner man sig jäkligt verbal och kul och uppskattad igen.

Tack för det Victoria!
 
 
Och sedan är det ju min tur att ge någon en liten klapp på axeln på morronkvisten.
 
 
 
 
 
 
 
 
Japp. Detta är några av de bloggar jag vanligtvis glider in på när jag får tid. De flesta av dem har funnits i mitt liv i ett år snart, och på ett år hinner man med massor. Nuförtin känns de nästan som ett gäng fantastiskt fina kvinnor på gatan där jag bor, ungefär. Ett gäng som jag fikar och utbyter tankar med nån gång i veckan. Fast jag har ju aldrig träffat dem, egentligen. Och det är tack vare dessa bloggar, och fler därtill, som jag känner mig... jag vet inte...hoppfull kanske. För tänk att det finns så många kloka, fina människor, som man kan tycka om och respektera och önska allt gott därute i Sverige och världen.
 
Det gör mig glad i magen.
 
 
Ja, de gör mig glad, helt enkelt.

3 kommentarer:

  1. Så himla fint skrivet. Jag sitter här och blir rörd. För du är en av dem jag tycker så mycket om. En av dem jag innerligt hoppas att jag faktiskt får träffa på riktigt någon gång. Men om vi aldrig gör det, så är det ju som du skriver. Vi känner ju varandra på något sätt ändå :)

    TACK! Och GRATTIS till välförtjänt utmärkelse!

    Kramar

    SvaraRadera
  2. Ja du det känns som vi har träffats på något märkligt sätt. Om vi inte hinner med Singapore, hoppas jag vi ses i Stockholm när ni flyttar hem igen. Hur hittade du Towe? Jag har följt henne innan hon ens var gravid. Bokstaverat ska jag genast gå in och kika på.

    Stor Kram och TACK!

    SvaraRadera
  3. Ja, det är bara att instämma med ovanstående, det känns som om jag känner dig (lite) även om vi (tyvärr) aldrig har träffats :-)

    Och som att vi har samma barn och samma man och allt det där men det har vi ju redan rett ut att vi inte har men ändå - jag känner igen mig, och det är väl kanske sånt man gillar. Att se att någon annan upplever (ungefär) samma saker (fast i Malaysia istället för i Lund)

    Men det bästa med din blogg - att den får mig att skratta!!

    Kram på dig!

    SvaraRadera