måndag 19 november 2012

We call them FM

Det går så fort. Så innerligt fort. Bara på ett litet ögonblick kan det smälla till och plötsligt vara hemskt alltihop. För en liten stund sedan stod jag på vår köksbalkong och hängde Jimmys skjortor på tork på galgar. Ines stod bredvid och tryckte näsan mot balkongglaset och tittade på bilar och folk och fåglar. Så mitt i allt det vardagliga hördes det en liten duns, sedan skrikande däck. Jag såg hur folk stannarde sina bilar och ryckte fram väskor med mobiltelefoner, hur andra viftade med armarna och sprang ut från närliggande hus för att se vad som hänt, hur det gått. Det tog en liten stund innan jag insåg att det låg en liten förvriden kropp bakom ett träd där nere. En mopedist. Eller rättare sagt:

Ännu en mopedist.
 
 
Och jag är inte förvånad över att jag nu sett en bilolycka. Jag har ju själv sett hur bilar och mopedister nästintill brottas med varandra för att komma fram längs vägarna. Jag har också själv suttit i diverse taxibilar som varit n ä r a att krocka, men bara nära. Aldrig på riktigt. Det känns väldigt obehagligt. Framförallt för att det går så fort. Inte alls som i filmer med slowmotioneffekter och tjusig, allvarsam, klassisk musik i bakgrunden. Nej, det var bara en liten duns och sedan tystnad. Allt var slut för någon jag inte känner. Och det enda jag tänker på är vad den där taxichaffisen sa en gång när det brände förbi en moppe med två (eller tre?) killar. Han sa:
 
-We call them FM. Former Malaysians.
 
 
Ska tända ett ljus nu. Det känns som en bra sak att göra.
 
På nå vis.

4 kommentarer:

  1. Ja usch, tänk så fort det kan gå. Det är bra att tänka på ibland, faktiskt.

    Idag var det is på min cykel, bara så du vet.(och detta har ingenting med mopedolyckor att göra, bara ett konstaterande)

    SvaraRadera
  2. Is. Inte bra. Dax att sluta cykla da kanske? Sa vi slipper hora talas om fler olyckor :)

    SvaraRadera
  3. Fy, sorgligt. Fint att du tande ett ljus, det gor jag med. Kram towe.

    SvaraRadera