lördag 24 november 2012

Och påtal om mitt tidigare inlägg om strumpbyxetomtegubbar: Här kommer mitt första DIYblogginlägg

Hah! Nu ni. Nu ska jag berätta hur det går till när jag gör julkort. Varje år blir det kaos, det hör liksom till traditionerna. Oftast får jag göra om skiten ett par gånger för att jag limmar fast fel grejer, eller skriver fel (hur man nu misslyckas med att skriva God Jul) eller så klipper jag av en arm som absolut hade gjort sig bättre på tomtens kropp än i papperskorgen. Anyway. Det är faktiskt tra-di-tion. Och sådana håller man sig till, framförallt vid jul.

Här kommer det:

Steg 1 Välj vilket kort du ska använda som grund.

Steg 2 Ta bilder på barnen som kan passa att klistra in på kortet och framkalla dessa. På den här punkten fastnar jag oftast i typ tre-fyra veckor så att det blir bråttom med de följande 6 punkterna. Så även i år tyvärr. Men på måndag, då SKA jag verkligen till fotoaffärn. Absolut.

Steg 3 Klistra in barnens foton på kortet

Steg 4 Klipp ut extra julfluff, typ paket eller ljus eller nått

Steg 5 Limma fast fluffet

Steg 6 Framkalla resultatet och hoppas att det ser drägligt ut när det är färdigt

Steg 7 Banna dig själv för att du inte var med noggrann med klippandet och klistrandet och dölj sedan allt som du misslyckats med, använd glittriga och juliga klistermärken. Viktigt att understryka är att man INTE kan dölja sina misstag med glittriga stjärnor INNAN man framkallar korten. Glittrigt blir gråsuddigt efter framkallning, visste ni det?

Steg 8 Skicka korten till släkt och vänner och trösta dig själv med att din oförmåga att klippa och klistra förmodligen inte förs vidare genetiskt så därmed är det högst troligt att du i din tur får väldigt fina kort sen, när dina barn blir stora.

Nu undrar ni kanske varför jag gör det så förbannat krångligt för mig själv, varför jag inte bara gör alltihop på datorn i nått snajdat program? Och då hänvisar jag till det jag redan skrivit:

Det är TRADITION. Okej?



Här är för övrigt förra årets julkort. Det som jag klantade till det året var att jag inte lyckades framkalla en enda bild på Ines som fungerade på kortet. Antingen var hon så stor så att hon täckte halva jultomten (dvs. Emil), eller så var hon mindre än kråkan framför henne. Så på bilden ser ni Emil, Ingrid och...Emil igen. För jag hittade en gammal bild på honom bland julkortsgrejerna, och de är ju ändå ganska lika, liksom.
 
 
Japp. Sån är jag.

2 kommentarer:

  1. Nä nu vill inte jag tävla med dig i julpynt längre. För när jag ser detta inser jag att vi är på helt olika nivåer, du KAN ju pyssla.

    Fast just ja,vi pratade ju i och för sig om det VÄRSTA julpyntet.

    Där kan jag ju ha en chans när jag tänker efter. :)

    SvaraRadera