måndag 23 december 2013

God Jul


Jul blir det. 

Oavsett om man tycker att det passar sig eller inte. Och God måste den bli, för barnens skull. Så imorrn ska vi ha hamburgergrillfest på poolvåningen och öppna obsent många paket, samtidigt som vi tänker på dem där hemma. Och på dem i himlen.

Och sedan åker vi till Koh Samui på Annandagen. Först kändes det konstigt och fel, men nu känns det lättare. Det blir bra med sand och snorkling och bungalows på stranden. Det blir bra med promenader längs vattnet och samtal med en syster som minns det jag minns.

Så jag försvinner härifrån några dagar. Men först säger jag God Jul.

För det vill jag att ni får.

Såklart.

lördag 21 december 2013

Kärleksbrev till himlen

Hela mitt hjärta är sprängfyllt med sorg och kärlek, allt på en gång. Och det gör ont. Det SKA göra ont. Så är det med kärlek, den är fantastisk att få ha i sitt liv, och priset man betalar för det är att det smärtar något så fruktansvärt när den tas ifrån en. Det blir ett stort gapande hål i hjärtat. Plötsligt finns det där, och det kan inte fyllas igen. För det är en kärlek som inte kan ersättas, det finns ingen som är värdig den där platsen.

Med tiden kommer jag att vänja mig vid det här hålrummet, det vet jag. Men inte nu. Inte på länge. Så jag gråter, och jag sörjer, och jag saknar. Jag saknar den där starka, varma kvinnan som luktade gott och tryggt och som brukade säga "-Du är vacker som en nyponros" och krama mig så att jag visste att jag var villkorslöst älskad. Jag saknar den där fantastiska kvinnan som lagade mat och kakor som man aldrig kunde äta sig mätt på. Jag saknar den där kärleksfulla kvinnan som alltid var på min sida och som alltid tänkte på mig och oroade sig för mig och som alltid hoppades för mig.

Jag s a k n a r min mormor.


Och det gör ont.

Banne mig, det gör ont.

fredag 20 december 2013

En dag vi aldrig glömmer

I går var en hemsk dag. Det var en dag då tårarna forsade ner längs kinderna, men som samtidigt behövde innehålla glädje för barnens skull. Så vi åkte till Hard Rock Hotel. 

















Och vi fyllde dagen med saker som gör oss glada; med bad och glass och parasailing och rutschkanor och milkshake och pizza. Fast samtidigt var våra hjärtan någon annanstans, för ibland finns det inga härligheter i världen som räcker till för att avleda sorg. Så är det bara.

 ...

Den här julen kommer att vara en tid då min kropp är kvar på Penang.

 Men mitt hjärta är hemma.

onsdag 18 december 2013

Berättelsen om hur jag blev en gnällkärring som skriver bittra lappar och klistrar upp dem i hissar eller The poo made me do it

Jag är verkligen inte en bitter lappskrivarkärring. Inte under normala omständigheter alltså, men det här, det måste jag ju faen komma undan med tänker jag...

I förmiddags var jag och systerns man nere vid poolen med några av barnen. Vi plaskade och simmade och åkte vattenrutschkana, ja, vi hade det trevligt, helt enkelt. Ända tills Emil och hans playdate kastade bort en liten gul boll in under en av stenbänkarna som finns utspridda längs med långsidorna på poolvåningen. Efter en stund ropar Emil på mig och säger "-Mamma, jag får inte tag på bollen, den är omgiven av bajs!". Eftersom jag är van vid att alla äckelmagade i min familj, detvillsäga de två av hankön, anropar mig så fort nått snusk är på gång så utgår jag ifrån att det inte är b a j s, nej, jag tänker att det nog är lera eller möjligtvis fågelbajs.

I wish att det hade varit fågelbajs.

Det var det nämligen inte. Nix. Det var rejäla människokorvkluttar som låg där utspridda över golvet. Det tar mig ungefär tre sekunder att koppla ihop de korvarna med toapappret som klär in en rabatt precis bredvid. Och sedan tar det några sekunder till innan jag inser att det där vattnet som forsat ned likt ett mindrte vattenfall ur en stor fuktskadad och uppfläkt takyta de senaste veckorna, nog faktiskt är avloppsvatten. Prima, färskt avloppsvatten. Rakt ner på en rätt rejäl golvyta som befinner sig ett tiotal meter från poolen på ena sidan, och en lekplats  på den andra.

Vad jag gjorde?

Jag flippade, såklart. Jag fick tokspel. Jag drog på mig en handduk, tog hissen ner till management och tokgormade om bajskorvar på tanten som satt nere vid sitt skrivbord, vilken genast skickade de stackars städarna att gå upp och spärra av området runtom avloppsduschen och sedan skura av den kletiga ytan. Därefter återupprepade jag det några timmar senare när managementchefen kom tillbaka, fast med lite högre röstnivå och lite längre harang om unhealthy conditions! och safety for the children! untsovajter. Hans kommentar om eländet var för övrigt att "-Rörmokarn har varit här, men han är ju så upptagen". Om det bara fanns en liten ynkans mokare på ön så hade han kommit undan med det, men det känns högst osannolikt.

Jag avslutade sedan det hela med att skriva ut varningsskyltar på datorn och tejpa fast dem i hissarna för att varna alla andra familjer. Jag tänker att OM de skulle få för sig att gå ner för att ha det trivsamt på lek- och badvåningen och INTE för den sakens skull är sugna på att lukta avföring efteråt så kan det eventuellt vara trevligt att bli varnad.


Så, tjae. Det var min onsdag det.

I`ve had better.






söndag 15 december 2013

Kunde lika gärna ha skrivit "Hej, vi skiter i de hemlösa" istället för God Jul, känner jag.

Alltså. I normala fall så brukar jag alltid få lite, lite ångest över julkorten. Mest för att jag inte är fullt lika bra på att pyssla som min mamma alltid har varit, och således brukar ha för vana att klippa snett eller skriva alldeles för otjusigt. Det brukar dock alltid lösa sig till slut, så den ångesten har minskat med åren i takt med att jag gör mitt bästa för att arbeta bort den duktiga flickan som bor inom mig.

Men. Så kom då julen 2013.

Ja, och den inleddes med att jag drog igång ett klipp och klistraprojekt som slutade med att det färdiga resultatet såg ut som att jag limmat fast bilder på mina tre barn med sex amputerade armstumpar i vädret. Fast egentligen skulle det ju se ut som att de hängde från ett kinesiskt tak tillsammans med en massa lyktor. Fick därmed börja om på nytt. Efter mycket om och men så blev jag nöjd med resultatet. Så jag begav mig ner till Guerneyplaza och bad för ovanlighetens skull om extraspecialmånga kopior hos fotoaffärn (som förvisso gör ett asdåligt jobb med att framkalla dessa kopior, men det är ju åtminstone inte mitt fel) så att alla i familjen ska kunna skicka till många, många människor. Ja, för vi har ju varit borta så länge och det känns viktigt att skicka nån liten påminnelse om att vi fortafarande existerar och så. Väl hemma inser jag rätt fort att kopiorna inte kommer att räcka till alla jag ville skicka till, förstås, men vid det laget är det försent att gå tillbaka och be om fler. Japp. För lagom till att jag klistrat igen alla kuvert så börjar det rassla till på facebook från typ en miljard människor som uppmanar folk till att skänka pengar till välgörenhet istället. För vem vill egentligen ha julkort? Vilka är det egentligen som tycker att det är viktigare att skicka julkort när det finns folk som svälter och är sjuka?

Det låter ju sjukt egoistiskt, faktiskt.

Så i år kommer folk att få massor med härliga, kloka och givmilda meddelanden på fejjan om att de såklart gett pengar till välgörenhet istället för att skicka kort. Och sedan kommer de att fått ETT suddigt julkort från en skitglad och clueless familjFroby. 

Japp.

Så; God Jul, Gott Nytt År och jag lovar att ge pengar till välgörenhet.

 Också.




lördag 14 december 2013

Bara bilder del 46 eller Tänk att mina barn fick världens bästa släkt, ever.




För närvarande är det gästfritt hemma hos oss. Två åkte till Filippinerna och fyra åkte till Langkawi. Det blev väldigt tomt, vilket Ines inte alls uppskattar. Nedräkningen har således börjat tills kusinerna återvänder på måndag, och under tiden håller vi tillgodo med bilder. För övrigt måste jag säga att jag har världens finaste och bästaste lillasyster. Och bror. Fett med tur det, kombinerat med lite skicklighet från mina föräldrars sida.


 Maiageeego i sin tur har dessvärre lämnat oss för gott. Tänk vad de ska njuta av sina långa morgnar och tretimmarsmiddagar nu efter att ha levt med oss i några dagar. Vi är bra till sådant i min familj, vi ger folk perspektiv, liksom.

Och det är ju bra att få ibland tänker jag.

Fast även om Maiageeego har åkt så har de iallfall lämnat efter sig en sådan där fin och varm känsla i mig. Den finns där varje gång vi har sagt adjö till våra gäster. Jag är så vansinnigt glad att vi, och framförallt mina barn, har så många fina, kloka, starka, härliga, varma vuxna omkring oss. Det är värt hur mycket som helst.




Sedan var det ju fredag igår, vilken Jimmy spenderade med att fira av en kollega som ska flytta hem till Sverige igen. Detta gjordes, på sedvanligt vis, med hjälp av cirka 618 tequilashots och har medfört att Jimmy är lite trött idag. Vi andra spenderade gårdagen med ett gäng fina, glada kompisar vid en av dessa kompisars pool. Det var det fetaste poolområdet jag någonsin sett! Det är bra med sådana kompisar, det måste jag säga. Dessutom talar just den här kompisen endast spanska, vilket gör att jag måste damma av min spansktalarförmåga. Fett bra det.

Det var min vecka det, och snart är det jul och då kommer världens finaste föräldrar. 


Ja hörrni. Det går bra nu, helt enkelt.




måndag 9 december 2013

Bara bilder del 45 eller Gäster, gäster ännu mera gäster









För tillfället är vi elva personer i det här hushållet. Väldigt trevligt! De två senaste tillskotten kallar Ines "Maiageego" bägge två. Ett ganska fint samlingsnamn för dem tycker jag. Maiageego hade med sig presenter i form av ficklampor vilka använts flitigt. En kris uppstod initialt eftersom det slumpade sig så att Ingrid fick paketet innehållande en rosa lampa, men efter en liten chokladsmakande muta var det problemet löst. Choklad alltså, man kommer långt i sitt föräldrarskap med det.

Så nu lever vi ännu mer gästliv de kommande dagarna.

Det är bra grejer det.


.



fredag 6 december 2013

R O S A är en underbar färg, helt enkelt

Ibland blir det extremt tydligt hur galet mycket yngsta dottern tycker om rosa. Som i morse när hon stod ute på gatan och det kom springande en i princip helt hårlös, och således ljusrosa, hund med stora klisår överallt och ett öga som saknades. För ungens reaktion var inte "-Hjälp!" eller "-Stackars hund!" utan:

"-Åhhh! J O S A hund!" varpå hon sedan öppnade sin famn och sprang mot den.


Personligen känner jag att kärleken till en färg måste ha gränser.

Men vad vet jag egentligen?

torsdag 5 december 2013

Bara bilder del 44 eller Ingrid, min fina skoltjej





Igår hade Ingrids klass assembly på skolan. Detta innebär att de sjunger och uppträder för de andra lågstadieklasserna, och att samtliga får repliker som de övar in hemma i flera veckor innan. Dessa repliker ska sedan sägas klart och tydligt i en mikrofon på scenen. Jag tycker att det är världens bästa grej det där! Att få börja öva på att tala inför en publik när man är fem år gammal, och sedan göra det regelbundet till man blir tolv. Herregud vad man måste vinna på det. Nu är ju Ingrid iåförsej precis lika mikrofon- och uppmärksamhetstörstande som jag var som barn, men ändå, det passar ju lika bra att ge dem som är sugna möjligheten, och de som tycker att det är läskigt får övning.

Och samtidigt tänker jag att det nog är minst lika viktigt att fostra fram en bra publik. En sådan som lyssnar i tysthet, som klappar med till sångerna och som hurrar efteråt. En sådan som vet hur det är att stå där framme och således respekterar klassen på scenens prestation. En sådan som gör tummen upp i tysthet som stöd när någon som initialt glömmer sin replik lyckas avsluta den. Ja, helt enkelt en sådan publik som gör att framträdandet blir så bra som det kan bli och som gör att ingen på scenen, oavsett om de lyckades med allt de skulle eller ej, kan gå därifrån och vara stolt över sitt bidrag.

Banne mig. Ibland är jag lite kär i den här skolan.

Faktiskt.

tisdag 3 december 2013

Min syster aka "Den andja mamman"

Att bo nio personer i ett hushåll är väldigt trevligt, och väldigt högljutt. Framförallt när två av dessa nio personer är två år gamla och vill leka med samma leksak h e l a tiden. Den ena är engelsktalande och skriker uppfodrande "-NOW!" till den svensktalande, vilket innebär att hon vill ha leksaken/boken/klädesplagget NU. Den andra hojtar "-NAAT!" vilket betyder "SNART får du den". Och sedan håller de på så: NOW! NAAT! NOW! NAAT! utan att egentligen begripa vad den andra menar överhuvudtaget.

Vi andra varvar att dricka kaffe och bada i poolen med att försöka medla mellan småtjejerna. Och ibland måste vi medla mellan Ingrid och hennes två år yngre kusin också. Det går ganska bra. De kan ju åtminstone tala med varandra så att båda begriper vad de säger, vilket är en stor fördel får man säga.

Något annat som jag tycker är en mycket positiv följd av att ha gäster är att jag får så mycket avlastning. Ines har nämligen inga större preferenser när det kommer till vem som gör mammajobbet. Sedan första dagen har hon kallat min lillasyster för "Den andja mamman" istället för något mer naturligt, så som moster eller hennes namn. "Vaj äj den andja mamman?" är en vanligt förekommande fråga. Passar mig ganska bra faktiskt. Känns fint på nått vis ju, att hon tycker att vi är så lika jag och min syster. Och hoppfullt om jag skulle gå ur tiden i nån läbbig åkomma, då finns det liksom en till mamma som kan ta vid där jag slutade. Fast läbbiga sjukdomar tänkte jag ju låta bli så länge det är möjligt ändå förstås.


Det är ju trots allt rätt fint att leva.

Liksom.


.

lördag 30 november 2013

Bara bilder del 43 eller Gästsäsongen har börjat!






Vädret skiftar mellan steksol och åskochblixtoväder. Vilket är precis lagom känner jag, för då får säsongens första gäster smaka på allt som Maläijsha har att erbjuda.

Det är så kul att de är här!

Äntligen.

torsdag 28 november 2013

MVG i jonglering hade kanske varit nått såhär i efterhand



Igår kom Emil hem med det extremt viktiga pappret som beskrev chokladläxan i sin helhet. Han hade glömt i det i skolan hela veckan, så allt jag hade att gå på tills igår var ett tiotal stressade mammor på Whatsapp som skickade meddelanden om exklusiva chokladbutiker och Valhronachoklad och hur man gör karamellkräm från grunden. Och så har vi ju haft Emils egna anteckningar om ingredienser också förstås, samt en mycket optimistisk skiss på en chocolate chip cookie som flöt runt i en krämig jordgubbsgrädde format som ett hjärta.

Magsårets tid var nära. Det kan jag lova.

Men så öppnade jag hans folder igår, och ut ramlar två papper. Det ena beskrev läxan och klargjorde tydligt att man inte behövde ha i alla ingredienser som läraren i fråga hade efterfrågat. Phew. 
På det andra pappret hade Emil och hans kompis plitat ner frågorna som de tyckte att de behövde få svar på, samt lärarinnans tankar kring detta.

Och när jag väl läst igenom det pappret så kände jag att jag behövde ge Emil lite strategisk vägledning. Från en pluggis till en annan, liksom. Lite som när jag gick i nian och min högstadiesyo tjatade under två hela obligatoriska möten om att "-Visst, visst, samhällsprogrammet är ju bra förstås, men tänk vad kuuul med cirkuslinjen va?! DET vore väl nått!" och jag trodde att hon var efterbliven, eftersom hon samtidigt var tydlig med att jag absolut inte skulle bli cirkusartist, det var bara det att det skulle löna sig att läsa nått kul istället för nått svårt. Och idag vet jag ju att hon var nått på spåret. Valde man en linje som var rolig, och därmed enkel att få bra betyg i, så fick man ett ännu bättre betygssnitt och således ett försprång när man skulle söka in till utbildningar på universitetet. Det var bara det att Elin 15 år ville ha ordning och reda och läsa historia och geografi istället, och hon hade förmodligen inte fått bättre betyg om hon dansade på lina, men det kunde ju inte syon veta.

Anyway.

Så jag satte mig med Emil och förklarade att om han uttryckligen ställer frågan "Skulle du ha något emot jordgubbsgrädde i chokladen?" så kommer läraren förmodligen svara "-Nej, det låter gott". Att om man säger "Ska vi lägga i gummibjörnsgodisar" (vilket hon tackålov tackade nej till) så kanske man väcker ett behov som annars inte hade funnits. Man ska inte väcka den björn som sover, liksom. Emil begrep ungefär lika mycket som jag själv gjorde för femton år sedan med min syo. Han kollade på mig med ungefär samma uttryck i ansiktet också, och sedan konstaterade han bara torrt att "-Mamma, hur skulle vi annars veta om hon ville ha gummibjörnar eller inte om vi inte frågar?".

Älskade unge.

Han kommer inte heller att välja cirkuslinjen, det är klart.

tisdag 26 november 2013

Varför kunde inte lärarna bara tycka om vanlig choklad?

På torsdag har Emil avslutning på ett tema i skolan som klassen har arbetat med. Temat är choklad. Tänk vad mycket trevligt och chokladigt de hade kunnat hitta på som avslutning. Jag kan komma på tusen saker som hade varit ett bra sätt att knyta ihop säcken på. Tusen. Men jag är uppenbarligen lite för tråkig och traditionell för sådant här, för den sista uppgiften som lärarna har hittat på är inte i närheten av mina förslag.

Nope.

Sedan igårkväll har jag och Jimmy hunnit bli upprörda och svettiga över alltihop. Emil med. För det är en tävling det här, vilket naturligtvis bättrar på nerverna. Och tävlingen går ut på att alla barnen får ett önskerecept av varsin lärare på skolan. Sedan ska barnen (läs: de stackars föräldrarna) göra den här chokladen så att barnen kan vinna tävlingen på torsdag, och OM barnet vinner då måste de (läs: föräldrarna) göra en ny omgång så att fler får smaka på vinnarkonceptet. Känns mest som ett straff egentligen, men vad vet jag.

Emils lärare har önskat sig följande:
  • chocolate chip cookie
  • jordgubbsgrädde
  • karamell
  • mint
  • mjölkchoklad

Detta ska sedan vara format som ett hjärta. Joråsåatte, det ska vi nog kunna röra ihop. Värre är det för en av mammorna i klassen som igår skickade ett mess där hon funderade över hur hon skulle lyckas göra en chokladkanin med diamantöron. Eller för en annan mamma som skrev tillbaka att hon behövde göra en skapelse med lager av vit och mörk choklad och i mitten skulle det vara jordgubbssylt.

Fy faen, ibland är det hårt att vara expatförälder.

Med betoning på ibland, alltså.

måndag 25 november 2013

Inget standardfredagsmys direkt eller Jimmy, det blir aldrig tråkigt med dig

I fredagsnatt vaknade jag av att Jimmy inte låg inom räckhåll i sängen. Så småningom visade det sig dessutom att han inte fanns i lägenheten överhuvudtaget. Detta framkom när jag gnuggade sömnen ur ögonen samtidigt som jag genomsökte alla våra flerahundrakvadratmeter nititskt. Eftersom jag är en sådan person som tycker att det känns trevligt att veta var alla familjemedlemmar är på nätterna så fick jag ganska hög puls av detta konstaterande. Så sedan låg jag en lång stund i vår säng och upprördes över att min man orsakar mig hjärtklappning (vilket naturligtvis inte gjorde saken bättre) och över att jag inte skulle kunna somna om förrän han dök upp igen. Tillslut kom jag på den vansinnigt smarta idén att pröva på att ringa till hans mobil. Genivarning på den, känner jag. Så klockan tvånånting svarade han i luren, och det visade sig att han satt utomhus på en annan våning och fotograferade åskovädret. Japp. Och med denna information gick jag därmed tillbaka till sängen och tuppade av i ren utmattning. 

Morgonen efter vaknade Ines vid halv6 och tillsammans upptäckte vi att Jimmy inte kommit tillbaka än. Fast det tog inte lång tid att hitta honom den här gången, tackålov. Han låg nämligen och snarkande högljutt i gästrumssängen med kameran som enda sällskap.

Inga konstigheter.

Idag känns det inte mer än rätt att jag visar några av hans alster:






Coola bilder måste jag erkänna. Sen att lördagen blev en mindre bra dag för att föräldrarna i familjen gick omkring som om om de återuppstått från de döda, det fick det ju vara värt.

Allt för konsten, som vi brukar säga.


fredag 22 november 2013

Jag skyller allt på grisarna

Jag tog visst en liten paus. Fast jag har en väldigt, väldigt bra anledning faktiskt. Det var nämligen så att skolan skickade ut ett mejl i tisdags om att två barn hade insjuknat i svininfluensan under helgen. Ja. Och då tänkte jag att eftersom vi får en massa gäster nu de kommande veckorna så ville jag inte oroa dem i onödan. Jag ville vänta lite och se om folk skulle bomma igen sina dörrar och fönster och falla ihop på gatorna och sådant där som man som svensk tror ska hända i Asien när flunsan anländer. Dessutom känner jag min familj där hemma så pass väl att jag vet att de hade sett precis samma sak framför sig. Så, ja, därav inget inlägg. För det enda jag kunde tänka på när jag satte mig vid tangentbordet var ju liksom det här med svininfluensan. Tro mig alltså, jag försökte verkligen skriva om annat, men det gick liksom inte.

Näpp.

Men nu har iallafall skolan mejlat att faran är över, det ligger inte en endaste liten ekorre på gatan och barnen är lika friska som vanligt. Tack och lov!

På måndag kan jag skriva om något annat tänker jag.

Det blir bra.

måndag 18 november 2013

Point taken, liksom


Ines och jag har varit hemma idag och haft helg. För i lördags repade hon med förskolan och i söndags genrepade hon OCH hade uppvisning. Hon var lite trött efter en sjudagars arbetsvecka kan man säga. Japp. Så vi har haft mysigt och lagt pussel och haft vattenkrig med Devi när hon skulle skura på balkongen och sådär. 

Men iallafall, när vi satt vid matbordet och åt lunch så surrade det till i kylskåpet ute i köket, ni vet så som det brukar göra i kylskåp ibland. Ines ryckte till och tittade på mig och sa "-Mamma, nu bjev jad jädd", varpå jag tröstande sa "-Men Ines, det är ingen fara, det är bara kylen. Förresten finns det inget farligt hemma hos oss.". Då tittade hon på mig och konstaterade"-Nej, det finns innet fajitt". Sedan funderade hon en liten stund innan hon la till:

"-Men det finns Injid".


Så sant, så sant.
 

Lite bilder från Ines förskoleuppvisning eller Jag hatar datorer!

Sådärja. Nu har vi sett Ines förskolas årliga uppvisning. Den var en spännande upplevelse, både när det gäller förskolekultur och prestationer från barnen. Jag hade egentligen tänkt skriva en något mer detaljerad text och visa en film, men eftersom tekniken sviker mig (och jag inte har lust att svära mer för tillfället) så får det vänta.
 
Ni får hålla tillgodo med några bilder, helt enkelt.
 


 

Jag återkommer.