torsdag 6 december 2012

Min son, den självutnämnde skönsångaren

Emil, min Emil. Han är en fantastisk kille. Det är han verkligen, och en av många fina saker med honom det är att han vet om det. Han tycker att han är precis så bra och härlig som han faktiskt är, och han är inte hemlig med det heller. Som i går när vi var på Guerney plaza, då körde han ett egentolkat Dannyinspirerat dansnummer (det som sedan länge kallas för exorcistdans och går att läsa mer om HÄR) och sedan förstår han inte varför folk inte uppskattar uppvisningen, vilket i det här fallet ägde rum precis i slutet av en rulltrappa.
Och när samme älskade, fina son säger i klassen att han är en riktig sångbegåvning (vilket är en ren osanning faktiskt, för min son har nog inte tagit en ren ton i hela sitt liv) och därmed får sjunga en egen vers av nån sorts brittiska falsettänglasång (lyssna bara HÄR) på fredagens assembly inför hela skolan och alla klassföräldrar, så tänker jag på Jimmy.
 
För det där självförtroendet alltså. Det har han fått från nån Jimmygen för ganska exakt nio år sedan.
 
Garanterat.


1 kommentar:

  1. Jamen ÅH så härligt! Med självförtroende alltså! Bästa, bästa saken man kan få, tycker jag.

    SvaraRadera