tisdag 11 december 2012

Men hur gååår det med tandborstningen då?

Jotack bra. Nu orkar inte jag länka till alla dessa inlägg om barn som hatar tandborstning (det var liksom temat hos oss 2011 det) men man kan ju skriva "tandborste" här nere till vänster i sökfältet om man vill friska upp minnet.

Iallafall. Emil borstar själv nuförtin, fast under uppsyn, med regelbundna extravarv av en föräldrahand och med ett timglas som visar hur länge han ska hålla på så att han inte är för snabb. Det går faktiskt väldigt bra! Framförallt gnäller han aldrig om att ha inte vill längre, vilket typ gjort mitt liv en liten smula trevligare. Fast å andra sidan falsettklagar han på maten minst en gång om dagen, och får utbrott så fort vi ber honom duscha eller gå och lägga sig. Så, tjae, det är ju inte lugna gatan här ändå direkt.
Ingrid har också ett timglas, med rosa sand, som vi använder ibland. Hon klagar inte heller på att det är jobbigt att borsta längre, det var förmodligen redan från början bara ett sätt att visa lojalitet med storebrodern. Hon duschar och äter med glädje också för övrigt. Det är mest stunderna emellan dessa aktiviteter som hon kan bli lite vild/rabiat/galen/vansinnigtarg/hysterisktrolig, typ.
Slutligen har vi Ines, som fortfarande älskar sin tandborste. Massor, älskar hon den. Av den anledningen har hon ofta sin lilla tandborste i handen när vi lämnar barnen till chauffören på morgnarna, för hon blir liksom aldrig riktigt färdig.

Så mitt liv består inte så mycket att tandborstningstjat och hot om tandtroll längre.
 
Det är skönt det.
 
Faktiskt.

1 kommentar:

  1. Låter som ett gott liv då.... :) Tandborstning känns som så mycket vardag det kan bli faktiskt. Så du har mer glamour nu tänker jag :)

    Kramar

    SvaraRadera