fredag 30 november 2012

Felåt Jimmy eller Något som är ofrånkomligt med att vara hemmafru i Maläijsha...

...det är att man aldrig egentligen har rätt att klaga. Aldrig. Man har det ju faktiskt så förjäkla bra så det känns som att det borde va typ dödsstraff på att yttra sig negativt om nånting alls överhuvudtaget. Fast nu råkar jag ju vara en ganska gnällig jävel. Åtminstone nån vecka varje månad blir det så. Det går liksom inte att locka mig med solåbadådrickakaffeochmorronpromenadlängsvattnet-liv då, jag är grinig oavsett. Som för nån timme sedan. Då pratade jag i telefon med Jimmy som är på jobbet och så råkade jag säga nått om att mitt liv var så jobbigt och fullt med motgångar. Och egentligen var jag bara tvungen att gå och posta ett sketet, litet brev.


Asså, kom igen Elin!

 
Så nu har jag beordrat mig själv att resten av dagen ägna mina tankar åt svältande barn i världen, äldre som bor på risig vårdboenden i Sverige och på moppeolyckan på vår gata i förra veckan. För att få lite perspektiv, liksom. För jag har faktiskt INGEN rätt att klaga, aldrig mer har jag det. Jag har det ju alldeles fantastiskt bra här på jorden.
 
Så frånåme nu lovar jag att jag aldrig mer ska gnälla över dumma saker.
 Eller, jag ska åtminstone göra mitt allra, allra bästa för att låta bli.

Faktiskt.


torsdag 29 november 2012

Det är liksom trevligt att ha en medsyster

Idag var vår maid Devi här. Det är himla fint faktiskt, att hon kommer alltså, för vi är ju kompisar nu. Vi är avslappnade ihop liksom. Inte pruttahögtpolare kanske, men jag kan utan problem springa runt endast i förd t-shirt och trosa och sjunga imsevimsespindel så högt jag kan utan att skämmas. Både jag och Ines ser fram emot att hon kommer, så fort jag berättat att det är Devi-dag så blir Ines utbrytarkung i vagnen påväg upp i hissen (vi vinkar ju hejdå till storbarnen nere vid vägen varje morgon). Sedan skrattar Ines jättehögt och jättekonstlat så fort vi kommer in i lägenheten. Det är nämligen så hon ropar på Devi; hon fejkskrattar hysteriskt, och varje gång svarar en röst med tjusig indisk brytning borta vid disken eller tvättmaskinen "-Jäss, Bebby, jäss?!". Ines vet att Bebby är hennes namn, så har det varit sedan Devi började hos oss, så på det viset skrålar de till varann här hemma, en tokgarvar och en ropar Jäss Bebby.

Himla hemtrevligt det.
 
Dessutom är det helt galet fint att ha nån att småsucka med. För Jimmy har ju en förmåga att liksom kliva ur sina jeans två steg innanför dörren, och sedan låta dem ligga där. Ja, typ tills de förmultnat bort och man inte snubblar på dem längre. Detta är förvisso ganska ovanligt eftersom han har en fru som hatar kläder på golvet och som i ren frustration lägger det hon hittar på ägarens rum, men ändå.
Vad jag vill säga är att nuförtin är den här frun inte lika frustrerad. Vi har nämligen börjat ha rätt roligt åt det här, jag och Devi. Vi skrattar i samförstånd när hon hittar en strumpa under soffan, jag plockar en t-shirt från toagolvet, Ines drar fram en kalling under skrivbordet och vi sedan lägger allt i en hög på sovrumsgolvet.
"-Does this mean he wants me to wash this?" frågar hon mig sedan, och jag fnissar och suckar att det nog förmodligen är så.
 
Näe, jag blir inte frustrerad längre. Inte stressad över damm och disk. Inte less på allt ris på golvet.
 
Känns väldigt bra. Faktiskt.
 
 
 


tisdag 27 november 2012

Jag tycker väldigt mycket om ryggskott. Och Jimmy.

Eller, jag gillar kombinationen. Fast egentligen var det inte ryggskott utan en inflammation i en disk efter fotbollsmatchen i fredags. Oavsett tycker jag att det är väldigt mysigt när Jimmy har ont i ryggen. Delvis för att han är hemma, och delvis för att han är stilla. Sånt gillar jag. Man hinner liksom prata med varandra då. Och dricka kaffe. Och leka med sin yngsta dotter utan att de två andra knasbollarna brottas i en hög bredvid. Och såhär dagen efter, när det är tomt utan den där diskskadade mannen, så inser man hur mycket man älskar honom. Hur trevligt man har det ihop. Hur glad man är att man har hittat nån som gör en så varm i hjärtat och lycklig i största allmänhet.

Så idag sitter jag mest här och är glad att jag har en man, en Jimmy, som får ont i ryggen ibland.
 
Och som är min.
 
Liksom. 

söndag 25 november 2012

En film på min dansanta dotter piggar ju upp lite iallafall

Den här senaste veckans nätter alltså, vilken jävla misär! Ines har snorat och gråtit och hulkat slem och dragit mig i håret och klättat runt på sänggaveln i sin egen sjukdomsångest. Ingrid har kramat smalben på både mig och Jimmy varje natt (tror att den här hårklämmeblommanhistorien har satt sina spår även i drömmarna) och Emil har vaknat före sju bägge helgdagarna, och att få Ines att somna om när han har varit inne och kramat henne är för henne heeelt otänkbart. Och sett från Emils perspektiv så är att inte krama Ines när man är nyvaken och hon är sömnrosig om kinderna också helt otänkbart, så det finns ingen lösning ens på det problemet. Dessutom har vi ju böneutropen där vid 5:30 som alltid får Ines att kvickna till och yla -Oooo och -Aaaa, i kör med gubben i moskéen.
Kombinera detta med att mamman till dessa tre odågor/gullungar fått en påfyllning livskraft vid 23 på kvällarna och därmed tagit mindre briljanta beslut om att kolla på film eller läsa bloggar då istället för att sova, så förstår ni ungefär hur mörka påsarna är under mina ögon.

Detta ständiga problem, sömnen. Det känns som ett konstant tema i småbarnsförälderlivet. Börjar bli tjatigt.

 
 
Jahapp. Naturligtvis vill inte bloggen lägga in den film som jag vill lägga in, nix, den här ovan gick däremot utan problem. Det är obehagligt det här, när datorn vinner våra gräl.
Jag gillar det inte...
 
Hursomhelst, det jag ville få sagt med filmen var att det är tur att avkommorna är rätt kul typer.
Så att det inte bara är sömnlöshet och snorpappersklet som gäller.
 
Faktiskt.
 
 

lördag 24 november 2012

Och påtal om mitt tidigare inlägg om strumpbyxetomtegubbar: Här kommer mitt första DIYblogginlägg

Hah! Nu ni. Nu ska jag berätta hur det går till när jag gör julkort. Varje år blir det kaos, det hör liksom till traditionerna. Oftast får jag göra om skiten ett par gånger för att jag limmar fast fel grejer, eller skriver fel (hur man nu misslyckas med att skriva God Jul) eller så klipper jag av en arm som absolut hade gjort sig bättre på tomtens kropp än i papperskorgen. Anyway. Det är faktiskt tra-di-tion. Och sådana håller man sig till, framförallt vid jul.

Här kommer det:

Steg 1 Välj vilket kort du ska använda som grund.

Steg 2 Ta bilder på barnen som kan passa att klistra in på kortet och framkalla dessa. På den här punkten fastnar jag oftast i typ tre-fyra veckor så att det blir bråttom med de följande 6 punkterna. Så även i år tyvärr. Men på måndag, då SKA jag verkligen till fotoaffärn. Absolut.

Steg 3 Klistra in barnens foton på kortet

Steg 4 Klipp ut extra julfluff, typ paket eller ljus eller nått

Steg 5 Limma fast fluffet

Steg 6 Framkalla resultatet och hoppas att det ser drägligt ut när det är färdigt

Steg 7 Banna dig själv för att du inte var med noggrann med klippandet och klistrandet och dölj sedan allt som du misslyckats med, använd glittriga och juliga klistermärken. Viktigt att understryka är att man INTE kan dölja sina misstag med glittriga stjärnor INNAN man framkallar korten. Glittrigt blir gråsuddigt efter framkallning, visste ni det?

Steg 8 Skicka korten till släkt och vänner och trösta dig själv med att din oförmåga att klippa och klistra förmodligen inte förs vidare genetiskt så därmed är det högst troligt att du i din tur får väldigt fina kort sen, när dina barn blir stora.

Nu undrar ni kanske varför jag gör det så förbannat krångligt för mig själv, varför jag inte bara gör alltihop på datorn i nått snajdat program? Och då hänvisar jag till det jag redan skrivit:

Det är TRADITION. Okej?



Här är för övrigt förra årets julkort. Det som jag klantade till det året var att jag inte lyckades framkalla en enda bild på Ines som fungerade på kortet. Antingen var hon så stor så att hon täckte halva jultomten (dvs. Emil), eller så var hon mindre än kråkan framför henne. Så på bilden ser ni Emil, Ingrid och...Emil igen. För jag hittade en gammal bild på honom bland julkortsgrejerna, och de är ju ändå ganska lika, liksom.
 
 
Japp. Sån är jag.

onsdag 21 november 2012

Guldfiskminnet gör sig påmint

 
Nu har google länkat hit nån som sökte på "sy tomtar av nylonstrumpor".

Asså. Har jag nånsin gjort det?

Näe...eller?

Jag måste ha förträngt det helt, förmodligen för att det slutade med att Buffeln försökte kväva Emil med en av strumporna. Och för att slutresultatet snarare såg ut som oformliga klumpar med en röd tratt på, än som käcka små rosiga tomtegubbar. Vem vet?

Inte jag.

Bevisligen.
 
 

En god mor kväser strävandet efter självständighet med ett par rejäla trosor, eller hur var det nu?



Nuförtin har Ines slutat med de där dödenigränden-skriken. Hon har också slutat sova två gånger om dagen och slutat slänga saker i toaletten. Hon säger Mamma och Dadda och Nenne (Emil OCH gosekaninen som hon sover med) och Ninni (Ingrid) och Nanna (napp) och Tittadäää. Så längt allt väl, inga konstigheter. Lite mer problematiskt är det här med att hon har slutat med blöja. För det har ju inte fört med sig att hon börjat gå på pottan. Nej, den bär hon mest runt på inne på toaletten och vänder uppåner på och sådär. Nån gång har hon satt sig och låtsasklämt en bajskorv och blivit alldeles röd i ansiktet av ansträngningen, bara för att visa att hon hajar vad den är till för, men hon har aldrig använt den på riktigt. Trots detta är hon helt säker på att blöjan inte är hennes grej längre.

Nix.

Häromdagen spände jag fast henne i vagnen och gick till Guerney Plaza för att shoppa present till en 4-åring i svennegänget. Väl framme på ToysRus så lyfter jag ur henne ur vagnen för att hon skulle få springa av sig och inser att hon har på sig ett linne och att det under linnet på min lilla 1-åring sticker ut en naken stjärt. Hon har tagit av sig blöjan i smyg den lilla jäkeln.

Och jag känner att det är fint det här, att sträva efter personlig utveckling och efter att mogna och bli självständig å så, men jag känner oxå att det är minst lika fint med ett liiitet, liiitet hänglås i sidorna på blöjan. Eller med Ingrids trosor, de fungerar oxå bra att blockera med.
 
Åtminstone än så länge.

tisdag 20 november 2012

Ibland får man helt enkelt dela på köttbullen

I går när vi åt på Italiannies (vår favvo italienare) och skulle beställa så inledde Jimmy med:
"-One spaghetti with meatballs, please." varpå jag genast la till "-And I'll have the same".

 Vilket för oss innebar att vi ville få varsin tallrik med samma sak på. Såklart.

Kyparen däremot såg nog framför sig nån sorts fri tolkning av Lady och Lufsen (fast den här varianten innehöll tre hungriga, högljudda barn och spöregn på sne som gjorde att det kom in regn även under taket där vi satt) och tolkade min beställning som att jag helt enkelt tänkte äta maten på Jimmys tallrik. Så han gick därmed ut i köket och bad om en portion köttbullar.

Middagen slutade således med att vi, när vi insåg att det vi beställt aldrig skulle komma och att barnen redan ätit upp sin mat, delade på den ynkans portion som fanns att tillgå.
Blev ingen spaghettikyss eller nått rullande av köttbulle med näsan som i filmen.
 
Men lite småmysigt kändes det iallafall.

Faktiskt. 

måndag 19 november 2012

We call them FM

Det går så fort. Så innerligt fort. Bara på ett litet ögonblick kan det smälla till och plötsligt vara hemskt alltihop. För en liten stund sedan stod jag på vår köksbalkong och hängde Jimmys skjortor på tork på galgar. Ines stod bredvid och tryckte näsan mot balkongglaset och tittade på bilar och folk och fåglar. Så mitt i allt det vardagliga hördes det en liten duns, sedan skrikande däck. Jag såg hur folk stannarde sina bilar och ryckte fram väskor med mobiltelefoner, hur andra viftade med armarna och sprang ut från närliggande hus för att se vad som hänt, hur det gått. Det tog en liten stund innan jag insåg att det låg en liten förvriden kropp bakom ett träd där nere. En mopedist. Eller rättare sagt:

Ännu en mopedist.
 
 
Och jag är inte förvånad över att jag nu sett en bilolycka. Jag har ju själv sett hur bilar och mopedister nästintill brottas med varandra för att komma fram längs vägarna. Jag har också själv suttit i diverse taxibilar som varit n ä r a att krocka, men bara nära. Aldrig på riktigt. Det känns väldigt obehagligt. Framförallt för att det går så fort. Inte alls som i filmer med slowmotioneffekter och tjusig, allvarsam, klassisk musik i bakgrunden. Nej, det var bara en liten duns och sedan tystnad. Allt var slut för någon jag inte känner. Och det enda jag tänker på är vad den där taxichaffisen sa en gång när det brände förbi en moppe med två (eller tre?) killar. Han sa:
 
-We call them FM. Former Malaysians.
 
 
Ska tända ett ljus nu. Det känns som en bra sak att göra.
 
På nå vis.

söndag 18 november 2012

Man kan ju inte vara återhållsam jämt ju

Nej hörrni, nån malay är jag inte. Det var det väl ingen som trodde ändå förstås, att jag var malay alltså, men det blir iallafall lite extra tydligt i vissa situationer. Som igårkväll till exempel, när jag gick in i barnens badrum och råkade trampa på en fet kackerlacka, som naturligtvis överlevde och äcklade sig iväg längs golvet.

En malay hade förmodligen i den här situationen sagt "-Hoppsan" och fixat tandborstarna precis som det var tänkt.

En malay hade definitivt inte först gett ifrån sig ett djuriskt, urvrål från tiden när folk levde i grottor och kommunicerade med hjälp av stön och vrål. Ni vet, ett sådant där skrik som får blodet att isa sig i även de mest härdade av människor och som får små, oskyldiga barns ögon att tåras.

En malay hade förmodligen inte heller rusat ut i sovrummet och hoppat runt hysteriskt efteråt för att det kändes som att det kröp på ryggen på henne.

Nej alltså.
 
Det skötte jag inte som ett proffs.
 
Inte alls.

fredag 16 november 2012

Vad är det för ett jävla pussande?!

Hittills idag har två, ja alltså TVÅ, främmande människor gett Ines en fet puss rakt i nyllet. Det måste ha att göra med att jag plötsligt var ensam, resande kvinna med ett litet barn eller nått. Sånt händer inte när Jimmy är med. Den första snubben stod bredvid mig i hissen. Först dök han ner och gav han henne en saftig, smackande puss, och sedan tittar han på mig och säger "Hello, I'm from Irak".

Man ba; Jaha, och I'm from Sweden and  STAY AWAY FROM MY CHILD. Please.
 
Nästa tant satt bredvid mig på planet hem från Kuala Lumpur. Tror hon var tandlös. Känns inte bra. Näe, måste vara beredd nästa gång. Finns det tårgasspray här i Maläijsha måntro?
 
Måste kolla upp det...

torsdag 15 november 2012

Bara bilder del 14




 













                                                                                                                                                                              
Så har vi alltså varit uppe på 84:de våningen i Petronas tower och sett massor med fiskar i Aquaria.
Sjukt häftigt alltihop! Och imorrn åker vi hem. Jag och Ines tar flyget (så kul var det inte att åka buss i fem timmar med en 1-årig galning) och resten av familjen tar bussen. Blir bra. För övrigt vill jag rekommendera Kuala Lumpur, det är en precis så trevlig och rolig stad att besöka som alla säger att det är.

Faktiskt. 



Han heter ju inte HjältenJimmy utan anledning

"När man är med pappaJimmy då kan vadsomhelst hända, men man behöver aldrig vara orolig för man vet att med pappa ordnar det sig alltid"
 
Så beskrev Emil livet med sin far, helt apropå ingenting, häromdagen. Lustigt nog så är det exakt detta som jag föll för från första början hos Jimmy, och som jag fortfarande tycker är helt fantastiskt. Jag känner ingen som hamnar i så konstiga situationer, som möter så märkliga människor (och sedan blir polare med dem) och som är så öppen för saker som jag själv aldrig ens övervägt att överväga. Min motpol liksom. 
 
Och världens bäste man.
 
 
 
 

onsdag 14 november 2012

En liten uppdatering bara

Så. Nu har vi sedan sist hunnit med att göra följande:

  • Vi har festat loss och dansat salsa till ett liveband i en annars tom hotellbar tillsammans med den andra svennefamiljen.
  • Vi (läs Elin) har tappat bort mobilen i en taxi (igen) och sedan fått tillbaks den (igen) vilket återigen inte är bra för Jimmys tilltro till hennes förmåga att vara en samlad och ordningssam kvinna, men som höjer betyget ännu mer för taxichaffisarna i landet.
  • Ines har slängt frukostmaten på golvet och sedan försökt våldföra sig på servitörens huvud när han skulle städa upp den.
  • Jimmy har spontanbesökt frisören med barnen och de lyckades bägge två sitta fint och stilla hela tiden. Kors i taket liksom.
  • Ines har bajsat ned sig och när hennes mor skulle byta denna blöja i ett litet, nedgånget toabås lyckades hon först trycka sin bajsig stjärt mot väggen, sedan dra sitt pekfinger i det och slutligen pressa in det, förvisso avtorkade fingret men ändå, i moderns mun.
  • Vi har, trots att pappan i familjen var bakis efter gårdagens salsadrinkkväll, åkt massor med karuseller. Väl kämpat Hjälten!
  • Vi har badat i poolen i 10 minuter och sedan, mycket motvilligt, blivit upptvingade för att man tydligen stänger hotellpooler här när det det börjar regna.
Ja. Det var inte allt, såklart, men det ger er ett hum om vad vi fyller vår tid med.
 
Å så lite bildbevis av de nyklippta barnen. Förstås.
De ser väldigt fromma ut...
 
 
 
Skenet bedrar, som man brukar säga.

tisdag 13 november 2012

Nu är vi iallafall framme

I går började morgonen med att Jimmys akvarie flippade. Så istället för att stå där och vara tjusigt och nytvättat så låg alla fiskar, inklusive Jimmys prrrecious (gäddan), och kippade efter andan vid vattenytan. Eftersom "räddningsauktion av gädda" inte var en del av min ursprungsplan så blev morgonen ett kaos. Vi fick väldigt bråttom helt enkelt. Och i denna brådska tog jag ögonen från BusanInes i två sekunder vilket ledde till att hon äntligen lyckades få till det där efterlängtade hoppet från en balkongstol. Resultatet var en spräckt underläpp mot stengolvet och en dyblöt, svettig mamma med tårar i ögonen av ångest över sin egen oduglighet.

Efter att vi båda försäkrat oss om att alla tänder satt där de skulle, och Jimmy intalat mig om att inget behövde sys eller amputeras, så gav vi oss av till busstationen. Och som vanligt så fick Emil stora nojjan och var plötsligt helt säker på att varken jag eller Jimmy var kapabla att förstå vilken buss vi skulle ta. Så första 30 minuterna i bussen spenderade vi med att övertyga honom om att vi hade koll med diverse argument som vi själva tyckte skulle vara övertygande nog för en 8-åring. Sedan åkte bussen äntligen ut på bron från Penang över till fastlandet, och då blev han lugn. Måste verkligen utvärdera vårt föräldrarskap när äldsta barnet hyser så lite tilltro till vår förmåga att ta en sketen buss.


5 timmar senare kom vi då äntligen till hotellet. Förvisso hade somliga då fått migrän och tillhörande strokehäng på högra sidan av ansiktet och en annan hade fortfarande svullen underläpp, men annars var samtliga vid gott mod. Och sedan körde vi lite käk och shopping i köpcentret tills dagen var slut. Och kollade in karusellerna, såklart.


Nedan är bilder tagna kl kl 6:45 i morse. Japp, då började morgonen eftersom mitt geni till make såklart glömt att stänga av sitt alarm. Tack Hjälten, det gjorde ru bra.




Och avslutningsvis får ni en bild på fläskläppen.
 
Nu börjar dagen i Kuala Lumpur.

söndag 11 november 2012

Bortglömt inlägg eller Det där med att leva i nuet verkar klokt, ju

Det finns massor med härliga saker med att flytta utomlands i ett par år. Massor. Men det finns också åtminstone tre saker som verkligen INTE är härliga. Den första saken är att man måste packa ihop allt man äger och har i lådor. Det andra är att man måste städa asnoga i alla husen innan hyresgästerna flyttar in. Det tredje är att man måste sticka hela familjen med åtskilliga sprutor vid två tillfällen, och sedan betala 5000 kronor för det.

Det är inte mer än rättvist att vi får åka till Maläijsha då. Faktiskt. 

 
 
Ett sådant här halvfärdigt inlägg hittade jag i en mapp här på bloggen. Det lustiga är att jag, lika naivt som när jag var 21 år och väntade Emil, liksom trodde att det jobbiga var att packa, eller som då; att vara gravid. Och sedan blir jag tagen på sängkanten när jag inser att det bara var början. Att packning och graviditet bara är startsträckan, liksom. Måste bli bättre på att gilla läget tror jag, måste börja uppskatta sprutor och foglossning. Annars går ju hela livet förbi och så går man bara och tänker att det roliga/lätta kommer sedan.
 
 Kanske.
 
 
Och om nån nu får för sig att skicka ett sms till min man och insinuera att jag är gravid för att jag först skrev att jag var glad i ett inlägg förra veckan och nu nämner att jag ska börja uppskatta foglossning så vill jag bara säga följande:
 
Min vajajna är inte en kulspruta. Okej?
No more babies. Okej?
Skräm inte min Jimmy, det är så svårt att få omkull honom då. Okej?
 
 
Okej.

fredag 9 november 2012

Lite lälp tatt, som Ingrid brukade säga

Nu när vi bor här i servicens land där vi har billig städhjälp och inte sopsorterar och har personal som hämtar skräppåsarna utanför vår dörr varje dag utom söndagar, så känns det ibland lite övermäktigt att tänka på ön i Mälaren. Att minnas de blöta, iskalla vantarna på rödblåa händer som försöker fixa med en frusen motor. Att tänka på att släpa matkassar ner i båt å upp ur båt å ner i kärra å uppför backen. Att minnas motvinden när man skulle få hem tre barn över isen på eftermiddagrna.

Suget har avtagit, kan man säga.

Samtidigt kan man ju stundvis längta sig knäpp till alla sommardagar vid ångbåtsbryggan och till trädgården och de nyplanterade äppelträden, och till vinden i håret när man åker hem i mörkret genom sommarnatten efter att ha träffat vänner.

Låt oss helt enkelt säga att jag är lite ambivalent i frågan öbo eller inte.

Medan vi fortfarande bodde på ön så var Jimmy engagerad i ett projekt som vill underlätta
ö-livet liiitegrann iallafall. Och idag verkar den där gruppens arbete ha gett lite utdelning.

Så nu hejjar vi unisont till Idas insats HÄR, så att vi som fostrar/ska fostra barn på den lilla ön kan få lite hjälp. Och så att den här schletna trebarnsmammans ambivalens går över.
 
Vore väl bra.

torsdag 8 november 2012

Om jag ändå hade vetat detta som 7åring

Imorrn är det sista dagen i skolan innan barnens andra höstlov, det förra var för ett par veckor sedan. Sådant gillar barn. Mammor gillar mest lov som även pappor är lediga på. Det gör för övrigt pappor oxå. Och tursamt nog så är detta ett sådant! Hittills har vi alltså varit på Langkawi (HÄR, HÄR och HÄR) och så har vi varit på Koh Samui (HÄR) och den här gången har vi bestämt oss för att ta bussen till Kuala Lumpur. Fyraåenhalv timme i buss med våra tre brn tycker vi känns som en riktigt bra start på ett lov. Eller, näe, egentligen kanske inte, men vi tänker att hotellet vi valt kommer att kompensera detta. Alltså verkligen kom-pen-se-ra. För allt. Man kan tillåme säga att det kompenserar mig för den där gången när jag var sju år och blev vald till Lucia men sedan blev sjuk på den stora dagen och missade alltihop. Ni hajar va?

För kölla på det här:
 
File:Berjaya Times Square atrium.jpg
Källa:http://en.wikipedia.org
 
 
 
Källa:http://www.google.se
 
 
 
Källa:http://www.berjayahotel.com
 
 

                                                                                                 
 Källa:http://www.berjayahotel.com
 
 
Dessutom har vi med oss gott sällskap så att vi kan turas om att lämna varandra hemma med barnen och gå ut och slira på stan. Kan ju inte bli bättre.
 
Faktiskt.

onsdag 7 november 2012

5-årskalas utan snopptårta, tack

I förrgår var jag och beställde tårta till Ingrids födelsedagskalas som äger rum idag. Hon ville ha en rosa tårta med fjärilar och blommor. Vilket lät bra tyckte jag. Så när jag kom dit så försökte jag förklara det för mannen bakom disken, som i sin tur ville att jag skulle bläddra igenom en mapp på hans I-pad, bara för att kunna peka ut helt säkert vilken sorts rosa och vilka sorters fjärilar jag ville ha. Så jag började bläddra. Efter en sisådär trettio barntårtor i olika färger och former så dyker det plötsligt upp en tårta formad som en gigantisk, ådrig penis på skärmen. Jag blev helt sjukt förvånad, var ju liksom beredd på ännu en Barbie/Mussepigg/Ben10 tårta. Sedan fick jag bläddra förbi typ tjugo snopp och tuttårtor till innan det var över och därefter fick jag äntligen peka ut vilken sort jag ville ha.

Såhär i efterhand är frågorna många. Jag menar:
Vem beställer egentligen en stor erigerad, ådrig penis till sitt kalas?
Och vad är det man firar då?
Och vem bjuder man?
 

Jag bara undrar...

tisdag 6 november 2012

Är det så onyttigt med hamburgare EGENTLIGEN?

I Emils klass har de olika topics, dvs teman, som genomsyrar alla lektioner. Fram till för en vecka sedan var temat "Vulkaner och jordbävningar", vilket ju kändes vettigt. Helgläxorna bestod av att vi fick lära oss hur många olika sorters stenar och jord det finns, och hur vi människor använder dessa till golvplattor, keramik eller annat i våra hem. Jag är helt med på allt det där. Skitbra.

Men, sedan kom Emil hem i förra veckan med en helt ny läxa, som skulle ligga till grund för det nya temat: "Hälsa och mat". Fuck liksom. För just nu får vi nämligen inte i Emil annat än hamburgare, pizza och en å annan pastarätt dvs; hans matintag suger. Och genom denna läxa skulle detta bli väldigt tydligt för hela klassen. Så vi löste det hela på bästa sätt: Först sa vi till Emil att den här veckan blev han helt enkelt tvungen att svälta vissa måltider så att vi kunde skriva noodlesoup på nån ruta. Sedan satt vi tillsammans och skrev hamburgare på så många olika sätt vi bara kunde. Ja, typ meat with bread, salad and tomatoes eller minced meat, white bread and vegetables. Å så.

Så jag tror vi kom undan med det...
 
 
...för övrigt tror jag inte att det finns en socialjour här som skolan kan ringa
 om vi missköter våra barns hälsa.
 
Faktiskt.

måndag 5 november 2012

FruFroby förföljs av fjunig frisör eller Jag har en tendens att låta fantasin flöda, liksom

Jag är inte en sådan där som gillar att snacka med frisörer. Alltså, privat gör jag det mer än gärna, men inte när jag blir klippt. Om jag inte går till vår vanliga hårsalong förstås, för dit har ju både jag och min mamma och syster gått mer eller mindre sedan jag bar mussepiggtajts till vardags. Men annars, som sagt, så har jag ingen lust att prata väder och skvallertidningar och sånt. Jag tycker  att det är ganska trevligt att vara tyst och bara titta på när håret faller till golvet, det är lite meditativt liksom. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig i frisören mer än nödvändigt.
 
Och hittills i mitt liv har det fungerat ganska bra, med undantag för nån riktig snackis till kvinna som för några år sedan hade tejpat upp bilder på sin hund över hela spegeln och inte var tyst en sekund om alla hans färdigheter. Men ändå.

Här i Maläijsha nurå så valde jag bara ett ställe som låg nära och såg trevligt ut. Man måste ju pröva sig fram liksom. Tyvärr verkar det dock som att jag valde helt fel. För till att börja med så spenderade denna fjunige, unge man hela vår klipptid med att ställa tusen frågor om mitt liv. Därefter har han den senste månaden ringt fyra gånger, varav tre gånger var för att fråga om mitt hår mår bra, och en gång var för att bjuda mig till hans frisörsalongsfest. Och jag tänker mig att han kanske(?) lyckas få kunder på det här viset. Att folk känner att han bryr sig om deras hårs välmående å allt sånt, och att det är positivt. Fast själv får jag väldigt starka stalker-vibbar, och vill ALDRIG mer gå dit.

Jag menar; tänk om han är en såndär galning som spenderar kvällarna med att hänga utanför mitt hus och spana med kikare upp mot min lägenhet? Tänk om hela hans sovrum är tapetserat med bilder av mig som han tagit i smyg när jag handlar på Tescos? Tänk om han har planer på att förvara mig i garberoben och ta fram mig och klippa mig när han vill?
 
Näe. Jag tror nog håret ska få växa fritt nu.
 
Faktiskt.
 
 
 
 
 


lördag 3 november 2012

Är hög på Hemnetdrogen as we speak

Asså. Det här är ju mitt hus! Det ser ju vemsomhelst liksom.
 
Jag menar: Kolla HÄR
 
8 millar ba, så är det klart sedan...
 

Det är kul med fest!

I går var vi ett gäng glada svennar, varav en var iförd en kroppsstrumpa i svenska flaggans färger (som jag MÅSTE köpa till Jimmy för jag tror att han skulle klä i den alldeles ypperligt) och resten var utklädda till häxor, draculas och djävlar, som möttes upp på förfest och sedan drog iväg på stan för att fira Halloween.




Ja, ni ser ju själva hur läskiga vi var.
 

Det hela blev väldigt trevligt. Fast vad kan gå fel när man hoppar över middag och sedan klämmer i sig en massa godis och muffins och läsk, och litelite pizzabitar? Inget alls faktiskt. Så himla bra diet för mig och mina barn känner jag. Vi blir så harmoniska av sånt. Eller, iallafall så dansar vi bra på det. Så jag och Ingrid hopplade/red/skuttade runt på dansgolvet till "Gangnam style" åtskilliga gånger, medan Emil fick en man som gjorde ballongfigurer att göra ett gevär till honom. Sedan köpte barnen självlysande stavar och gjorde armband och halsband medan jag köpte en öl och fick två och sedan försökte få i mig dessa. Gick ganska bra.

Alltsomallt en lyckad kväll.
 
Helt enkelt.
 
 
 


fredag 2 november 2012

Jag VET att det här är min sista ettåring

Så jag ser till att njuta ordentligt av alltihop. Fast jag njuter också ganska mycket av just vetskapen om att det är vår sista ettåring. Det är minst lika trevligt att tänka på det. Faktiskt.
 
Här får ni ett smakprov på vad man gör en genomsnittlig dag med en ettårig Ines:
  • äter frukost och hindrar Ines från att klättra upp på matbordet cirka 10 ggr. Nej, det räcker inte att binda fast henne, vi har provat
  • klär på mig och städar upp alla Ingrids trosor som Ines satt på huvudet och sedan slängt på golvet
  • går på toaletten och plockar sedan upp en tandborste/Ingrids trosa/en boll som Ines kastat i toaletten precis när jag skulle spola
  • vattnar på balkongen samtidigt som jag lyfter ner Ines från balkongmöblerna minst 10 ggr 
  • tvättar Ines händer för att hon grävt ner dem i balkongkrukan
  • läser Max-böcker miljarder gånger
  • sjunger sånger ur barnkammarboken
  • petar ur pärlor ur Ines mun som hon hittat för att hon igår kastade Ingrids precis färdiggjorda platta i golvet
  • bäddar barnens sängar och fiskar därefter upp en napp, tre legobitar och en strumpa som Ines ploppat ned i sköldpaddornas akvarium
  • lagar mat och ser på när Ines sorterar om i kylskåpet. Blir jättebra varje gång, och lite kladdigt
  • äter lunch och håller ett hårt tag om Ines tallrik, annars slängs den på golvet heeela tiden
  • bloggar och får hårtussar utdragna i nacken
  • bäddar min och Jimmys säng och viker sedan in alla Ines kläder som hon öst ut på golvet
  • leker tittut bakom en filt tills jag inte orkar mer
Ja, och sedan håller vi på ungefär såhär tills det plingar på dörren och det stövlar in två monster till som är tokhungriga och efterskolantrötta.


Hrrm.
 Det är, som jag sagt förr, inte alls svårt att lista ut varför jag hittar gråa hår i luggen.
 
Inte alls.
     

torsdag 1 november 2012

Lite ditt å lite datt och så lite bilder

Japp. Idag är en bra dag. Delvis är det Ingrids födelsedag, vilket ju är jättekul och härligt varje gång. Dessutom är jag lite sådär hemligt glad liksom, sådär så att jag går och småflinar för mig själv. Känns fint. Jävligt fint känns det tillåme. Fast varför det gör det är hemligt, som sagt. Så, nog om det.

Jo, idag är det inte bara finaste buffelns 5-årsdag. Det är också 1 år sedan jag bestämde mig för att börja blogga (HÄR är mitt första inlägg). 1 år sedan jag insåg att jag med största sannolikhet skulle byta land och tillvaro, och att jag skulle vilja föreviga det för barnens skull, och samtidigt förmedla alltihop till er i Sverige. Så för ett år sedan drog jag igång.

Och jag är så nöjd med att jag gjorde det!
 
Fatta hur kul jag har haft! Både på min egen blogg och inne hos andra. Det finns en massa roliga tjejer därute vettni, och många av dem bloggar. Vill man ha sig ett skratt så är det bara några tangenttryck bort...
 
 
Så var det med den saken. Nu blir det bildspel från då och nu.
 
DÅ:
 





NU:








Och sist men inte minst; en extra bild på det vackra fölsedagsbarnet:

 
 
Man kan konstatera att det är mycket som har förändrats. Typ allt faktiskt. Förutom att vi på ön också hade två kök precis som här, varav ett iåförsej va ett kombinerat kök och badrum, och därmed hade en toalett mittemot kylen. Men ändå. Två är ändå två, liksom.

Och tänk vad fort det har gått.
Alltihop.